Förväntningar och utfall där naturen är tillgänglig

Barnens tillgänglighet från hemmet till naturområden och fria ytor är uppenbart bättre utifrån ytterstadsföräldrarnas perspektiv i jämförelse med innerstads-föräldrarnas. Linda, Petter, Elin, Alma och Malin bor alla utanför Göteborg och berättar om hur skogen intill deras hus används för barnens lekar och hur kompisar kommer på besök för att leka där. Det finns även möjligheterna till mer ytkrävande aktiviteter i hemmets närhet så som bad i sjöar och hav, fiske, ridning och bärplockning. Denna tillgänglighet tenderar samtidigt leda till att förväntningarna på barns naturkontakt blir större, liksom besvikelsen ifall inte barnen tar de vara på förutsättningar som står dem till bud. Upplever man istället att grönytorna är få, att det är långt dit och mycket trafik, är förväntningarna å sin sida lägre på barns vardagliga naturkontakt. I ett sådant sammanhang tycks föräldrarna känna en större skyldighet att aktivt kompensera bristen på närnatur med utflykter eller turer till fritidshus om sådant finns att tillgå.

Några ytterstadsföräldrar sätter i början av intervjun likhetstecken mellan den goda tillgängligheten till natur och att barnen faktiskt ofta är på plats där. Förmodligen är detta också ett utslag av den positiva anda som finns kring barns naturkontakt. Till exempel nämnde Malin tidigt i intervjun att ”De är ju mycket ute (döttrarna 9 och 7 år) och vi har ju små skogsdungar om man säger runt

omkring och ute och bygga koja och sådana grejer då”. Längre fram under intervjun korrigerar hon denna beskrivning något och säger:

”Vi är ganska dåliga på det skulle jag vilja säga faktiskt. Ändå man säger att man ofta är ute och går i skogen men nej, vi får erkänna att vi är rätt dåliga på det. Vi har börjat lite nu och de cyklar. Vi var ute lite igår till exempel, vi sa vi går bort och springer lite. Det är väl det vanliga man känner att man inte har tid. Vi håller på att bygga om lite granna hemma och det tar alldeles för mycket tid. Man är väl mycket hemma.”

Det avslutande citatet sätter fingret på den ständigt närvarande känslan av tidsbrist, något som i sin tur kan kopplas samman med att hus med trädgård ofta kräver mer underhåll och skötsel jämfört med ett boende i. Tid som några innerstadsföräldrar menar att de till exempel kan använda till att ta sig ut från lägenheten i stan till grönområden.

Andra ytterstadsföräldrar uttrycker istället tidigt i intervjun att barnen inte är ute särskilt mycket men att de gärna hade sett mer av initiativ och leklust. Följande citat från Krister och Karin handlar också till viss del om förväntningar kontra utfall när det kommer till barnens utomhusvistelse. De bor vid havet, sydvästra delen av Hisingen. Förväntningarna på barnen hämtar näring ur de egna barndomsminnena av naturkontakt och synen på att de själva var ute mer som barn. Barnen idag uppfattas som något fantasilösa och detta blir extra påtagligt om det i sin tur ställs mot det faktum att de har naturmiljöer att tillgå. De har möjligheter till naturkontakt i grannskapet som de inte nyttjar, Pojkarna är tretton, tio och åtta år gamla.

Mattias ”Det är inget som man gör självmant?”

Karin ”Nej om man jämför med när vi växte upp så tycker jag då att vi ofta var ute och byggde kojor. Men våra barn och andra barn är inte det.”

Krister ”Inte så ofta men ibland är de ute och bygger någon koja här men det är inte så.” Karin ”Det är inte så. Man tycker att nu när de har allt detta runt omkring sig men… Nu har det kommit något nytt som inte fanns när vi var små och det är ju datorer, så våra barn, tre pojkar då, jag har en känsla att pojkar är mer, har lättare att fastna bakom dataspelen än vad flickor har. Så det är den största fritidsaktiviteten kan man säga är dataspel av olika slag.”

I citaten ovan lyfts en aspekt av barns verklighet fram som går igen nästan oavsett var i landet man bor eller föräldrarnas socioekonomiska bakgrund, nämligen tillgången till TV och datorer. Denna aspekt berörs mer ingående längre fram i kapitlet. De upplever att barnen är ”ganska fantasilösa”, ett uttryck som tycks hänga samman med att de spelar mycket datorspel, istället för att fantisera själva och sedan hitta på något. Även om det inte är ofta så får barnen ”rycket” och då kan de vara ute ett bra tag och mamman uttrycker glatt att när det händer då tänker man ”Ja!” (skratt)”.

Vad kommer förväntningarna ifrån och varför är det då viktiga att barnen vistas i naturen. Krister och Karin har lite olika uppfattningar om varför natur-kontakten är viktig för barn som kan delas upp i ett känsloperspektiv respektive ett mer av ett nyttoperspektiv. Krister åkallar barndomsminnen från en tidig vår-dag med leksaksbilar i grässlänten och hoppas att barnen ska få med sig liknande känslor som gör att naturkontakten kan uppskattas i vuxen ålder; ”att värdesätta det vackra i naturen”.

Krister ”Jag kommer ihåg våren väldigt väl. I gläntan i mosshagen när snön smält och det var alldeles torrt i gräset. Man tog ut sina bilar och körde med i grässlänten där. Just att få de här minnena som jag fick också då, det är väl de som är möjligt att de också uppskattar naturen i vuxen ålder. Man bär med sig mycket minnen ifrån barnsben.”

Karin känner inte igen sig i dessa minnen utan betonar istället specifika aktiviteter, förknippade med naturkontakt och friluftsliv, som kan utveckla barnen och ge dem vissa färdigheter: cykla, simma, segling och skidåkning och därmed ”känslan att kunna saker, behärska saker”.

Även om barnen har öppna ytor och skog att tillgå i till exempel Torslanda och Olofstorp så efterfrågas dock tillrättalagda platser där barnen kan samlas och hitta på saker. Krister och Karin talar om att det saknas ”naturliga lekplatser” i bemärkelsen fotbollsplaner, lekplatser, basketplan och så vidare. Med konstruktioner av olika slag följer också ett ansvar för underhåll. Det är heller inte säkert att andra vuxna i området önskar sig platser som de tror drar till sig ungdomar. Då de bor i områden som snabbt vuxit befolkningsmässigt så har den offentliga planeringen av gemensamma ytor släpat efter vilket gör att det är upp till de närboende själva att sörja för designade utemiljöer för barn. John bor i hus i Mölnlycke med skogen alldeles intill. Trots den goda tillgängligheten blir skogen inte en plats för barnens lek. Istället betonar John betydelsen av den kvartersgemensamma lekytan som grannarna själva sköter.

Mattias ”Är ni ute i något naturområde, finns det något sådant runt om er?”

John ”Vi är ute och springer i skogen, jag och min fru. Men jag kan inte säga att vi är ute hela familjen och promenerar i skogen och så, det gör vi inte så ofta. Däremot är vi mycket ute, alltså speciellt på den här lekplatsen, särskilt på sommarhalvåret, då kan vi bara gå hem och äta lite mat och sedan ut. Om du med naturen menar skogen?”

Lekplatsen som han talar om ligger i närheten av ett vattendrag med badplats och där samlas kvarterets barn och föräldrar för att umgås sommartid. Även om lekplatsen är utomhus med grönska och vatten så funderar han om jag inte var ute efter något mer naturpräglat än så; till exempel skogen som ligger runt om. Återigen framstår det anlagda som betydelsefullt för barns utomhusvistelse, inte minst för närheten hem och för att sannolikheten är större att möta andra barn

där. Närhet till naturmiljöer tycks inte alltid vara nog för att locka barnen till vistelse där.