Rörlighetens betydelse

3.4 Rörlighetens betydelse

3.4.1 Vilken roll spelar det bostadsnära i ett högrörligt samhälle?

Ökad mobilitet har tydligt påverkat städernas utformning, funktion och självfallet också barns liv och verklighet. Samtidigt som vi reser allt längre sträckor är restiden tämligen konstant, det vill säga vi reser med snabbare färd-medel (Frändberg & Vilhelmson 2011). Det kan uttryckas som att människors aktivitetsmönster har tänjts ut i geografin (Thulin & Vilhelmson 2007). Genom bilismen blir det möjligt att välja bort nära målpunkter till förmån för mer avlägsna (Haugen et al 2011). Den ökade rörligheten i samhället skulle kunna innebära att tiden som barnen tillbringar i hemmets närmiljö minskar, det vill säga, ett möjligt hinder för barns bostadsnära naturkontakt. Vilken roll spelar den närliggande naturen för barn där semesterminnen av kylslagna skogssjöar mycket väl kan ställas mot snorkling i Indiska Oceanen? För resor till Thailand är barnen beroende av föräldrarnas resurser, tid och pengar, gäller det också för turen till den närliggande badsjön, och i så fall hur långt upp i åldrarna?

3.4.2 Barns vardagliga rörlighet

Det finns åtminstone tre beröringspunkter mellan å ena sidan barns rörlighet och å andra sidan möjlighet till vistelse i närnaturen. Den ena är att rörligheten generellt sett har ökat, vilket skulle kunna göra att tiden som tillbringas i när-området och den bostadsnära naturen minskar. Att barnen åker bil, buss eller tunnelbana till andra områden för att gå i skola, träna eller umgås med vänner innebär att tid upptas till såväl resan i sig som själva vistelsen på annan ort utan-för närmiljön, något som kan tränga ut den bostadsnära naturkontakten.

Den andra beröringspunkten handlar om att barnens frihet att röra sig på egen hand i den offentliga miljön tycks bli allt mer kringskuren, ofta med hänvisning till trafikfaror. Detta skulle kunna begränsa möjligheten för barn att ta sig till närnaturen om vägen dit, av barnen själva eller av föräldrarna, upplevs för trafikerad eller på annat sätt otrygg. Under de senaste 50 åren har trafik-volymerna ökat kraftigt och antalet personbilar femdubblades i Sverige. Trots den stora ökningen av personbilstrafiken har antalet barn som dödats i trafiken minskat (Gummeson 2007). Detta beror delvis på ökade restriktioner från föräldrar men också att allt fler barn omfattas av barnomsorgen, det vill säga att de är övervakade av vuxna större delen av dagen. Därtill har olika planerings-insatser medfört att trafikslag separerats och att biltrafiken letts om utanför

bebyggelsen. Frågan om barns fria och ofria rörlighet kommer att beröras längre fram i detta kapitel.

En tredje beröringspunkt mellan rörlighet och naturkontakt är att den aktiva, kroppsliga rörligheten, tillsammans med fantasi och social interaktion, är en betydande del av innebörden i att leka. Utomhuslek är i sin tur förknippad med rörlighet – spring ut och lek – vilket är något av en motsatts till stillasittandet framför skärmar. Rörlighet, och stationäritet, är som fenomen därtill intressanta i relation till betonandet av naturen som något levande. Inte sällan tilldrar sig djur barns intresse (se till exempel Tipper 2011).

Det mesta tyder på att barn på egen hand är beroende av sin närmiljö, med tanke på att cykling och promenaders räckvidd är kortare än räckvidden för bilen (SIKA 2002 & 2007). Detta behöver dock inte innebära att barns fritids-sysselsättning är anpassade till barnens kortare räckvidd. När bilen är norm-givande och genom att olika verksamheter kan anpassas därefter blir resultatet att föräldrarna antingen skjutsar barnen eller att de få avstå aktiviteten, så till vida barnen inte har möjlighet eller tillåtelse att på egen hand ta sig till eftersträvansvärda platser.

Föräldrars skjutsande av barn till olika aktiviteter kan betraktas som ett exempel på att förhållandet mellan vuxna och barn har förändrats. Tillberg (2001) hänvisar till Michael Wyness som menar att barnen förr hade åtaganden som de förväntades att uppfylla. Idag kan förhållandena sägas vara omvända, då föräldrarna har skyldigheten att sätta barnen främst och att tillgodose deras behov och önskningar. Detta tolkas som att föräldrarna avsäger sig auktoritet för att vinna känslomässig närhet. Flera av de intervjuade föräldrarna i Tillbergs studie fick klara sig själva i en tidigare ålder samt röra sig längre från hemmet, när de var barn på 1950-talet. Idag har denna möjlighet försämrats för barnen i och med den ökade institutionaliseringen²² av fritiden och den rumsliga koncentrationen av fritidsverksamheter. Föräldrar med tillgång till bil såg det som en självklarhet att skjutsa barnen till fritidsverksamhet. Detta tolkas som att föräldrarnas fritid därmed i hög grad anpassas efter barnens tider.

3.4.3 Barns (o)fria rörlighet och betydelsen av föräldrars upplevelse av trygghet

Hur fritt får barn röra sig utomhus för sina föräldrar? Detta är en fråga om ålder, var och när. Barns beteende och tillåtelse att vistas på olika platser, under vissa tider, styrs och bevakas med varierad framgång av vuxna. Ifall inte föräldrar eller andra vuxna är tillsammans med barnen vid varje givet ögonblick, har de inte full kontroll över var barnet befinner sig eller gör. Även maktrelationer barn emellan, utifrån till exempel ålder och kön, påverkar känslan av trygghet samt

22

Med ”institutionaliseringen av fritiden” avses här att barn på sin fritid är hänvisad till om-sorg i vuxen regi på dagis, skola, fritids, schemalagd träning o.s.v.

vilja och möjlighet att ta olika platser i besittning (Holloway & Valentine 2000b; Mathhews, Limb & Taylor 2000). Att släppa barnen ur sikte, med påföljande uppmaningar, är att sätta tillit till dem. Vid barnets hemkomst ställs ofta frågan ”vad har du gjort, var har du varit” och inte sällan ges svaret ”ute, inget särskilt” (Little 1980 i Chawla 2002).

Minst tre definitioner eller operationaliseringar av barns fria rörlighet kan identifieras i forskningssammanhang: avstånd från hemmet, platsspecifika samt tidsmässiga begränsningar. Initialt handlade fri rörlighet om det avstånd från hemmet som barnet fick tillryggalägga vid lek och socialisation. Senare kom begreppet fri rörlighet att användas synonymt med tillåtelse, en slags licens. Licensen innebär en uppsättning föräldrargivna regler som till exempel omfattar tillåtelse att korsa vissa gator. Denna definition kom sedan att också innefatta vilka platser som barnen hade tillåtelse att uppsöka. Den tredje formen av fri rörlighet handlar om möjligheten att röra sig under en viss tidsperiod (Kyttä 2006).

Det tycks som om pojkar ha större frihet att röra sig på egen hand (Fyhri & Hjorthol 2009), men att flickor genom att umgås i större grupper kan vinna rörelsefrihet och till viss del utjämna de skillnader som påvisats. Brown et al (2008) visar att pojkarna i studien främst rörde sig i parker, affärer och idrotts-platser i sitt närområde. Flickorna tog däremot, genom kollektivtrafik och ett mer utspritt kompisnätverk, del av ett större omland från hemmet. Pojkar tycks i högre grad än flickor umgås med vänner som bor nära dem själva (se även van der Burgt 2006). Möjliga skillnader i flickors och pojkars sociala nätverk reser frågor kring om detta inverkar på hur mycket och på vilket sätt de vistas i den bostadsnära naturen.

När det gäller hinder för barns rörelsefrihet visar både nationella och internationella studier att trafiken är ett av de främsta problemen, i synnerhet för de yngre barnen (Björklid 2005; Francis & Lorenzo 2006). Allt färre barn promenerar till skolan även om siffrorna i Sverige är höga i en internationell jämförelse. Begreppet ”trafikmiljöstress” används för att beskriva den reaktion på buller, luftföroreningar och intensiv närmiljötrafik som leder till rädsla och oro för sitt barns välbefinnande. Att skjutsa barnen blir det enklaste sättet att lösa denna form av lågintensiva stress i jämförelse med alternativen att försöka ändra trafikmiljön eller att flytta (Björklid 2005). I sammanhanget framstår det som en paradox att skjutsandet av barn mellan olika aktiviteter ökar trafiken vilket är en faktor som i sin tur begränsar barnens fria rörlighet.

Då många föräldrar använder bilen i sitt vardagliga resande framstår det inte som märkvärdigt att barn till exempel får skjuts till skolan som ligger på vägen till arbetet. I en norsk studie kring barns rörlighet i vardagen framgår att det

främsta motivet till skjutsa barnen till skolan var att den låg på vägen till föräldrarnas arbete (Fyhri & Hjothol 2009). Att trafiken skulle innebära en fara för barnen kom på andra plats. Det vanligaste var dock att barnen själva gick till skolan. Studien visar vidare att den fria rörligheten till skolan ökar med barnets ålder och att den fria rörligheten sjunker ju längre avståndet är till skolan. Ingen större skillnader i barnens fria rörlighet framträder när olika typer av boende-miljöer och tätorter jämfördes. En viktig aspekt som betonas är att åtgärder i den fysiska miljön för att öka barns gång och cykling endast blir effektiva om de också påverkar föräldrars upplevelse av trygghet. Studien behandlar frågor om barns väg till skola och fritidsaktiviteter. Därför är det intressant att fråga sig i vilken grad trafiken såväl hindrar som underlättar barns möjlighet till vistelse i naturområden.

Utöver trafiken begränsas barns rörelsefrihet också på grund av rädsla för att barnen ska utsättas för hot eller våld från andra människor. I ett europeiskt perspektiv tycks denna oro vara mer påtagligt i Mellaneuropa än i Skandinavien (Fyhri & Hjorthol 2009; Kyttä 2006). I Matthews och Tuckers (2006) studier från den engelska landsbygden²³ uppdagades en stor frustration och rastlöshet bland de intervjuade tonåringarna. De stora gröna ytorna till trots uppfattades miljön som ostimulerande och övervakande. En del beklagade sig också över de restriktioner i rörligheten som härrörde från föräldrars rädsla för så kallad ”stranger danger” och trafik.

En strategi för att uppnå ökad trygghet är att föräldrarna håller barnen inomhus eller följer dem åt till olika platser i bostadsområdet. I en studie från ett av Haags mer nedgångna kvarter framkommer det att många föräldrar och tjänste-män upplever brist på övervakning av barnen i det offentliga rummet. ”Var är föräldrarna” är en typisk kommentar i sammanhanget (Pinkster 2009). Andra studier påpekar att barn på ett annat sätt än vuxna förhåller sig till negativa bilder av sitt bostadsområde. De försvarar det egna området och upplever det ofta som en bra plats att bo på (van der Burgt 2008; Freeman 2010).

3.5 Konkurrensen mellan platser och om barns fria tid