Närhet och enkelhet men naturen saknas

De innerstadsföräldrar som tydligast påtalar vikten av att barnen vistas i naturen har själva ett naturintresse och de uppfattar staden som en problematisk miljö i fråga om barns möjlighet till naturkontakt. Det handlar om fysiska förut-sättningar i närmiljön, oro för trafik och främlingar samt att barnens intresse för naturkontakt avtar med åldern.

Anneli, Ylva och Jenny bor i centrala Göteborg men intar en ambivalent hållning till staden med dess brist på tillgänglig natur. Jenny som är mor till två pojkar, 11 och 13 år bor med innergård någon kilometer bort från Slottsskogen vilket uppfattas som en tillräcklig stor barriär för att barnen inte har fått vistas där på egen hand. Barnen idrottstränar, några andra aktiviteter gör de inte utom-hus. Har barnen lekt utomhus på egen hand när de var mindre?

Jenny ”Det enda de har lekt ute innan är på gårdarna. För något annat är inte tänkbart när man bor i stan. Det är väldigt kontrollerade former. Det är inte bara att springa ut som jag gjorde när jag var liten. Jag var ju och lekte uppe i skogen själva, utan vuxna. Med skolan har de varit upp i skogsområdet.”

Med detta citat fångas mycket av den problemformulering och föreställning som finns kring samtida barns naturrelation och möjlighet att vistas utomhus. En sådan aspekt är att leken förs närmare hemmet samt under alltmer vuxen-övervakade former. Vistelsen i skolan intill ett skogsområde medför dock att barnen i sin vardag har möjlighet till naturvistelse. Återigen är skolan en vuxen-övervakad och tidsreglerad miljö som inte medger några längre utflykter. Vidare så ger Jenny också uttryck för att en förändring har ägt rum över tid, att barn idag är utomhus mindre än vad föregående generation var. Hon menar att trafiken är det främsta hindret för barnens fria rörlighet i stan; en situation som

skiljer kraftigt från hennes uppväxtmiljö på en mindre ort. Är svårt att tillåta barnen leka på egen hand utanför gården?

Jenny ”Ja, sedan har det inte funnits någon natur på gårdarna, det har varit längre bort som det har funnits. Bodde man i kanten på Slottsskogen så skulle de kunna gå ut där.

Mattias ”Vad är det då, är det trafiken?”

Jenny ”Ja självklart är det trafiken som är det första. Men sedan också att det är ganska stora miljöer, det är inte småskaligt. Det är ju mycket vägar och spårvagnar och hus överallt. Man är orolig för att de ska tappa bort sig och allt möjligt. Sedan har de inte velat heller, de har befunnit sig på gården och lekt och haft kompisar.”

Citatet antyder att det är svårt att isolera enskilda beståndsdelar i stadsmiljön som gör det problematiskt att släppa ut barnen på egen hand. Förvisso anses trafiken vara det främsta bekymret, men stadens virrvarr och ”stora miljöer” försvårar barnens rörelsefrihet även när det är fråga om att överbrygga korta avstånd från hemmet. Vilket också antyds så tycks barnen inte ha något större vilja till att ge sig av från innergården. Här antar jag att hon syftar på deras uppväxtår som helhet, då äldsta pojken nu är 13 år. Detta väcker frågor om vilka möjligheter som barnet faktiskt har att kunna utveckla ett intresse och relation till olika aktiviteter och platser i grannskapet, mot bakgrund av de restriktioner för rörelsefrihet som omgärdar dem.

Om nu dessa föräldrar upplever det som ett problem att barnen inte vistas i naturen tillräckligt, måste de också tycka att naturupplevelsen erbjuder speciella kvalitéer. Vad har då naturkontakten att ge barnen? För en naturintresserad person som Jenny är närnaturen väldigt viktig, liksom att åka på utflykter för att upptäcka olika naturområden runt om Göteborg. Hon talar om naturen som en plats för upplevelser och lek, men också en plats för att lära sig arter. Jennys pojkar har dock blivit för gamla för att följa med föräldrarna på utflykt. ”Det är inte häftigt och det är inte kul” menar barnen. Kanske om det är någon fågel som inte har kryssats som den äldsta följer med. Den yngsta sonen har fortfarande lite leksinne kvar och hänger på ibland. Så här beskriver hon stunderna i naturen tillsammans med barnen.

Jenny ”Hittar man klätterträd så klättrar man. Hittar man bergsbranter så klättrar man. Ibland leker vi kurragömma på vissa favoritställen. Ja, det är mycket att befinna sig i naturen och kanske titta på fåglar, kanske fånga grodyngel. Det är en upplevelse att bara befinna sig i naturen tycker vi då. Det har man försökt att få med barnen på att det är väldigt skönt.”

Jenny talar om spontanitet och att ta till vara på det som man stöter på. Att befinna sig i naturen är en upplevelse i sig och hon och hennes man vill få med barnen på att det här är skönt. Att göra saker tillsammans med barnen i naturen blir ett sätt att dela upplevelser med barnen som hon själv tycker om. Jenny är

tacksam för att föräldrarna tvingade ut henne som liten. Genom hennes aktiva agerande socialiseras även nästa generation som hon hoppas ska lära sig att uppskatta naturmötet. Hon förknippar spontanitet med naturen, man gör det som faller på och som är möjligt i relation till landskapet och årstiden. Liksom Jenny anser Ylva att det är viktigt att barn har kunskap om naturen och inte är rädd för den. När frågan om naturens betydelse kommer på tal nämner Ylva vikten av naturen för barnens motorik, psyke och integritet. Ylva önskar att barnen genom att vistas där också får vissa naturfärdigheter, färdigheter som kan behövas ifall de kommer bort eller om det är kallt och blött. Att man kan rå om sig själv och känna till vad saker heter. Två av hennes fyra söner går också i scouterna, även om hon påpekar att barnen inte vistas särskilt mycket utomhus där.

Innergårdar är som sagt viktiga utrymmen för barnfamiljerna i innerstan. Dock varierar dess kvalitéer åt mellan olika stadsdelar och hustyper. Ylva saknar en bra innergård där de bor i lägenheten i Haga. Den nuvarande beskrivs ”som ett schakt”; skuggig, liten och utan växtlighet. Därtill bor de för långt till Slotts-skogen för att barnen ska ta sig dit på egen hand. Anneli som bor några kilometer bort i lägenhet i Johanneberg har grönska runt om funkislängorna från 1930-talet byggda utifrån idealet ”stad-i-park”. Tyvärr saknas där innergårdar överhuvudtaget. På grund av trafik och oro för att barnen ska råka ut för fel sorts personer vågar föräldrarna inte släppa ut barnen på det vis de skulle ha önskat. Så här beskriver Anneli de grönytor som ändå finns omkring huset och vad de kan betyda för barnen.

Anneli ”Det är ganska öppet så är det lite dungar. Så är det mestadels gräsmattor som klipps. Lite vildvuxet också. Det finns ett jättefint nedfallet träd som fortfarande lever. Ett klätterträd som är precis på baksidan och som ungarna alltid ska… Så när vi är ute på småsvängar så leker vi alltid där. De leker att de har en restaurang där. Barkbitar och gräs och sådär. Så fantasin får flöda.”

Hon upplever inte närmiljön som särskilt naturpräglad, och det som finns är tämligen otillgängligt. Ändå illustrerar citatet att även fläckar av natur, som ett nedfallet träd, kan ha betydelse som utflyktsmål och ge lust till lek. Möjligheten att klättra och löst material som bark och gräs stimulerar till fantasi och rörelse hos barnen. Anneli är en av få som också påtalar naturmötet som en källa till engagemang för miljöfrågor. Själv spårar hon sitt miljöengagemang till den aversion som väcktes när barndomens lekskog förvandlades till ett kalhygge. Anneli ser hur miljöproblematiken och hur vår fysiska naturkontakt hänger samman. Hon talar om att ”grundlägga en känsla” för naturen som vi alla är en del av.

Anneli ”Min fantastiska skog försvann. Jag kände den där skogen utan och innan. Jag fick en känsla av när jag var ute i skogen och byggde koja och tänkte att här kan man bo, man kan plocka smultron, men man kan inte dricka vattnet. Det kändes så jättefel.”

Uppenbarligen värdesätter Anneli, Ylva och Jenny barnens naturkontakt mycket. Hur kommer det sig att de bor på en plats där den vardagliga möjligheten till naturkontakt inte är den bästa? Alla tre har funderat kring sitt boende i lägenhet och vägt för- och nackdelar med att bo i stan i relation till att flytta närmare naturområden. Innerstadsföräldrarna förhåller sig i större utsträckning till alternativa boendemiljöer jämfört med vad ytterstadsföräldrarna boende i hus gör. Tankarna om att byta bostad handlar inte i första hand om bristen på natur i stan. Det är framförallt trångboddheten och avsaknad av friutrymme för barnen som gör att de funderar bo att byta lägenheten mot hus. En föreställning som finns om villaboendet är att det är enklare för barnen att röra sig friare utomhus, där kan det ges ökat utrymme för en utomvistelse som inte på samma sätt behöver planeras och involvera föräldrarna. Detta kan sammanfattas i följande citat av Tora som bor i Haga med tre döttrar:

”Då tror jag (i villaförort) att det blir lättare att man springer mellan husen och att man leker kurragömma och att man är ute springer mer mellan. Att man rör sig mer naturligt. Vi är mer att nu åker vi pulka och då tar man med sig varm choklad och åker till Slottsskogen och åker. Det kräver mer att man gör utflykter så.”

Föreställningen om barnet som springer mellan husen i förorterna skiljer sig från verkligheten för barnen i stan där föräldrarna i större utsträckning måste promenera med barnen till olika målpunkter. Detta är inte bara av ondo. Monika, som flyttat från hus i en mindre stad till centrala Göteborg, ser samtidigt behållning i att det blir mer umgänge med barnen när de nu trängts samman på en mindre yta i lägenhet.