Naturkontakt i relation till vad barnens olika närmiljöer medger .1 Närheten har betydelse, men…

Närheten till natur från hemmet och skolan har betydelse för barnens kännedom om dessa platser och vanor kring att vistas där, särskilt om de ska kunna vistas där på egen hand. Men närhetens roll varierar beroende på sammanhanget och

är inte avgörande för hur barns naturkontakt som helhet gestaltar sig. De resurser som föräldrarna står till förfogande med är än viktigare än närhet till natur. Resurserna kan bestå av vanor och uppmuntran. Föräldrar med

ekonomiska resurser kan vidga barnets geografiska räckvidd och bereda ökat handlingsutrymme genom utflykter och vistelse vid fritidshus. Har föräldrarna bosatt sig intill ett naturområde i syfte att just komma nära naturen, borgar detta för att naturkontakten ska ta plats i barnens liv, jämfört med diskussionen ovan om social triangulering av den bostadsnära naturen.

Saknar man vanor hemifrån blir det sannolikt ännu viktigare med närhet till naturkontakt för att den ska bli av. Om man är måttligt intresserad av natur-kontakt åker man troligen inte längre sträckor för att nå naturmiljöer. För barn som saknar vanor hemifrån blir skolan en betydelsefull instans som borgar för barns naturkontakt. En viktig förutsättning för att mer frekvent omfamna naturen i verksamheten är att det ligger alldeles intill skolan och att denna möjlighet tas tillvara av lärarna.

Den önskan om miljöombyte som framträder, parat med föräldrarnas möjlighet att göra verklighet av denna önskan i form av resor, ska inte tas som intäkt för att naturelement i stadens centrala delar är oväsentliga för de närboende. Det är heller inget givet faktum att de som i framtiden befolkar de större städernas centrala delar kommer att ha tillgång till fritidsboende eller ha möjlighet till att frekvent uppsöka andra miljöer. Mot bakgrund av stigande oljepriser och därmed dyrare resor aktualiseras betydelse av att kunna gå och cykla till olika målpunkter. Därtill finns det andra än barn vars geografriska räckvidd är begränsad. Närmast tänker jag på en åldrande befolkning och deras behov att lätttillgängliga utrymmen för rekreation och miljöombyte.

7.7.2 Otryggheten skiftar karaktär och mycket natur lockar inte i sig

En slutsats pekar på att klassperspektivet har ett stort förklaringsvärde när det gäller barns vistelse i närnaturen och retoriken kring naturkontakt. Barnens erfarenheter kring närnaturen framstår som ytterligare en aspekt som skiljer barns liv åt i ett segregerat samhälle.

Vidare synliggörs också segregationen i frågan om oro och rädsla för vad barnen kan råka ut för i det offentliga rummet. Föga förvånande framträder rädsla för hot och våld i utomhusmiljön tydligast bland barn som bor i det mest socio-ekonomiskt utsatta bostadsområdet som jag studerat. För att kunna uppleva obehagliga händelser i närmiljön bör rimligtvis barnen också ha vistats utomhus i området. Det är dock svårt att fastslå i vilken utsträckning detta påverkar deras vistelse i närnaturen. Men de som upplevt obehagliga saker i den bebyggda miljön känner sig förmodligen inte tryggare i naturområdena heller. Dessutom måste de gå genom den bebyggda miljön för att nå närnaturområdena. Barnen framstår ändå inte som förlamade av ryktesspridning eller av det faktum att de direkt har upplevt obehagliga situationer. Det kan dock tänkas att det bland föräldrarna är svårare att motivera barnen att vistas utomhus ifall området upplevs som otryggt.

Föräldrastudien visar att trafiken är ett bekymmer för barnens rörelsefrihet redan vid gatan utanför porten i innerstaden. I ytterstadsmiljön däremot är gatorna närmast husen generellt sett förknippade med lugn och ro. Föreställningen om barnet som springer fritt mellan husen är en framträdande intryck av tillvaron i villaförorten. Dock innebär det faktum att många hushåll har två bilar att trafik-volymerna byggs upp på större leder mot Göteborg. Ska barnen längre sträckor från hemmet, blir snart trafiken problematisk för barnens fria rörlighet även i ytterstadsmiljön. Utifrån barns egna perspektiv framkommer få exempel på att trafikmiljön skulle vara något bekymmer för dem. Detta kan hänga samman med att de tillfrågade barnen bor i bostadsområden som är tämligen väl trafik-separerade. Föräldrarnas oro för större vägar och avsaknad cykelbanor i nyexploaterade villaområden pekar också mot betydelsen av aktiva planerings-insatser för att främja barns rörelsefrihet på egen hand. Att barnen själva inte upplever trafiken som störande skulle också kunna handla om att de helt enkelt är vana vid och lärt sig hantera den trafiksituation som de är uppväxte med.

De föräldrar som bar på oroskänslor för vad som kan hända barnen i utomhus, framhävde samtidigt en viss skepsis kring sannolikheten för exempelvis bortföranden av barn. Sammantaget tyder detta på att det ska mycket till för att

skrämma upp föräldrarna ordentligt och få dem att drastiskt inskränka och övervaka barnens rörelse på egen hand. Även om tillgången till naturmiljöer

och trafiksituationen skiljer sig åt för i innerstad och ytterstad, så bor samtliga intervjuade föräldrar i områden som de generellt sett uppfattar som trygga, och enstaka hotfulla händelser kring barnen framställs som just som enstaka händelser. Tryggheten tolkar jag som ett barnvänlighetskriterium som för-modligen trumfar alla övriga kvalitéer och den upplevda sociala tryggheten gör innerstaden trots allt till en attraktiv miljö att bo i med barn. I ett högrörligt samhälle kan miljöombyte och andra sorter markplans- och grannskapskvalitéer

än trygghet uppsökas tillfälligt, så som snö, sol, landsbygd och värme. De flesta föräldrar syns även ha resurser till drastiska åtgärder för att komma till rätta med en eventuell förändring av otrygghetskänslan; nämligen att flytta från problemen och byta bostadsområde.

Föräldrarna menar att tillgång till natur och öppna ytor inte är tillräckligt för att barnen ska vilja vistas där. Det efterfrågas konstruktioner för att stimulera barnen till att komma ut, arrangemang som signalerar att här kan ni vara och mötas. Naturen finns där i ytterstadsområdena, men det framstår som problematiskt att den inte är tillrättalagd med avseende på belysning och gång-vägar. Detta är särskilt tydligt i områden som ganska nyligen bebyggts med hus utan någon mer övergripande planering och insatser för att anpassa infra-strukturen efter en snabb befolkningsökning. Här finns en svår balansgång i konsten att planera det oplanerade, erbjuda spänning och trygghet, att integrera konstruktioner anpassade till landskapet och samtidigt bejaka skötsel och det ansvar som det medför att platsen ska vara säker. I Delsjöområdet i Härlanda finns förvisso stora sammanhängande naturmarker. Men det finns också gott om mindre skogspartier genomkorsade och grusvägar för motionärer. Detta kan förmodligen bidra till en balans mellan å ena sidan strävan efter undanskymdhet och spänning och å andra sidan att ”civilisationen” ändå är inom räckhåll med vägar som gör det enkelt att orientera sig.

7.7.3 Mer eller mindre curling, mer eller mindre tristess?

Genomgående i avhandlingen har jag framställt barns utomhusvistelse på egen hand som något exklusivt i en tillvaro där barn antingen tycks sitta inne framför datorer eller bli skjutsade fram och tillbaka till träningen. Några föräldrar relaterar själva till begreppet curlingförälder för att beskriva delar av dagens föräldraskap. Det är lätt att raljera över samtidens överbeskyddade barn som ständigt skuggas av en välmenande förälder. Å andra sidan betraktas nog av-saknaden av gränser och ett frånvarande föräldraskap som än mer bekymmer-samt. Mot bakgrund av segregation och skilda uppväxtvillkor är det rimligt att tala om obalanser i vuxenengagemang och närvaro. Medan somliga barn kan vara betjänta av att slippa hjälmar när de klättrar i träd, liksom ofantliga mängder idrottsträning och tvångsmässigt skjutsande, saknas det för andra barn meningsfulla fritidsaktiviteter och vuxna som stöttar. Några föräldrar i studien påtalade att barn idag sällan får tillfälle att känna på hur det är att ha tråkigt; ”när sladden är utdragen”41

. Utifrån denna logik kan alltså en dos tristess ordineras för barn med en aktiverad vardag, medan det för andra barn skulle kunna bli den överdos som får tillvaron att rinna över i destruktion. Frågan är då hur man finner balansen mellan spänning och trygghet, inomhus och utomhus,

41 Ett påstående säkerligen giltigt även för vuxna. Återigen är det viktigt att påpeka att barn och vuxna inte lever väsenskilda liv här och nu. Dock kommer de viktiga barndomsåren möjligtvis att skilja sig åt över generationerna.

närvaro och att upptäcka på egen hand, stillasittande och motion, aktivitet och vila? Och var någonstans kommer barns naturkontakt in i bilden?

I ett grannskap med inslag av träd, vattendrag, grenar, djur, slänter, snö, regn, sol och kompisar finns det förutsättningar för naturupplevelser osökt blir en del av barndomen för dem som av olika anledningar springer fritt. Förmodligen är det inom ramen för ett sådant friutrymme som föräldrarnas minnen av naturkontakt en gång uppstod. Men med allt fler spännande valmöjligheter i fråga om platser och aktiviteter finns det ingen garanti för att barns naturkontakt gynnas av om de i större utsträckning lämnas ifred för att söka sina egna vägar. Med risk för, eller kanske hopp om, tristess. Och frågan är om vi vuxna ens vågar pröva det?