Hinder och främjande av barns närnaturkontakt

Introduktion

Det tidsgeografiska synsättet (Hägerstrand 1970; Gren & Hallin 2003; Åquist 1992) är det bärande teoretiska spåret i avhandlingen. Synsättet har varit strukturerande, men inte uteslutande avgörande, för diskussionen av barns natur-kontakt utifrån ett hinderperspektiv. De potentiella hindren, eller försvårande omständligheter, som identifierats handlar om betydelsen av: i) närhet/tillgänglighet till naturmiljöer, ii) tidsbrist/konkurrens från andra aktiviteter/platser, iii) begränsad rörlighet på egen hand för barn, iv) rädsla/otrygghet bland barn och föräldrar i relation till den offentliga utomhus-miljön samt v) barns (o)intresse och vilja i relation till naturkontakt. Nedan används det tidsgeografiska synsättet som en utgångspunkt för att analysera barnens naturkontakt utifrån ett närhets och tillgänglighetsperspektiv till natur-områden och naturpräglade platser. Vidare, med bäring på de tidsgeografiska restriktionskategorierna analyseras barnens tidsanvändning och konkurrens mellan vistelse på olika platser, till exempel bostadens närmiljö i relation till fjärrmiljö.

Frånvaron av långa avstånd och trafik kan ha betydelse för vistelse i närnaturen

Trots likartade fysiska förutsättningar att nå närnaturen i Kista och Härlanda uppdagades som nämnts skillnader mellan barnens aktiviteter i närnaturen. Härlandabarnen framstår som mer erfarna av närnaturen och Kistabarnen som mindre erfarna. Även om graden av erfarenhet varierar så har alla barn trots allt vistats i närnaturen och är mer eller mindre bekant med den. Detta antyder att närheten och den fysiskt goda tillgängligheten till närnaturen kan tillskrivas betydelse.

På bostadsområdesnivån framträder inte några tydliga tecken på ”trafikmiljö-stress” (Björklid 2005). Trafikmiljön framstår inte som något hinder för barnens möjlighet att ta sig till närnaturen. Dock skjutsades flertalet av Härlandabarnen till träningar med motivet att vägen dit är för trafikerad, eller att det var för långt för att barnen skulle ta sig dit på egen hand. Områdena är relativt väl

trafikseparerade och där finns tunnlar, farthinder och så vidare. Det är lätt att föreställa sig att bilen är den största trafikfaran i barnens närmiljö. Men när frågan om faror med trafiken diskuterades med läraren i Kista associerade denne istället till buskörning med mopeder.

Hem, skola och olika fritidsmönster – ryms närnaturkontakten i barnens liv?

De båda skolornas närhet till Järvafältet respektive Delsjöområdet gör det enkelt att förlägga olika skolaktiviteter där. Att skolan och hemmet är varandra närbelägna enheter gör rimligtvis barnens vardagsliv tämligen förankrat i hemområdet. Därtill innebär det lokala upptagningsområdet att ens klass-kamrater också är ens grannskapsklass-kamrater. Detta blir till exempel tydligt utifrån gruppintervjuerna där barnen berättade om händelser och erfarenheter från fritiden som de upplevt tillsammans. Då skolan dominerar barnens tillvaro, åtminstone dagtid under vår och höst, torde vägen till och från skolan samt skolgården och dess omgivning bli potentiellt viktiga arenor för naturkontakt. Aktivitetsdagboken från Kistabarnen antyder att skolvägen upplevs som tämligen grön. Järvafältet på gångavstånd från skolan besöks två gånger i veckan under klasspromenad och därtill genom friluftsdagar. På samma sätt används de skolnära skogarna runt Härlanda vid olika skolaktiviteter, raster och roliga timmen. När Kistabarnen går promenader i Järvafältet eller Härlanda-barnen i Delsjöområdet under skoltid, bekantar de sig samtidigt med miljöer som är dem närbelägna även på fritiden. Några pojkar i Kista visade till exempel upp kojor vid Järvafältet som de byggt tillsammans med fritids, något som illustrerar hur platser förknippade med skolaktiviteter med enkelhet kan återanvändas på fritiden.

Det är framförallt när barnen går hem från skolan, och den eftermiddagliga fritiden tar vid, som skillnader mellan barnens aktivitetsmönster i de båda områdena blir tydligare. Härlandabarnens deltagande i ett flertal organiserade aktiviteter och att de ofta får skjuts dit bekräftar den sysselsättningskultur som noterats bland familjer med något starkare socioekonomisk ställning (Fyhri & Hjorthol 2006; van der Burgt 2006). En hel del av träningen är förlagd utanför Härlanda. Lägg därtill att omkring hälften av barnen har möjlighet att vistas i fritidshus och att flera åker på skidsemestrar, så förstärks bilden av en tillvaro som inte lika starkt är förknippad med närområdet. Kistabarnens vardag framstår å andra sidan som tämligen lokalt förankrad med undantag för resor till familjernas ursprungsländer. Deras fritid är heller inte lika förknippad i organiserade verksamheter. Sammantaget skulle detta kunna ge mer tid över och bättre möjligheter för närnaturvistelse i Kista, och mindre tid och därmed försämrade möjligheter för barnen i Härlanda.

Att vara aktiv i sportträning behöver dock inte helt och hållet knuffa undan vistelse i närnaturen, även om det rimligtvis begränsar den möjliga tidsrymd där

naturkontakten kan rymmas. ”Sysselsättningskulturen” tycks inte enbart vara förknippad med de schemalagda aktiviteterna utan också med att barnen har en (fysisk) aktiv fritid ute i bostadsområdet. Barnen syns vara aktiverade för att tillgodogöra sig sådana fritidsaktiviteter som utifrån en samhällsnorm framstår som önskvärd; att de utvecklas genom olika organiserade träningar, motionerar och får ”frisk luft”. Värt att påpeka är att ingen av barnen säger sig uppleva tidsbrist eller stress över för många aktiviteter. Föräldrarna tycks inte heller uppleva sin vardag som särskilt stressad, även om tidsbrist nämns som en orsak till varför de inte tillbringar mer tid i närnaturen.

Att barnen i Kista inte vistas i närnaturen utesluter inte att vistas utomhus. Barnen berättar om lek vid lekplatsen mellan gårdarna, att de följer med föräldrarna och handlar, cyklar, går själva till träningen; området erbjuder flera anledningar till att vistas utomhus. Återigen är det svåra gränsdragningar för vad naturvistelse innebär och vad vi tänker att naturen ska ge. Gårdar med träd och växtlighet uppfattas till exempel som naturpräglade av några av barnen, och vistelse där kanske är tillräckligt ur hälsosynpunkt (se Kaplan & Kaplans ART-teori eller Ulrich psykoevolutionära förklaringar i Hartig 2007). Gården ger också tillräckligt utrymme för att springa och umgås i större grupper. Om vi istället ser behållningen med att barn upptäcker hela spektrumet av sin omgivning, utan vuxnas insyn och där större möjligheter ges för att omdana icke fullt så tillrättalagda platser, efterfrågas kanske en naturkontakt utanför hemmets direkta närhet. Här tycks det som att Härlandabarnen har mer erfarenhet av vistelse i Delsjöområdet än barnen i Kista har av vistelse på Järvafältet, det vill säga av de större sammanhängande bostadsnära naturområden.

Utomhus är bra, men inne bäst – åtminstone när det regnar och är mörkt

Barns möjligheter och vilja att vistas utomhus, i naturmiljöer, är inte enbart avhängiga utomhusmiljöns beskaffenhet. Även möjligheterna till aktiviteter, glädje och underhållning inomhus bör beaktas. Affordances har uppmärk-sammats som ett begrepp som illustrerar det handlingsutrymme som ges i mötet mellan omgivningen, barnets förmågor samt dess vilja att agera relation till miljön. Utomhusmiljön är långt ifrån ensam om handlingserbjudanden när det gäller barns upptäckter, spänning och sociala möten. Genom att vi i Sverige igenomsnitt har stora bostadsytor (Gullberg, Höjer & Pettersson 2007), samt att många utomhusaktiviteter flyttat in: skridskor på spolade banor, simning i tempererade pooler eller klättring på uppbyggda väggar – erbjuds många handlingsutrymmen även inomhus. Lägger vi därtill den virtuella världen, med snabba sociala kontakter och banor genom stora spellandskap, som därtill ofta nås sittandes inomhus, så framstår utomhusvistelsen för umgänge och fysisk aktivitet som satt under konkurrens.

Gällande inomhusaktiviteter har alla barn i studien tillgång till datorer och Internet. Fler barn i Härlanda hade restriktioner kring sitt datorsittande än barnen i Kista. Ett par barn nämner kompensationsmoment där en viss skärmtid renderar ungefär motsvarande tid utomhus – utomhuskompensation. Härlanda-barnens diskussion kring datoranvändningen avslöjar att skärmaktiviteter generellt sett inte betraktas som en helt acceptabel form av sysselsättning, åtminstone inte i ohämmad form. Återigen speglas här förekomsten av vissa normer på grannskapsnivå, även om det är oklart i vilken grad som föräldrarna influerar varandra. Dock kan olika ”inskränkningsgrader” av skärmaktiviteter blir tydliga när barnen leker hemma hos varandra. Kanske blir det hushåll med minst inskränkningar också det som attraherar störst samlingar framför skärmar? Datoranvändningen förefaller inte lika stigmatiserad bland Kistabarnen. Till skillnad från barnen i Härlanda medför konkurrensen med övriga familje-medlemmar en restriktion kring tiden framför datorn för barnen i Kista. Den virtuella och den fysiska världen bör dock inte betraktas som helt och hållet uteslutande sfärer (Crowe & Bradford 2006). Idéer som barnen hämtat från datorspel omsätts, bland annat i form av kojor, i den fysiska världen.

Utifrån intervjumaterialet blir det tydligt hur vissa delar av (vissa) barns vardagsliv ”homogeniseras”. Oavsett var i världen Wow-deltagarna sitter, i Härlanda eller Kina, kan barnen för en stund mötas i tid och i samma virtuella rum. Detta perspektiv utmanar också synen på barns vardagsliv som ovan fram-ställts som mestadels lokalbetonat. Förvisso sitter barnet på sitt rum, i sitt hem, inte långt från skogen och skolan, i sin stadsdel i Sveriges näst största stad. Dock sträcker sig deras möjlighet att interagera och kommunicera långt utanför såväl väggens som landets gränser. Såväl i Kina som i Härlanda bidrar detta till att färre barn syns till utomhus.

Liksom i hemmiljön sker det också under skoltid en växelverkan mellan barns aktiviteter inomhus och utomhus. Klassrummens lugn och ordning bryts med jämna mellanrum mot ett sjudande liv på skolgårdarna. Skolgården i Kista har inga större inslag av naturelement, bortsett från enstaka träd och buskar. Dock finns det relativt stora ytor att vistas på. Att Härlandabarnens ”licens” (Kyttä 2006) att vistas utanför skolgården blev indragen väckte besvikelse hos dem. Barnens besvikelse handlar i första hand om förlorad undanskymdhet och umgänge bortom skolpersonalens ständiga uppsikt, snarare än avsaknaden av naturmiljön i sig. Undanskymdhet som träd och buskage erbjuder framstår viktiga kvalitéer och som gör naturpräglade platser intressanta att uppsöka. Regn, kyla, mörker kan få barnen att vilja stanna hemma och inne, liksom datorspel och tv-program. Vilka kvalitéer i utomhusmiljön, till exempel gällande undanskymdhet, att forma egna platser och spänning, kan mäta sig med den upplevelsen som spelen kan ge? Barns naturkontakt, i synnerhet den icke

utrustningskrävande, bevakas inte i samma utsträckning av kommersiella intressen genom till exempel marknadsföring; en marknadsföring som det är enklare att nå ut med genom internet och TV än i en skogsdunge. Det är som Orr (2002) påpekar, onekligen kommersiellt sett mer intressant om barn eftersöker underhållning, spänning och utmaningar inomhus, framför skärmar, eller på andra sätt där de behöver betala en entréavgift för att ta sig in olika världar och lokaler. Hur starka är de krafterna som lockar barnen åt det ena eller andra hållet? Och hur starka är barnens egna krafter i drivandet av en tillvaro allt mer präglad av snabb fjärrkommunikation? Är vuxensamhällets uppgift att tillgodose barnen så goda möjligheter som möjligt att själva välja vad de vill göra, och att den aktivitet som attraherar flest barn helt enkelt speglar vad barn faktiskt tycker mest om? Barnen uttrycker verkligen glädje och engagemang kring de olika datorspelen och Internetkommunikation. Här finns det spår för fortsatt forskning att nysta i: det vill säga ett mer strukturellt perspektiv på hinder och resurser för barns naturkontakt, kring hur makt och ekonomiska frågor influerar hur barns liv gestaltar sig (se Ansell 2009). Om naturkontakt är betydelsefull ur olika avseenden, men inte på samma sätt som den konsumtionsinriktade barnkulturen bevakas av kommersiella intressen, vilket ansvar har då det ”gemensamma” för att balansera och uppmuntra barns naturmöten?

Otrygghet och spänning – händelser bortom föräldrarnas översyn

I både Kista och Härlanda fanns det barn som påtalade otrygghetsaspekter i utomhusmiljön. Bland barnen i Kista var upplevelsen av obehagliga situationer som inbegriper främlingar, eller ryktet om detsamma, uteslutande associerade till den bebyggda miljön. Några har personliga upplevelser av obehagliga händelser. Även berättelser från media och föräldrar om olika hot mot barn tycks florera i Kista. Till skillnad från Kistabarnen får de mer negativa aspekterna ingen framträdande roll i Härlandabarnens diskussion kring sitt område. De element av otrygghet som framkom var uteslutande förknippat med händelser i den bostadsnära skogen i Härlanda.

Det faktum att flickorna i Härlanda inte påtalar otrygghet kan spegla att de faktiskt inte rör sig så mycket utomhus på egen hand, eller åtminstone inte så långt från hemmet. Det kan också vara så att pojkarna är mer utsatta för andra pojkars trakasserier än vad flickorna är, till exempel med pojkarna som blir knuffade i vattnet av äldre ungdomar vid en badbrygga. Både i Kista och i Härlanda nämnde några av föräldrarna sin egen rädsla och oro för människor i naturområdet som hinder för att barnens vistelse i närnaturen på egen hand. Dock framstår inte det som något betydande hinder för barnens utomhusvistelse. Händelser som väckte känslor och inbegrep spännande, ibland rent av otäcka händelser, gav också de mest inlevelsefulla återberättelserna bland barnen. Det kunde vara en stor hund, nästan lik en varg, som några flickor i Kista mött, eller

den hemlösa person som några pojkar träffade i Delsjöterrängen och som nästan lät som en ”gammal gumma eller en zombie”. Det var ett möte som fick dem att lägga benen på ryggen. I detta sammanhang framstår det återigen relevant att uppmärksamma kroppens och sinnenas betydelse, utifrån ett kropps-fenomenologiskt perspektiv. Barnen i det sista fallet överraskades av en främmande röst och reagerade genom att snabbt springa därifrån. Alla som har varit barn kan säkerligen förnimma minnen av liknande händelser av skräck och flykt ifrån, vad som i retrospektiv framstår som något tämligen farligt. Men händelser av detta slag är (tillfälligt) omskakande, och rusningen skapar ett kroppsminne som rimligtvis är en annan sorts spänning än den som film och datorspel kan förmedla. Kanske för att det bli farligt för barnen på riktigt; de har en känsla av att de bokstavligen springer för livet. Med ensamheten skogen som fond kläds sedermera en berättelse om den hemlösa som lät som en gumma eller en zombie.

Ibland gav dock dessa utomhushändelser en något mer bestående känsla av otrygghet och rädsla, som när Noria och hennes kamrater blev ivägjagad av en man med kniv när de spelade fotboll på gården. I detta sammanhang blir det relevant att tala om styrningsrestriktioner (Hägerstrand 1970) där en vuxen med farliga sanktionsmedel dikterar villkoren för aktiviteter inom en viss domän (gården). Eller pojkarna i Härlanda som undviker en viss domän (bryggan vid den närliggande badsjön) där de sett kamrater som har blivit knuffade i vattnet av äldre ungdomar. Båda fallen handlar det om kroppar i ofrivillig närkontakt eller flykt för att undkomma denna närkontakt.

Gemensamt för händelserna ovan är att de ägde rum utomhus, flera i naturpräglade miljöer, och därtill utan föräldrars närvaro. Just det sistnämnda är förmodligen en bidragande orsak till att händelserna framställs av barnen i en så pass tydlig dager – de fick på olika sätt hantera dem på egen hand. En fråga som i efterhand väckts är ifall barnen vågat berätta för föräldrarna om dessa händelser. Självklart är det inte bra att barn råkar ut för sådana händelser som kan skrämma dem. Alternativen för att helt undkomma detta är att barnen ständigt följs åt av föräldrarna när de lämnar hemmet. Detta är ju något som alla föräldrar gör, den kritiska frågan är bara i vilken ålder och i vilka sammanhang som föräldrarnas ledsagande av barn bör luckras upp? Inga föräldrar vill se sina barn växa upp i otrygga miljöer. Blir otrygghetsskapande händelser alltför påtagliga, kanske de resursstarka föräldrarna ”röstar med fötterna” och flyttar till områden som anses tryggare; ett perspektiv som framkom bland några av föräldrar i nästpåföljande studie.