Vistas barnen i närnaturen och vad gör de där?

Närnaturen genom skolan i Kista och på fritiden i Härlanda

Resultatet visar att barnen från Härlanda och Kista vistas i närnaturen, både under skolans friluftsdagar och på fritiden. När det gäller aktiviteter i närnaturen så engagerar leken zombiesen flertalet i Härlandaklassen. Bad vid den när-liggande sjön och pulka på vintern är andra aktiviteter som nämns. Lekar vid

kojor sysselsätter både flickor och pojkar. Somliga aktiviteter bedrivs tillsammans med föräldrarna; helgpromenader, längdskidåkning och skridsko-åkning. I Kista omnämner barnen långt färre aktiviteter i närnaturen jämfört med Härlandabarnen. Naturområdet Järvafältet associeras i första hand med den klassgemensamma promenaden eller med kojor som byggts tillsammans med fritids. Några flickor och pojkar i Kista brukar ha vistats där med föräldrarna och de berättar bland annat om grillning, picnic och bärplockning. När det gäller vinteraktiviteter ges intrycket att också pulkaåkning främst är förknippat med skoltid. Läraren i Kista berättade vidare att några av barnen har åkt skidor utför, under friluftsdagar med skolan.

Det finns dock skillnader gällande aktiviteternas omfattning och inriktning. Barnen i Härlanda, med mestadels svensk medelklassbakgrund, förknippar i första hand aktiviteter i närnaturen med fritiden, kompisar och föräldrar. Barnen i Kista, med huvudsakligen invandrarbakgrund, förknippar i första hand aktiviteter i närnaturen med skolverksamhet och annan offentlig omsorg. Till exempel ser läraren i Kista att skolan har ett viktigt ansvar för att ta med barnen ut i närnaturen. Syftet med de skolgemensamma turerna handlade om, utöver att ge barnen motion, att på plats kunna prata om djur, natur och allemansrätt samt att få barnen att bekanta sig med Järvafältet. Samma ansvar kände inte läraren i Härlanda som menade att barnen redan hade god kännedom om skogsmarkerna runt bostadsområdet. Läraren påpekade också att den positiva inställningen till naturvistelsen som fanns hos flera i klassen i viss mån smittade av sig till övriga barn.

Segregationen slår igenom på barnens naturkontakt

Det faktum att två socioekonomiskt och etniskt åtskilda bostadsområden studerats är något som slår igenom i resultatet. Ett sätt att analysera skillnaderna i barnens erfarenhet av naturkontakt är att utgå från teorier kring grannskaps-effekter och kamratgrannskaps-effekter (Wilson 1987 i Sundlöf 2008, van der Burgt 2006). En bärande föreställning kring grannskapseffekter är just att beteende och normer sprids i kamratgrupper och boende i ett visst område. Med stöd i teorin om kollektiva socialisationsmodeller, så är det möjligt att betrakta den bostads-nära naturumgänge som en ”social norm” som kan spridas i grannskapet. Den positiva inställning till naturkontakt som framkom från föräldrarenkäten i Härlanda, lärarens uppfattning där samt barnens erfarenheter och uttryck pekar tillsammans på att detta är en rimlig tolkning. Den positiva attityden som framkom bland ”svenska barn” i Härlanda innebär inte nödvändigtvis att dessa är att betrakta representanter för ”gruppen” svenskfödda barn med svenskfödda föräldrar i allmänhet. I Härlanda sammanfaller denna positiva anda med ovanligt goda lokala förutsättningar för naturkontakt: ett boende alldeles i närheten av ett av Göteborgs mest besökta och attraktiva friluftsområde. En tolkning av

resultatet är att Härlanda är ett attraktivt område att bosätta sig i bland barn-familjer, bland annat för områdets naturnära läge, något som i sin tur påverkar barnens inställning och vana till naturkontakt. Sedan förstärks detta engagemang i kamratgruppen. Denna ”normspridning” har dock inte studerats på något mer ingående sätt. Till exempel kan frågan väckas ifall resultat i första hand är ett utslag av att barn ser andra barn; att de hittar varandra för lek utomhus, eller om det framförallt är kutym bland föräldrar att uppmuntra deras utomhusvistelse. Utifrån intervjuerna med barnen i Härlanda finns i alla fall fog att tillstå det sistnämna påståendet. Då några barn berättar om gemensamma erfarenheter av olika händelser så syns det finnas förutsättningar för att hitta varandra och umgås utomhus tillsammans även efter skolan.

I detta material framkom olika berättelser om lekar och aktiviteter i respektive område. En viktig orsak till att vistas i närnaturen i Härlanda var leken zombiesen. Lekar av det här formerade och namngivna slaget diskuterades inte av barnen i Kista. Här är dock svårt att avgöra ifall detta är resultat av skilda aktivitetsmönster eller en fråga om vad barnen vill lyfta fram och berätta i intervjuerna. Några fritidsaktiviteter, såväl i organiserad som i fri form, som tydligt framkom bland Kistabarnen var fotboll och basket. Fotboll poängterades som särskilt viktigt bland pojkarna.

En kritisk fråga som väcks i sammanhanget är om färre omnämnda aktiviteter i närnaturen faktiskt innebär att Kistabarnen tillbringar så mycket mindre tid i närnaturen än vad barnen i Härlanda tycks göra. Detta är dock bedömningen som görs utifrån de olika metoder som använts och de frågor som ställts till barn, lärare och föräldrar i denna delstudie. En observationsstudie, där samma plats följts upp efter ca två decennier, är just från Järvafältet. Studien pekar på att barnen i allt högre utsträckning syns där i barnomsorgssammanhang samt att leken numer tycks föras närmare bostäderna (Florgård & Forsberg 2006).

Om hur årstiderna påverkar barns naturkontakt

Aktiviteter förknippade med snö är omtyckta av framförallt Härlandabarnen; det vill säga aktiviteter som fodrar snöbeklädda marker. I sammanhanget är det relevant att lyfta fram affordancebegreppet (Gibson 1979; Heft 1997) som uppmärksammar det handlingsutrymme som uppstår mellan vad miljön har att erbjuda å ena sidan och den vilja som barnet har å den andra sidan. Snön gör landskapet omväxlande och när den har lagt sig öppnar sig nya möjligheter till lek och utomhusvistelse, på samma sätt som när vintern ger efter för våren och kvällarna blir ljusare. En slänt blir över en natt till en pulkabacke, en aspekt som pekar platsers cykliska dimensioner. Snön kan innebära, för dem som tar den tillvara, ett annorlunda material till kojbyggen och formad till en boll blir snön ett utmärkt material att kasta på varandra utan att tillfoga allt för stora skador. På

samma sätt förändrar dimma kurragömmalekens karaktär jämfört med en solig dag.

Snöfattiga och blöta vintrar har inte samma dragningskraft på barnen. Till skillnad från inslaget av snö är mörkret ett konstant pålitligt inslag i vinter-bilden. Några barn gör också kopplingar till ett förestående förändrat klimat genom den förstärkta växthuseffekten. Flera av barnen påpekar hur osäkra snömängderna är där de bor. En reflektion i sammanhanget rör därmed ifall avsaknaden av snö i södra Sverige kommer att frånta barnen deras motiv att vistas utomhus, för pulkaåkning, snöbollskastning, skidåkning och så vidare. Mörkret som faller allt tidigare ju längre hösten lider är att betrakta som ett hinder som tydligt påverkar barnens vilja att vistas utomhus för lek på naturpräglade platser. Märkligt vore det väl annars? Dock kan påpekas att det inte är några ödemarker som omger de respektive bostadsområdena. Istället är de arrangerade med upplysta spår vilket underlättar för människor att skapa liv och rörelse även kvällstid.

Genom barnens berättelser framträder konkreta och detaljerade beskrivningar av olika aktiviteter och händelser, årstider och väderskiftningar. En kropps-fenomenologisk ansats har här varit behjälplig i att skärskåda dessa dimensioner (Merleau-Pontys 1994 i Skår 2010; Seamon 1980). Barnens uppmärksamhet på årstidsväxlingar, löv och mörker som faller, dofter som förändras, besvikelse över snön som inte faller och igloon som snabbt försvann sätter fingret på en dimension av naturkontakten som går utöver specifika platser och aktiviteter. I detta sammanhang är kroppens varande utomhus central, liksom vad sinnena erfar, centrala aspekter.

Oavsett om barnen tillsammans med föräldrar ägnar söndagen åt skogspromenad runt Härlanda tjärn, eller om barnet står på fotbollsplan i väntan på träning, kan de erfara liknande upplevelser kring vind, solljus och vätan i backen. Vidare, oavsett om barnet i fråga eftersöker intryck och upplevelser av det här slaget är de rimligtvis svåra att värja sig emot. Väder och vind drabbar ofrivilligt ens sinnen på ett markant vis utomhus jämfört med inomhus – där omständigheterna ifråga om kyla och värme lyckligtvis är mer konstanta. Det är just dessa dimensioner av kroppsminnen kring naturkontakten som många vuxna återkallar utifrån minnet av sina barndomsupplevelser (Halldén 2011; Sebba 1991). En intressant fråga är vilka minnen och aspekter som framträder som betydelsefulla ifall de här studerade barnen tillfrågas om bardomens naturkontakt om 20, 40 eller 60 år.

Upplevelser av väder, vind och ljusförhållanden framstår som en viktig dimension av naturkontakten. Det är en form av naturkontakt som ställer få krav på sina utövare, utöver att bege sig utomhus. Ett sådant synsätt väcker rimligtvis

frågor vad vi ska med människors fritidsbetonande och rekreerande naturkontakt till. Endast för omväxling från den urbana lunken? För att kunna bibringa vackra och betydelsefulla minnen in i vuxenlivet? Eller måste naturkontakten kunna ge olika påvisbara effekter: pedagogiska, hälsomässiga, för att barns lek på en plats kan lyftas fram som förevändning för att inte ta den i anspråk för bebyggelse? Hur mycket natur, vilken sort, hur länge, hur ofta och i vilket sammanhang bör vi utsättas för naturmiljöer för att effekterna ska infinna sig. Här finns en spänning mellan naturkontaktens egenvärde – det vill säga detta spelar roll för mig och den jag är och har blivit – och effektvärden, där naturkontakt ses som en metod för att uppnå olika effekter, som blir allt viktigare att framhålla i konkurrens om resurser gällande tillgång till naturmarker, inte minst i städer, samt naturkontaktens roll i skolor, sjukvård och så vidare.

Barns egna platser, allemansrätt och planering

Skillnader mellan barnens naturkontakt i respektive område har påtalats. Bland annat framträdde dessa skillnader genom barnens sätt att tala om naturkontakt. Medan flera barn i Kista refererar till natur i tämligen obestämd och allmän form så framträder specifika platser, ibland namngivna, i Härlandabarnens berättelser om naturkontakt. Här blir den teoretiska utgångspunkten om platsförankring: (positiva) erfarenheter och relationer relevant att lyfta fram i analysen (Asplund 1983; Korpela et al 2008)

Att bygga kojor eller på andra sätt leka vid platser som görs till egna framträder som ett betydande motiv till och behållning av närnaturvistelse. Kojbyggandet kan betraktas som ett sätt att manifestera en platsrelation – numera är detta min eller vår gemensamt ombesörjda plats vilken vi kan återkomma till mer eller mindre regelbundet. Genom uppdelningen i mitt och ditt kan också en makt-dimension skönjas kring vem som äger rätten till kojan och platsen och vem som tar sig rätten att förstöra andras kojor. I sammanhanget avslöjas också aspekter som har att göra med ålder och vad som förknippas med barnslighet. Förmodligen kommer intresset för kojor och lekar att avta inom ett eller ett par år. Det tycks som att kojan i tioårsåldern betraktas som barnslig då ett par pojkar i Härlanda tycks vara lika intresserade av att ha sönder andras kojor, som att bygga egna. Denna akt kan kanske betraktas som ett sätt att ta avstånd från leken i en fas i livet där man håller på att träda in i nya umgängesformer.

Det bör påpekas att dessa egna platser inte nödvändigtvis behöver vara fysiska konstruktioner. I detta sammanhang syns även en skillnad mellan pojkars och flickors relation till kojor. Pojkarna i Härlanda har mer erfarenheter av kojor än pojkarna i Kista, men pojkarna inom respektive område berör kojbyggandet i större utsträckning än vad flickorna gör. Dessutom verkar det som om pojkarna rör sig längre bort från hemmet, och in i närskogarna, än vad flickorna gör. Med detta är det inte sagt att flickorna inte är intresserade eller uppskattar naturen.

Flera flickor uttrycker en stark vilja att bevara sin närnatur och visar på goda kunskaper om växter och djur. När flickorna i båda områden talade om kojor framstod den sociala aspekten som mest betydelsefull, att det är platser där de umgås och pratar. Både i Kista och i Härlanda talade flickor även om kojor inomhus vilket inte några pojkar gjorde. Skillnaden mellan pojkar och flickor gällande vana och erfarenhet kring närnaturen framstår dock som mindre i Härlanda jämfört med i Kista.

Att pojkar vistas mer i naturmiljöer på egen hand och längre ifrån hemmet har noterats i andra studier (Sobel 1993; Derr 2006). Detta resultat får också stöd i en brittisk studie av flickors och pojkars mobilitet och rörelsemönster. Även där framgick att pojkarna rörde sig friare, framförallt i sin närmiljö. Dock kunde flickorna vinna rörelsefrihet och vistas i kvarter, i affärer och hos kompisar längre bort genom att umgås i större grupp (Brown et al 2008). Kanske går det att uttrycka att pojkar generellt sett, upp till en viss ålder, ger ett dominant intryck i det egna bostadsområdet genom sin närvaro och kännedom grann-skapet: här illustrerat med kojbyggen och utflykter i närskogarna. Flickorna tycks å andra sidan i större utsträckning vistas närmare hemmet för utomhus-aktiviteter. I yngre tonåren, generellt sett tidigare än pojkarna, lämnar flickorna utflyktsvis bostadsområdet för ett annat sorts aktivitetsmönster (se även van der Burgt 2006). Dessa skillnader mellan pojkar och flickor pekar på betydelsen av att uppmärksamma barns vardagslivsmönster i en vidare bemärkelser för att förstå varför närnaturkontakten ser ut som den gör.

Fysiska konstruktioner eller ej, de egna platserna, på lagom avstånd för insyn och för möjligheten till utblick, har betydelse för barnen. Här väcks återigen frågan utifrån vilka kriterier som barns naturkontakt ska värderas samt ifall synen på ett visst naturområde förändras om det vistas barn där regelbundet. Hur värderas en omdaning av en plats ifall den ”enbart” är mental, att utrymmet mellan två stenar blir till ett temporärt hem, och barnet inte lämnar några fysiska spår efter sig? Används platsen då i någon egentlig mening? Och i andra änden av spektrumet, hur mycket får barnen omdana och var går gränsen för barns allemansrättsliga nyttjande (”inte störa, inte förstöra”) av marker?

Utifrån en amerikansk kontext noterar Louv (2006) hur barns vistelse, lek och omdanande av naturmark i vissa lägen betraktas som skadegörelse. Louv kopplar samman detta till att allt mer bostadsnära naturmark i USA har privatiseras och sköts av olika bostadsföreningar, med varierande regelverk för nyttjande av marken. Med detta illustreras att det inte enbart är barns, föräldrars intressen, tid och resurser som är intressant vid analysen av naturkontakt, utan även graden av tillträde och restriktioner i relation till markanvändning och markägare. Frågan är också aktuell mot bakgrund av den i skrivande stund aktuella debatten om allemansrättens innehåll och gränsland i Sverige. De frågor

som diskuteras i dagsläget rör i första hand inte barns lek i skog och mark. Ändå rör debatten upp frågor om gränser för tillträde och åverkan. Ingen av barnen uppmärksammade att deras vistelse i närnaturen begränsades på grund av regler i relation till markanvändningen. Dock bor de intill naturreservat eller offentlig ägd mark som tydligt är upplåten för allmänhetens tillträde med stigar, belysning och skyltar, något som borde verka inkluderande. Några barn i Härlanda uttryckte upprördhet över när trädröjningar förstörde kojor de byggt eller ändrande karaktären på platser de tyckte var fina. I de fallen önskade de att personalen från kommunen tog mer hänsyn.