Naturkontakt och barnvänlighet i relation till boendet

Syftet med att studera just innerstadsföräldrar och ytterstadsföräldrar är att fånga motsättning mellan den förmodat inte så barnvänliga innerstaden och det förmodat mer barnvänliga boendet i hus utanför stan. Bilden som framträder är att det finns en större grad av frihet för barnen att röra sig på egen hand i ytterstadsboendet, åtminstone så länge de inte behöver korsa vägar med tämligen mycket trafik. Samtidigt beklagar sig flera föräldrar där över att barnen inte tar särskilt mycket egna initiativ till att gå ut och leka i skog och mark. Föräldrarna i innerstan är å andra sidan medvetna om att tillgängligheten till grönområden i stan är begränsad varför många aktivt kompenserar detta med utflykter och natursemestrar. Barnen har följt med dem på detta, men vid en viss ålder, någonstans tio-tolv årsåldern tycks intresset allt mer svikta, och att vara kvar med kompisarna i stan blir allt viktigare.

Boendet i hus, med andra barnfamiljer som grannar, friskare luft och närhet till natur framstår som den stereotypt mest ideala boendemiljön med barn (Kim et al 2005; Lindberg et al 1992). De föräldrar som permanent bor i hus, på nära pendelavstånd till Göteborg, representerar en grupp med tämligen stora valmöjligheter på bostadsmarknaden. Hos några föräldrar föranleds flytten från innerstaden just av att barnaskaran växer, lägenheten i stan blir för liten, liksom hissen, och det är för långt till markplan. En flytt till hus innebär således ett beslut som knuffas fram med hänsyn taget till funktioner i boendet som ska underlätta för både föräldrar och barn. Exakt var i Göteborgsregionen familjen hamnar efter denna flytt är i somliga fall en fråga om tillfälligheter; där fanns ett hus, och läge vi tyckte om, i vår prisklass. Valet faller med andra ord då på en av

flera möjliga tänkbara villaperiferier i Göteborgsområdet. I andra fall söker sig den nybildade familjen till en plats där de på något sätt har familjeanknytning till, exempelvis i eller i närheten av ett område där någon av föräldrarna själva växt upp. Även om barnaskaran accentuerade och avgjorde själva flyttillfället (se Geist & McManus 2008), så eftersöktes samtidigt en hemmiljö med särskilt affektionsvärde. Utöver familjeanknytning har även ett havsnära boende en speciell lyskraft. Men oavsett varför, när och var, baseras inte föräldrarnas flyttningar och preferenser kring boendet enbart på hänsyn till barns väl och ve. Boendet i hus nämns bland annat för möjligheterna till att kunna syssla med fritidsaktiviteter som jakt, ridning, trädgård och snickrande. Många resonerar som så att om vi trivs där vi bor så kommer barnen också att göra det. Några av de föräldrar som flyttat ut från stan i syfte att få mer utrymme för barnen, funderar dock på om de ska söka sig in till centrala Göteborg igen nu när barnen håller på att bli stora.

Några föräldrar i ytterstaden efterfrågar naturliga mötesplatser i meningen designade platser som barn och ungdomar kan attraheras av. Det tycks alltså inte räcka med enbart med skogsmark för att locka barn till lek enligt föräldrarna, utan det saknas ett tillrättaläggande belysning och gångvägar. Detta skulle kunna inverka på känslan av hur välkomnande dessa områden upplevs. För de som eftersträvar vildare natur och enslighet, exempelvis för pappan som jagar, är upplysta löparspår ingen uppenbar fördel. Men för många barn och deras föräldrar kan anläggningar, lekplatser och upplysta spår vid i naturmark signalera trygghet och tillgänglighet.

I innerstaden finns inte samma tillgänglighet till privata ytor för utevistelse och naturkontakt. Den naturmark som finns, ofta i form av mer ”ordnad natur” och innergårdar, delas av långt fler människor än vad som är fallet för barnen i ytterstaden. Exempel som ges på barns aktiviteter i närnaturen i innerstaden handlar om kojbyggen på egen hand, som nämns av endast en förälder, lek och spel på innergårdar och lekplatser, klättra i bergen i Slottsskogen, åka pulka eller besöka centrala naturområdena med skolan. Ifall naturkontakten tillsammans med föräldrarna, samt om även miljöerna utanför hemområdet inkluderas, så handlar det om utflykter till kust och skogsområden, segling, fjällvandring, skid-åkning, fiske, fritt lek och spring vid fritidshuset. Genom föräldrarnas försorg får barnen tillgång till många miljöer och aktiviteter som svårligen finns representerade i centrala Göteborg. Även i närmiljön vidgar föräldrarna barnens upplevelsehorisont genom till exempel turer till Botaniska trädgården. Deras engagemang är med andra ord viktigt för att barns naturkontakt ska bli av. I innerstadskontexten framhålls betydelsen av innergården som ett halvprivat, trafikfri och skyddad förstamiljö i vilken det går att släppa barnen ur sikte. I något fall satte fastighetsförvaltaren begränsningar för barnens lek och

klätt-rande på innergården. Annars nämndes inga erfarenheter av formella inskränkningar av vad barnen får göra eller inte i naturpräglade miljöer. Däremot framträder i materialet olika licenser för rörelsefrihet, till exempel om barnen får lämna skolgården eller inte. De som bor i innerstan utan innergård känner avsaknaden av densamma. Avsaknaden av innergård var i ett fall en ytterligare försvårande omständighet som bidrog att familjen flyttade till hus, närmare trädgård och markplan. Därtill rymde inte hissen det följe av attiraljer som omger en småbarnsförälder. Med två små barn, barnvagn och utflykts-packning blir det än mer av ett projekt att ta sig utomhus.

Även om det finns brister i innerstadsmiljön i fråga om tillgången till naturmiljöer, markplan och fria ytor för barn, så framhållet föräldrarna där boendemiljön som indirekt barnvänlig utifrån ett tidsrationellt argument. Genom att mindre tid behövs till skötsel av fastigheten och till pendling, blir det mer tid till att vara tillsammans med barnen. Se Larsson (2007) som bland annat pekar på ägandet och skötsel av hus och andra ting som en orsak till att barnfamiljer upplever tidspress. Därutöver framhåller några miljöargument bakom boendet i innerstaden som inte kräver bilkörning till arbetet.

Generellt sett ger innerstadsföräldrarna intrycket av ett mer reflexivt och jäm-förande förhållningssätt i relation till hur de bor, jämfört med föräldrarna boende i hus. Den av tradition antiintuitiva kopplingen mellan innerstadsmiljöer som goda uppväxtmiljöer för barn tycks ha drivit fram en tankeverksamhet, där för- och nackdelarna med att bo med barn i stan har vevats ett par varv extra. Ibland har de tvingats försvara och argumentera för det faktum att de bor som de bor med barn i lägenhet i stan. Flera ifrågasätter det nödvändiga i att bo i hus med barn, de har så att säga genomskådat villavillfarelsen. Men tanken på hus har oftast mer än en gång luftats. Några föräldrar menar att hus i Göteborgsregionen är allt för kostsamt, särskilt då de inte vill arbetspendla långa sträckor utan fortsatt vill bo relativt nära centrala Göteborg Utifrån dessa avväganden på en kostsam bostadsmarknad är svårt att tala om innerstadsboendet med barn som enbart ett utslag av en trend. Samtidigt har flertalet på ett eller annat sätt tillgång till ett fritidshus och på sätt kan de dra fördel närhet och enkelhet i vardagen samt markplan och trädgård under ledigheter.

En banal men ändå fundamental iakttagelse gjord genom tidsgeografiska glasögon handlar om människans odelbarhet och människans begränsade kapacitet till vistelse på olika platser under dygnets 24 timmar (Åquist 1992; Hägerstrand 1970). Men även om naturkontakten vid till exempel fritidshuset på samma gång utesluter vistelse i permanentbostadens närnatur, bör det ses som en viktig komplementär miljö med en kvalitativt annorlunda inramning. Ledigheten och avskärmningen från ordinarier rutiner torde sammantaget ge mer tid över för att utnyttja de handlingsutrymmen som fjärrnaturen erbjuder barnen.

Ett handlingsutrymme som medger upptäckter av aktiviteter som kan följa med barnen hem och med dem genom livet. Det kan till exempel handla om ett fiskeintresse som grundläggs när barnen tillsammans farföräldrarna fiskar makrill.

I sammanhanget ovan har barnvänlighet diskuteras i generella termer utan hänsyn till betydelsen av barns ålder. Här går det att plocka fram affordance-begreppet (Gibson 1979; Heft 1997) för att här illustrera hur en och samma omgivande miljö kan vara tämligen konstant under barnets uppväxt, samtidigt som det handlingsutrymme som miljön erbjuder, ändrar karaktär med det växande barnets förändrade förmågor och intentioner. Den privata trädgården är ett viktigt utrymme för barnet som precis har lärt sig gå, som sedan odlar med mormor eller springer runt huset med plastsvärd. Denna attraktivitet falnar med åren, åtminstone som en social arena med kompisar och för olika fysiska aktiviteter. När den organiserade träningen tar vid, vilken den för barnen här gör vid skolstarten och framåt, vidgas barns vardagliga geografiska räckvidd. Ungefär samtidigt ökar intresset för datorn och barnet drar sig därmed stundom inåt hemmet. När barnen blivit ungdomar i gymnasieåldern är sannolikheten stor att de söker sig till centralt belägna skolor. Nu är det möjligtvis ungdoms-vänligare att bo i innerstad med närhet till skola, caféer och vänner. I inner-staden är den kritiska tiden för föräldrarna vara de år där barnet vill rusa, hoppa, cykla, gräva och klättra på egen hand, men där miljön inte är tillträckligt tillåtande.