Träning balanserar skärmtiden

6.3.6 Träning balanserar skärmtiden

Föräldrarnas främsta invändning mot skärmaktiviteter handlade inte om att barnen skulle få för lite motion. En förklaring till detta beror med största sannolikhet på att samtliga barn är väldigt aktiva i idrottsträningar av olika slag. De flesta har minst en idrottsaktivitet i veckan, vilket i sin tur genererar ett antal träningstillfällen, inte sällan på olika platser i stan. Den organiserade träningen tillgodoser på så sätt föräldrarnas önskan om barns motion och fysisk aktivitet. Somliga träningar är förlagda utomhus. Maries och Tomas barn spelar till exempel golf, vilken betraktas som ”ganska ordnad naturkontakt”. Andra barn går i scouter vilket dock inte innebär att träffarna är förlagda utomhus varje gång. Majoriteten av barnens träning sker inomhus, eller åtminstone en delar av året, som till exempel fotbollsträningen.

38

Åtminstone innan de har nått tonåren.

Även om leken utomhus i naturmiljö och träning av olika slag både ger motion, så skiljer sig leken och den organiserade träningen åt ur åtminstone två avseenden. Den ena är att den sistnämnda är fixerad i tid och rum; barnen ska vid återkommande tillfällen träffas på en viss plats under en viss tid. Den andra skillnaden är att den senare aktiviteten är organiserad och planerad av vuxna, med till synes begränsat utrymme för spontanitet. De flesta föräldrar ser idrottsträning som något i alla avseende positivt, såväl det fysiska genom kroppslig rörlighet och färdighet, som att det är ”fostrande”, personlighets-utvecklande och identitetsskapande. I de flesta fall prisas också det stora utbudet av aktiviteter, dock med förbehållet att det inte får bli för mycket. Ungefär som med datorspelande efterfrågas en balans mellan olika sysslor. Många är engagerade som ledare, andra följer barnen åt och skjutsar till träningen. Detta innebär flera träningspass i veckan, inte sällan med mer uppbunden tid också för föräldrarna.

Som nämnts är en vanlig föreställning bland föräldrarna att deras barn leker utomhus i mindre utsträckning än vad de själva gjorde. De påtalar ytterligare en skillnad över tid, nämligen att barnen börjar med organiserad träning i allt yngre åldrar och tidigare än vad de själva gjorde. Linda, som är mycket engagerad i barnens fritidsaktiviteter och själv scoutledare, utrycker sig på följande sätt när det kommer till att barnen driver på för att pröva olika aktiviteter.

Linda ”Men sedan får det inte bli för mycket heller. Det får ju inte vara så mycket som…det säger jag till min äldsta…han vill ju ’karate skulle man börja’, och ’fäktning är så roligt’ mamma. Kan vi inte göra det? Sedan vet jag att det har krupit ner i åldrarna, det kan jag känna att nu är det nästan en press att det ska börja så tidigt som i 5 års ålder. Jag var 11-12 år.”

Ofta är det föräldrarna som initierar och uppmuntrar barnens träningar, delvis utifrån vilka förväntningar och vanor som finns runtomkring dem. Karin menar att de barn som inte håller på med någon aktivitet kan betraktas som udda och att det sprids en känsla av det är normalt att hålla på med mycket organiserade fritidsaktiviteter, precis som alla andra. När ”bollen väl är i rullning” eskalerar träningen i takt med att barnen vill göra som kompisarna, att de upptäcker nya intressanta träningsformer samt att antalet träningstillfällen med påföljande matcher ökar med tiden.

Linda som växte upp i ett miljonprogramsområde på 1970-talet menar att det inte så mycket aktiviteter utan att man lekte mer på gården. Detta förutsätter att det finns andra barn att leka med, att de inte sitter framför datorn eller vistas i en träningslokal. För att barnen ska kunna träffas fysiskt måste de kunna ta sig till varandra, de ska också ha tid till detta, samtidigt. Tränar den ena kompisen på tisdag och torsdag och den andra på måndag och onsdag så blir det svårt att mötas alla tre vid lekplatsen eller skogsbrynet under veckodagarna. Så till vida

de inte väljer samma aktiviteter att träna. Betydelsen av närheten till jämnåriga barn i grannskapet är något som framhålls av flera föräldrar, inte minst utifrån erfarenheter av den egna barndomen och långa avstånd till kompisar. Det sistnämnda i citatet problematiserar synen på villaförorten som en plats där det bara är att springa över till kompisarna. För det tycks finnas en risk att barnet inte är hemma om inte träffen bokas i förväg. Kerstin uttrycker detta på följande sätt.

Kerstin ”I lördags ringde hon runt till alla sina kompisar och jag tror inte att någon var hemma. För de är skilda och då ska de vara hos pappa eller mamma, någon annan skulle på handbollsträning, någon tredje skulle rida, det var allt alltså. Det är inte bara så att de är hemma och att man kan gå och knacka på och där är ett barn.”

Föräldrarna växlar mellan gas och broms gällande barnens engagemang i olika föreningar. Bromsar gör de just för att det också ska finnas tid för lek och att bara ”vara”. Följande citat av John illustrerar hur föräldrarna resonerar med varandra och med sina barn i frågan om hur många aktiviteter och träningstillfällen som är rimliga. Hans fru tycker att det är bra med mycket aktiviteter medan han själv ser risken med att det blir för mycket.

John ” Ett tag när innebandyn och fotbollen går samtidigt med matcher och träningar, då var det i princip varje dag i veckan träningar eller match. Då känner man, hur bra är det? Då sa han det själv vid något tillfälle, idag vill jag inte träna för idag vill jag leka med mina kompisar och det tycker jag är ganska bra generellt till att inte träna. Det tycker jag personligen är lite skrämmande att aktiviteterna nästan tar över och att man inte får vara så mycket barn och leka som barn liksom. Samtidigt är det svårt att säga nej när de vill hålla på.”

John är den som tydligaste uttrycker att alla dessa träningar kan bli en belastning. Inte minst för honom själv då de tränger ut hans egentid och de stunder där hela familjen kan samlas. Sonen har själv uttryckt en önskan om att bara leka med kompisar istället för träningar. En anledning till att det ser ut som det gör bland barnfamiljer förklarar John med att föräldrarna blivit alltmer engagerade i barnens fritid: ”jag tror att papporna inte var lika engagerade förr i tiden utan det var mest mammorna och de hade inte tid att ta barnen till aktiviteter i samma utsträckning”.

Barnens träning och den fyllda vardagen kan i sin tur inverka på föräldrarnas möjlighet till fritid och till exempel friluftsliv, det blir ingen tid till en promenad. Detta säger något om hur vardagslivet ter sig, såväl för barn som vuxna. Jobbet tar sin tid, arbetsresorna, skötsel av hem likaså. Barnen går i skola och har läxor. Därtill finns ett stort utbud av det mesta som drar uppmärksamhet, tid och engagemang och som fyller fritiden. I detta perspektiv handlar det om att skynda sig hem för att hinna till; frågan är hur många gånger det blir till naturområden? Utbudet av fritidaktiviteter är därför en viktig aspekt att beakta för att förstå

naturmötets roll och utrymmer i barnens fritid. Det finns en spänning mellan de utvecklande aspekterna av träning, den glädje det medför och risken för att det blir till ett stressmoment.

Tomas menar att barnen ibland har svårt att ta till sig att man kan ”göra ingenting”. Detta knyter an till synen, som här och var framträder i materialet, på barnen som initiativlösa, i alla fall för lek utomhus på egen hand. Ett motmedel som lyfts fram emot stressen, den upptagna och fartfyllda vardagen är att idén om att barn idag bereds för få tillfällen för att ha det tråkigt. Jenny och Lisbeth, som båda bor i stan, betonar båda vikten av sysslolöshet och efterfrågar uttryckligen behovet av att barnen borde få känna hur det känns att ha det tråkigt.

Lisbeth ”Där i Värmland på 1970-talet hade vi väldigt mycket mer tid för att bara ha det tråkigt och göra en del saker som var roliga. Medan jag ser idag att barn sällan hinner ha det tråkigt. Problemet är ju också att lättillgängligheten, jag ska säga att det inte är lätt att ha det tråkigt idag med datorer och TV. Det finns ett utbud…så det där fullständiga passiviteten, som man kan uppleva när sladden är utdragen, hittar man ju inte riktigt.”

Det är svårt att se några tydliga skillnader i materialet gällande innerstads-föräldrarna och ytterstadsinnerstads-föräldrarnas relation till fritidsaktiviteterna. De som har den mest stressade och kompakta vardagen med mycket aktiviteter och skjutsningar bor i egnahem en bit från stan. Det tycks som om skötsel av hus och trädgård, längre resor för arbetspendling och skjutsning till aktiviteter samt en anda i grannskapet som främjar upptagenhet bidrar till att det blir mycket. Dessa föräldrar är positiva till barnens naturkontakt, samtidigt så blir bristen på tid en uppenbar anledning till att det inte alltid blir särskilt mycket av det. Marie ger uttryck för detta och för mångas önskan om att ge barnen en så utvecklande och i alla avseende god uppväxt.

”Men tiden räcker ju inte till, till det. Det är ju alltid ett val man måste göra. Man hinner aldrig vara ute i naturen så mycket som man vill. Man hinner ju aldrig liksom ge dem allt det man skulle önska att de hade med sig tills det att de är vuxna. Utan det handlar om ett livspussel så. Att få ihop och att försöka få ihop lite bitar då och då.”

Citatet indikerar att föräldrarna ställer höga krav på sitt föräldraskap och på allt det som de som borde förmedlas under barnens uppväxtår. Samtidigt finns det föräldrar i ytterstaden som aktivt hållit igen med aktiviteter och skjutsning och inte upplever någon vidare problem med fritidsbalansen. På samma sätt som att några föräldrar skjutsar och engagerar sig i ett flertal av barnens aktiviteter i innerstan, med funderingar på ifall detta kan bli för mycket eller inte.

6.4 Analys av resultatet i föräldrastudien