Att växa upp i olika slags stadsmiljöer

3.3 Att växa upp i olika slags stadsmiljöer

3.3.1 Boendesegregation, flyttmönster och barns naturkontakt

Segregation mellan människor i stadens olika rum är ett faktum. Boende-segregation delas ofta upp i socioekonomisk och etnisk Boende-segregation där områden som är minst attraktiva benämns invandrartäta eller ”svenskglesa”. De mest attraktiva områdena i storstäderna domineras av etniska svenskar och är därmed invandrarglesa (Sundlöf 2008). En förståelse av boendesegregationen är att fattiga och rika barnfamiljer sällan bor grannar på samma gata eller delar trapp-uppgång. En annan förståelse av boendesegregation är att olika kvalitéer inte är jämnt fördelade i stadsrummet. Det kan handla om känslan av trygghet eller

17

Jones diskuterar ”inner city estates” i temer av ”impure space”. I en svensk kontext haltar översättningen innerstan. Snarare är ”miljonprogramsförorten” associerad till en ”impure space”; en i mångas ögon negativt laddad plats, varifrån media rapporterar om ungdomsgäng som står för oordning och bilbränder. Händelser som väcker frågor om ”var föräldrarna håller hus”? Jones diskussion fokuserar på landsbygden som en god plats för barns uppväxt och sätter det rurala i perspektiv mot det urbana. Samma diskussion skulle säkert kunna göras mellan olika typer av bostadsområden inom en stad.

närheten till skolor och barnomsorg. Boendeytan per person är stor i Sverige. I storstäderna är boendeytan per person något lägre, samtidigt hittar vi där de största skillnader i trångboddhet (Gullberg, Höjer & Pettersson 2007). De största klyftorna mellan fattiga och rika finns i städerna och störst risk att hamna i barn-fattigdom har barn med utländsk bakgrund och med ensamstående föräldrar (Rädda Barnen 2010). Dessa grupper bor troligen trängre, även om det än så länge saknas tillförlitlig statistik kring trångboddhet (Boverket 2011).

Olika stadsmiljöer förknippas till exempel med ett varierat inslag av grönområden, mestadels anlagd parkmiljö centralt i staden, trädgårdar i villa-områden och rester från jordbrukslandskapet runt miljonprogramsvilla-områden i storstädernas utkanter. Inom svenska städer framstår tillgången till naturområden som tämligen jämnt fördelad. Detta skiljer sig från många andra städer i västvärlden där tillgången till naturområden påverkas negativt i fattiga bostadsområden (Dai 2011; Seeland, Dübendorfer & Hansmann 2009; Strifei&iDowneyi2009). En kartering gjord av Regionplane- och trafikkontoret i Stockholms län visar att barn ofta har god tillgång till rekreationsområden¹⁸ i Stockholmsregionen. Slutsatsen är att det bor många barn i miljonprograms- och villaområden, platser där tillgången till rekreationsområden också är god (Regionplane- och trafikkontoret 2002). Tillgång till natur är med största sannolikhet inte är avgörande för vare sig flytten till eller ifrån områden med låg status¹⁹. Dock är det intressant att lyssna till vilken betydelse de faktiskt har för barn och vuxna som bor där. Bland andra ger Daun (1980) och Molina (1997) insikter om att vuxna uppmärksammar naturprägeln i miljonprogramsområden som en betydelsefull kvalité.

Familjebildande och barnafödande är en typisk händelse i livet som påverkar strävan efter annat boende och att faktiskt flytta (Geist & McManus 2008). Spelar barns naturkontakt någon roll för den omgivning som barnfamiljer gärna söker sig till? Det går att föra in en rad olika parametrar i den lokala boende-miljön som föräldrar kan eftersöka för barnens skull (Galsteri&iSantiagoi2006; Mee 2010; Pinkster 2009). Några exempel är att det bor andra barn området, trygghet, fungerande skolmiljöer, hus istället för lägenhet, fritidsaktiviteter samt tillgängligheten till utomhusmiljöer för lek och aktiviteter. Barnfamiljer har till exempel en tendens att prioritera tillgång till naturmiljöer och möjlighet till rekreation, medan hushåll utan barn sätter större värde på mindre boendetomter och närhet till service (Kim et al 2005). En annan prioritering som påvisats bland barnfamiljer är att bo en bit bort från stadskärnan (Lindberg et al 1992),

18 Med rekreationsområden i rapporten avses ”grönområden med sociala kvalitéer, d.v.s. naturområden med höga rekreationsvärden för människan – promenadområden och större strövområden – samt allmänt tillgängliga promenadstråk längs vatten”.

19

Se vidare om ”boendeklättrare” som överger fattiga och invandrartäta områden när inkomsterna förbättras (Bråmå & Andersson 2010; Andersson & Bråmå 2004).

till exempel att flytta till landsbygden för barnens skull (Tillberg Mattsson 2002).

Saknas vissa kvalitéer i bostadens närområde kan de tillfälligt uppsökas genom utflykter till andra områden (se Maat & de Vries 2006 om ”kompensationshypotesen”). Vardagsmiljön byts för kortare eller längre per-ioder mot till exempel semesterdestinationer, skogsutflykter eller vistelse i fri-tidshus. Varannan svensk har på eller annat sätt tillgång till fritidsboende (Fredmanietiali2008a). Några motiv för att tillfälligt lämna hemmiljön för ett fritidsboende redogörs för av Müller och Hall (2004). Det handlar om att komma närmare natur och landsbygd, att anamma en mer informell livsstil; att helt enkelt uppsöka värden som inte erbjuds i vardagen. I en nordisk kontext går det också skönja en djupare kulturell betydelse av sommartorpet knutet till historia, längtan till sommar, hembygd och familjeband (Kaltenborn 1997; Müller 2007). I detta sammanhang går det att tala om ”komplementära rum”20

för att begreppsliggöra människors strävan efter miljöombyte och att söka upp kvalitéer som fattas i vardagen. För att ta del av dessa miljöer är barn dock beroende av vuxnas resurser så som tid, transportmedel och pengar.

Som nämnts bor det idag fler barn i de centrala delarna av svenska storstäder än på länge. I storstädernas miljonprogramområden bor också mycket barn. Miljonprogramsområdena²¹ har generellt sett inte associerats med barnvänlighet, detta trots ambitioner i planeringen så som trafikseparering, närhet till skolor och omgivande grönområden. För 50-70 år sedan stod innerstaden för trängsel, slitna bostäder och de nybyggda förorterna lockade med kaklade badrum och skog runtom. Sedan 1980-talet har blickarna åter vänts mot de centrala delarna av städerna och förtätning av stadsrummet förespråkats som en modell för håll-bar utveckling (Bengs 2005). Stadsbyggnadsidealet är idag att föra samman och förkorta avståndet mellan olika funktioner – boende, arbete och handel – och skapa förutsättningar för folkliv. Förenklat och generaliserat skulle man kunna hävda att ju lägre de olika bebyggda täthetsmåtten är, desto mer natur. Å andra sidan, ju fler träd och tätare bestånd, stora öppna marker, vatten med obruten horisont, desto mindre är det bebyggt (urbaniserat). Utifrån ett arealmått på en karta är det svårt att argumentera mot en sådan ståndpunkt. I denna avhandling studeras dock inte förekomsten av och tillgången på naturområden i sig, utan barns användning och inställning till dem. Här blir upplevelsemässig

20

Begreppet har jag lånat av Dieter Müller, professor i kulturgeografi, som använde det i presentationen ”Fritidshus för friluftsliv? Ett svenskt perspektiv på fritidshusanvändning komplementära rum” vid konferensen ”Friluftsliv 2009” i Östersund 18-19 november. Begreppet är i sin tur inspirerat av Hans-Liudger Dienel och hans skrifter om ”Raum-partnerschaften” (personlig korrespondens med Müller).

21

Miljonprogrammet är den sammanfattande benämning på den bostadspolitik som fördes under åren 1964-75 (Nationalencyklopedin 2008).

tillgänglighet till natur, för de studerade barnen och föräldrarna, betydelsefullt att beakta.

3.3.2 Grannskapseffekter och barns naturkontakt

Hemmets och skolans närmiljöer är viktiga arenor i barns vardagsliv. Det finns tankar om att kvalitéer i grannskapet i en vidare mening, och inte bara föräldrarnas bakgrund, bör beaktas för att förstå barns utveckling och framtidsutsikter. Teorin om grannskapseffekter har rönt stor uppmärksamhet med utgångspunkt i den ofta citerade boken ”The Truly Disadvantaged” av William Julius Wilson. Kärnan i föreställningen om grannskapseffekter är att individer påverkas av den sociala omgivningen i sitt bostadsområde. Endogena grannskapseffekter innebär att en individs beteende direkt påverkar andra individers beteende i bostadsområdet. Det talas om smittomodeller där särskilt kamratgruppers inverkan på varandra står i fokus. En variant av denna teori benämns ”kollektiva socialisationsmodeller” (Wilson 1987 i Sundlöf 2008) och går ut på att medelklass och välutbildade grannar fungerar som positiva förebilder. Genom att de stärker social kontroll och övervakning hjälper de också unga människor att ta till sig sociala normer. De olika teorierna kring grannskapseffekter är framförallt ämnade att förklara effekter som rör socioe-konomiska och maktrelaterade spörsmål. Detta bör beaktas då modellerna här relateras till ett annat sammanhang som rör barns naturumgänge.

Teorin om smittomodeller och grannskapseffekter har fått kritik för att i allt för stor utsträckning utgått från amerikanska förhållanden. De effekter som påvisats i europeisk kontext har visat sig vara ganska små. En annan kritik handlar om att studier kring grannskapseffekter inte har tagit hänsyn till flyttningar in och ut ur bostadsområde. Det pekas till exempel på att hög arbetslöshet i ett visst område kanske inte handlar om kausala effekter på grannskapsnivå, utan att förklaringen kan ligger i strukturer som gör att arbetslösa bosätter sig i ett område där arbetslösheten hos de boende redan är omfattande (Hedman 2011).

För att barn ska påverka varandra direkt genom beteende och umgänge, till exempel i fråga om lek och vistelse utomhus, bör man i analysen rimligtvis ta hänsyn till hur barnen rör sig i vardagen, var man möts och inte möts. Idén med påverkan av barn som bor nära varandra skulle då, till exempel, kunna grumlas av en högre rörlighet och valfrihet på skolmarknaden. Möjligheten att frångå närhetsprincipen i valet av skola innebär att ens klasskamraterna inte nödvändigtvis också är personer man bor nära. Att gå i skolan utanför sitt närområde tycks exempelvis minska de sociala kontakterna i grannskapet (Freeman 2010). Det är enklare att byta skola för barnen än att byta bostadsområde ifall man inte är nöjd med närmiljöns sociala eller fysiska karaktär. Trumberg (2011) visar att det fria skolvalet i Sverige ökat segre-gationen mellan olika skolor och att denna trend har varit starkast i områden

som är svenskglesa och resurssvaga. Det vill säga att de mer resursstarka frångår närhetsprincipen och lämnar skolorna i sitt hemområde dagtid, där mer resurssvaga barn blir kvar.