Dominanta projekt och lekkamratsmismatch

Barns spontana utomhusvistelse och lek betraktas som något positivt av föräldrarna. Men organiserade fritidsaktiviteter är en ännu starkare norm och

kan benämnas som ett dominant projekt. Det utgör ett självklart inslag i, somliga, barns fritid. Såväl barnen som föräldrarna som omgivningen driver på

detta och det är svårt att säga nej och dra ner på träningsfrekvensen när bollen väl är i rullning. Det handlar både om att säkerställa motion och att se till att barnen gör något meningsfullt och utvecklande. Samtidigt som den initiala rörelsefriheten i bostadsområdet tycks förskjutas uppåt i åldrarna, involveras somliga barn redan i förskoleåldern i organiserade aktiviteter. Därmed finns det ett par parallella år där leklust och tämligen stor rörelsefrihet går hand i hand, innan tonåren riktar intresset åt andra håll, platser och möjligtvis mer förbjudna aktiviteter i närnaturen (se Bell, Ward Thompson & Travlou 2003).

Ett barn i skolåldern utan någon som helst schemalagd fritidsaktivitet skulle väcka frågor från omgivningen. Det finns även tydliga förväntningarna på föräldrars engagemang och aktiva deltagande i barnens fritidsaktiviteter, något som i vissa fall är en förutsättning för att barnet överhuvudtaget ska kunna nå träningen. Som nämnts är föräldrarna också vaksamma på att träningen kan bli ett stressmoment för dem själva och för barnen. Undantaget för denna starka träningsnorm finns i materialet bland barnen i miljonprogramsförorten Kista. Där borde det vara enklare för barnen att träffas spontant, mot bakgrund av lägre deltagande i organiserad träning. Dock visar aktivitetsdagboken att somliga barn

inte går utomhus på en hel helg, medan andra vistas ute med kompisar i området långt in på kvällen. Här finns det utrymme att närmare studera fritiden för barn i socialt utsatta områden om normer kring olika aktiviteter och vad det innebär att fritiden inte är fullt så dominerad av organiserad träning.

I en tuff projekthierarki finns det en betydande risk för vad jag kallar

lekkamratsmismatch, det vill säga svårigheten att spontant träffas ute i

grann-skapet för lek och aktiviteter. Lekkamraterna riskerar då att antingen befinna sig inomhus eller i en träningshall vilket rimligtvis försvårar den spontana leken utomhus. Begreppet har bäring på den tidsgeografiskt formulerade ”kopplings-restriktionen” (Hägerstrand 1970) där genomförandet av olika projekt kräver tidsrumslig samordning av material, ting eller andra människor. Datorn och skärmaktiviteter kommer högst upp i hierarkin om barnen själva får välja projekt. Att på eftermiddagarna hålla kontakten med kompisarna genom datorn är detsamma som att vara där alla andra är. Det finns mycket glädje och entusiasm kopplad till datortekniken och olika spelvärldar. Idrottsträning kommer på andra plats, för att alla gör det, i vissa bostadsområden, föräldrarna stödjer och det är roligt, till en viss gräns när det riskerar att bli ett stress-moment.

7.5 Kroppslig sinnlig, händelsespecifik och hemmastadd – tre sätt

att ringa barns erfarenhet av naturkontakt

Barns tillvaro består dock inte av en enda lång kamp mellan olika konkurrerande projekt. Genom barns berättelser framkom perspektiv och detaljer kring deras naturkontant som föräldrarna i den andra delstudien, med sin vuxendistans tycks ha svårare att förmedla. På ett tydligt sett ges en där och då sekvens ur barnens liv. Den naturkontakt som barnen berättar om kan sorteras in i följande tre

typologier: den kroppsligt sinnliga, den händelsespecifika och den hemma-stadda naturkontakten. Denna uppdelning pekar på något olika dimensioner och betydelser av barnens erfarenheter.

Upplevelser av väder och förändrade handlingsutrymmen genom årstidens växlingar framstår som betydande element av utomhusvistelsen. Detta kan benämnas som den kroppsligt sinnliga naturkontakten, och typologin har bäring på den kroppsfenomenologiska ansatsen (Seamon 1980; Skår 2010). Denna typologi ringar in en känslorelaterad form av naturkontakt som tar fasta på barnens utsagor kring kroppens rörelser och känslostämningar i relation till lekar, pinnar, vatten, terräng och träd, i kombination med ljud, ljus, lukter, kyla och värme.

En ansats till slutsats gör gällande att det viktigaste är kanske inte hur ofta eller hur länge barn bygger kojor i skogen eller leker utomhus, utan att barnen faktiskt erfarit detta genom sin kropp och sina sinnen, för att naturkontakten i efterhand ska framstå som betydelsefull. Barndomsminnen som källmaterial kan

å ena sidan kritiseras mot bakgrund av vuxnas tendens att idealisera sin barndom. Å andra sidan kan det vara så att det i först i vuxen ålder som man kan återge vad som faktiskt framstår som betydelsefulla upplevelser. Ett genom-gående tema bland föräldrarna i studien är som nämnts att de själva var ute mer som barn, än vad dagens barn är. Några föräldrar förhåller sig dock självkritiskt till sina minnen som källa för jämförelse, ”var vi verkligen ute så mycket som vi minns”. Snarare än att föräldrarna var utomhus jämnt och ständigt i sin barndom kanske en del av förklaringen ligger i att naturkontakten har gjort starkt intryck när den väl ägde rum och därför, i kombination med dess positiva laddning, framträder tydligt i minnet.

En annan del av barnens naturkontakt rör specifika händelser som omfattar

möten med människor och djur i naturmiljöer, något som kan benämnas som en händelsespecifik naturkontakt. Förvisso betonar barnen själva mötet, möten som

ofta har drag av något spännande eller rent av något obehagligt över sig. Händelser som äger rum i naturmiljöer ges speciella särdrag och inramningar. Ensligheten och associationer till sagor och historier syns färga upplevelsen och göra den starkare. Mötet med en hemlös i skogen, vid en svart tjärn och mossiga stenar, långt från andra vuxna, ger en rädsla och en kraft i upplevelsen som förmodligen inte vore densamma ifall barnen mött mannen på gatan. Naturmiljön bör inte förringas till en obetydlig dekor för händelser av det här slaget. Fascinationen i mötet med djur är något som tydligt förenar barnens berättelser i Kista och Härlanda. Möjligheten att få syn på djur har en dragnings-kraft och visa lokaler och platser i närnaturen var tydligt sammanvävda med erfarenheter och förhoppningar att exempelvis se grodor och vattensalamandrar. En tredje form kan benämnas som en hemmastadd naturkontakt och kan anknytas till frågor om hemkänsla och platsförankring (Korpela at al 2008; Sandell & Öhman 2010). I detta sammanhang är inte närnaturen vilken som helst, utan en välbekant del av barnens hem och uppväxtmiljö. När Härlanda-barnen guidade mig genom närskogarna syntes de väl förtrogna i området. Detta tog sig bland annat uttryck i det flyhänta sätt på vilket de rörde sig genom skogs-områdena samt att barnen hade gemensamma minnen kring olika platser. De platser som barnen valde att stanna vid var förknippade med händelser som i sin tur var knutna till olika sociala sammanhang.

Flertalet barn har bekantat sig med närnaturområdet genom vad jag valt att benämna som social triangulering, där upptäckter och utflykter gjorts tillsammans med familjen, kamrater samt för- och grundskola. Denna

triangu-lering, genom upprepade turer en bit in i terrängen och tillbaka till bostads-området igen, förstärker erfarenheten och graden av förtrolighet i närnaturen. Skogen blir en distinkt annorlunda, de har en uppfattning om när de är i skogen eller inte, men ändå en bekant del av barnens uppväxtmiljö fyllda med minnen av olika händelser. Bekantskapen med närnaturen börjar för somliga med att föräldrarna aktivt rör sig i närnaturen. Därefter blir förskolepersonal ytterligare en följeslagare. I vissa fall tar kompisumgänget sedan vid och sedermera besöks området genom skolan. För många barn i Kista var ordningen för den sociala trianguleringen av närnaturen till stora delar omvänd, då skolans verksamhet framstår som initierande. Några pojkar visar till exempel att de återkommer till platser där de byggt kojor tillsammans med fritids på Järvafältet. I de fallen har den offentliga sfären introducerat barnen till platser och aktiviteter som de sedan kan återbesöka och upprätthålla under fritiden. Förutsättningen för denna triangulering är att hemmet, skolan och närnaturen återfinns i samma område. Att vardags- och fritidslandskapet överlappar varandra är inte någon självklarhet med ökad rörlighet till skolor utanför barns närområde.

Kojbyggen eller där barnen på annat sätt gjort sig hemma på en plats i när-naturen, genom enkla och ibland imaginära boningar, kan ses som en följd av att vara förtrolig med närnaturen, men också som en aktivitet som stärker en hemmakänsla. Vuxenvärldens ingrepp genom till exempel skogsröjning och bebyggelseförtätning väckte tydligt motstånd och upprördhet. Motsvarande resonemang kring försvar av områdets närnatur förekom inte bland barnen i Kista. Detta beror förmodligen på att Järvafältet inte var föremål för bebyggelse och omdaning, men också på det faktum att färre barn talade om kojor och egna platser. En fråga som väcks i sammanhanget är vilka effekter barns reaktioner mot förändringar i närnaturens lekplatser har i förlängningen? Kommer denna upprördhet i retrospektiv framstå som naiv, eller kan den bidra till ett växande engagemang som kan projiceras på natur- och miljöengagemang i vidare bemärkelse? Liksom tidigare, mer ingående, studier kring ursprung till miljö-engagemang (Tanner 1980; Chawla 1998) uppmärksammas även här betydelsen av föräldrarnas inställning tillsammans med det direkta naturmötet.

Som bakgrund till varför det är intressant att studera barns relation till naturmiljöer kan nämnas kopplingen mellan positiva naturupplevelser i barndomen och ett sedermera miljöengagemang i vuxenlivet. Här dras inte några långtgående slutsatser kring detta svårtydda samband. I relation till den hemma-stadda närnaturkontakten syntes direktupplevelsen därifrån också skapa engage-mang för områdets bevarande. Värt att notera är att barnen också hade goda insikter i större globala miljöproblemens orsaker och effekter. Detta visar att skolans undervisning och den mediala exponeringen kring till exempel klimat-förändringar också når barnen och influerar deras berättelser. Återigen, hos de

barn som uttrycker erfarenhet och engagemang för närskogarna, vävs därtill i större utsträckning lokala och globala miljöfrågor samman till en berättelse.

7.6 Fyra ”friluftsperspektiv” i föräldrars relation till boendet och

naturkontakt

Innerstads- och ytterstadsföräldrarna intar något olika positioner i synen på barns naturkontakt. För att tydliggöra detta har jag utmejslat fyra olika typologier. Dessa hänger delvis samman med var någonstans föräldrarna bor, deras inställning till boendet och de förutsättningar för naturkontakt som de olika boendemiljöerna ger. Då typgruppernas karakteristika omfattar både relationen till aktiviteter i naturen och syn på natur har jag valt att benämna dem som olika friluftslivsperspektiv. Citaten i rubrikerna nedan är inga direkta citat från intervjuerna, även om de bär tydliga spår av dessa, utan istället utgör de en kärnfull tolkning av respektive friluftsperspektiv i relation till barnens naturkontakt.

Citysocialt friluftslivsperspektiv - ”fika parken eller på innergården medan

barnen leker på lekplatsen”

Detta perspektiv präglas socialt umgänge på innergårdar, lekplatser och parker i och närheten av staden. En utevistelse som inte kräver särskilt mycket utrustning eller resor. Stadens utbud med kulturevenemang, caféer och sociala mötesplatser är viktigt och föräldrarna ser det inte som ett problem att bo med barn centralt i en storstad. Vikten av barnens naturkontakt i vardagen betonas inte i någon större utsträckning. Barnen har ett visst mått av rörelsefrihet på egen hand i hemmets närhet. Stadsmiljön uppfattas generellt sett som en trygg miljö. Miljöombyte, framförallt på sommaren är betydelsefullt och realiseras genom vistelser i fritidshus.

Urbanekologiskt friluftslivsperspektiv - ”ta med barnen på utflykter där de kan

bygga kojor, grilla korv och titta på fåglar”

Möjligtvis något paradoxalt bor de mest naturintresserade och friluftslivsaktiva föräldrarna i lägenhet i innerstad.⁴⁰ Föräldrarna som representerar detta perspektiv betonar betydelsen av att barn vistas i naturen för hälsa, lek och färdigheter. En ”känsla för natur” omnämns också, en känsla som anses vara viktigt för ett engagemang och förståelse för miljöfrågor. Flera är uppväxta på landet, men värdesätter stadens utbud av aktiviteter och att barnen har mycket vänner i grannskapet. Genom stadsboendet kan de minska bilkörningen och få

40

Jag skriver möjligtvis mot bakgrund att den fritidsbetonade naturkontakten har sitt historiska ursprung bland en övre medelklass boende i städer.

mer tid över för att vara med familjen. Föräldrarna värdesätter bevarandet av bostadsnära naturområdena och de önskar att barnen kunde vistas mer utomhus i vardagen. De upplever brister i stadsmiljön som begränsar barnens rörelsefrihet; framförallt handlar det om trafikmiljön och i viss mån en oro för risken att barnen råkar ut för hotfulla människor. Inskränkningar i barnens fria rörlighet samt strävan efter varierade naturupplevelser bidrar till att de aktivt uppsöker andra kvalitéer genom utflykter och vistelser i fritidshus.

Landsbygdsförankrat friluftslivsperspektiv - ”det finns blåbär för barnen att

plocka bakom huset, redan som små var barnen med i samband med jakten” Detta friluftslivsperspektiv präglas av vistelse i naturmarker på orten där man bor. Aktiviteter så som jakt, svampplockning, bad i hemmasjöarna och ridning framkommer i materialet. Att bo utanför stan med egen trädgård ger en frihets-känsla i termer av öppenhet i landskapet och glesare med människor och hus. Man betonar känslan av att bo på landet snarare än att bo nära naturen, även om natu präglingen ofrånkomligt är en del av öppenheten i landskapet. Föräldrarna har ofta en familjeanknytning till området där de bor. De framhåller inte betydelsen av att tillgå fritidshus på samma sätt som övriga perspektiv. Det landsbygdsförankrade perspektiv återfinns latent hos flera föräldrar som konstituerar de övriga tre typologierna och blommar framförallt upp på lediga stunder vid fritidshuset.

Aktivitetsbetonat friluftslivsperspektiv - ”Båtlivet hägrar om sommaren och

skidåkning på vintern, det är viktigt att barnen får prova på olika aktiviteter” För föräldrarna med ett ”aktivitetsbetonat friluftsliv” utgör naturkontakten en del i en övrig aktiv vardag med idrottsträning och andra organiserade fritids-aktiviteter. Detta gäller för både barn och vuxna. De flesta som ger uttryck för detta bor i hus i Göteborgs närförorter, men några bor i lägenhet i stan. Villaboendet tar förvisso tid i fråga om skötsel och pendling, men ger samtidigt en enkelhet i fråga om närhet till markplan och för barnen att röra sig på egen hand till kompisar. Aktiviteter som bär upp detta friluftsliv är utförsåkning, fiske, båtliv och annan vistelse vid havet och fritidshuset, det vill säga aktiviteter som mångt och mycket är förlagda utanför närområdet. Betoningen ligger på motion, rörelse, färdigheter, lugn och omväxling. Även om aktiviteterna är mer eller mindre beroende av naturmiljöer för att idkas, så läggs fokus på själva handlingen och dess innerbörd snarare än på ett specifikt landskap som den utförs i. Detta skiljer sig från urbanekologiskt perspektiv där naturkontaktens mer djuplodande och pedagogiska effekt framhävs i högre grad.

Dessa något olika perspektiv till trots, och trots de olika närmiljöerna så framstår ändå vardagslivet för barn i flera avseende tämligen homogeniserat i relation till

teknik samt domesticerat; det vill säga knutet till hem och inomhusmiljöer. Detta väcker frågor om närheten till natur spelar någon roll för barns vistelse där?

7.7 Naturkontakt i relation till vad barnens olika närmiljöer medger