Att känna sig trygg utomhus

Trafikmiljön har i tidigare studier lyfts fram som en faktor som gör att föräldrar inskränker barnens rörelsefrihet, särskilt gällande möjligheten att på egen hand ta sig till skolan. Att trafikmiljön skulle verka som hinder för barnens vistelse i närnaturen framgår inte av föräldrarnas bedömning. Inte heller i intervjuerna omnämns trafik som något större hot mot rörelsefriheten, varken generellt i bostadsområdet eller specifikt när det gäller att ta sig till naturområdet. Ett par föräldrar anger dock i enkäten sin oro för att barnens möte med främlingar som ett hinder för barnens naturvistelse.

Av de nio gruppintervjuer som genomförts var det barn i två grupper i Kista där otrygghetsaspekter lyftes fram när de ombads beskriva sitt område. Så här resonerar några flickor från Kista:

Jamilia ”Det kan vara lite farligt här ibland.” Noria ”Alltså att vara ute på natten själva typ.”

Jamilia ”Ibland kan det vara farligt på morgonen, det kan finnas tjuvar också.”

33

Resultatet från den nationella friluftsenkäten liksom Delsjöenkäten visar att ungefär hälften av de tillfrågade på något sätt har tillgång till fritidsboende.

Noria ”Det finns typ mycket folk i Kista som kommer från andra länder, inte så mycket svenskar.”

När jag frågar om det spelar någon roll att det inte är så mycket svenskar i området svarar Jamilia nej medan Noria är mer osäker. Även om jag inte utvecklade diskussionen i sammanhanget säger citatet något om hur barnen uppfattar och förhåller sig till sitt bostadsområde. De uppfattar sitt område som inte helt tryggt i alla avseenden och de är medvetna att om att området är etniskt segregerat med liten andel boende med svensk bakgrund, men om detta hänger ihop, och vad som orsakar vad, tycks vara svårare att uttala sig om. Jag går vidare och frågar om de är ni rädda för att gå ut?

Noria ”Helst vill jag inte gå ut ensam på natten, jag tänker typ om någon granne och skriker: ´Varför har du trampat´, typ så.”

Saba ”Vid trappan när jag ska komma hem blir jag rädd, jag springer snabbt.”

Det anmärkningsvärda är kanske inte att barnen upplever en viss otrygghet inför främmande människor i sitt närområde. Dock var det endast barn i Kista som inledningsvis beskrev området i termer av en viss rädsla eller känsla av otrygghet inför andra människor. De flickor och pojkar som främst diskuterar otryggheten tycks också ha personliga, direkta, erfarenheter av obehagliga situationer. Otryggheten tycks dock inte göra att flickorna helt undviker att vistas utomhus i området. På frågan om vad de gör på helgerna anger Mona att hon är ute på gården och leker med kompisar, bland annat i klätterställningen. Saba tycker att det är tråkigt på sin gård och brukar gå till en lekplats med mycket utrustning. I samband med denna diskussion berättar Noria om en incident på hennes gård:

Noria ”En gång på min gård, när jag gick och lekte så var det en man som bodde ovanpå oss. Han brukar komma ut och säga sluta, ni stör, man får inte spela fotboll eller prata med kompisar, man får inte säga ett knyst. En gång kom han ner med kniv, och då sprang vi, så han tog sönder bollen som vi lekte med. Å så sa han att nästa gång får vi inte leka fotboll.”

I Kista förknippas otrygghet inför andra människor uteslutande med utomhusmiljön inom bostadsområdet. Kalid berättade om fulla människor och att ”det är för mycket saker som händer i centrum alltid”. När Kalid längre fram i intervjun fick se bilder på bland annat områdets centrum kom han att tänka på en händelse när han och hans mamma hade kommit från tunnelbanan, sett poliser och blod på marken. Är de rädda för att gå ut?

Kalid ”Jag går bara ut ibland, men inte hela tiden för att jag tycker att det är kallt, så går jag hem till min kompis.”

Merdi ”Jag blir ibland rädd när jag går på mina träningar, de ligger i Kista. Jag tränar fotboll.” Ali ”Lite, men vi håller oss inne, vi håller oss undan ..öhh.. för fulla och köper någonting.”

Det är svårt att direkt utläsa att upplevelser av otrygghet skulle hindra dem från att vistas utomhus. När det gäller Kalid som berättade historien om blodet i centrum, så säger att han går ut ibland men inte hela tiden för att han tycker att det är kallt. Möjligtvis kan Alis kommentar om att de håller sig undan ”fulla och köper någonting (de går in i affärer)” tolkas som att den oro som finns påverkar aktivitetsmönster och var de vistas. Hans sätt att uttrycka sig ger ändå bilden av att situationen inte är allt för allvarlig. Dock är han den enda i den här gruppen pojkar som skulle vilja bo någon annanstans än i Kista. Om det har med känsla av otrygghet eller inte är svårt att avgöra. Liksom läraren i Härlanda uppfattar läraren i Kista att det framförallt är pojkarna som utforskar sitt närområde och också beger sig längst ifrån hemmet.

Bland barnen i Härlanda framkommer också obehagliga erfarenheter men ingen av dessa är direkt förknippade med bostadsområdets gator och torg. Det är uteslutande pojkar som nämner otrygghetsaspekterna och alla dessa händelser är istället knutna till närskogarna. André berättar om en uteliggare som han sett vid Härlanda tjärn, och de andra stämmer in. Under promenaden med pojkarna i klassen visar de mig ett tält på en mindre klippavsats där en hemlös håller till. Några av killarna smög fram och upptäckte med skräckblandad förtjusning att dagens tidning låg utanför tältet. Andra blev oroliga och ville röra sig därifrån så fort som möjligt. Att de väl kände till platsen avslöjades när en av pojkarna berättade att ”han var här igår också”. På vägen därifrån berättade en av pojkarna att han var säker på att det var han som skär i granarna så att de dör³⁴. Särskilt gruppen med Karl, Fredrik, Nils och Benjamin framstår som väldigt aktiva i närnaturen och de uppskattar sitt område – Fredrik säger att det är fint och att man ofta är ute. De är intresserade av att vistas i skogen och närheten till denna färgar även deras betraktelse av bostadsområdets karaktär som helhet. Samtidigt som dessa fyra pojkar uppger att de vistas mycket utomhus i närnaturen återger de också många personliga erfarenheter av obehagliga

34 Som redan nämnts har Park- och naturförvaltningen rapporterat om ett hundratals ringbarkade granar som lämnas för att dö i Delsjöterrängen. Tillvägagångssättet är detsamma vilket får Göteborgs Posten att den 28 februari 2007 rapportera om att ”Granmördare går lös i Delsjön”. Ett halvår senare rapporteras att bortåt 1000 granar skadats (SR 17 oktober 2007), och ett år senare ”tusentals”. Det naturklassrum som förvaltningen gjort i ordning inte långt ifrån skolan fick flyttats på grund av risken att förstöras av fallande ringbarkade träd.

situationer. Händelserna är uteslutande förknippade med grönområden och de har bland annat träffat på hemlösa i skogen vid ett flertal tillfällen.

Fredrik ”Det finns ett fågeltorn då vid Svarttjärn…” Benjamin ”… en uteliggare…”

Karl ”…en fullgubbe, när vi kom dit var det en massa ölflaskor.” Nils ”Han bajsar ute i skogen och bränner upp fleecetröjor.”

Tre av pojkarna har stött på honom i skogen men de vågar vistas där ändå, i alla fall på dagen. Karl frågar de andra hur de vet att han eldar upp fleecetröjor?

Benjamin ”Vi har hittat fleecetröja som typ var eldat och tändare och fickkniv. Men han är nog inte där längre. Han har nog flyttat in till stan nu.”

Fredrik ”Aa, men det var rätt så läskigt när han var där.”

Nils ”När jag var inne där och skulle kasta ut en pinne så lät han först som en gammal gumma, och sedan lät han typ som en zombie eller nåt, så sa han ‘välkommen, välkommen’.” Fredrik ”När jag gick där sa han bara välkommen, välkommen till mitt hus.”

Nils ”Jag blev helt tyst, sedan sprang jag iväg, jag hade en kompis med mig.”

Denna händelse återberättas med stor precision och inlevelse, den har gjort intryck på barnen. Förmodligen glömmer de inte händelsen i första taget, inte heller att den är förknippad med just den här platsen som laddats med känslor och minnen. Dessa erfarenheter har inte gjort dem rädda för att vara i skogen även om de gärna inte vistas där när det har blivit mörkt. Inga flickor lyfte fram obehagliga händelser i Härlanda. De flickor som ovan redogjorde för det positiva med Härlanda menade att det inte fanns något negativt med området. De kände sig inte alls särskilt rädda för att gå ut. När den andra gruppen flickor fick frågan om det fanns något som är dåligt med Härlanda diskuterades lös-springande katter i området. Natalie beklagade sig eftersom hennes hundar ville jaga efter dem. Lina intog en försvarande hållning och tyckte synd om katterna som frös och inte fick vara i trappuppgångarna.

Sammanfattningsvis talar barnen i Kista i större utsträckning om obehagliga situationer i sitt närområde än vad barnen i Härlanda gör. Detta handlar både om självupplevda händelser och om rykten. Dock är det svårt att utläsa i vilken utsträckning som detta har betydelse för viljan att vistas utomhus. I Kista förknippas sådana händelser med olika platser inom bostadsområdet medan några pojkar i Härlanda främst talar om uteliggare som håller till i

skogs-området. Flickorna i Härlanda återberättar inga obehagliga upplevelser och de ger intrycket av att de känner sig trygga i området.