Konkurrensen mellan platser och om barns fria tid .1 Hinner barn med naturkontakt i en tidspressad tillvaro?

3.5 Konkurrensen mellan platser och om barns fria tid 3.5.1 Hinner barn med naturkontakt i en tidspressad tillvaro?

Har barn och föräldrar tid att vistas i närnaturen? De ökade möjligheterna till aktiviteter inomhus, så som datoranvändning och TV-tittande, betraktas ofta som aktiviteter som får barn att vistas mindre utomhus. Även organiserade aktiviteter så som inomhusträningar kan betraktas som konkurrenter om ett

23

Den brittiska landsbygden skiljer sig från den svenska, där möjligheten till rörlighet i större utsträckning säkerställs genom allemansrätten.

begränsat tidsutrymme och till mer spontana aktiviteter utomhus. Följande stycken handlar om tid och väcker frågan om hur pass fri barns fritid är.

Tiden är en begränsad resurs och hur många aktiviteter som helst kan inte rymmas under ett dygn²⁴. Hur snabbt vi än färdas och utför olika sysslor krävs det någon form av prioritering, där inte minst vila och återhämtning är ett måste. Detta kan uttryckas i termer av rådande aktivitets- och platskonkurrens. Här blir det intressant att fundera över vilka aktiviteter och platser som konkurrerar om barns vistelse i närnaturen under dygnets begränsade antal timmar. Livet är ändligt och således är tid en knapp resurs. Men den personliga upplevelsen av tidsbrist måste också sättas i relation till vad en människa vill eller förväntas åstadkomma inom en viss tidsrymd. Detta knyter an till ett sociologiskt perspektiv där ”bristen på tid står i proportion till socialt formade förväntningar” (Larsson 2007, s 6). Larssons studie om föräldrars upplevelse av tidspress visar att vuxna med hemmavarande barn upplever större svårigheter att hinna med det som ska göras i jämförelse med personer utan barn. Antalet barn och deras ålder är några faktorer som påverkar tidspressen.

3.5.2 Barn inomhus, barn utanför huset – vad har hänt över tid?

Under de senaste åren har omfattningen av stillasittande inomhusaktiviteter ökat. Barndomen, åtminstone i den rika delen av världen, har blivit allt mer hemmaorienterad (Holloway & Valentine 2000a). Idag har informations- och kommunikationsteknologi (IKT) kommit en majoritet till livs i form av mobil-telefoner, datorer, och internet. Med avståndsöverbryggande teknik öppnas möjligheter till snabb kommunikation, som möjligtvis också ersätter det fysiska mötet. Samtidigt påtalas det att IKT självt tar tid och konkurrerar om en begränsad tidsbudget (Thulin & Vilhelmson 2007).

I Sverige vistas vi i genomsnitt 15 timmar per dygn i bostaden. Vistelsetiden på olika platser har visat sig vara relativt konstant över tid. Undantaget från detta är gruppen unga män 20-24 år som igenomsnitt har ökat sin tid i bostaden med två timmar per dygn under perioden 1991-2001 (Thulin & Vilhelmson 2007). Unga mäns höga användning av IKT bidrar till att de tillbringar mer tid i hemmet än övriga grupper. Att sitta ensam framför datorn och kommunicera på distans ersätter också i viss grad umgänget i hemmet det hemmalokaliserade umgänget med vänner och familj (Vilhelmson & Thulin 2008). Även om dessa studier inte specifikt fokuserar på barn eller naturkontakt så pekar de på hur teknik-utvecklingen påverkat tids- och platsanvändningen, och vilka effekter det får för till exempel vistelsen inomhus respektive utomhus.

Den virtuella världen återfinns inte i något socialt vakuum, utan den materiella världen influerar den virtuella och vice versa. Det har till exempel uppmärk-sammats att idéer och influenser uppkomna under datoranvändning skulle kunna stimulera till fysiska aktiviteter (Valentine, Holloway & Bingham 2000). Ungdomars användning av virtuella miljöer kan tolkas som ett nytt forum där man kan uttrycka sig själv. Detta som en reaktion mot att den fysiska verklig-heten alltmer förnekas unga människor i och med betoningen på risker och på barns sårbarhet (Crowe & Bradford 2006).

Det är svårt att historiskt sett avgöra hur tiden för olika aktiviteter omfördelats eller vilka aktiviteter som nya medierna har trängt undan för barn. Kvalitativa studier där människor i olika åldrar berättar om sin barndom är ett sätt att gå till väga för att bringa större klarhet i frågan. I Sandbergs och Vuorinens (2006) intervjuer med kvinnor mellan 22 och 63 år samt flickor mellan 3 och 13 år framträder skillnader i beskrivningen av barndomens lekmiljöer. De personer som växte upp på 1940-talet beskrev oftare en landsbygdsmiljö med utomhus-lekar i jämförelse med vad de yngre kvinnorna beskrev. De yngre som var upp-växta på 1960-talet och senare berättade i större utsträckning en stor uppsättning av lekmiljöer; skog, trädgårdar, hemma hos vänner, förskola och skolgård. Ju yngre kvinnor desto större tycks möjligheterna ha varit att skapa spännande lek-miljöer inomhus. Någonstans kom TV:n och datorer in i bilden. De flickor i den yngsta gruppen som refererade till utomhuslek hänvisade ofta till lek med andra förskolebarn i skogen. Populärast var sommar- och vintersäsongen och i skogen framstod kojbyggande som den främsta aktiviteten. Sammantaget stärks här uppfattningen om att leken allt mer har kommit att flyttas från naturområden till mer övervakade och planerade miljöer som hemmet, lekplatser och skolgårdar. Ett generellt problem kring retrospektiva studier är att människor ofta glömmer information. Minnen kan också påverkas av idéer och upplevelser som kommit senare i livet. Dessutom tycks det som om vuxna har en tendens att idealisera sin barndom (Sandberg & Vuorinen 2006). Å andra sidan kanske vuxnas perspektiv behövs för att verkligen kunna uttolka betydelsefulla händelser barndomen. Att det är först i vuxen ålder som man har möjligheten att sätta inflytelserika händelser i relation till upplevelser som inte betytt särskilt mycket (Sobel 1993).

3.5.3 Fritid och fri tid

I avsnittet ovan har inomhusaktiviteter i hemmet betraktats som en restriktion för utomhusvistelse. På samma sätt kan organiserade aktiviteter så som idrotts-träning och musicerande ses som restriktioner för fri och spontant initierad lek i till exempel naturområden. Det är möjligt att göra distinktionen mellan å ena sidan fritid och å andra sidan fri tid, och fråga sig hur pass fri barns fritid är. I Celes avhandling (2006) uttryckte barnen en tvehågsenhet inför deltagandet i sportaktiviteter och andra organiserade verksamheter. Flertalet barn hade

full-tecknade scheman från morgon till kväll. Detta tillsammans med begränsningar i den fria rörligheten innebar en inskränkning på möjligheterna till verklig fri tid; till spontanitet och till att bara springa ut och leka.

Redan på sjuttiotalet pekade undersökningar mot en utveckling i riktning mot två motpoler i barns fritidskulturer. I den ena ingick barn till arbetare som förde en kollektiv barnkultur på gården, kompletterad med masskultur förmedlad av TV, serier och popmusik. Den andra motpolen bestod av tjänstemannabarn som präglades av en prestations- och individorienterad kultur i hemmet, kompletterat med finkultur. Sammantaget gav det dessa barn mindre utrymme till fri lek. Även om detta just är två generaliserade motpoler så kvarstår huvuddragen i mångt och mycket idag (Nyström 2003).

Barn boende i låginkomstområden tycks ägna sig åt färre organiserade aktiviteter än barn i höginkomstområden (Fyhri & Hjorthol 2006; Valentine & McKendrick 1997; van der Burgt 2006). Barns organiserade fritidsverksamheter tycks oftare äga rum utanför det egna bostadsområdet ifall det egna bostadsom-rådet är förknippat med genomsnittligt höga inkomster hos de boende. Den enkla förklaringen till detta är att lägre inkomster ger sämre möjligheter för del-tagande i aktiviteter som kräver resurser. Därtill kommer medelklassfamiljernas engagemang som har benämnts som en ”sysselsättningskultur”. Inom denna kultur är fulltecknade kalendrar och aktiviteter som främjar den personliga utvecklingen något eftersträvansvärt (Karsten 1998).

För att minska risken för att högt värderade aktiviteter trängs undan i en tids-pressad tillvaro kan resultatet bli att dessa skyddas och säkerställs. Ett exempel på detta är när ”kvalitetstiden” med barnen planeras in och därmed säkras (Larsson 2007). Organiserad träning kan utifrån detta ses som en konsekvens av tidsbrist, genom ambitionen att säkerställa kvalitetstid, likväl som en orsak till ökad tidspress. Märk väl att syftet inte är att framställa idrottsträning som något uteslutande vuxeninitierat eller stressande moment. Istället pekas det på att dessa aktiviteter, till skillnad från den spontana utomhusleken, har scheman som anger tid, plats och aktivitetens innehåll. De är därmed inte enkla att välja bort ifall barnet saknar lust att ge sig av till träningen just då. Därtill torde de plats- och tidsspecifika aktiviteterna i högre grad innebära en kopplingsrestriktion då de kräver familjemedlemmars deltagande och skjutsning, vilket inte den bostads-nära utomhusvistelsen gör på samma sätt.

Organiserade fritidsaktiviteter har i detta sammanhang ställts mot aktiviteter i barnets egen regi. Detta utifrån föreställningen att den schemalagda tiden inskränker på den fria tiden där barnets aktiviteter inte övervakas, initierad eller direkt vägleds av någon vuxen. Värt att poängtera är att idrottsutövande likväl skulle kunna stimulera till lek och förändra dess karaktär (Glover 1999).

3.5.4 Barns lek, kojor och hälsa

Vad är då problemet ifall barn tillbringar mer tid stillasittande inomhus? Eller att mer tid är schemalagd och vuxenstyrd? Det är en vedertagen uppfattning om att barn utvecklas genom lek och utforskande av sin närmiljö. Barn är generellt sett djupt drivna av kunskapstörst och en önskan om förståelse, vilket får dem att titta, känna, imitera, experimentera och utforska. Lek kan sägas vara synonym med ett passionerat engagemang drivet av upptäckarlust. Barn vid god hälsa och som upplever trygghet, ägnar större del av dagen åt lek om möjlighet ges (Bartlettietiali1999). Ett sätt att identifiera lekens karaktäristika är att deltagandet bygger på fri vilja och att den ska uppfattas som trevlig (Engdahl, Brodin & Lindstrand 2006). I sammanhanget är det viktigt att fundera kring om allt det som barn företar sig är att betrakta som lek. Thomson och Philo (2004) pekar på att det som vid första anblicken ter sig lekfullt, i allra högsta grad kan vara förknippat med allvar.

Spelar det då någon roll var någonstans barn leker? Alla som varit i kontakt med barn eller som kanske minns sin egen barndom kan notera att lekfullhet kan uppstå i stort sett i vilket sammanhang som helst. Det finns dock studier som försökt att kartlägga just naturelementens och grönskans roll för hur leken utvecklas och vilken påverkan som olika lekmiljöer har på barn. Faber Taylors et al (1998) studie från Chicagos fattigaste bostadsområden visar att fler barn leker (mer ”kreativt”) på platser med gräs och träd, platser där också fler vuxna uppehåller sig. Andra studier har påvisat positiva samband mellan grönytor och förmågan för barn att koncentrera sig. I en ofta refererad studie jämförs två för-skolor där båda har stora gårdar anpassade för lek. Den ena förskolan hade ett stort inslag av grönska, medan den andra låg i innerstadsmiljö. Resultaten visar att de barn som hade god tillgång till naturmiljöer vid förskolan hade bättre koncentrationsförmåga och motorik än barnen som gick i förskolan som saknade naturmiljöer (Grahn et al 1997). Ytterligare studier i denna anda visar också att föräldrar till barn med koncentrationssvårigheter uppgav att vistelse i områden medförde mindre allvarliga symptom (Faber Taylor, Kuo & Sullivan 2001). Den lek som förs i naturen, bortom föräldrars direkta uppsikt, har också upp-märksammats. Det är viktigt för barn att kunna dra sig undan och sådana platser utomhus utgörs ofta av kojor. Att skapa egna hemlig platser där utvalda kompisar får vara framträder som en betydelsefull utomhusaktivitet för barn. Kojor kan betraktas som ett uttryck för ett identitetsbyggande undan föräldrars direkta uppsikt. Manipulationen av utemiljön med de material som finns på platsen är en viktig del i att platsen ska upplevas som egen (Kylin 2004). Studier i New Mexico, USA (Derr 2006) samt i England och på Grenada (Sobel 1993) uppmärksammar också kojans betydelse. Pojkarna framstår som mer intres-serade av kojor och de kojor som är längre bort från hemmet är mer intressanta än de i hemmets närhet. Skillnaden mellan pojkars och flickors kojbyggande var

större på Grenada än i England. Likheterna mellan platserna är också intressanta. Barnens intresse för kojor börjar i sexårsåldern och har sin topp vid 10-11 års ålder. Sobel (1993) identifierar två typer av kojor; de som utgör en plats för den privata sfären och de som ombesörjs i kollektiv regi.

3.6 Att lära sig en viss sorts frivillig naturkontakt