Allmän logik som kritiskt tänkande

Den logiska positivismens idéer fick vissa pedagogiska tillämpningar i den amerikanska högre utbildningen. Exempelvis presenterade wienkretsmedlem-men och relativitetsteoretikern Philipp Frank i en artikel (1947) några förslag till en vetenskapsfilosofiskt förankrad fysikundervisning: studenterna skulle här lära sig semantik, sociologi och vetenskapshistoria för att kunna skilja mellan ”filosofisk” och ”vetenskaplig” sanning, och för att kunna förstå relat-ionerna mellan politik, ideologi och metafysik inom vetenskapen.190 Detta ve-tenskapssociologiska bildningsprojekt – tydligt influerat av Neuraths tanke om den ”vetenskapliga världsuppfattningen” – skilde sig från både Carnaps allt mer tekniskt semantiska inriktning, som vid denna tid gick ut på att ut-veckla semiotiska verktyg till förmån för forskningen inom de olika realve-tenskaperna, och Deweys individualistiska pragmatism.191 Franks pedagogik fick emellertid inget större genomslag; den logiska positivismens vänster-fraktion blev akademiskt marginaliserad under Kalla kriget, och en ny gene-ration av analytiska utbildningsfilosofer läste den logisk-positivistiska veten-skapsfilosofin i ett amerikanskt-pragmatiskt perspektiv.

Vilken faktisk påverkan mccarthyismen hade på det akademiska livet är föremål för debatt bland vetenskaps- och filosofihistoriker, men utifrån Reischs forskning går det att identifiera åtminstone två särskilda omständig-heter som präglade akademin under Kalla kriget. För det första är det känt att de flesta amerikanska universitet krävde att anställda svor patriotiska lojalitet-seder under 1940- och 50-talen,192 vilket exempelvis fick Morris att avböja en temporär anställning vid University of Illinois institut för kommunikations-forskning.193 För det andra fick ett antal akademiker sina karriärer förstörda genom att utsättas för kommunistanklagelser, vilket kunde resultera i FBI-ut-redningar och en efterföljande process av utfrysning. Frank blev föremål för en FBI-utredning 1952 och Carnap 1953, utredningar i vilka deras uttalanden för fred och stöd för kommunistanklagade kollegor (Carnap hade skrivit under arton vänsterupprop) samlades in, och individer med personliga band till filo-soferna förhördes. Båda utredningarna lades ned efter att man funnit att varken

190 Philipp Frank, ”The Place of the Philosophy of Science in the Curriculum of the Physics Student”, American Journal of Physics 15, nr 3 (1947): 202–18, https://doi.org/10.1119/1.1990932.

191 Se Uebel, ”Carnap’s Transformation of Epistemology and the Development of His Metaphilosophy”, 381–82.

192 Detta gällde även Cornell University, vilket skulle bli hemvist för kritiskt-tänkande-pionjä-rerna Max Black och Robert Ennis.

193 Reisch, How the Cold War transformed philosophy of science, 262. Det bör dock tilläggas att Morris tidigare hade accepterat en annan anställning förbunden med obligatorisk ed.

Frank eller Carnap hade något större intresse för att delta i organiserad politik, men Reisch talar likväl om ett ”klimat av rädsla” som präglade den antikom-munistiska atmosfären inom den amerikanska akademin under 1950-talet.194 I motsats till ståndpunkten att den logiska positivismen slog igenom som ett resultat av de antikommunistiska kampanjerna menar Reisch att Wienkretsens medlemmar faktiskt var måltavlor och i många fall offer för dessa kampanjer – vilket utgör en skarp kontrast mot det positiva mottagande de från början fick i New Yorks intellektuella kretsar, som förde dem till centrala positioner inom den amerikanska vetenskapsfilosofin redan under 1930-talet. Effekten av Kalla kriget var, enligt Reisch, en ”avpolitisering” av vetenskapsfilosofin, genom vilken den logiska positivismens idéer fann en tillämpning i mer pro-fessionella, specialiserade och tekniska problemlösningspraktiker.195 Denna ideologiska utveckling följer alltså den amerikanska pragmatismens logik: den logiska positivismen åberopas i den mån den tillhandahåller verktyg som anses vara tillämpliga för tekniska operationer, och alltså inte i form av en kritisk filosofi om vetenskapens epistemologi.

De första kritiskt-tänkande-teoretikerna gör denna pragmatiska läsning. Man kritiserar här distinktionen mellan det fysikaliska språket och de logiska operationerna; fysikalismen avvisas och den matematiska logiken mjukas upp för att kunna få nya tillämpningsområden. Den analytiske filosofen Max Black kan här lyftas fram som en uttolkare i den pragmatiska andan. Black skrev en av de första kursböckerna i kritiskt tänkande,196 och han hade deltagit i Unity-of-Science-rörelsens konferenser och även översatt Carnaps Die physikalische Sprache als Universalsprache der Wissenschaft till engelska (1934). I förordet till sin översättning skriver Black om Wienkretsen som en radikal rörelse, som ”uppträder som om de lyckats driva ut [exorcise] metafysiken ur filosofin”, och vars argument kan vara intressanta att känna till för de filosofer som fått sina undersökningar betecknade som nonsens (dvs. sinnlos).197 Black var själv kritisk mot den logiska positivismens strävan att göra filosofin till en veten-skap, och han riktade särskilt sin kritik mot Carnaps senare arbete med att med hjälp av logiken skärpa gränserna mellan språkliga kategorier, vars beteck-nade föremål sällan kännetecknas av så tydliga gränser.198 Medan Carnap för-söker åstadkomma ett ”neutralt” metaspråk som ska vara användbart i skilda vetenskapliga sammanhang, menar Black, tydligt influerad av den sene

194 Reisch, 256, 268–76.

195 Reisch, 235; George A. Reisch, review of Time in the ditch : American philosophy and the

Mccarthy era, by John McCumber, Philosophy of Science 69, nr 2 (2002): 389–92,

https://doi.org/10.1086/341276; se även Steve Fuller, Kuhn vs. Popper: The Struggle for the

Soul of Science (New York: Columbia University Press, 2004), 59.

196 Max Black, Critical thinking : an introduction to logic and scientific method, 2 ed., Prentice-Hall philosophy series (New York: Prentice-Prentice-Hall, 1952).

197 Max Black, ”Introduction”, i The unity of science, av Rudolf Carnap, övers. Max Black, Key texts, 99-1612298-9 (Bristol: Thoemmes, 1995), 12–13.

198 Max Black, ”Definition, Presupposition, and Assertion”, Philosophical Review 61, nr 4 (1952): 532–50.

Wittgenstein, att regler för ett sådant språk inte kan formuleras, och i synner-het inte av filosofer.199 Istället för att uppfinna ett neutralt språk menar Black att vi endast kan försäkra oss om vetenskaplig klarhet genom systematiskt re-sonerande, vilket är möjligt med en logik för argumentationsgranskning, en logik som inte är matematisk, utan praktisk. Denna kritik av vetenskaplig, ma-tematisk logik och vändningen mot argumentationsanalys fördes också fram av vetenskapsteoretikern Stephen Toulmin – även han influerad av Witt-genstein – som menade att traditionell formell logik inte bara är främmande för den moderna vetenskapen,200 utan också oanvändbar för analys av vanlig argumentation: ”Can one cast into a timeless mathematical mould the relations upon which the soundness and acceptability of our arguments depend, without distorting them beyond recognition?”201

I denna teori om kritiskt tänkande gå det att identifiera tre teoretiska för-skjutningar: 1) Med underkännandet av Carnaps semantik tonas det empirist-iska momentet (principen om fysikalism) i den logempirist-iska positivismen ner till förmån för den syntaktiska undersökningen av satser (logik); granskning av argumentets inre konsekvens överordnas undersökningar av premissernas em-piriska giltighet. 2) Den formella logiken – vad Carnap såg som ett hjälpmedel till realvetenskaperna – generaliseras och kommer att betraktas som en allmän färdighet i tänkande, argumentation och resonerande. Denna pedagogisering av logikens symboliska system är synlig i ett antal amerikanska kursböcker publicerade kring 1950-talet.202 Budskapet är att tänkandet måste appliceras på sig självt för att bli ”korrekt” och ”effektivt”,203 vilket uppnås genom sys-tematisk granskning av språkliga figurer, i form av logisk argumentationsana-lys. 3) Problemet är inte längre generella hot såsom ”metafysik” eller en ”ove-tenskaplig attityd”, utan det enskilda subjektets brist på klarhet och kontroll över sitt tänkande och sin tillvaro. Det kritiska tänkandet gör klarheten till ett mål i sin egen rätt; det kritiska tänkandet kan fungera som en sorts inre lek som inte nödvändigtvis rättfärdigas av yttre omständigheter: ”to those who know the pleasures of critical thought, it can provide a special enjoyment that is its own justification”.204 Det är således fråga om ett skifte från den enhets-vetenskapliga rörelsens åberopande av vetenskapen som en unik institution i modernitetens centrum, till en form av individuell reflexivitet, ett ”språkspel” i vilket ett allmänt vetenskapligt förnuft iscensätts. Alla människor kan lära

199 Max Black, ”Carnap’s Semantics”, Philosophical Review 58, nr 3 (1949): 261.

200 Stephen E. Toulmin, The philosophy of science : an introduction, Hutchinson’s University library philosophy series ; 40 (London: Hutchinson, 1953), 11.

201 Stephen E. Toulmin, The Uses of Argument, uppdat. uppl. (Cambridge ; New York: Cam-bridge University Press, 2003), 168.

202 T.ex. Irving M. Copi, Introduction to logic (New York: Macmillan, 1953); Winston Woodard Little m.fl., Applied logic., The University college. University of Florida. (Boston, 1955); William Henry Werkmeister, An introduction to critical thinking : a beginner’s text in

logic (Lincoln: Johnsen, 1948).

203 Monroe C. Beardsley, Practical logic (New York: Prentice-Hall, 1954).

sig att identifiera felslut i information utifrån logikens enkla giltighetskriterier: antingen tautologi eller motsägelse.

Med förändringen av det logiska systemets form och mening blir den pe-dagogisering, och därmed internalisering, av vetenskapen Dewey talar om konkret: det kritiskt tänkande subjektet är ett subjekt som låter sig inspireras av vad som antas vara ett vetenskapligt sätt att tala, och som genom detta tal finner motsägelser hos sig själv och andra. Formen är här viktigare än inne-hållet: innehållet i påståenden ska värderas endast utifrån för subjektet yttre kriterier för giltigheten i påståendets form.

Upptagenheten med formen representerar här ett en giltighetsundersökning som är smalare än den logiska positivismens projekt; giltighet handlade där om vetenskapens både empiriska och analytiska sidor, medan den nu endast avser den senare. Det kritiskt tänkande subjektet utövar en analytisk-begrepp-slig självdisciplin, och finner glädje i detta. Men med nedtonandet av den em-piriska sidan, som hos de logiska positivisterna alltså representerades den fy-sikaliska semantiken, nedrustas också den logiska positivismens vapen i kam-pen mot metafysiken. Härmed kan en ny, moralisk metafysik ta form inom den pedagogiska filosofi som bygger vidare på Deweys pragmatism.