4. Språk och giltighet: pedagogiseringen av den logiska positivismen
4.5. Intuitionens metafysik
Den logiska positivismen har i viss mån influerat den pedagogiska idén om kritiskt tänkande: den har definierat vetenskaplighet som en logisk strukture-ring av den empiriska verkligheten, vilket, via en pragmatisk uppmjukning, rättfärdigat en pedagogisk praktik som i princip ägnas åt analytisk giltighets-prövning. För att utveckla en sådan pedagogik har den logiska positivismens uttolkare fokuserat på språkfrågan; man har slagit fast att språklig klarhet är den viktigaste förutsättningen för bedömning av giltighet. För de logiska po-sitivisterna hade emellertid den språkliga renodlingen både en empirisk och en logisk sida (därav den alternativa benämningen logisk empirism), och den hade framför allt den realvetenskapliga praktiken som sitt föremål, och dess mål var att alla vetenskaper ska kunna fungera likadant. Med den ameri-kanska, pragmatiska receptionen av Wienkretsens idéer generaliseras det ve-tenskapliga, och ett brett spektrum av praktiker blir möjliga föremål för språk-lig renodling, och metoderna för denna renodling förenklas och reduceras till enbart den logiska sidan.
Med pedagogiseringen av den logiska positivismens idé förändras både in-nebörden och syftet med den analytiska språkgranskningen. Medan den lo-giska positivismens renodling av språket sker på satsnivå – mångtydiga ord ska ersättas med fysikaliska ord, osv. – sker det kritiska tänkandets renodling på argumentets nivå. Men konsekvens på argumentets nivå förutsätts av de logiska positivisterna; Heidegger kritiseras inte för ologisk argumentation, utan för att arbeta med mångtydiga termer, och därmed meningslösa satser. Detta förutsättande kan tolkas som att i de rent vetenskapliga sammanhang som granskas råder en stark social norm om logisk argumentation. Men med den pragmatiska inriktningen mot vardagen påträffas tal som inte följer veten-skapens konventioner, och med den vetenskapliga logiken som måttstock kan nu argumentationslinjer och hela verklighetsbeskrivningar visa sig innehålla logiska inkonsekvenser.
Med pedagogiken för kritiskt tänkande blir vetenskaplighet en personlig benägenhet att intuitivt konfrontera (vardags)problem med en viss ”attityd”. Mot bakgrund av denna psykologisering och instrumentalisering av vetenskap framstår kampen mot metafysiken som ett akademiskt problem, som är avläg-set från de praktiska sammanhang där reella problem möts med realistiska lös-ningar. När denna kamp överges kan element som av de logiska positivisterna skulle klassas som metafysiska återvända som ett inslag i den teoretiska dis-kursen, exempelvis i form av uttrycket ”critical spirit” – det är symptomatiskt att just detta uttryck, som var Carnaps främsta exempel på ett metafysiskt och alltså oacceptabelt begrepp (Geist), träder fram som en herresignifikant. Den ”nya” metafysik som präglar den utbildningsfilosofiska diskursen är emeller-tid, till skillnad mot den gamla, humanistisk och demonstrativ i sin använd-ning av allmänna värdeord.
Den pragmatiska omvandlingen av den logiska positivismens idéer innebär slutligen ett uppmärksammande av, men också en respekt för sociala konvent-ioner och ordningar. Vetenskapen står inte utanför den sociala ordningens verklighet, och den kan heller inte påverka denna ordning på något substanti-ellt sätt, såsom vänsterfraktionen av Wienkretsen föreställde sig. Vetenskapen framställs nu som en instrumentell, teknologisk specialistverksamhet, dvs. en institution bland andra, en del av verkligheten. Från denna verksamhet ”lånar” utbildningen för kritiskt tänkande logiken, som ett praktiskt verktyg, som an-tas kunna ge individer mer personlig kontroll över sina liv inom denna verk-lighet.
När den logisk-positivistiska teorins vetenskapliga logik utlånas till varda-gens aktörer uppstår en motsättning mellan den logiska positivismens kollek-tivistiska forskningsidé och framställningen av logiken som den enskildes egendom. Från att ha varit abstrakt och universell blir den något konkret och enskilt. Universalismen kan spåras till den logiska positivismens nykantianska grund: teorin utgår från en kritik mot subjektets förmåga att på egen hand be-gripa den yttre verkligheten; ett hållbart begrepp om verkligheten är endast möjligt i form av en vetenskaplig rekonstruktion. Denna rekonstruktion kan beskrivas som en kollektiv ansträngning (logisk och fysikalisk renodling av språket) för att övervinna de fördomar och illusioner som det enskilda subjek-tets blick på världen präglas av.
Inom pragmatismen blir vetenskapens möjligheter en fråga om att forma den enskilda individens intuitiva relation till världen. Dewey och Morris ac-cepterar i stort sett den logiska positivismens framställning av vetenskapen som modernitetens mest centrala institution – Dewey bejakar vetenskapen på ett dogmatiskt sätt – men de vill göra den till den enskildes egendom, i form av en personlig egenskap. En central instans i denna transformation är frågan om ”värden”. Den nykantianska separationen mellan giltighet och värden blev för de logiska positivisterna en möjlighet att ägna sig åt giltighet och lämna värden utanför det vetenskapliga projektet. Dewey kritiserar inte denna sepa-ration i sig, men han ifrågasätter utelämnandet av värdefrågan. Att teoretisera
värden blir för Dewey ett sätt att koppla vetenskapens potentiella universalitet till den enskilda individens begär, känslor och intressen. Vetenskapen blir det enskilda subjektets medel för att förverkliga de personliga aspirationer som uppstår ur mötet mellan individens partikulära drivkrafter och den specifika situationens förutsättningar. Härmed negeras emellertid vetenskapens ab-strakta begreppslighet, dvs. vetenskapen som en universalistisk diskurs (fysi-kaliska och logiska satser); vetenskapen förtingligas i föreställningen om en allmän vetenskaplig ”metod”. Denna metod föreställs kunna förkroppsligas i individens vanor, och de pedagogiska stödvetenskaperna ska utveckla tek-nologier för att forma dem.
De pedagogiska teorierna om kritiskt tänkande under efterkrigstiden har visat sig bestå av två spår: dels en teknisk, analytisk-filosofisk förfining av ”tänkandet” i allmänhet, dels en humanistisk metafysik om kritiskt tänkande som en ”anda” förknippad med demokrati och frihet. Båda dessa utvecklingar fortsätter att prägla den pedagogiska idén om kritiskt tänkande de kommande decennierna, och under 80-talet förenas de i rörelsen för informell logik.