Analytiska grundprinciper

I de undersökningar som görs i denna avhandling används sociologiska be-grepp, men denna begreppsanvändning utgår från ett dialektiskt sätt att tänka, som skiljer sig från både strukturell sociologi och pragmatisk pedagogik. Denna ansats öppnar för möjligheten att begripa de sammanhang som under-söks som helheter av både objektiva och subjektiva element, och som trans-formeras av motsättningar mellan sådana element. Det bör emellertid betonas att den dialektiska tolkningsramen är en grundläggande analytisk hållning (snarare än en särskild metod), som här kombineras med sociologiska analys-begrepp avsedda för empirisk forskning om relationen mellan kritik och ide-ologi (se kap. 3.1.3). I det följande redogör jag för några grundprinciper i den form av dialektik som jag utgår ifrån, och utifrån dessa principer används se-dan Boltanskis sociologiska begrepp för att formulera en teoretisk förståelse av målsättningen om kritiskt tänkande.

Den form av analys som här beskrivs har sin grund i Hegels undersökningar i Andens fenomenologi (1807, sv. övers. 2008). Detta verk har blivit föremål för många tolkningar, och en av de mest utbredda är felaktig, nämligen att det skulle vara fråga om en ”metod” som genom att upphäva motsatser (tes – an-tites – syntes) stegvis höjer analytikern, och kanske själva mänskligheten, till ett stadium av absolut kunskap. Flera nutida uttolkare av Hegels filosofi har visat att det finns få belägg för denna tolkning. I deras omtolkningar framträ-der istället ett mer öppet teoretiskt projekt, som går ut på att synliggöra, diffe-rentiera och extrapolera motsättningar, snarare än att eliminera dem. Genom att se hur en motsättning omformas i olika sammanhang kan man finna en mer generell dynamik som driver sociala ordningar till ständiga transformationer

69 Nigel Tubbs, ”Mind the Gap: The Philosophy of Gillian Rose”, Thesis Eleven 60, nr 1 (2000): 43, https://doi.org/10.1177/0725513600060000005.

(som inte har någon teleologisk logik, utöver vad som tillskrivs dem i efter-hand).

I förordet till fenomenologin anger Hegel vissa analytiska grundprinciper. En sådan princip är att ”det sanna är det hela”.70 Med detta vill Hegel särskilja sitt tillvägagångssätt från forskning som fungerar genom en metodologisk undersökning som leder fram till ett ”resultat” i form av en taxonomi eller liknande, som presenteras som sakens väsen. För Hegel är ett sådant resultat en abstrakt och tom generalisering, som inte har någon verklighet. En fram-ställning av sakens sanning måste innefatta hela den process varigenom saken blir tillgänglig för förståndet, dvs. den måste framställas som en helhet av alla sina subjektiva moment. I detta perspektiv finns inga föremål som inte är i rörelse, som inte produceras och transformeras i sina uttolkningar. Detta gäller i synnerhet den moderna vetenskapens föremål, som har en abstrakt form, be-stående av historiska lager av uttolkningar: individen ”finner den abstrakta formen förberedd”.71 Att sakens sanning inte bara är den senaste abstraktionen, utan alla de subjektiva moment som gjort saken till vad den är för oss, är vad Hegel avser med den ”spekulativa” tesen att substansen är subjekt: ”allt [kom-mer] an på att uppfatta och uttrycka det sanna inte som substans, utan lika mycket som subjekt”.72

I föreliggande avhandling innebär denna grundprincip att syftet inte är att konstruera en typologi över olika former av kritiskt tänkande, eller att slå fast det kritiska tänkandets väsen, utan att framställa målet om kritiskt tänkande i dess olika moment: målet om kritiskt tänkande har tagit olika former i olika sammanhang, i vilka det har präglats av kollektiva strävanden och antagon-ismer som i efterhand endast framträder som enkla ståndpunkter – positivism, pragmatism, kognitivism osv.73 Analysen av den subjektiva sidan av målet om kritiskt tänkande har till uppgift att skifta fokus från beskrivningen av sådana ståndpunkter till framställningen av själva antagonismerna mellan dem, vars utspelande utgör moment i den pedagogiska målsättningen om kritiskt tän-kande. Analysen ska med andra ord inte låsa fast det kritiska tänkandet i en modell eller en definition, utan visa upp dess motsättningar och transformat-ioner.

Den subjektiva sidan av målet om kritiskt tänkande består av bestämningar som är specifika för ett visst historiskt sammanhang, som både negerar och bevarar andra bestämningar. Analysens utgångspunkt är således den logik som ett visst historiskt och socialt sammanhang präglas av. Andens fenomenologi är en undersökning som rör sig mellan ett antal sådana logiker: det antika sam-hällets sedlighet, det kristna sökandet efter Gud, det moderna samsam-hällets

70 Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Andens fenomenologi, övers. Brian Manning Delaney och Sven-Olov Wallenstein (Stockholm: Thales, 2008), st. 20.

71 Hegel, st. 33.

72 Hegel, st. 17.

73 Jfr. Catherine Malabou, The future of Hegel : plasticity, temporality, and dialectic, övers. Lisabeth During (London: Routledge, 2005), 146–48.

arbetsdelning osv. Varje logik är en viss form av medvetande, där man är upp-tagen med en viss typ av frågor och en viss kollektiv strävan efter förståelse av något. Men i denna upptagenhet av en sak drar man också gränser till vad som inte är en del av denna sak, och härigenom konstrueras sakens ”motsats”, som sedan finns tillgänglig som ett alternativ när den kollektiva strävan miss-lyckas och den sammanhållande logiken löses upp.74 Denna typ av rörelse är utgångspunkten för den hegelianska analysen av sociala transformationer, i vilken en logik, som i sitt specifika sammanhang förvisso framstår som natur-lig och universell, inverteras i sin ”motsats”, en annan logik, med en ny strävan och nya gränsdragningar och en ny idé om det universella.

Ett sätt att förstå denna rörelse är att se varje logik som ett sättande av ett visst ramverk för tänkande och handlande. Den nykantianska filosofin (se kap. 4) utgår exempelvis från Kants sättande av gränser mellan det som går att känna (verkligheten som empiriska fenomen, medvetandets konstruktion av fenomenen) och det som inte går att känna (verkligheten i sig, medvetandet i sig). Men varje sättande av gränser för vad som är möjligt skapar, genom att benämna och positionera det ej tillgängliga, en förnimmelse av det som är på andra sidan gränsen. Förnimmelsen av det som ligger utanför gränsen som något reellt manar till en reflexivitet som perspektiverar det ursprungliga sät-tandet som då framstår som något partikulärt, och alltså inte universellt, en möjlighet bland andra att sätta verkligheten.75 (Rose beskriver Hegels fenome-nologi som en ”misskännandets komedi”.76)

Att identifiera en specifik logik och de motsättningar den genom dess sät-tande av verkligheten ger upphov till, innebär i praktiken att man måste göra en avvägning mellan att klargöra den empiriska kontexten för en viss logik, och att uttolka logikens väsentliga innebörd. Hegel beskrev sitt fokus på den senare uppgiften som en spekulativ historieskrivning, vars föremål är det un-dersökta sammanhangets allmänna sanning snarare än de partikulära fakta som den innehåller.77 Denna sanning framställs genom analysens teoretiska iscensättning och utspelande av de centrala motsättningar som sammanhanget kretsar kring; analysen elaborerar och visar upp dessa motsättningar. Hegels fenomenologi kan då ses som en mångfald av sådana framställningar, som iscensätter varje logik på ett sätt som synliggör inkonsekvenser, kontraster och antagonismer.78 I föreliggande avhandling kommer den empiriska kontex-ten för de olika formerna av utbildning för kritiskt tänkande att behöva klar-göras, då de inte är lika välkända som de historiska skeenden som Hegel

74 Robert C. Solomon, In the spirit of Hegel : a study of G.W.F. Hegel’s Phenomenology of

spirit (Oxford: Oxford University Press, 1985), 229–30.

75 Fredric Jameson, The Hegel variations : on the Phenomenology of spirit (London: Verso, 2010), 29–30; Rose, Hegel Contra Sociology, 183.

76 Gillian Rose, Mourning becomes the law : philosophy and representation (Cambridge: Cam-bridge University Press, 1996), 75.

77 Solomon, In the spirit of Hegel, 231–33.

analyserar. Analyserna syftar likväl till att uttolka snarare än att beskriva dessa sammanhang.

Men vari består egentligen de motsättningar som här ska lyftas fram? I He-gels diskurs finns en rad analytiska motsatspar, såsom begrepp och intuition, universalitet och partikularitet (med extremen individualitet),79 form och inne-håll, föreställning och framställning, väsentligt och oväsentligt, enhet och mångfald, passivitet och aktivitet; när motsättningarna tar sina mest drama-tiska former talar han om positivt och negativt, identitet och skillnad. Men till skillnad från binära motsatser som används i såväl vardagligt språk som i em-pirisk vetenskap, som syftar till enhet genom uppdelning i icke-motsägande kategorier, är dessa analytiska motsatser rörliga och formbara, vilket visar sig i att de differentieras och mångfaldigas i analysens olika nedslag.80 De analy-tiska motsatsparen är således väsentligen skilda från både sociologiska klassi-fikationer och vardagsspråkliga dualismer: de används för att uttolka me-ningen i de konkreta motsättningar som påträffas i analysen, genom att sätta olika sådana konkreta motsättningar i relation till varandra. Poängen med ana-lyserna är alltså inte att de empiriska sammanhangen jämförs med varandra (vilket inte vore meningsfullt då empirin består av olika typer av material), utan olika empiriska material kommer till användning i synliggörandet av for-merna hos en för sammanhangen gemensam problematik.

För syftet i denna avhandling är den motsats mellan begrepp och intuition, som Rose lyfter fram som grundläggande för Hegels tidiga samhällsanalyser, särskilt användbar. Begreppet är en totaliserande, universalistisk framställning av verkligheten, medan intuitionen är en subjektiv förståelse som utgår från ett visst perspektiv. Rose visar att Hegels kritik mot den moderna statens logik är att begreppet här ”påtvingas” intuitionen: abstrakta idéer om det universella (rättigheter, frihet, moral) används för att beskriva och rättfärdiga sociala ord-ningar, trots att dessa beskrivningar står i motsats till de faktiska skillnader som det borgerliga samhällets relationer mellan privategendomar ger upphov till. Detta innebär exempelvis att de objektiva konsekvenserna av dessa skill-nader (exv. brottslighet) inte erkänns som sådana, utan istället förnekas och förbjuds,81 och att den abstrakta identiteten som en ”person” med juridiska ”rättigheter” sätter individen i ett formellt, ensidigt (intresse)förhållande gentemot andra.82 Det abstrakta begreppet konserverar i denna situation fak-tiska, partikulära relationer genom att ta formen av en illusion som döljer dem och deras konkreta orsaker. Men begreppet är förvisso inte i sig

79 Skälet till den engelskklingande översättningen är att ord som ”åskådning” (Anschauung), ”allmänhet” (Allgemeinhet), ”särskildhet” (Besonderheit) och ”enskildhet” (Einzelheit) har en mer allmän användning på svenska, och de är därmed otydligare och svagare än de tyska ut-trycken; ordet ”begrepp” (Begriff) fungerar däremot bättre på svenska än på engelska (i över-sättningar av Hegel oftast notion).

80 Jameson, The Hegel variations, 48–50, 85–87.

81 Rose, Hegel Contra Sociology, 68.

konserverande; det kan också fungera som bränsle för förändring. Begreppet är en referens till det universella, som kan rättfärdiga handling. Detta visar sig exempelvis i politiska revolutioner där ett rent praktiskt sättande av en ny hel-het (”republiken”, ”folket”) avbryter befintliga ordningar.83

Utbildning för kritiskt tänkande rör sig mellan intuitionens och begreppets poler, såtillvida att målet om kritiskt tänkande rättfärdigas med hänvisning till universalistiska begrepp (frihet, självständighet, demokrati etc.), samtidigt som utbildningen i praktiken syftar till att påverka individens intuitiva tän-kande och handlande enligt en viss logik. På samma sätt som i exemplen ovan finns en potentiell motsättning mellan den abstrakta idén om den utbildade, självständiga personen, och utbildningens faktiska reproduktion av beroende-relationer.

Denna preliminära skiss av mitt grundläggande analytiska perspektiv pre-ciseras och konkretiseras i det följande i relation till Boltankis begreppsappa-rat. Jag vill här argumentera för att Boltanskis begrepp synliggör de konkreta motsättningar som den pedagogiska målsättningen om kritiskt tänkande ger upphov till.