Upphöjda och miniatyriserade medborgarskap

Den kritiska textforskningen kvalificerar samtidigt den kritiska tänkaren till en position utifrån vilken han eller hon inte bara leker med konventioner, utan också som bildad ideologikritiker tar sig an uppgiften att bidra till andras emancipation, och den konstnärliga inspirationen fångas här upp av en idé om den intellektuelle som medborgare med ett ansvar för det gemensamma. I den humanistiska kursen är det inte i första hand studenten som ska bli medveten om sin egen ideologi; teorin om ideologi är istället ett kunskapsstoff som ingår i den initierade kritikerns bildning; ”det kritiska tänkandets praktik” är inte att meditera över teorierna om ideologi och låta dem drabba det egna jaget, utan att använda dem i sitt skrivande för andra. Det lärda resonerandets tillämpning på etablerade konstruktioner av verkligheten kan beskrivas som att den bil-dade individens partikularitet bryts upp och får riktning och mening. I kurslit-teraturen uttrycks denna logik i Gramscis beskrivning av ”nya intellektuella”:

The mode of being of the new intellectual can no longer consist in eloquence, which is an exterior and momentary mover of feelings and passions, but in active participation in practical life, as constructor, organiser, “permanent per-suader” and not just a simple orator (but superior at the same time to the ab-stract mathematical spirit); from as-work one proceeds to technique-as-science and to the humanistic conception of history, without which one

remains “specialized” and does not become “directive” (specialised and polit-ical).509

Intellektuella kan med sin vetenskaplighet och bildning bistå andra med teo-retiska artikulationer av deras objektiva intressen, och bildningen har härmed fått en ”uppgift”, som förvisso gör den till ett instrument och berövar den sin sublima status.

I den högskolepedagogiska kursen är relationen till det politiska kollekti-vets idé mer renodlad. Den uppstår i synnerhet när meditationens introspekt-ion når en gräns vid vilken den kritiska tänkaren måste ”konfrontera världen”:

Higher education provides us, as students, a basis upon which we not only make judgments, and construct and evaluate arguments, but also a basis upon which we live in the world as practical beings (not merely “reflecting” beings). Higher education forces us to confront the world. It educates us into participat-ing in the world as an engaged citizen.510

Till skillnad från i den humanistiska kursen betonas här inte någon överordnad epistemisk position från vilken den kritiska tänkaren ska verka; den kritiske tänkaren är en ”medborgare” och det kritiska tänkandet föreställs kunna vara en universell aspekt av detta medborgarskap (åtminstone bland de med högre utbildning). Den intellektuella positionens princip för särskiljande (bildning) lyfts därför inte upp som något ideal. Samtidigt pågår i den högskolepedago-giska kursen ett annat särskiljande, som aldrig klart uttalas: det är här fråga om en moralisk distinktion – kritiskt tänkande subjekt ska utgå från den egna föreställningen för att reflektera över verkligheten utifrån sina erfarenheter som kroppslig enskildhet, och kursen vägleder denna reflektion genom be-skrivningar av verkligheten i termer av upplevelser av förtryck.

I can be Asian and gay. / I can be both, and I can be cool with everybody, you know? / I wish I could live in a world where I could just be all of it at once. / Trying to find a group that accepted me, / I hang out with more of the gay people than minorities. / I keep reminding my friends, / “You know what, / I’m Asian, / we gotta deal with that.”511

Kursbokens poetiska rekonstruktion av en forskningsintervju illustrerar en ambivalens inför olika subjektspositioner utifrån de förtryck de är föremål för. En pedagogisk strategi som föreslås i boken är att samtidigt lära som ”avlära” studenten idéer genom att introducera en mångfald av marginaliserade sub-jekts perspektiv, som bryter upp till synes oproblematiska förförståelser och identiteter. Avlärandet av det förgivettagna orsakar då en traumatisk tomhet, en icke-identitet som tvingar individen att ompröva sina egna

509 Gramsci, Selections from the prison notebooks of Antonio Gramsci, 10.

510 Davies, ”A model of critical thinking in higher education”, 61.

föreställningar.512 Destabiliseringen av den egna identiteten leder till ett un-dergrävande av gränsen mot andra möjliga identiteter, och härmed skapas en öppning för att dekonstruera förtryckets grund: binariteten ”norm/Andre”.513

Teorin tycks därmed präglas av en cirkularitet: genom den existentiella pröv-ningen av jagets identitet uppstår en medvetenhet om förtryck, en medveten-het som i sin tur blir ett moraliskt motiv till ett pedagogiskt understödjande av ett fortsatt omprövande av identiteter.

Den högskolepedagogiska kursens verklighetsbeskrivning – verkligheten som ett nätverk av godtyckligt stratifierade subjektspositioner – utgår från en moralisk kodifiering av det personliga livet genom vilken medvetenheten om (den egna eller andras) diskriminering, exkludering eller marginalisering ges en överordnad status som resurs för kritiskt tänkande; att verkligheten upp-fattas på detta sätt visar att det kritiska tänkandet är aktivt. Men denna tolkning kan inte kvalificeras och generaliseras genom den positiva vetenskap som kur-sen avvisar; istället krävs ett absolut moraliskt imperativ om att lita på kurkur-sens verklighetsbeskrivning. Genom detta stipulerande av viljans och föreställ-ningens föremål grundläggs en ”simulerad” föreställningsvärld, en generali-serad variant av vad som förstås som en emanciperad föreställning, dvs. en medvetenhet om erfarenheter av förtryck.

Det politiska kollektivets idé framträder även i den i den filosofiska kursen, i vilken den sätts i förhållande till det vetenskapliga framsteget. Här tas en abstrakt universalism som utgångspunkt; de partikulära maktdimensioner som enligt den högskolepedagogiska kursen komplicerar sociala relationer är här irrelevanta. Vidare är de egenskaper som kännetecknar den bildade individen – inspiration, uttrycksfullhet och originalitet – närmast motsatsen till den lo-giska kylighet som det filosofiska kritiska tänkandet kräver. Stil och medryck-ande språk måste hållas på avstånd från förnuftet:

Arguments appeal to your critical faculties, your reason. Rhetoric, on the other hand, tends to rely on the persuasive power of certain words and verbal tech-niques to influence your beliefs, desires and actions by appeal to your desires, fears and other feelings.514

Poängen med det kritiska tänkandet är enligt den filosofiska kursen att finna sanningen, och denna sanning är inte subjektiv utan universell, och den kan därför ligga till grund för gemensamma beslut och reformer. Den filosofiska kursboken framställer det enkla sanningsbegreppet (vad man skulle kunna kalla korrespondenssanning) som pragmatiskt motiverat, och betonar att ett sanningsbegrepp med universell giltighet måste vara utgångspunkten för all rationell kommunikation:

512 Kumashiro, 62–63.

513 Kumashiro, 64.

There is no way to make satisfactory sense of the relativity myth. So truth is not relative. It is objective, and the truth of a proposition is independent of our desiring or believing it to be true. (…) This means that truth is independent of all of us; it does not mean that one powerful person or being could hold the key to all that is true about the world.515

Sanningen blir en gemensam referenspunkt i en verklighet som präglas av grupptillhörigheter och motstridiga intressen; dess existens är en uppmaning att lyfta sig ovanför det enskilda jaget och suspendera de intressen som kan vara kopplade till den egna kroppens position och dispositioner – dvs. att för-sonas med etablerade, allmänt legitima konstruktioner av verkligheten.

Försoningen med verkligheten blir emellertid också föremål för en subtil perspektivering: den verklighetsprövning som modelleras i kursen – rekon-struktion och bedömning av logiska argument – är en aktivitet av teknisk ka-raktär, och detta faktum görs till en ”teoretisk lek”.516 I centrum för denna lek är spelet mellan det subjektiva omdömet (som ska suspenderas) och det ob-jektiva, universella kritiska tänkandet. Den kritiska proceduren kräver å ena sidan en förmåga till inlevelse, då analytikern ska vara rättvis mot talarens avsikter, men prövningen av informationen får å andra sidan inte öppna sig mot den personliga intuitionen – den subjektiva föreställningen är tvärtom vad som måste hållas på avstånd. Kritiskt tänkande är här inte en existentiell själv-reflektion, utan ett bemästrande av ett konkret analysinstrument som tillhan-dahålls av en vetenskaplig institution, i sin tur inbäddad i verklighetens nät-verk. Kursen framställer med andra ord en verklighet som ”renas” från reto-riskt laddade motsättningar genom att utrustas med en egen intern apparat för kritiskt tänkande som i praktiken fungerar som ett sorts universellt förnuft. Detta innebär också att apparaten ”tar ansvar” för att det kritiska tänkandet är legitimt; i princip kan individen tänka kritiskt om något denne inte alls upple-ver sig vara kritisk mot – objektets sanningshalt ”mäts” rent objektivt genom att föras in i maskineriet. Exempelvis kan följande sats rent objektivt valideras som ”giltig” oavsett vad det kritiska tänkandets subjekt upplever: ”P1. Stefan Löfven är ett träd; P2. Alla träd är danska; C. Stefan Löfven är dansk”.517 Detta är också en poäng med den filosofiska kursen: vad som granskas och vad som tas för givet får inte styras av personlig smak, utan endast av sträng lojalitet mot sanningen.

Konflikter i verkligheten som återstår efter apparatens rening handlar såle-des endast om olika bedömningar om vilka värden och nyttor som ska priori-teras i specifika frågor. Det förnuftiga subjekt som suspenderar sin vilja och intuition resonerar endast i termer av förväntad nytta av olika

515 Bowell och Kemp, 272.

516 Se Pfaller, Die Illusionen der anderen, 258. Teoretiska lekar är enligt Pfaller en särskild form av meditation som förekom inom såväl hellenistisk filosofi som hos filosofen Blaise Pa-scal, genom vilken individen tränar sig i att se ner på sig själv, i syfte att fly ut ur sin fångenskap i narcissistisk inbillning.

handlingsalternativ, exempelvis om alternativet är att gå på fest eller stanna hemma och laga ett fönster:

Here we are assuming that the unpleasantness of the rain, if you leave the win-dow off and go to the party, would be roughly twice the positive pleasure of going to the party if it doesn’t rain, and that not going to the party would be neither bad nor good. Note that it does not matter that we used −10 and +5 to represent this relationship; we could just as well have used −4 and +2, or −2 and +1; the crucial thing is the relation: rain if you go to the party would be twice as bad as the pleasure of going to the party if it does not rain. A more technical way to put it is: in the case where you go to the party, the positive utility of its not raining is half the negative utility if it does rain. (…) In this situation, then, you should stay home, unless the probability of its raining is less than half the probability of its not raining. That is, you should stay home unless the probability of rain is less than one third.518

I ett psykoanalytiskt perspektiv går det att se att exemplets besynnerliga dis-sonans mellan det triviala innehållet och den strikta formen fyller en mycket specifik funktion i framställningen: innehållet är ett vardagsproblem som sub-jektet kan identifiera sig med, vilket får den kalkylerande formen att framstå som främmande.519 Texten anropar med andra ord subjektet på överjagets nivå;520 läsaren lockas att se ned på sin egen upptagenhet med att lära sig be-mästra den verklighetsfrånvända apparaten, vilket gör situationen komisk – det maximalt förnuftiga subjektet framställs i form av en karikatyr.