Pedagogisering: Morris och Dewey

Efter att Carnap och andra medlemmar av Wienkretsen emigrerat till USA återupptogs utgivningen av Erkenntnis med den nya titeln International Encyclopedia of Unified Science, och denna tidskrift blev ett forum, vid sidan om flera konferenser, för diskussioner mellan logisk positivism och ameri-kansk pragmatism. Man organiserade sig, under Neuraths ledning, här också som en rörelse med parollen Unity of science, som skulle sprida idén om ett universellt vetenskapligt språk. I centrum för debatten inom rörelsen stod frå-gan om relationerna mellan vetenskap, moral och utbildning – en fråga som alltså för Carnap i princip handlade om att filosofin kan förbättra funktions-sättet hos de empiriska realvetenskaperna. Både Dewey och den pragmatiska filosofen Charles Morris var som medlemmar i rörelsen aktiva i debatten. Morris teorier kom att spela en viktig roll för den amerikanska omtolkningen av den logiska positivismens idéer, och de blev också senare en inspiration för Ennis tankar om kritiskt tänkande (som behandlas i kap. 5).

I sin artikel Scientific empiricism (1938) i det första tidskriftsnumret ifrå-gasätter Morris den logiska positivismens idé om ett helt neutralt vetenskap-ligt-symboliskt analysinstrument (logik och fysikalism). Morris menar att de tecken som används som analytiska redskap inte kan vara neutrala, då de alltid har sitt ursprung i associationer med konkreta objekt, och att de alltid har for-mats av de sociala praktiker i vilka de vuxit fram. Morris upprättar en distinkt-ion mellan tre typer av analyser av vetenskapens symboliska system som ve-tenskapsfilosofin (”metascience”) kan ägnas åt. 1) Vad Carnap kallar logisk analys av påståenden är enligt Morris en syntaktisk analys av den vetenskap-liga diskursen. Denna analys syftar till att undersöka det symboliska systemets inre logiska struktur, och på vilka villkor denna struktur kan vara universell. 2) Den syntaktiska analysen är skild från undersökningar av det symboliska systemets relation till empiriska objekt. Sådana undersökningar hör till seman-tiken. 3) Dessutom finns pragmatiska analyser, som tar sikte på det symbo-liska systemets ursprung och roll inom vetenskapen som en social praktik, be-stående av mänskliga agenters aktiviteter och motiv.160 Morris menar att alla dessa former av undersökningar av det vetenskapliga språket kan vara till nytta för forskare:

[These tasks] must be taken in hand by those familiar with the results and spirit of science – that is, scientists; they must be encouraged by scientific institu-tions, foundainstitu-tions, and associations; they must be incorporated in educational programs for the training of scientists.161

160 Charles W. Morris, ”Scientific Empiricism”, i Encyclopedia and Unified Science, red. Otto Neurath, International Encyclopedia of Unified Science, 1:1 (Chicago: University of Chicago Press, 1938), 69–70.

Att vetenskapen måste betrakta sig själv som en social praktik hindrar, enligt Morris, emellertid inte att vetenskapen är en unik sådan praktik, som skiljer sig från andra sociala praktiker (konst, moral, andlighet, lek, arbete) genom sin universella potential; varje social praktik motsvarar en vetenskap som un-dersöker praktiken, men denna vetenskap kan likväl ingå i en enhetsvetenskap där praktikernas gränser överbryggas.162 Medan Carnap såg de empiriska ve-tenskaperna som ett opersonligt system av logisk rekonstruktion av den empi-riska världen, förskjuts här uppmärksamheten mot vetenskapens konkreta ut-övare, i termer av sociala relationer och personliga dispositioner.

I monografinumret Foundations of the theory of signs (1938) utvecklar Morris sin teori om hur språket, inklusive det vetenskapliga språket, kan ”ren-odlas, förenklas och systematiseras”.163 Den pragmatiska analysen av tecken, som alltså saknas i Carnaps logiska analys, förknippar Morris med kunskaps-områden som retorik, psykoanalys och vetenskapssociologi; den är ett per-spektiv som tar sikte på sociala regler enligt vilka tecken tolkas i praktiken.164

Insikten om språkets pragmatiska dimension undergräver delvis Carnaps av-färdande av ”meningslösa” satser som uttryckande en rent subjektiv erfaren-het: då det inom sociala gemenskaper finns sociala regler för hur tecken ska tolkas är det möjligt att sådana regler kompenserar för den brist på konsekvens som uppdagas i den syntaktiska analysen.165 Enligt Morris måste analysen av vetenskapligt språk innefatta undersökningar av alla tre nivåer – syntax, se-mantik och pragmatik – av språkets regler. Men sådana analyser ska inte göras endast av särskilda språkexperter, utan också av forskare inom andra veten-skaper:

The sciences must look to semiotic for the concepts and general principles rel-evant to their own problems of sign analysis. Semiotic is not merely a science among sciences but an organon or instrument of all the sciences. / This function can be performed (…) by making training in semiotic a regular part of the equipment of the scientist.166

Samtidigt som Morris semiotik framstår som ett övervinnande av Carnaps for-malistiska distinktioner, ett steg i riktning mot ett bredare och mer nyanserat program, är de praktiska implikationerna av den pragmatiska inriktningen långtgående: den mer omfattande renodlingen av det vetenskapliga språket, som involverar såväl logiska som sociologiska aspekter, ska göra kvalificerad språkforskning till en bisyssla för varje individ som ägnar sig åt vetenskapligt arbete. Det långtgående anspråket på vetenskapens reformering kräver nya former av specialutbildning (training), vilket inte var fallet i den arbetsdelning

162 Morris, 73.

163 Charles W. Morris, Foundations of the Theory of Signs (Chicago ; London: University of Chicago Press, 1938), 3.

164 Morris, 30, 36, 38.

165 Morris, 46–48.

mellan filosofisk språkutveckling och praktisk realvetenskap som Carnap fö-respråkade.

Morris idé om enhetsvetenskap innebär med andra ord en förskjutning från Carnaps fokus på naturvetenskapens opersonliga system för registrering och formalisering av empiriska observationer, till ett fokus på vetenskapens indi-viduella utövare och deras specifika dispositioner, dvs. en förskjutning från den opersonliga, begreppsliga ”struktureringen” av världen, till den partiku-lära, strukturerande agentens personliga intuition, som alltså kan formas ge-nom utbildning.

Frågan om formandet av den vetenskapliga dispositionen är än mer fram-trädande hos Dewey. Dewey beskriver vetenskapen i praktiska, allmänna or-dalag: det är fråga om en allmän benägenhet att alltid förankra övertygelser i ”observerade fakta”, vilket sker genom att idéer behandlas som ”arbetshypo-teser” som återstår att pröva, och denna benägenhet kallar Dewey den ”veten-skapliga attityden”.167 Det komplexa förhållandet mellan empiriska förnim-melser och logisk strukturering som Carnap försökte förklara har här ersatts med något konkret och väsentligen oproblematiskt. Vetenskap förkroppsligas enligt Dewey i individers vanor och dispositioner, och den vetenskapliga ”me-toden” blir individens intuitiva sätt att begripa omvärlden. Den vetenskapliga attityden gör det möjligt att förstå och ta sig an problem i alla livets domäner: The home, the school, the shop, the bedside and hospital, present such prob-lems as truly as does the laboratory. They usually present the probprob-lems in a more direct and urgent fashion. This fact is so obvious that it would be trite to mention it were it not that it shows the potential universality of the scientific attitude.168

Hos Dewey får frågan om enhetsvetenskap en annan mening är hos Carnap och Morris. Medan Carnap i sin encyklopediartikel Logical foundations of the unity of science är mycket specifik och restriktiv med vad som kan anses kva-lificeras till enhetsvetenskap – endast vetenskapliga discipliner som kan ut-trycka sina kunskapsanspråk i ett fysikaliskt, logiskt reducerbart ”ting-språk” kan anses följa en gemensam princip om vetenskaplighet169 – är Dewey villig att inkludera även utomvetenskapliga sammanhang i vad han uppfattar som en enhetsvetenskaplig logik.170 Dewey tycks alltså omfamna en sorts sci-entism, en idé om att allt kan och ska inordnas i en vetenskaplig logik; för

167 John Dewey, ”Unity of Science as a Social Problem”, i Encyclopedia and Unified Science, red. Otto Neurath, International Encyclopedia of Unified Science, 1:1 (Chicago: University of Chicago Press, 1938), 31.

168 Dewey, 31.

169 Rudolf Carnap, ”Logical Foundations of the Unity of Science”, i Encyclopedia and Unified

Science, red. Otto Neurath, International Encyclopedia of Unified Science, 1:1 (Chicago:

Uni-versity of Chicago Press, 1938), 42–62.

170 Jfr. Alan W. Richardson, ”Engineering Philosophy of Science: American Pragmatism and Logical Empiricism in the 1930s”, Philosophy of Science 69, nr S3 (2002): 46, https://doi.org/10.1086/341766.

Dewey är vetenskapen den ”enda universella metoden för att handskas intel-lektuellt med alla problem”.171

Dewey utvecklar också en egen version av den logiska positivismens kritik mot metafysik. Han instämmer i tesen om att metafysiken skapar ”artificiella” problem,172 men talar inte, som Carnap, om metafysiken som en aktivitet eller filosofisk inriktning, utan som en egenskap hos människor, som präglar deras föreställningar och vanor. Individer ägnar sig inte åt metafysik; individer ”är metafysiska”. Såväl den vetenskapliga attityden som metafysiken är för Dewey individuella dispositioner,173 och härvidlag följer Dewey Neurath sna-rare än Carnap: den vetenskapliga attityden är en mindre reflexiv och mer in-strumentell variant av vad Neurath kallade den vetenskapliga världsuppfatt-ningen.

Metafysiken är för Dewey emellertid bara ett av flera hot mot enhetsveten-skapen, i form av den vetenskapliga attityden. Han uppfattar också två andra faror: dels en tendens, närvarande inom själva rörelsen för enhetsvetenskap, att definiera alla vetenskaper utifrån funktionssättet hos en särskild disciplin (fysik), ett projekt som han menar är ”på förhand dömt att misslyckas”,174 dels finns yttre fiender till enhetsvetenskapen i form av ”mäktiga särintressen som vill isolera vetenskapen från inflytande över det vardagliga livet”.175 Vad Dewey hade i åtanke var troligen kristna värdeabsolutister, såsom de ameri-kanska nyskolasterna Mortimer Adler och Robert Maynard Hutchins.176 Ana-lysen kan beskrivas som en ”hothypotes”:177 när vetenskapen förstås som en personlig egenskap, eller en ”anda”, vars ontologiska status alltså blott är en kognitiv tendens hos individer, framstår den som sårbar och i behov av att skyddas. Medan nykantianerna och Carnap närmast såg vetenskapen som en dynamisk, självreglerande multitud av experimenterande och teoretiserande, som sprungit förbi den introverta och åldrande filosofin, betraktade Dewey den som skör social tendens, som behöver stöd för att hållas vid liv.

För Dewey leder hothypotesen – vetenskapen som en unik disposition som måste odlas och försvaras – till att utbildningen hamnar i centrum för konflik-ten mellan universell enhetsvekonflik-tenskap och särintressen. Skolan måste tidigt börja rikta in elever mot vetenskapens logik: redan i grundskolans första år, då barn är särskilt nyfikna och öppna för nya erfarenheter, kan den

171 Dewey, ”Unity of Science as a Social Problem”, 37.

172 Dewey, 32.

173 Se även John Dewey, How we think (London: D. C. Heath and company, 1910), 22–25.

174 Dewey, ”Unity of Science as a Social Problem”, 34.

175 Dewey, 37.

176 Nyskolasterna kritiserade rörelsen för enhetsvetenskap för nihilism; det antimetafysiska ex-kluderandet av en transcendent värdedimension, menade man, riskerade att störta filosofin och samhället ner i ett värdeblint barbari. Dispyten kulminerade i ”Russel-affären”, i vilken katolska ledare genom protest och en stämning lyckades stoppa New York City Colleges anställning av Russel som senior professor, vilket gjorde Dewey ursinnig; se Reisch, How the Cold War

trans-formed philosophy of science, 72–81.

177 Jfr. David Bloor, Knowledge and social imagery (London: Routledge & Kegan Paul, 1976), 69–73.

vetenskapliga attityden få fäste.178 Skolan ska upphöra med att överföra in-formation och istället helt inriktas mot vetenskapen som universell metod. Härigenom tar utbildningen en offensiv roll i konflikten: de lärare som redan har tillgodogjort sig den vetenskapliga attityden ska ”bli outtröttligt militanta i att visa upp dess rättmätiga anspråk”.179

I essän Theory of Valuation (1939), ett monografinummer i Carnaps och Neuraths tidskrift, verkar Dewey för att ytterligare föra frågan om enhetsve-tenskap i en pragmatisk riktning. Deweys strategi är att dekonstruera den lo-giska positivismens åtskillnad mellan vetenskap och värden. Essän är en kritik av antagandet att subjektiv värdering är ett uttryck för individers känslor, som måste leda till meningslösa satser. Allt tal har enligt Dewey i något avseende sitt ursprung i känslor; denna koppling kan således inte anföras gentemot sär-skilda klasser av påståenden, eftersom det inte går att observera talets relation till individers känslor. Själva tesen om att värdering är ett uttryck för känslor är alltså inte verifierbart, och härmed i sig självt meningslöst.180 Värderande tal består enligt Dewey på samma sätt som annat tal av symboler med inter-subjektiva innebörder, som faktiskt går att empiriskt verifiera.181

Vidare konstaterar Dewey att empiriska realvetenskaper i sina tillämpade former, såsom medicin och ingenjörskonst, är kopplade till värderingar genom sin inriktning mot framtiden: vetenskaperna innefattar ett ständigt beslutsfat-tande i form av pragmatiska värderingar av olika sorters medel – t.ex. medi-cinska behandlingar eller tekniska konstruktioner – i relation till olika sorters mål.182 Denna värderingspraktik förstår Dewey som individens föreställning om ett mål, ett ideellt objekt för intressen och begär, som i ”existentiella situ-ationer” jämförs med de praktiska möjligheter som finns till hands:

[W]e mean that in the history of individual persons and of the human race there takes place a change from original, comparatively unreflective, impulses and hard-and-fast habits to desires and interests that incorporate the results of crit-ical inquiry. When this process is examined, it is seen to take place chiefly on the basis of careful observations of differences between desired and proposed ends (ends-in-view) and attained ends or actual consequences.183

Att ”lära från erfarenhet” och uppnå ”mognad” innebär således att i strävan mot det föreställda målet ”konfrontera verkligheten” och skifta fokus mot (del)mål (ends-in-view) som framträder som realistiska i relation till valet av medel.184 Delmålen blir på detta sätt också medel för nya föreställningar om

178 Dewey, ”Unity of Science as a Social Problem”, 36.

179 Dewey, 38.

180 John Dewey, Theory of valuation, International encyclopedia of unified science, 2:4 (Uni-versity of Chicago Press, 1939), 10.

181 Dewey, 11–12.

182 Dewey, 21–23.

183 Dewey, 30, kursivering i original.

mer långsiktiga mål, föreställningar som uppstår som en effekt av den aktivitet som ska realisera delmålen. Dewey menar därför att det inte går att göra någon åtskillnad mellan medel och slutgiltiga mål; mål och medel befinner sig alltid i ett kontinuum.185 Dewey dekonstruerar på detta sätt distinktionen mellan vär-den som något inre, subjektivt och vär-den yttre verklighetens objektivitet; i vär-den lärande individen syntetiseras det föreställda med det reella genom kompro-misser bestämda av den existentiella situationens möjligheter. Varken värden eller verkligheten är beständiga; båda bearbetas ständigt för att kunna föras närmare varandra. Värderingspraktiken är för Dewey således en process som hela tiden omformar de element som motiverar den och resulterar ur den, och den omformande kraften är ett förnuft som alltid är praktiskt inriktat.

Huvudtesen i Deweys essä är att värderingsaktiviteter existerar som objek-tiva fakta, möjliga att empiriskt studera, och att de satser sådana aktiviteter ger upphov till därmed inte kan avfärdas som subjektiva eller metafysiska. Men vad vill Dewey åstadkomma med denna insikt? I slutet av essän förklarar Dewey syftet med studiet av värderingsaktiviteter:

These considerations lead to the central question: What are the conditions that have to be met so that knowledge of past and existing evaluations becomes an instrumentality of valuation in formation of new desires and interests – of de-sires and interests that the test of experience show to be best worth fostering? (…) In the field of human activities there are at present a number of facts of desires and purposes existing in rather complete isolation from each other. But there are no hypotheses of the same empirical order which are capable of re-lating them to one another so that the resulting propositions will serve as me-thodic controls of the formation of future desires and purposes, and, thereby, of new valuations.186

Genom kunskap om hur människors begär och intressen aktiveras i värdering av möjliga mål och medel blir det möjligt att påverka dessa begär och intres-sen, för att styra in dem mot beteenden i vilka de mest effektivt finner sin realisering. Vad som i den logisk-positivistiska vetenskapsfilosofin framstår som skilda rationaliteter, ska ”integreras” i en sorts instrumentell beteendeve-tenskap, en stödvetenskap till utbildningsinstitutionerna, som producerar ”hy-poteser” och ”satser” om de såväl ”affektiva” som ”kognitiva” element som förenas i inriktningen mot handling.187 Den individens självkritik som känne-tecknar ”den vetenskapliga attityden” får här en motsvarighet i de vetenskap-liga discipliner som Dewey menar ska ligga till grund för utbildningens orga-nisering: utbildningens stödvetenskaper ska finna hur utbildningen kan mode-rera subjektets aspirationer i relation till de praktiska handlingsmöjligheter som en viss verklighet tycks erbjuda. Individer ska förmås att agera realistiskt; de ska i vetenskapen finna metoder för att utvärdera sina

185 Dewey, 45–50.

186 Dewey, 60.

handlingsmöjligheter, så att de också kan lära sig att aspirera på vad som har goda chanser att uppnås. Man kan här tala om en ”realitetsprincip”: de sub-jektiva drivkrafterna bearbetas för att kunna passa in i en viss social situation. De pedagogiska stödvetenskaperna används för att bistå subjektet i att disci-plinera sin inbillningskraft och överge begär och intressen som utifrån verk-lighetens ordningar framstår som orealistiska. På så sätt har dessa vetenskaper, i Deweys föreställning, en normerande funktion, då de i princip ska användas för att utifrån etablerade föreställningar etablera gränser för vad som är rimliga begär och aspirationer, eller med andra ord: att i subjektet förankra den eta-blerade konstruktionen av verkligheten.

I Deweys version av den enhetsvetenskapen sträcks den logisk-vetenskap-liga formen av kommunikation och giltighetsprövning ut mot tillämpnings-områden som ligger bortom de klasser av objekt som Carnap och Neurath an-såg vara lämpliga föremål för verifierbara, och därmed vetenskapliga, satser. Denna utsträckning blir möjlig genom en revidering av innebörden av princi-pen om giltighetsprövning. Dewey talar förvisso om giltighetsprövning enligt den positivistiska logiken, i form av formella kriterier för att verifiera satser, men på samma sätt som hos Morris framträder också en annan form av giltig-het, en praktisk giltiggiltig-het, som bestäms av en aktivitets utfall i relation till ett mål. ”Alla aspekter av mänskligt och socialt liv”188 kan härmed betraktas som logiskt verifierbart tal och handlande. Den pedagogiska inriktningen innebär således att ”hela människan” ska involveras i både skolningen av vad Dewey såg som en modern, vetenskaplig människa, och det vetenskapliga studiet av mänskliga beteenden.

Deweys idé om ”vetenskaplighet” har visat sig vara mer anspråksfull är den logiska positivismens tekniska, men också avgränsade idé om logisk och fy-sikalisk renodling av det vetenskapliga språket. Medan den ”vetenskapliga världsuppfattningen” enligt Neurath kännetecknas av att vara oavslutad, öp-pen och reflexiv, är Deweys föreställning om den ”vetenskapliga attityden” definitiv och offensiv. Carnap arbetade utifrån en tydlig demarkation mellan vetenskapliga (diskursivt renodlade) och ovetenskapliga (vardagens mångty-diga diskurs, poesi, livskänsla) områden, ett arbete som Neurath beskrev som ett uppklarande av vetenskapens begränsade kunskapsanspråk. Men Dewey ser inte den personliga viljan eller intuitionen som vetenskapens motsats. Att vetenskapen är förankrad i ”livet” är inget problem för Dewey, för hans syfte är inte att filosofiskt rättfärdiga vetenskapen utifrån dess egna principer – Deweys scientism riktas aldrig mot det egna teoretiserandet. Denna enkelrikt-ning innebär att det inte finns några filosofiska hinder för att göra allt i livet till vetenskapliga problem. Den teoretiska enkelriktningen återspeglas också i den ”vetenskapliga attityden”: medan Neuraths ”vetenskapliga världsuppfatt-ning” är vetenskapens reflektion över sig själv, innebär den ”vetenskapliga attityden” att vetenskapen genom utbildningens moraliska fostran har

framställts som en självklar utgångspunkt, från vilken uppmärksamheten alltid riktas utåt, mot nya objekt att underkasta dess logik.189

Även om Dewey på en politisk nivå hade liknande kollektivistiska stånd-punkter som de logiska positivisterna, innebär ”den vetenskapliga attityden” likväl en mer individualistisk föreställning om vetenskapen. Medan den lo-giska positivismens grundidé är att det inte finns några andra fundament för giltighet än en kollektiv diskurs – en empirisk verifiering av ett påstående är möjlig genom att observationer har en intersubjektiv mening, inte genom att påståendet korresponderar med verklighetens egenskaper bortom dessa obser-vationer – som är bestämd av konventioner, tycks Dewey mena att det finns en naturlig vetenskaplig ”metod”, som individen kan ges tillgång till.