Den humanistiska filosofin om kritiskt tänkande

Med uppkomsten av kursböcker i logik blev kritiskt tänkande på 1950-talet ett diskussionsämne även inom utbildningsfilosofin. Till skillnad från analytiska filosofer som också producerade kursböcker i logik, är utbildningsfilosofin inriktad mot moralisk fostran bortom specifika kunskaper och färdigheter. Fi-losofen Israel Scheffler är tydligt influerad av Deweys tal om den ”vetenskap-liga attityden” när han talar om en form av ”kritik” som kan appliceras inom ”civilisationens alla områden”:

Rationality is thus, as I view it, the ability to participate in critical and open evaluation of rules and principles in any area of life. To initiate the child into the rational life is to engage him into the critical dialogues that relate to every area of civilization: to science and art, morality and philosophy, history and government. (…) In training our students to reason we train them to be critical. We encourage them to ask questions, to look for evidence, to seek and scruti-nize alternatives, to be critical of their own ideas as well as those of others.205

För Scheffler är vetenskapen symbiotisk med demokratins moraliska ideal, med dess avhängighet av principer som öppenhet och frihet,206 och man kan här alltså tala om en ny form av ”vetenskaplig humanism”. Vetenskapen är emellertid inte längre huvudsaken; den är inte, som inom den logiska

205 Israel Scheffler, Reason and teaching, International library of the philosophy of education, 99-0109837-8 (London, 1973), 62, 143. Boken består av texter skrivna under 50- och 60-talen.

positivismen, ett problem som behöver förstås, förklaras och utvecklas – istäl-let är den något naturligt, transcendent som kan åberopas för att rättfärdiga normativa påståenden om demokrati och frihet. Vad utbildning för kritiskt tänkande ska försvara är i slutänden inte vetenskapen i sig, utan en viss sam-hällsmodell som bekänner sig till vetenskap, och som därför kännetecknas av frihet och rationalitet. Det scenario som står i motsats till denna modell är ”totalitarianism” – uttrycket introducerades ursprungligen av immigrerande positivister och kritiska teoretiker, och betecknade då hitlerismen, men om-vandlades i Kalla krigets USA kom där i allt högre grad att användas i ankla-gelser om kommunism, både inom och utanför akademin.207

I utbildningsfilosofin om kritiskt tänkande är fysikalismen, som kritisera-des av Dewey och upphävkritisera-des av de analytiska filosoferna, ersatt med diskuss-ioner om värden och moralisk fostran. Detta är tydligt inte minst i den filoso-fiska framställningen: pedagogiska idéer presenteras på ett språk som de lo-giska positivisterna skulle ha avfärdat som ”metafysiskt” och ”meningslöst”:

Does [the educational environment] provide a stable personal milieu in which the dignity of others and the variation of opinion may be appreciated, but in which a common and overriding love for truth and fairness may begin to be seen as binding oneself and one’s fellows in a universal human community?208

Ord såsom ”värdighet”, ”kärlek”, ”sanning”, ”rättvisa” och ”gemenskap” bil-dar ett symboliskt system som är omedelbart giltigt genom sin allmänna legi-timitet; det fungerar enligt den demonstrativa diskursens logik. Denna teore-tiska humanism är senare också framträdande i Siegels tal om ”den kriteore-tiska andan” (critical spirit).209 Den kritiska andan – ”kärleken till förnuftet” – är de dispositioner, vanor och personlighetsdrag som utgör kritiskt tänkande hos en student; den kritiske tänkaren ska formas till ”en särskild sorts person”.210 Si-egel ser på samma sätt som författarna av kursböcker i kritiskt tänkande logi-ken som det viktigaste verktyget för att granska sanningsanspråk211 – men pre-cis på det sätt som Carnap menade att logiken i sig själv är substanslös och endast förmögen att uttrycka sanningar i form av tautologier, tycks utbild-ningsfilosofins egen frikoppling från den materiella verkligheten leda till en tautologisk diskurs utan materiella referenter:

One who possesses the critical spirit has a certain character as well as certain skills: a character which is inclined to seek reasons; which rejects partiality and

207 Michael Scott Christofferson, French intellectuals against the left : the antitotalitarian

mo-ment of the 1970s, Berghahn monographs in French studies (New York: Berghahn, 2004), 5–

12.

208 Scheffler, Reason and teaching, 144.

209 Uttrycket uppstod först i John Passmore, ”On Teaching to Be Critical”, i The Concept of

Education, red. Richard S. Peters (London: Routledge & K.Paul, 1967), 192–211.

210 Siegel, Educating reason, 10, 26, 39, kursiv i original.

arbitrariness; and which is committed to the objective evaluation of relevant evidence. A critical attitude demands not simply an ability to seek reasons, but a commitment to seek reasons; not simply an ability to judge impartially, but a willingness to so judge, even when impartial judgment is not in one's self-interest. A possessor of the critical spirit is inclined to seek reasons and evi-dence; to demand justification; to query and investigate unsubstantiated claims.212

Utbildningsfilosofins antimaterialism är ett symptom på att den vilar på ett normativt ideal som är motsatt den logiska positivismens ideal om vetenskap-lig och samhällevetenskap-lig kollektivism: Schefflers och Siegels ideal är en individ som är självtillräcklig.

Medan både Wienkretsen och Dewey i princip utgick från en analogi mel-lan vetenskaplig enhet och universalistisk politisk reform utgår den humanist-iska utbildningsfilosofin snarare från en grundläggande acceptans för den samhälleliga verkligheten; Siegel vidhåller således att kritiskt tänkande inte är politiskt.213 Den sociala verkligheten porträtteras i utbildningsfilosofin som en naturlig ordning, präglad av principer som demokrati och respekt, och det är den påstådda universaliteten hos denna verklighet som rättfärdigar separat-ionen mellan det politiska (kollektiv ideologi) och det icke-politiska (ration-ella individer). Utbildningsfilosofin om kritiskt tänkande porträtterar ett sub-jekt som kan vara kritiskt på de villkor den etablerade verkligheten sätter upp.214

Mot denna bakgrund är det inte förvånande att hotet mot den organiska samhälle-vetenskap-gemenskapen för Siegel är den postmoderna relativ-ismen, som ”undergräver idealet om kritiskt tänkande, eller mer direkt ned-värderar rationaliteten”.215 I den epistemologiska relativismen ser Siegel en ”godtycklighet som gör relativismen till den radikala och potentiellt destruk-tiva doktrin som dess kritiker uppfattar den som”.216 Det tycks här som att det vetenskapskrig som utspelade sig mellan rörelsen för enhetsvetenskap och kristna nyskolaster under 1930-talet nu har skiftat positioner: medan Dewey tillsammans med de logiska positivisterna försvarade en sorts vetenskaplig re-lativism (vetenskapen som ett diskursivt eller praktiskt sätt att konstruera verkligheten) från religiös absolutism, försvarar Siegel vetenskapens ”ration-ella traditioner” mot destruktiv relativism.217 Filosofin om kritiskt tänkande försvarar således en rationell vetenskaplig ordning mot ett irrationellt utifrån-perspektiv på denna ordning, och den står således i motsats till i synnerhet

212 Harvey Siegel, ”Critical Thinking as an Educational Ideal”, The Educational Forum 45, nr 1 (1980): 9, https://doi.org/10.1080/00131728009336046.

213 Siegel, 19.

214 Jfr. Boltanski, On critique, 31–32.

215 Siegel, Educating reason, 49.

216 Harvey Siegel, ”Relativism, Truth, and Incoherence”, Synthese 68, nr 2 (1986): 232, https://doi.org/10.1007/BF00413833.

Neuraths tanke om den ”vetenskapliga världsuppfattningen” som reflekterar över vetenskapens roll och gränser.

Den ideologi om vetenskap som här framträder tycks än mer abstrakt och allmän än Deweys idé om den ”vetenskapliga attityden”, dvs. ett subjekt som experimenterar sig fram till lösningar på problem. Den teoretiska humanismen i den av Dewey influerade utbildningsfilosofin kan tolkas som en nedtoning av idén om det vetenskapliga framsteget, som inom Wienkretsens vänster-fraktion kopplades samman med det politiska kollektivet, till förmån för en idé om den bildade individen, en individ som alltså uppfattar sig som självtill-räcklig genom att vara säker på sin bekännelse till ett ideal om vetenskaplig rationalitet.