Utbildningens centrering av kritik

Utbildningen ingår i ett nätverk av institutioner som utgör en social ordning. Dessa institutioner är föremål för ständig kritik, och de både parerar och på-verkas av denna kritik, vilket bidrar till transformationer av ordningen som helhet. Vad jag här fokuserar på är hur kritik kan betraktas både som ett pro-blem, i form av ett hot mot institutionerna, och som en resurs för institutioners reproduktion av sig själva. Det är mot bakgrund av denna dialektik som ut-bildningens målsättning om kritiskt tänkande ska förstås: med detta mål kan utbildning organiseras utifrån ett bejakande av kritik. Men den ”kritik”, som alltså ska ”produceras” av utbildningen, blir härigenom en utbildningens va-riant av olika former av kritik, som fås att fungera enligt institutionens etable-rade logik – en logik som väsentligen handlar om att reducera osäkerhet och möjliggöra stabilitet och kontinuitet.

93 Nigel Tubbs, ”Hegel”, Journal of Philosophy of Education 39, nr 2 (2005): 331–32, https://doi.org/10.1111/j.0309-8249.2005.00441.x.

3.2.1. Framställning av verkligheten

Ett centralt verktyg i den analys som följer är Boltanskis begrepp verklighet (réalité). Begreppet betecknar emellertid inte den faktiska verkligheten, utan en ”social konstruktion av verkligheten”.94 Verkligheten är en framställd bild av den sociala ordningens helhet, som ger intrycket att en mångfald av olika subjekt delar en gemensam verklighet som ser ut på ett specifikt sätt. Verklig-heten konstrueras med hjälp av ”totaliseringsinstrument” (politik, ekonomi, statistik, etc.) som utifrån ett fokus på en bestämd princip (marknaden, välfär-den, kunskapsekonomin, etc.) får den att framstå som logiskt sammanhäng-ande.95 Men dessa framställningar är alltså endast bilder som konstrueras ur ett visst perspektiv; varje konstruktion av verkligheten måste fokusera på vissa aspekter av den faktiska verkligheten. Exempelvis måste statistiska framställ-ningar av ”tillståndet i världen” utgå från flera steg av reduktioner och ab-straktioner: selektion av aspekter att fokusera på, kvantifiering, typologise-ring, generaliseringar utifrån kvantitativa likheter och skillnader mellan ge-nomsnitt i olika grupper, osv. Då verkligheten alltid består av denna typ av reduktioner präglas den av en grundläggande ”skörhet” – en utsatthet för kritik – som hela tiden måste kompenseras av en produktion av diskurs som stärker ”verklighetens verklighet”.96

Den faktiska verkligheten, som till skillnad från den socialt konstruerade verkligheten är en reellt existerande, oändligt komplex verklighet, kallar Bol-tanski för världen (le monde). Världen är, till skillnad från de reducerade bil-derna, ”allt som händer” (tout ce qui arrive).97 Världen kan därför inte begripas som en helhet, utan endast framträda som en ”bakgrund” till den socialt kon-struerade verkligheten.98 Man kan utifrån de dialektiska grundbegreppen alltså säga att medan verkligheten framställs som sammanhängande genom univer-salistiska begrepp, är världen den faktiska verklighetens framträdande som intuition. Verkligheten är en begreppslig uttolkning av världen, som gör an-språk på att representera någon form av helhet, men som endast kan vara en modell som är abstraherad utifrån enskilda aspekter av världen. Detta är sär-skilt tydligt inom utbildning, där man i konstruktionen av verkligheten åbero-par vetenskapen, vars begreppslighet framställer bilden som universell.

Vetenskapen och utbildningen är institutioner som ger mening åt verklig-heten. Boltanski förstår institutioner som semantiska konstruktioner som kva-lificerar verklighetetens verklighet. Institutionerna själva saknar en materiell existens, de är ”kroppslösa” och existerar bara som en kollektiv föreställning.99

Utbildningens institution är således inte identisk med utbildningens konkreta

94 Boltanski, On critique, 57.

95 Boltanski, 34.

96 Boltanski, 36.

97 Luc Boltanski, De la critique : précis de sociologie de l’émancipation (Paris: Gallimard, 2009), 93.

98 Boltanski, On critique, 57–58.

praktik; institutionen är istället den signifikant som skänker praktiken mening genom att beteckna den som ”utbildning”. På samma sätt ger institutionerna stabilitet åt den typ av helhetsframställningar som här kallas verkligheten, ge-nom att fixera referenser och kvalificera sakers identiteter.100 Institutionen får denna betecknande makt endast genom att ständigt åberopas, och härigenom naturaliseras, av vad Boltanski kallar institutionens talespersoner.101 Talesper-sonerna är alla som rättfärdigar praktiker med hänvisning till institutionen och som härigenom reproducerar den.

Att institutioner endast existerar genom sina talespersoner ger enligt Bol-tanski upphov till inkonsekvenser. Institutionens kroppslöshet gör att den kan vara allmän, och den kan därför åberopas i den universalistiska framställ-ningen av verkligheten. Men denna allmänhet undergrävs varje gång institut-ioner åberopas av enskilda individer, vilka till skillnad från institutinstitut-ioner har kroppar, och därmed är positionerade i tid och rum.102 Varje kroppslig individ har sin egen historia, och härmed också egna begär och intressen. Detta inne-bär att institutionernas inflytande är tvetydigt: institutioner skänker mening genom att lyfta upp praktiker till en status av allmänhet, samtidigt som åbero-pandet av institutionerna alltid sker utifrån partikulära intressen.

Skillnaden mellan institutionernas kroppslöshet och mänskliga individers kroppslighet innebär att de senare aldrig helt kan ”absorberas” i verkligheten; Boltanski talar om att mänskliga aktörer har en exterioritet i förhållande till verkligheten.103 Från verklighetens perspektiv är detta ett problem. Verklig-hetens anspråk på universalitet gör den till en imperialistisk konstruktion; de som framställer den negerar aktivt dess utsida. Världen, dvs. den subjektiva, kroppsliga erfarenheten av verkligheten, blir således ständigt föremål för ut-tolkning, i vilken dess element översätts till den specifika verklighetens logik. Detta sker genom att vetenskapliga experter, som verkar i institutionernas tjänst, genom systematiska undersökningar registrerar och kartlägger subjek-tiva erfarenheter, vilka därmed kan assimileras i verklighetens logik. Genom detta översättningsarbete ställs element ur världen till de institutionella prak-tikernas förfogande. Institutionens meningsskapande operation leder i prakti-ken till en excess: varje institution tycks sträva efter expansion, efter att vara svaret på alla frågor som ställs.104 I utbildningens fall har denna excess beskri-vits som samhällets ”pedagogisering”,105 medan motsvarande expansion av vårdinstitutioner kan ses som en ”medikalisering” av olika typer av pro-blem.106 100 Boltanski, 74–76. 101 Boltanski, 84. 102 Boltanski, 86. 103 Boltanski, 59. 104 Boltanski, 91.

105 Erich Ribolits, red., Pädagogisierung : Die Kunst, Menschen mittels Lernen immer dümmer

zu machen!, vol. 4/04, Schulheft 116 (Innsbruck: Studien-Verlag, 2004).

106 Peter Conrad, The medicalization of society : On the transformation of human conditions

3.2.2. Prövning av verkligheten

När det gäller utbildning måste emellertid vad som hittills sagts om verklig-hetens strävan mot permanens problematiseras. Målet om kritiskt tänkande indikerar att utbildningen inte bara producerar en färdig verklighet; utbild-ningen kan vara arrangerad för att värna möjligheten att ifrågasätta och de-konstruera sociala konstruktioner av verkligheten, om det så handlar om ”marknaden”, ”demokratin” eller ”kunskapssamhället”. Studenter kan dessu-tom rikta direkt kritik mot själva budskapet i undervisningen, och ifrågasätta riktigheten eller relevansen i vad läraren påstår. Vid sådana tillfällen avbryts utbildningspraktikens ”normala” funktionssätt: giltigheten hos på förhand be-stämda, och i praktiken accepterade, undervisningsinnehåll och lärandemål blir föremål för reflektion.

Med Boltanski kan denna växling mellan olika handlingslogiker beskrivas som en växling mellan ett praktiskt och ett metapragmatiskt register. Prak-tiska situationer kännetecknas av att de inblandade handlar framtidsinriktat; de koordinerar sitt handlande för att uppnå vissa gemensamma mål. En sådan koordinering förutsätter att aktörerna visar ”tolerans”, både gentemot hand-lande som delvis avviker från den gemensamma inriktningen, men också gentemot eventuella diskrepanser mellan det faktiska handlandet och de ideal som målet är förknippat med, och att de härvidlag begränsar sin uppmärksam-het till det väsentliga i förhållande till de gemensamma målen.107 I motsats till denna handlingslogik kännetecknas det metapragmatiska registret av en för-skjutning av uppmärksamhet från de vedertagna målens uppfyllande, till handlandes aktiviteter som sådana, vilka nu framställs som föremål i sig, vars former behöver förklaras och rättfärdigas. Boltanski beskriver således det me-tapragmatiska registret som en förhöjd nivå av reflexivitet – uppmärksamheten förskjuts till aspekter av den egna praktiken som tidigare tagits för givna.108

Vad som tidigare beskrivits som den pedagogiska paradoxen kan nu förstås som en öppenhet för det metapragmatiska registret, som samtidigt innebär att det metapragmatiska tänkandet och handlandet åter förs in i en praktisk regim. Inom utbildning finns särskilda procedurer (skrivuppgifter, seminarier, debat-ter) genom vilka olika objekt ska göras till föremål för reflektion, procedurer vars former är institutionaliserade, dvs. naturaliserade och kontinuerliga över tid och rum. I utbildning som syftar till kritiskt tänkande konstrueras och rätt-färdigas sådana procedurer genom att via ett visst undervisningsinnehåll ”re-lateras” till reflexiva praktiker som förekommer utanför utbildningen, vilka då förstås som olika former av kritik (akademisk kritik, social kritik, estetisk kri-tik osv.). Genom procedurernas institutionalisering av metapragmatiska re-flektioner förs de åter in i utbildningens ”normala” praktik.

Utbildningens formalisering av metareflektioner kan beskrivas med Bol-tanskis begrepp om prövningar (épreuves). Prövningar är sociala

107 Boltanski, On critique, 63–65.

arrangemang som syftar till att fastställa ett värde eller status på en person eller ett objekt. Detta sker genom att föremålet konfronteras med ett materiellt eller symboliskt objekt som fungerar som en måttstock för tillskrivandet av värde eller status.109 Prövningar utnyttjas av institutioner, inom vilka de får en mer eller mindre konstant form. Det finns många exempel på institutional-iserade prövningar inom utbildningsvärlden: antagningar, examinationer, be-dömningar, seminarier, opponeringar, provföreläsningar, disputationer. Dessa prövningar är uppkomna och upprätthållna med hänvisning till institutionen som ett ändamål, och deras syfte är att underlätta dess funktionssätt. Men prövningar kan också utnyttjas i kritiskt syfte. Sådana prövningar delar Bol-tanski upp i två kategorier. Å ena sidan finns verklighetsprövningar, som åbe-ropar etablerade normer och regelverk för att påtala en avvikelse, vilket leder till att dessa regler kan stramas åt, och verkligheten kan härigenom ”optime-ras”. Å andra sidan förekommer existentiella prövningar: här ifrågasätts själva de ordningar och institutioner som får verkligheten att framstå som logiskt sammanhängande; etablerade normer och regler ifrågasätts utifrån erfaren-heten av exterioritet i förhållande till verkligerfaren-heten, vilket leder till ett under-grävande av ”verklighetens verklighet”.110

Existentiella prövningar är till sitt väsen metapragmatiska, då de riktas mot de lagar och normer som en viss konstruktion av verkligheten framställer som naturliga. När verklighetens normativa dimension hamnar i fokus framstår verkligheten inte längre som naturlig och transcendent, utan som satt av oss, som en konstruktion som i själva verket fixerar partikulariteter.111 Denna erfa-renhet uppstår ofta i form av indignation, när subjekt uppfattar en skenbart universell ordning som falsk och exkluderande. Indignationen kan översättas till existentiella prövningar av denna ordning, exempelvis i form av kritiska teorier eller protester. Detta innebär att denna erfarenhet själv uni-versaliseras112 – det socialt etablerade, men tomma, begreppet om den sociala ordningens ändamålsenlighet konfronteras med ett nytt begrepp som är mer allmängiltigt, då det inkluderar aspekter av den sociala verkligheten som det etablerade begreppet dolde.