Allmänna ordningsstadgan

Med tiden kom flera av de riksgemensamma ordningsfrågor som hanterades i 1868 års ordningsstadga att förlora sin betydelse, varför angelägenheter av ordningskaraktär i tilltagande utsträckning återigen kom att regleras i lokala föreskrifter.²³² Eftersom man sålunda närmade sig en liknande situation som före ordningsstadgans ikraftträdande, tillsattes i slutet av 1930-talet en utred-ning för att göra en översyn av regelverket. Utredutred-ningen föreslog att det, för att råda bot på oenhetligheten, skulle antas en ny ordningsstadga med ett större

229 SeSOU1922:39Betänkandemedförslagtillförordning om motorfordon jämte därmed sam-manhängande författningar samt till stadga om trafiken å vägar och gator, s. 205 ff.

230 Se SOU 1944:48 Betänkande med förslag till allmän ordningsstadga m.m., s. 46.

231 Så kom t.ex. länsstyrelsens generella befogenhet att reglera frågor om ordning och säkerhet, vilken år 1855 hade kodifierats i 10 § instruktionen (1855:90) för landshövdingarne i rikets län, i något modifierad form – senast som 10 § i 1971 års länsstyrelseinstruktion – att leva kvar ända fram till dess att ordningslagen trädde i kraft år 1994 (se OL öb 1 p.), se 7.4.1. Rester av stad-gandet kan för övrigt alltjämt återfinnas i OL 3 kap. 11 §, vilken dock inte tas upp till behandling i avhandlingen, se 1.3.2.

232 Se SOU 1944:48 Betänkande med förslag till allmän ordningsstadga m.m., s. 117 och SOU 1985:24 Ordningslag, s. 63.

antal riksgemensamma ordningsföreskrifter.²³³ Förslaget blev emellertid hårt kritiserat, främst på den grunden att många av de föreskrifter som utredningen föreslog – t.ex. förbud mot kortspel, kälkåkning och bollspel på allmän plats samt skyldighet för envar att stå i kö på korrekt sätt – ansågs alltför detaljerade och omotiverat stränga.Från kommunalt håll invändes det också mot vad man uppfattade som ett obefogat ingrepp i lokala intressen och i det kommunala självstyret. Med hänsyn till kritiken ansågs förslaget inte kunna läggas till grund för någon lagstiftning.²³⁴

Grundproblematiken kvarstod emellertid, och drygt ett decennium senare tillsattes återigen en utredning i frågan. Den nya utredningen föreslog även den en ny ordningsstadga, men hade synbarligen tagit till sig av kritiken mot sin föregångare och förordade bara ett fåtal riksgemensamma bestämmelser.

Övriga regler för, som det uttrycktes, upprätthållande av ordning och säkerhet samt till förhindrande av vantrevnad eller annan allmän olägenhet, föreslogs det överlåtas till kommunerna att meddela genom lokala ordningsföreskrifter.

Ansvarsfördelningen motiverades med att lokala bestämmelser lättare kunde anpassas efter ortsförhållandena än centrala bestämmelser och att den lokala ordningen av ålder var just en kommunal angelägenhet.²³⁵ Denna gång vann förslaget större gillande hos remissinstanserna. Alltjämt förekom det dock viss kritik mot de gemensamma bestämmelserna; En del instanser ansåg att dessa var för få medan andra tyckte att de hade blivit för många.²³⁶

Remissinstansernas skilda syn på vad som borde regleras lokalt föranledde en tämligen ingående diskussion i den efterföljande propositionen om hur den närmare gränsen mellan de gemensamma reglerna för hela riket och den lokala föreskriftsmakten borde dras. Departementschefen stannade emellertid till slut vid samma slutsats som utredningen, d.v.s. att den nya ordningsstadgan bara borde innehålla regler som det fanns ett verkligen behov av i alla kommuner, såväl sådana belägna på landet som stadskommuner.²³⁷ Propositionen bifölls och år 1958 trädde allmänna ordningsstadgan (1956:617) [cit. AOst] i kraft.²³⁸

I linje med de överväganden som hade skett kom allmänna ordningsstadgan bara att innehålla riksgemensamma regler om användningen av allmän plats, gaturenhållning, sprängning, skjutning, markarbeten och fyrverkerier samt om

233 Se SOU 1944:48 Betänkande med förslag till allmän ordningsstadga m.m., s. 117 ff.

234 Se SOU 1954:37 Allmän ordningsstadga m.m., s. 22 f. och s. 43 f.

235 Se SOU 1954:37 Allmän ordningsstadga m.m., s. 7 f., s. 47 ff. och s. 138.

236 Se prop. 1956:143 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till allmän ordnings-stadga m.m., s. 40 ff.

237 Se prop. 1956:143 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till allmän ordnings-stadga m.m., s. 42 ff.

238 Genom allmänna ordningsstadgan upphävdes inte bara 1868 års ordningsstadga utan också alla lokala ordningsföreskrifter som hade meddelats med stöd av den och som stred mot reglerna i den nya stadgan (AOst 33 §). Äldre lokala ordningsföreskrifter behöll alltså, motsatsvis, sin giltighet i den mån de inte berörde vad som reglerades i den nya lagen.

åtgärder till skydd mot skador från byggnader, ställningar, skyltar och andra liknande anordningar. Ordningen i övrigt i lokalsamhället lämnades, liksom tidigare, över till kommunerna själva att reglera genom lokala föreskrifter.²³⁹ Bemyndigandet därtill fanns i AOst 7 §, vilken ursprungligen löd:

”De ytterligare föreskrifter i avseende å den allmänna ordningen, som för kom-mun eller del därav finnas erforderliga och ej angå förhållanden, om vilka an-norledes är bestämt, meddelas i lokal ordningsstadga.

Vid meddelande av sådan föreskrift skall tillses att därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad inskränkning i den enskildes frihet.”

Som synes kom bemyndigandet till kommunerna att ges en snävare avfattning än vad utredningen hade föreslagit. Vare sig upprätthållande av säkerheten eller förhindrandet av vantrevnad eller andra olägenheter togs ju in i lagtexten.

Vidare kringskars även normgivningsmakten i förhållande till vad utred-ningen föreslagit genom att det infördes ett uttryckligt krav på att föreskrif-terna skulle angå den ”allmänna” ordningen. Anledningen till dessa modifie-ringar av bemyndigandets avfattning framgår inte av lagmotiven och går inte heller att utläsa ur remissinstansernas yttranden över utredningens förslag. En förklaring till att föreskriftsmakten begränsades till den allmänna ordningen skulle emellertid möjligen kunna vara att lagstiftaren ville markera att lokala ordningsföreskrifter i första hand skulle tillgripas för att reglera förehavanden på allmän plats (jfr RÅ 1950 ref. 14, se 3.3.2.3).²⁴⁰

En nyhet i allmänna ordningsstadgan var att det, som en generell begräns-ning för att hindra alltför långtgående bestämmelser, stadgades att ett organ som meddelande lokala ordningsföreskrifter även skulle tillse att det därige-nom inte lades onödigt tvång på allmänheten eller annars gjordes obefogade inskränkningar i den enskildes frihet. Initiativet till bestämmelsen kom från utredningen, som ansågs att den behövdes eftersom det inte hade gått att dra upp några närmare gränser för den kommunala normgivningen.²⁴¹ Under re-missbehandlingen ansåg flera instanser att vad som stadgades i regeln var helt självklart och att den således såsom överflödig borde utgå, men departements-chefenfannattsynpunkternavarsåpassbetydelsefullaattdebordekomma till uttryck i författningstexten.²⁴²

239 Som synes tillades alltså magistraten inte längre någon normgivningsmakt. Det motiverades med att magistratinstitutionen allt sedan 1862 års kommunalreform hade varit under succesivt avvecklande och vid tidpunkten för lagförslaget inte hade kvar några kommunala uppgifter. Av det skälet ansågs det inte lämpligt att lägga några nya sådana på magistraten, se prop. 1956:143 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till allmän ordningsstadga m.m., s. 53 f.

240 Jfr prop. 1956:143 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till allmän ordnings-stadga m.m., s. 33.

241 Se SOU 1954:37 Allmän ordningsstadga m.m., s. 8 och s. 56.

242 Se prop. 1956:143 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till allmän ordnings-stadga m.m., s. 107 ff.