Förhållanden som kan regleras på annat sätt

3 Ordningen på offentlig plats och i hamnar

3.5 Förbudet mot ordningsföreskrifter som angår förhållanden

3.5.2 Förhållanden som kan regleras på annat sätt

Som sades i inledningen till föregående avsnitt (se 3.5.1) ställer bestämmelsen i OL 3 kap. 12 § 1 men. inte bara upp den restriktionen att ordningsföreskrifter med stöd av ordningslagen inte får angå förhållanden som redan är normerade på annat håll, utan även den begränsningen att dylika regler inte heller får avse företeelser som kan regleras på något annat sätt. I förevarande avsnitt ska nu denna senare inskränkning i den lokala föreskriftsmakten, som till följd av sin kategoriska avfattning onekligen ger intryck av att vara mycket långtgående, ställas under lupp. Huvudsakligen kommer fokus därvid att ligga på att ringa in dess tillämpningsområde; Är detta verkligen så vidsträckt som ordalydelsen ger sken av? Först ska emellertid något sägas om den aktuella bestämmelsens framväxt och de uttalanden kring densamma som därvid gjordes.

Förbehållet ifråga, som tidigare enbart hade framgått underförstått av stad-gandet i allmänna ordningsstadgan om att de lokala bestämmelserna inte fick beröra förhållanden ”om vilket annorledes var bestämt” (jfr 3.5.1),³⁸⁰ kom till självständigt uttryck först i och med ordningslagen. Initiativet därtill kom från Ordningsstadgeutredningen, som ansåg att det borde framgå av lagtexten att de framtida lokala ordningsföreskrifterna, liksom förut, skulle vara subsidiära till andra författningar och att en kommun genom en lokal ordningsföreskrift följaktligen vare sig fick besluta i frågor som är normerade i annan författning eller som kan regleras med stöd av en sådan. Utredningen förordade därvid ett stadgande om att bestämmelserna inte fick avse sådant som ”enligt föreskrift i författning kan regleras i annan ordning”. I specialmotiveringen förklarades paragrafen innebära att en kommun inte fick normera några sakfrågor som det enligt ett bemyndigande i lag eller någon annan författning ankom på en annan myndighet att reglera.³⁸¹

I den efterföljande ordningslagspropositionen återgav regeringen i stort sett ordagrant de skäl som utredningen hade lagt fram. Som flera gånger tidigare har nämnts (se t.ex. 3.3.1) arbetades däremot utredningens förslag till lagtext om en hel del inför propositionen, varvid bl.a. den nu aktuella regeln istället kom att tas in i den nytillskapade OL 3 kap. 12 §. I samband med det justerades

380 Se prop. 1992/93:210 om ny ordningslag m.m., s. 138. Se även Essen, Ulrik von, Kommunal normgivning, Jure, Stockholm, 2000, s. 193.

381 Se SOU 1985:24 Ordningslag, s. 22 f., s. 192 och s. 323. Det kan noteras att utredningen här alltså var lite ovarsam med den statsrättsliga terminologin; En kommun som sådan utgör ju inte en myndighet, varför det inte heller torde vara stringent att tala om ”annan myndighet”.

också, utan någon närmare kommentar, stadgandets lydelse till den nuvarande (se 3.5.1). I specialmotiveringen till den nya regeln lämnade regeringen några exempel på ämnen som, till följd av densamma, inte torde vara möjliga att ta in i lokala ordningsföreskrifter. Dessa var för det första framförande av fartyg, högsta tillåtna hastighet för fartyg samt förbud mot ankring, vattenskidåkning, båttävlingar, dykning och liknande, eftersom det enligt sjötrafikförordningen ankom på Sjöfartsverket respektive länsstyrelsen att besluta sådana trafikala föreskrifter (jfr 3.4.2.1).³⁸² För det andra ansågs det inte heller finnas möjlighet för en kommun att reglera brandskyddsfrågor i föreskrifter om ordningen i en hamn, eftersom lokala bestämmelser därom kunde meddelas redan med stöd av dåvarande räddningstjänstlagen (jfr 3.5.1).³⁸³

Det sagda ger upphov till ett par frågor. Den första är om begränsningen i OL 3 kap. 12 § 1 men. bara är avsedd att inskränka just den kommunala norm-givningsmakten? Såväl Ordningsstadgeutredningen som regeringen betonade ju, som nyss visades, i förarbetena att begränsningen innebär att kommunerna inte får besluta sådana föreskrifter som det ankommer på annan myndighet att meddela.³⁸⁴ Så ska stadgandet emellertid nog inte förstås. Att utredningen bara talade om kommunerna i sin specialmotivering har sin logiska förklaring i att det utkast till lagrum som kommenterades enbart innehöll bemyndiganden till kommunerna, närmare bestämt vad som sedermera skulle bli OL 3 kap. 8 och 9 §§ (jfr 3.3.1).³⁸⁵ När det aktuella förbehållet så småningom lyftes över till ett eget lagrum, och därmed oförmedlat kom att gälla även för statliga ordnings-föreskrifter, vidtogs det av någon anledning ingen korresponderande ändring i specialmotiveringen, varför den senare alltjämt blott och bart kom att hänvisa till kommunerna. Troligen beror uttalandet i propositionen således bara på ett förbiseende av regeringen. Till förmån för denna tolkning talar givetvis också stadgandets avfattning, som uttryckligen omfattar alla lokala föreskrifter som beslutas meddelas med stöd av OL 3 kap. 8–11 §§.

Den andra frågan, vilken är lite mer besvärlig, är vilka samhälleliga organs normgivningsbefogenheter det egentligen är som avses i stadgandet? Motiven

382 Befogenheten att besluta sjötrafikföreskrifter enligt sjötrafikförordningen har därtill, kan det tilläggas, i två regeringsavgöranden från år 1983 respektive år 1984 också ansetts utgöra hinder för en kommun att besluta föreskrifter om segling med bräda, s.k. vindsurfing, vid allmänna badplatser och utanförliggande vattenområden, se regeringsbeslut 1983-03-10 och 1984-04-26, båda refererade i Åberg, Kazimir, Ordningslagen. Kommentarer och rättspraxis, 4 uppl., Wol-ters Kluwer, Stockholm, 2017, s. 212 f.

383 Se prop. 1992/93:210 om ny ordningslag m.m., s. 141 f. och s. 287 f. Bemyndigandet att meddela brandskyddsföreskrifter finns numera, kan det noteras, i 10 kap. 1 § i lagen om skydd mot olyckor, se prop. 2002/03:119 Reformerad räddningstjänstlagstiftning, s. 124 f. Att alla de typfall som omnämndes avsåg föreskrifter om ordningen i en hamn kan, för övrigt, förefalla lite egendomligt, men torde ha sin förklaring i att regeringen av allt att döma hämtade inspirationen till exemplen från utredningsbetänkandets avsnitt om ordningsföreskrifter för hamnar, jfr SOU 1985:24 Ordningslag, s. 324.

384 Se SOU1985:24Ordningslag, s. 323ochprop.1992/93:210om ny ordningslag m.m., s. 187.

385 Se SOU 1985:24 Ordningslag, s. 22 f.

tiger därom, praxis är knapphändig och saken har inte heller varit föremål för någon närmare analys i den juridiska litteraturen. Alldeles uppenbart är dock att bestämmelsen, trots sin kategoriska ordvändning, i vart fall inte kan åsyfta riksdagens makt att normera ett sakförhållande genom att lagstifta därom. En motsatt tolkning skulle nämligen innebära att all lokal regelgivning med stöd ordningslagen vore förbjuden, eftersom riksdagen, som visats ovan (se 2.3.1), i princip kan stifta lag i vilket ämne som helst. Den slutsatsen ligger också väl i linje med att syftet med förbehållet, som nyssnämndes,varatthindrade lägre samhällsorganen från att använda sig av bemyndigandena i ordningslagen för att reglera sådant som det kommer an på annan myndighet att handha, en term som inbegriper såväl regeringen som de statliga och kommunala förvaltnings-myndigheterna men inte riksdagen (se t.ex. 1.6.2 och 2.4.2.2).

Tydligt är att inskränkningen ifråga inte heller kan avse hela regeringens förordningsmakt (jfr 2.3.3 och 2.3.4). Eftersom det måste förhålla sig så att ett samhälleligt organ behåller sin egen normgivningsrätt i ett ämne även om det lämnar vidare hela eller delar av regelgivningen till ett lägre organ (jfr 2.3.1), måste nämligen, i sin tur, åtminstone sådana fall i vilka regeringens respektive de lägre organens befogenheter emanerar ur ett och samma grundbemyndi-gande – som i 3 kap. 8–10 §§ – vara undantagna från tillämpningsområdet för OL 3 kap. 12 § 1 men. Om det inte förhöll sig på det sättet skulle regeringens bakomliggande förordningsmakt, i likhet med vad som nyss sades om riksda-gens dito, också lägga hinder i vägen för all lokal normgivning av kommuner och statliga förvaltningsmyndigheter med stöd av ordningslagen.

Vidaresynespåbudetomatträttenattbeslutaordningsföreskrifterär under-ordnad alla andra normgivningskompetenser inte gälla i den interna relationen mellan de olika bemyndigandena i OL 3 kap. 8–10 §§. I specialmotiveringen till OL 3 kap. 10 § konstaterade regeringen tvärtom att både kommunala regler om den allmänna ordningen på offentlig plats enligt OL 3 kap. 8 § och sådana bestämmelser om ordningen i en hamn som länsstyrelsen kan besluta med stöd av OL 3 kap. 10 § kunde tänkas existera samtidigt i vissa hamnområden. Om inte regelgivningen samordnades bedömdes det därför finnas en risk för att de enskilda föreskrifterna skulle kunna komma att strida mot varandra.³⁸⁶ Vidare förutsattes det, som tidigare har påpekats (se 3.3.2.1), i motiven att det genom stadgandet i OL 3 kap. 8 § även skulle vara möjligt att reglera användningen av pyrotekniska varor på offentlig plats, till synes trots att det förhållandet också kan normeras med stöd av det särskilda bemyndigandet i OL 3 kap. 9 §.

Resonemangen förefaller ge vid handen att föreskriftsmakten med stöd av de ifrågavarande bemyndigandena alltså inte är avsedd att bli kringskuren enbart av den omständigheten att dessa i någon mån överlappar varandra. Med andra ord föreligger det alltså – trots bestämmelsen i OL 3 kap. 12 § 1 men. – inte några hinder mot att ett samhällsorgan begagnar sig av t.ex. OL 3 kap. 8 § för

386 Se prop. 1992/93:210 om ny ordningslag m.m., s. 285 f.

att reglera sådana förhållanden som i och för sig skulle kunna normeras genom OL 3 kap. 9 eller 10 §§ och vice versa.

Ett förhållande som förtjänar att lyftas fram i sammanhanget är att regeln i OL 3 kap. 12 § 1 men. inte enbart medför att den lokala normgivningsmakten begränsas i relation till vad andra organ har förlänats makt att reglera, som den hittillsvarande framställningen måhända har gett intryck av, utan även hindrar länsstyrelsen eller en kommun från att använda sig av ordningsföreskrifter för att normera förhållanden som de själva kan reglera med stöd av någon annan författning.³⁸⁷ Bestämmelser kring sådant som t.ex. fordonstrafik, hälsoskydd och renhållning torde sålunda som huvudregel inte vara tillåtna i kommunala ordningsföreskrifter, eftersom en kommun kan besluta dylika redan med stöd av trafikförordningen, terrängkörningslagen (1975:1313) [cit. TKL], miljöbal-kenochlagen (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning.³⁸⁸Avsamma skäl måste länsstyrelsen avhålla sig från att med lokala regler om ordningen i en hamn reglera sjötrafiken. Sådana bestämmelser kan styrelsen nämligen allaredan meddela med stöd av sjötrafikförordningen samt, i vissa fall, enligt bemyndigandet i förordningen (1993:1053) om användning av vattenskoter.³⁸⁹

Den nyssnämnda gränsdragningen mellan olika normgivningskompetenser inom ett och samma samhällsorgan har inte fullt ut upprätthållits i praxis. Så har t.ex. Högsta förvaltningsdomstolen i två äldre mål godtagit kommunala ordningsföreskrifter med förbud mot såväl ridning som framförande av moped eller annat motorfordon på bl.a. allmän badplats och vissa anslutande områden (se RÅ 1963 ref. 2 och RÅ 1965 I 11), fastän en kommun kunde besluta sådana regler redan med stöd av dåvarande vägtrafikförordningen (1951:648).³⁹⁰Även regeringen har, i ett överklagandeärende år 1995, accepterat en ordningsregel med förbud mot viss motorfordonstrafik oaktat att företeelsen – i vart fall på

387 Se Essen, Ulrik von, Kommunal normgivning, Jure, Stockholm, 2000, s. 194 f.

388 Se regeringsbeslut 1976-09-16, refererat i Åberg, Kazimir, Ordningslagen. Kommentarer och rättspraxis, 4 uppl., Wolters Kluwer, Stockholm, 2017, s. 189 f.

389 Se 3 § förordningen om användning av vattenskoter. Möjligheten att begränsa skoteråkning med stöd av den förordningen är emellertid, bör det tilläggas, högst omtvistad och har bl.a. varit föremål för prövning i EU-domstolen, se mål C-142/05 Åklagaren mot Percy Mickelsson och Joakim Roos, ECLI:EU:C:2009:336. Se också t.ex. Tiberg, Hugo, Vattenskotrar efter EG-dom 2009, SvJT 2009 s. 791 ff. samt Derlén, Mattias & Lindholm, Johan, Mickelsson: två män på vattenskoter vänder upp-och-ner på fri rörlighet för varor, SvJT 2009 s. 1072 ff.

390 Rättsfallen har delvis passerats av rättsutvecklingen. Nuförtiden är det nämligen inte längre tillåtet att normera ridning i terräng i lokala trafikföreskrifter, eftersom såväl trafikförordningen som terrängkörningslagen enbart bemyndigar en kommun att besluta föreskrifter om trafik med fordon, ett begrepp som inte inrymmer häst, se TrafikF 10 kap. 1 § samt TKL 3 § jfr med 2 § lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner. Numera torde det alltså inte finnas några hinder mot att ta in regler om ridning i terräng i lokalaordningsföreskrifter, i vart fall inte av den anled-ningen att saken är möjlig att reglera redan genom trafiklagstiftanled-ningen.

snötäckt mark³⁹¹ – redan var möjlig för kommunen ifråga att reglera med stöd av terrängkörningslagen.³⁹² De tre avgörandena ovan antyder att det möjligen finns ett visst utrymme för ett samhällsorgan att besluta ordningsföreskrifter även ifråga om ämnen som det kan reglera på annat sätt. Med hänsyn till den avfattning som OL 3 kap. 12 § 1 men. har erhållit måste det emellertid i så fall vara ytterst begränsat.³⁹³ Den absoluta huvudregeln torde sålunda alltjämt vara att en sidoordnad befogenhet att reglera ett visst ämne utsläcker möjligheten att normera detsamma genom lokala ordningsföreskrifter.

Med tanke på det nyss sagda, är det förmodligen inte heller förenligt med ordningslagen att en kommun meddelar lokala ordningsföreskrifter om sådant som t.ex. cykling, snöskoteråkning och annan användning av fordon eller om parkering, eftersom kommunen redan har befogenhet att reglera dylika frågor med stöd av trafikförordningen och terrängkörningslagen. Detsamma gäller troligen tomgångskörning samt eldning och grillning, två sakförhållanden som en kommun kan normera redan genom lokala hälsoskyddsföreskrifter enligt miljöbalken och förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och häl-soskydd (jfr 1.3.2) samt med stöd av lagen om skydd mot olyckor (se 3.3.2.1).

Som i det föregående har påvisats så förekommer den typen av bestämmelser i ett antal nu gällande lokala föreskrifter om ordningen (se 3.3.2.1 och 3.4.2.1), vilket alltså inte synes vara tillåtet.

3.6 Förbuden mot ordningsföreskrifter som är nödiga eller obefogade eller som svårligen kan tillämpas eller övervakas

3.6.1 Onödiga eller obefogade ordningsföreskrifter

En förutsättning för att lokala ordningsföreskrifter med stöd av ordningslagen ska få meddelas är, som tidigare har visats (se 3.3.2.2 och 3.4.3.2), att sådana är påkallade med hänsyn till ordningen på offentlig plats eller med hänsyn till ordningen och säkerheten i en hamn. I förarbetena till ordningslagen framhölls det emellertid, liksom det hade gjorts i motiven till allmänna ordningsstadgan (jfr 3.3.2),³⁹⁴ att det inte var möjligt – eller ens önskvärt – att använda sig av

391 Vid barmark är terrängkörning som huvudregel alltid förbjuden, se TKL 1 §.

392 Se regeringsbeslut 1995-06-01, refererat i Åberg, Kazimir, Ordningslagen. Kommentarer och rättspraxis, 4 uppl., Wolters Kluwer, Stockholm, 2017, s. 193 ff.

393 Se Essen, Ulrik von, Kommunal normgivning, Jure, Stockholm, 2000, s. 195.

394 Se prop. 1956:143 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till allmän ordnings-stadga m.m., s. 109 f. Detta krav föranleddes troligen, även om inget uttryckligen sades därom, i sin tur av det faktum att den lokala normgivningsmakten vid flera tillfällen tidigare i historien hade visat sig lätt kunna leda till mycket ingripande och detaljerade föreskrifter kring ordningen (se 3.2.1 och 3.2.2).

lokala föreskrifter för att reglera varje enskild situation som i och för sig kunde påstås kräva en författningsreglering. Tvärtom ansågs en alltför långtgående detaljreglering av ordningen eller säkerheten lätt kunna uppfattas som onödig av allmänheten och i sin tur leda till att respekten för reglerna undergrävdes.

Det bedömdes därför vara angeläget att behovet av en viss ordningsföreskrift även fortsättningsvis noga vägdes mot intresset av att den enskildes handlings-frihet inte blev föremål för opåkallade inskränkningar till följd av den. För att understryka betydelsen av att samhällsorganen endast beslutar sådana lokala ordningsföreskrifter som verkligen behövs, liksom att de begränsas till sådana geografiska områden där ett verkligt behov av föreskrifter föreligger, togs det på samma sätt som tidigare in en bestämmelse i ordningslagen om dylika inte får lägga onödigt tvång på allmänheten m.m.³⁹⁵ Stadgandet, som till slut kom att tas in i OL 3 kap. 12 § 2 men. (se 3.3.1 och 3.4.1), lyder:

”Föreskrifterna[medstödavOL3kap.8–11§§]fårinteläggaonödigttvång på allmänheten eller annars göra obefogade inskränkningar i den enskildes frihet.”

Regeln, vilken alltså är en slags specialregel om proportionalitet (jfr 2.3.2.3) i den lokala normgivningen med stöd av ordningslagen, är i stort sett identisk med sin föregångare i AOst 7 § (se 3.2.2).³⁹⁶ Den språkliga avfattningen är dock möjligen något strängare i ordningslagen än i allmänna ordningsstadgan i så måtto att det numera uppställs ett regelrätt förbud mot att bestämmelserna lägger onödigt tvång på allmänheten eller gör obefogade inskränkningar i den enskildes frihet; Enligt regeln i allmänna ordningsstadgan skulle det bara ”till-ses” att de lokala föreskrifterna inte fick den effekten. Att någon ändring i sak skulle vara avsedd kan emellertid inte utläsas ur förarbetena.

Någon vägledning för bedömningen av vad som utgör ett ”onödigt” tvång på allmänheten respektive en ”obefogad” inskränkning i den enskildes frihet ges vare sig i förarbetena till ordningslagen eller till dess föregångare. Istället har det explicit överlåtits till de rättstillämpande organen att fastlägga den när-mare innebörden av dessa, påtagligt subjektiva, rekvisit.³⁹⁷ Av den praxis som står till buds förefaller därvid följa att de lokala reglerna, för att vara förenliga med OL 3 kap. 12 § 2 men., måste hållas tillbaka i vart fall i tre huvudsakliga avseenden, närmare bestämt till sitt sakliga innehåll, till sitt geografiska till-lämpningsområde och till sin tidsmässiga giltighet.³⁹⁸ I det följande ska några stycken ägnas åt var och en av dessa tre begränsningar. Det bör emellertid påpekas att gränsen mellan sådana regler som är onödiga eller obefogade och sådana som inte ”behövs” enligt rekvisiten i själva bemyndigandebestämmel-serna av naturliga skäl är tämligen flytande.

395 Se SOU 1985:24 Ordningslag, s. 192 samt prop. 1992/93:210 om ny ordningslag m.m., s. 43 och s. 142.

396 Se prop. 1992/93:210 om ny ordningslag m.m., s. 288.

397 Se SOU 1985:24 Ordningslag, s. 192 och prop. 1992/93:210omnyordningslagm.m.,s.142.

398 Se Essen, Ulrik von, Kommunal normgivning, Jure, Stockholm, 2000, s. 196 f. och s. 204.

Begränsningen i OL 3 kap. 12 § 2 men. anses alltså, för det första, innebära att det sakliga innehållet i en lokal bestämmelse inte får sträcka sig längre än vad som är motiverat med hänsyn till sakens beskaffenhet. Som exempel har ett förbud mot användning av luft- och fjädervapen samt slangbellor och pil-bågar inom stads- eller byggnadsplanelagt område ansetts innebära en onödig inskränkning i den enskildes frihet, åtminstone i den del som förbudet riktade sig till vuxna personer (se RÅ 1959 I 25).³⁹⁹ Det har också ansetts vara fråga om en alltför långtgående bestämmelse när en kommun – vid sidan av starkare varor som spritdrycker, vin och starköl – även förbjudit förtäring av s.k. folköl på offentlig plats i kommunen (se RÅ 1980 Bb 26).⁴⁰⁰ I ett mål i kammarrätten har vidare en lokal ordningsföreskrift med förbud mot att på viss plats inneha eller förvara spritdrycker, vin och starköl ansetts både lägga onödigt tvång på allmänheten och konstituera en obefogad inskränkning i den enskildes frihet (se Kammarrätten i Göteborgs dom 2009-07-30 i mål nr 1490-09).

Som ytterligare exempel på bestämmelser som i regel är alltför detaljerade eller långtgående nämner Kazimir Åberg i sin kommentar till ordningslagen förbud mot beträdande av gräsmattor på offentlig plats, kortspel på offentlig plats, mattpiskning på eller invid offentlig plats, nedsläppande av flygblad över offentlig plats samt föreskrifter om billarm, skällande hundar, skidliftar, skidbackar och vattenrutschbanor.⁴⁰¹ Denna uppräkning, som förefaller ha sin bakgrund i de överväganden som gjordes i förarbetena till ordningslagen samt i några äldre uttalanden av Justitieombudsmannen,⁴⁰² måste emellertid nyans-eras något.Såvittgäller föreskrifter om beträdande av gräsmattor har nämligen sådana i praxis ansetts vara oförenliga med ordningslagen redan av den anled-ningen att de inte angår den allmänna ordanled-ningen på offentlig plats (se 3.2.2.2).

Detsamma gäller nedsläppande av flygblad över offentlig plats (se 3.3.2.3).

Vidare har lokala förbud mot störande hundskall faktiskt godtagits i såväl ett äldre avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen (se RÅ 1955 I 186)⁴⁰³ som i ett överklagandeärende hos regeringen år 1994.⁴⁰⁴ Någon tvekan om att alla

399 Samma bedömning har i nyare tid gjorts av länsstyrelsen, se Länsstyrelsen i Värmlands läns beslut 2012-04-24, diarienr 213-1051-12.

400 SeävenLänsstyrelseniVästmanlandslänsbeslut2017-06-21, diarienr 213-2907-2017, i vil-ket styrelsen kom till motsvarande slutsats ifråga om ett kommunalt totalförbud mot att förtära alkoholhaltiga drycker på offentlig plats. Angående förbud mot folköl, se också avsnitt 3.7.2.

401 Se Åberg, Kazimir, Ordningslagen. Kommentarer och rättspraxis, 4 uppl., Wolters Kluwer, Stockholm, 2017, s. 186.

402 Se SOU 1985:24 Ordningslag, s. 177 och s. 179 samt prop. 1992/93:210 om ny ordningslag m.m., s. 134 ff. och s. 144. Se även JO 1957 s. 317 och JO 1966 s. 560.

403 Det bör dock, för ordningens skull, tilläggas att föreskriften ifråga inte var beslutad med stöd av den vid tidpunkten gällande 1868 års ordningsstadga för rikets städer (jfr 3.2.1) utan med stöd av ett specialbemyndigande i en av de dåvarande kommunallagarna, närmare bestämt lagen (1930:251) om kommunal styrelse på landet. Det torde dock inte ha påverkat utgången.

In document Rickard Dunker (Page 128-200)