Allmänteoretiska utgångspunkter

Utifrån denna diskussion om identitet och modernitet utgår jag i den följande diskussionen om etnisk identitet från följande fyra allmänteoretiska utgångspunkter:

1) människan är en självdefinierande varelse; 2) människor har multipla identiteter och dessa är komplexa, föränderliga och ibland motstridiga; 3) identiteter är relationella och dialogiska samt 4) identiteter behöver erkännande.

1) Människan är en självdefinierande varelse. Människan har uppfattningar om sin egen

identitet, om vem hon själv är och önskar att vara. Kollektiv identitet, betydelser och mening skapas och återskapas medvetet. Denna uppfattning om kollektiva identiteter ut- går från människan som handlande subjekt, som en intentionell meningsbärande och me- ningssökande varelse, som skapar nya innebörder, värden, nya praktiker och sociala rela- tioner i förhållande till sina nya erfarenheter och förändrade omgivande förhållanden. Identiteter avgörs av människors uppfattningar av sig själva och de kan förändra innebör- den i sin identitet. När människor ändrar uppfattningar om vilka de är så förändrar de också sig själva och sin identitet. Därför kan vi inte utesluta möjligheten att människorna kan förändra sina definitioner av sig själva, sina föreställningar och begrepp om sig själva. Dessa förändras och omformas till följd av kollektivets eller individernas strävan efter att förstå och begripa sin omvärld, sig själv och andra kollektiv. Människors uppfattningar om och förståelse av sig själva förändras när de sociala och kulturella förhållandena för- ändras. Dessa förändrade självdefinitioner kan inte förutsägas utifrån tidigare existerande självdefinitioner.

2) Människor har multipla identiteter och dessa är komplexa, föränderliga och ibland mot- stridiga. Eftersom individen ingår i fler olika relationer eller interaktioner har individen

flera identiteter. Människor har kapacitet att anta olika identiteter i olika situationer. Själ- vet består av multipla identiteter, tillhörigheter och roller baserade på familj, territorium, klass, religion och etnicitet. Dagens moderna individ kan identifiera sig med sin etniska grupp, med sitt land eller sin stat, med sitt religiösa samfund, med sin ideologiska eller klassmässiga tillhörighet, med sin könsgrupp. På en kontinental nivå kan t.ex. individer i Europa identifiera sig som européer. Dessa identiteter är baserade på sociala klassifikatio- ner som kan modifieras eller avlägsnas. Exempel på en universell och bestående identitet är könsidentiteten.

3) Identiteter är relationella och dialogiska. Identiteters existens och innebörd är bero-

ende av dess dialogiska och jämförande förhållande till andra motsvarande identiteter. Kollektiva identiteter existerar i ett fält av andra identiteter och bygger på föregående existerande identitet. De får sin innebörd genom sin position i samhällets identitetsstruk- tur och i förhållande till och i jämförelse med andra kollektiva identiteter. Det finns inga likheter utan skillnader, ingen ingrupp utan utgrupp. Det kan inte finns ett vi utan ett dem.

Därför måste identiteter förstås relationellt i förhållande till andra liknande identiteter. En grupp definieras här som ett kollektiv som har en betydelse för individerna och som de är medvetna om, medan en kategori är ett kollektiv som definieras av en utomstående enligt något specifikt kriterium. Detta betyder att gruppen är ett självdefinierande och självmed- vetet kollektiv medan kategorin definieras externt. Detta innebär att individers identifika- tion av sig själv och sitt kollektiv skiljer sig från kategorisering genom andra.

Människan indelar individer och grupper i olika kategorier (se t.ex. Tajfel i Hobb/Ab- rams 1990). Kategorisering styr individens sätt att uppfatta likheter respektive skillnader mellan olika kategorier. I denna process betonas och förstoras skillnader mellan olika ka- tegorier och skillnader inom varje kategori förminskas. Gruppmedlemmar eftersträvar en positiv värdering av den grupp de tillhör. Denna teori utgår från Festingers (1954) teori om social jämförelse. Teorin antar att människor har en strävan efter positiv självskattning och detta medför att vi jämför oss med dem som är lika oss eller något bättre än vi vad gäller relevanta dimensioner. Den sociala jämförelsen möjliggör självskattning. Individens behov av positiv självskattning utgör motivationen till differentiering mellan sociala grup- per. Denna differentiering består av ingruppen och utgruppen där ingruppen uppfattas som annorlunda och bättre än utgruppen. Själva kategoriseringen producerar sökandet efter särskiljande drag mellan olika kategorier medan den sociala jämförelsen och behovet av positiv självuppfattning/ identitet medför att gruppskillnader förstoras till fördel för den egna gruppen som favoriseras medan utgruppen diskrimineras. Detta synes vara ett uni- versellt fenomen.

4) Identiteter behöver erkännande. Människans kollektiva identitet avgörs inte bara av

individernas självuppfattning om sitt kollektiv, deras sociala jämförelse och kategorisering utan också av vad andra tror och anser att detta kollektiv är. Dessa uppfattningar behöver naturligtvis inte sammanfalla och i själva verket sammanfaller de sällan. Det finns ingen särskillnad utan omgivningens erkännande. Eftersom både den individuella och den kol- lektiva identiteten är dialogisk eller relationell behöver dessa identiteter erkännande (se t.ex. Taylor 1991, Calhoun 1995). Erkännandet av identiteter är helt essentiellt. Brist på erkännande genom misskännande och förnekande kan skada dem vars identitet förnekas:

The projecting of an inferior or demanding image on another can actually distort and oppress, to the extent that it is interiorized. Not only contemporary feminism but also race relations and discussions of multiculturalism are undergrided by the premiss that denied recognition can be a form of oppression (Taylor 1991:50).

Erkännanden av andra och själverkännanden är integrerade delar. Andras erkännande el- ler misskännande av oss påverkar vår bild och uppfattning om oss själva och vilka vi kan eller borde vara. Andra kan förneka, bekräfta, misstolka, förvägra eller förvränga vilka vi är. Upptagenhet med dessa frågor uttrycks i och ger upphov till identitetspolitik, som hand- lar om kamp mellan olika grupper om identiteter. Följden av människans strävan efter självskattning, social jämförelse och behov av erkännande är att olika grupper konkurrerar om de resurser, både materiella och immateriella, som kan stärka positiv självskattning, självuppfattning och medföra erkännande. Olika kollektiv står i ett makt- och statusför- hållande till varandra och grupperna är ofta i konkurrens och konflikt om resurser och rättigheter. Dominerande grupper strävar efter att upprätthålla status quo och föra ut sitt system av värde och ideologi, medan underordnade grupper kan tilldelas negativ social identitet. I de fall där den underordnade gruppen finner sig i den dominerande gruppens styre kan priset vara låg självskattning och brist på erkännande. Denna kamp är delvis bestämd av föränderliga maktförhållanden i kampen om erkännanden och legitimitet. Iden-

titetspolitik förs i en social, politisk och offentlig situation. Rörelser som driver frågor om identitetspolitik är också politiska därför att de strävar efter att förneka, förminska eller avlägsna identiteter hos andra och hävda och förespråka sina egna identiteter.

Precis som den enskilda människan kan förändra och förkasta den identitet som tillde- las henne kan också kollektiva identiteter förkastas, förändras och nyskapas. Kollektiv kan motsätta sig den identitet som tilldelas dem, eller försvara och kämpa för den identitet som förnekas dem. Självdefinitioner och kategorisering kan omtolkas och modifieras allt eftersom kollektiv får nya sociala erfarenheter och fältet av kollektiva identiteter föränd- ras. Kollektiva identiteter och deras innebörd förändras när innebörden av andra motsva- rande identiteter förändras.