Etnisk identitet Etniska Eliter Upprätthållande Transformation Diskurser Praktiker Materiella förhållanden Identitetspolitik Etniska relationer Identitets kategorier Etno historia ▼ ▼ ▲ ▲ ▼ ▼ ▼ ▼
Diskurser
1) Myter om utvaldhet. Gruppgränser måste understödjas med en passande apparat av
myter och legender, vilka inte kan genereras spontant (Horowitz 1985). Horowitz och andra visar att användandet eller refererandet till heliga myter, texter, liturgi, heliga språk, den religiösa organisationens decentraliserade uppbyggnad, sakralt språk, religion, släktskap etc. spelar stor roll för etnicitetens överlevnad. Det är bevisat att etniska samfund kan och har överlevt över lång tid utan politisk autonomi, utan ett eget hemland eller gemensamt språk. En folkgrupps överlevnad behöver inte förklaras av att den lever i sitt moderland och har hög grad av självständighet. Det främsta exemplet som nämns i litteraturen på ett folk som överlevt trots statslöshet och förskingring är judar. Armenier och assyrier är andra exempel på grupper med hög grad av överlevnad trots statslösheten. I dessa fall verkar social- psykologiska faktorer kompensera frånvaron av ovannämnde faktorer Detta visar att stör- re uppmärksamhet behöver ges de subjektiva elementen i etnisk överlevnad – såsom etniska minnen, värden, symboler, myter och traditioner (Smith 1992, Armstrong 1982). Skälet är att långvarig etnisk överlevnad är avhängig känslan för kollektivt annorlundaskap och mis- sion. Den etnosymboliska ansatsen hos forskare som Smith och Armstrong fokuserar på att medlemmarna i ett etniskt samfund måste förmås att känna att det inte bara utgör ett samfund, utan att det historiska samfundet är unikt, att det äger oersättliga kulturella vär- den och att dess arv måste bevaras mot inre korruption och extern kontroll (Weber 1987). Vad Armstrong (1982) kallar arketypisk diaspora har spelat en stor roll för etnicitetens utveckling och överlevnad över lång tid. Armstrong tar fasta på förhållandet att många studier av modern nationalism funnit det svårt att tolka nationer i diasporan och anser att det finns en skarp skillnad mellan å ena sidan ett kollektiv som har bevarat en skarp iden- titet över århundraden eller årtusenden, och å den andra sidan kollektiv som är produkten av nationalistisk ideologi. Armstrong hävdar att den intensitet i identitet som genererats av äldre sakrala myter, baserad på, men inte alltid sammanfallande med, särskilda religio- ner, aldrig har överträffats av moderna sekulära myter. Dessa etniska kollektiv formar en arketypisk diaspora som överlevt i stor utsträckning genom myter om ett heligt ursprung och ett särskilt språk.
En speciell och ofta mycket stark känsla av ’etnisk’ samhörighet uppstår när minnet av uppkomsten av en samfällighet fortsätter att leva efter dess uppdelning eller när gruppen utvandrat (coloni, ver sacrum, o dyl.) från ett modersamhälle (Weber 1987). Den etniska samhörighetskänslan är i detta fall en följd av minnen från den politiska gemenskapen eller från kvarvarande band till den gamla kultgemenskapen eller fortsatt förstärkning av släktgrupper och andra grupper. Där dessa faktorer saknas eller försvinner saknas också, enligt Weber, den ’etniska’ samhörighetskänslan, hur nära blodsförvanter man än är (We- ber 1987).
Än viktigare är myter om etnisk utvaldhet. Uppfattningen av att vara ett utvalt folk har varit avgörande för etnisk överlevnad över lång tid. Myter om utvaldhet har hjälpt etniska grupper att mobilisera samfunden och försäkra deras överlevnad över lång tid. Myter och etnisk utvaldhet utgör på många sätt det centrala i olika former av etnisk självförnyelse och därmed för överlevnad. Uppfattningen om att vara unik, att ha en mission, har odlats av flera folk. Myter om ett avlägset ursprung och symboler för och minnen av en guldålder har bidragit till upprätthållande av etniska värden och traditioner. Myter om gemensamma förfäder och minnen av en guldålder kan ena och inspirera medlemmar i ett etniskt sam- fund över flera generationer (Smith 1991, Horowitz 1985, Armstrong 1982 m.fl. Se också Weber 1987). Myter om etnisk utvaldhet kan också stärka ett samfunds band med dess historiska territorium.
Smith (1992, 1991) urskiljer fyra sätt som myter om utvaldhet hjälper till att bevara etniska samfund på av vilka tre är intressanta i detta sammanhang. Ett sätt är att myten sammanbinder folket med deras heliga land. I dessa fall har samfundet vanligen besegrats och kämpar för att bevara sina tidigare rättigheter och levnadssätt. Gruppen hävdar att dess medlemmar är de ursprungliga invånarna. Ett annat sätt är att myten binds till folket som är på väg. De har lämnat eller flytt från sitt hemland och bygger nya samfund i nya hemländer; de utvalda är invandrade och deras ättlingar och deras samfund är nybyggar- nas. Ett tredje sätt som myten hjälper till att bevara etniska samfund på är också förbindel- sen med folket som är på väg, men denna gång på väg tillbaka till det gamla hemlandet. Återvändandet från exilen ses som en befrielse och räddning av kollektivet. Exempel på denna strävan finner vi i zionismen eller grekernas längtan efter ett återställande av det gamla Hellas eller svarta som drömmer om att återvända till Afrika. Övertygelse om ut- valdhet fungerar på olika sätt. Ibland sporrar den till expansion, ibland till folkligt uppror, ibland till massmigration och en rörelse för återställande (Smith 1991).
Folkgrupper som judar, greker, armenier, irländare och etiopier känner samhörighet och kulturell släktskap med en avlägsen tid ”in which a community was formed, a commu- nity that despite all the changes it has undergone, is still in some sense recognized as the ’same’ community” (Smith 1991:33). Hemlandet har för judarna under lång tid inte varit mer än en symbol för ”messianic restoration” (Smith, 1991). De etniska grupper som trots etnocentrism saknar myter om utvaldhet tenderar att bli absorberade av andra samfund efter att de förlorat sin självständighet:
To see one self as potenially ’a holy nation’ is to link choseness indissolubly with collective sanctification. Hence the recurrent note of ’return’ in many ethnoreligious traditions that inspire movements of both religious reform and cultural restoration. Given the ineluctable subjectivity of ethnic identification, this moral summons to re-sanctify the potential elect provides a powerful mechanism for ethnic selfrenewal and hence long- term survival (Smith 1991:37).
2) Selektiv kulturell inlåning. Alla grupper och kulturer förändras i mötet med andra grup-
per och kulturer, det sker ett utbyte av idéer, erfarenheter och kunskaper. Olika kulturella drag lånas in och lånas ut. Dessa kulturlån är alltid selektiva och aldrig totala (Sigel 1955 i Gustafsson, 1970). Deveruex/Loeb (1943) talar om antagonistisk ackulturation. Detta be- tyder att anpassning till den omgivande kulturen sker på ytplanet, för det som är perifert i kulturen, till skillnad från centrala kulturella mål, vilka hålls intakta. De menar att anpass- ningarna till den omgivande majoritetskulturen genomförs för att på så vis öka möjlighe- terna till att bevara den egna kulturens mål och värderingar.
I stort sett finner man att etnisk överlevnad får näring inte från isolering utan från selektiv inlåning och kontrollerad kulturell kontakt (Smith 1991, Eriksen 1993, Ballard 1993). Den etniska självförnyelsen kan, enligt Smith (1991), indelas i rörelser i sociala strata och klasser. Det mest relevanta, menar han, är massrörelsen, folkrörelser för större del- aktighet i den kulturella eller politiska hierarkin. Ballard (1993) ser två viktiga aspekter i processen av kulturell återuppfinning: idéer, vanor och traditioner lånas in från andra utom- stående, t.o.m. från förtryckarna och integreras i den egna kulturen utan att hota den och sådana idéer möjliggör också skapandet av känslan av en enhet med ett gemensamt mål.
Selektiv kulturell inlåning belyser samtidigt etnicitetens centrala paradox, dess föränder- lighet och beständighet som ett kulturellt föränderligt fenomen, men ändå distinkt och igenkännligt socialt och kulturellt. Det igenkännliga består av det kulturella arv som förs vidare från generation till generation, arv som reproduceras och som också transformeras och förändras när det reproduceras. Arvet eller reproduktionen sätter gränser för grup-
pens eller samfundets förändring, hur mycket den kan transformeras. Gruppens etnohistoria bestående av minnen, händelser, kollektiva erfarenheter, hjältar, värden, ritualer och tradi- tioner utgör källorna för den etniska kulturen som de olika generationerna selektivt kan ösa ur och reproducera.
Sådana traditioner påverkar efterföljande generationer genom att t.ex. lärda och präs- ter förnyar och kodifierar traditionerna (Smith 1991). Grupper med högt utvecklade nät- verk av religiösa ledare och institutioner möjliggör en känsla av enhet och för samfundets överlevnad och dess historiska och religiösa traditioner vidare. Det är genom sådana anam- mande och omslutande mekanismer som etniska kärngrupper gradvis byggs upp. Dessa är sammanhållande och självmedvetna.
Praktiker
1) Utbyggd social organisation. En utbyggd social organisation består av flera sociala
praktiker, där etniciteten manifesteras i interpersonella relationer och i olika sociala arrange- mang såsom nätverks- och släktskapsgrupper, intern social kontroll och sammanhållning. Uppfostrings- och utbildningssystem är en viktig del i den sociala organisationen. Det so- ciala nätverket kan vara mer eller mindre formellt. I de fall där etniciteten starkt uttrycks genom släktskapsorganisationen blir etnicitetsaspekten inte urskiljbar i mångfalden av as- pekter i individens liv (Lithman 1981, Horowitz 1985). Horowitz föreslår att etnisk iden- titet ska ses som en form av utvidgad släktgrupp. Individens liv är inbäddat i familje- och släktrelationer och interaktion; arbete, giftermål, boende och umgänge försiggår inom släk- tens sfär och på detta sätt upprätthålls den etniska kulturen och identiteten, släkten är ”en levande och bestående enhet inom vars ramar individerna i hög grad lever sina liv” (Lith- man, 1981:216).
a) Eget uppfostrings- och utbildningssystem. Barnen i den egna gruppen måste läras upp i den egna etniska tillhörigheten annars kommer de att assimileras in i den konkurrerande majoritetskulturen. Skolan ger inte bara utbildning, den socialiserar också individen in i samhället och underminerar därmed minoritetskulturens värden och normer. Barnen mås- te m.a.o. skolas i den egna kulturens regler, värden och symboler. Socialisationsprocessen kan ses som kärnpunkten i de gränsbevarande strategierna (se Gustafsson, 1970 om zige- nare). Genom socialisationen, både den formella och informella, förs den etniska kulturen vidare, framförallt förs de kollektiva erfarenheterna, känslan av solidaritet och gemenskap vidare. De signifikanta dragen, riterna eller värdena, kan föras vidare trots yttre eller ma- teriella förändringar. Olika kulturella karakteristika som inte kan upprätthållas kan av- lägsnas utan att den etniska identiteten försvinner eller försvagas, men känslor av det et- niska samfundets särart, dess historia, öde och mission måste föras vidare.
b) Stark intern social kontroll. En hög grad av interaktion och familje- och släktsamhörig- het leder till en stark social sammanhållning, som i sin tur fungerar som en kontrollmeka- nism av medlemmarna i gruppen, vilken bl.a. har funktionen att kontrollera att gruppmed- lemmarna inte avviker från gruppens värde- och normsystem. Genom stark social sam- manhållning och medföljande social kontroll blir det möjligt för gruppen att ställa konfor- mitetskrav på sina medlemmar och bestraffa normavvikare. Social sammanhållning och konformitetskrav kan förvandlas till ett kollektivt medvetande som förs vidare från gene- ration till generation så länge den etniska särarten är existenshotad. Sådana gruppers kol- lektiva och etniska medvetande känner sig direkt existenshotat när dess medlemmar upp- visar assimileringstendenser och då aktiveras försvarsmekanismerna genom t.ex. fördö- mande av individen. Etniska grupper kan hålla olika hårt på normer och värderingar och
avsteg från värdesystemet kan bestraffas olika hårt. Stark intern social kontroll är viktig för att kollektivet ska kunna kontrollera de enskilda individernas handlingar, anslutning eller avvikelse från centrala gruppnormer och värden. Samtidigt bevarar interaktionen i sig ett sätt att upprätthålla gamla livsvärden och fungerar som en slags moralisk källa för individen. De skapar samhörighet och bekräftar gruppen och dess värden.
2) Endogami. När man vill upptäcka och blottlägga sociala gränser är eldprovet existen-
sen av seder och vanor för giftermål. Endogami d.v.s. giftermål inom den egna gruppen, är en viktig mekanism för upprätthållande av sociala gränser, den är ”an important meca- nism and index of group boundary maintenance whether it is applied to social or racial
stratification”(Stone, 1978:289). Endogami är en av de viktigaste gränsbevarande strate-
gierna och tillämpas av alla etniska minoriteter som är kulturellt hotade. Exogami är tabu och förkastas och fruktas. Tabut syftar till att förhindra att s.k. primärgruppsrelationer uppstår. Ju mindre en etnisk grupp är, desto viktigare blir det att medlemmarna hålls sam- man socialt så att t.ex. giftermål med utomstående, d.v.s. blandäktenskap förhindras (Barth 1976, Arnstberg/Ehn 1976, Dahlström 1971 m.fl.). I sådana och andra grupper som är måna om att upprätthålla den etniska identiteten ställs ett moraliskt krav på individen att gifta sig med en partner inom den egna gruppen och på så sätt visa den etniska tillhörighe- ten och bidra till dess överlevnad. Endogami spelar långt större roll för utsatta minoritets- grupper än för andra. Den är i själva verket en avgörande mekanism för upprätthållande av den etniska gruppen. I t.ex. centrum av diasporaidentiteten har funnits en fullständig efterlevnad av gränsmekanismer genom endogami (Armstrong 1982).
Endogami fungerar som en isolerande och uteslutande praktik, med funktionen att öka gruppens solidaritet och upprätthålla gränser mellan olika grupper. Den tjänar till att upprätthålla privilegier inom en social grupp och hindrar att makt, auktoritet och status distribueras till de som inte tillhör dominerande grupper. Merton betonar att endogami inte nödvändigtvis inrättats för dessa syften, men funktionen av endogami är denna. Ökat gruppmedvetande och solidaritet verkar också innehålla striktare föreskrifter för endoga- mi. Fastän endogami är universellt praktiserad är ändå exogami ett vanligt förekommande fenomen; blandäktenskap i etniska grupper och rasgrupper är universellt och det finns inget folk som inte uppvisar blandäktenskap (Marcsson 1950).
Vare sig endogami eller exogami inträffar slumpmässigt, utan följer vissa identifierbara mönster vilka bestäms av regler om förbud och restriktioner som finns i alla samhällen för äktenskap. Val av äktenskapspartner inom eller utanför den egna gruppen bestäms av det värdesystem som råder i individens sociala strata. Kontrollen av äktenskapspartner sker genom regler för tillåtelse, preferenser, påbud och föreskrifter, vilka uttrycker social upp- skattning eller missaktning av olika sorters äktenskapspartners. Dessa regler kan påverkas av förändringar i attityder till utanförstående grupper, assimilation, social sammanhållning eller när traditionella drag av gruppdistinktion har försvunnit och gruppens relationer till andra grupper förändrats. Alla samhällen reglerar och uppställer regler för äktenskap och val av äktenskapspartner. Kontrollen och regleringen kan ske på olika sätt, genom diffus kulturell kontroll eller genom specifika sociala aktörer som har till uppgift att sköta kon- trollen. Dessa regleringar kan skilja sig åt vad gäller grad av kontroll från tillåtelse till förbud, vad gäller social status, d.v.s. olika sociala kategorier som släktskap, ras, klass, religion, etnisk grupp, vad gäller de sanktioner som används, vad gäller hur reglerna til- lämpas och vad gäller reglernas effektivitet.
Praktikerna kan vara konforma med regler som kräver eller förbjuder ingifte, men de kan också vara ickekonforma. Genom dessa två dimensioner av regler och praxis studeras korrespondens mellan regler vilka t.ex. möjliggör hur olika äktenskapsformer är socialt
godkända eller ej och om dessa efterlevs i praxis. Normer för äktenskap och deras faktiska påverkan ska således hållas isär. I analysen relaterar Merton normer för val av äktenskaps- partner till den sociala strukturen och när denna förändras kommer också den funktionel- la betydelsen av vissa normer som styr valet av äktenskapspartner att minska, t.ex. kom- mer bestraffning av avvikare och med tiden också normerna själva att försvinna. Merton menar vidare att distinktionen mellan normer och praktik vad gäller val av äktenskaps- partners också är nödvändig, därför att praktiken inte bara påverkas av regler utan också av vissa förhållanden vilka möjliggör eller hindrar konformitet med regler. Praktiken blir då utfallet av regler och specifika förhållanden som t.ex. demografiska variabler, könsför- delning och gruppens kontakt med andra grupper. Dessa förhållanden är i stor utsträck- ning oberoende variabler i valet av äktenskapspartners, väsentligen skilda från de kulturel- la normerna. Dessa förhållanden påverkar andelen blandäktenskap och vid en jämförelse mellan olika gruppers andel av blandäktenskap bör man titta på det relativa antalet poten- tiella inomgruppspartners, vilket påverkas av storlek, köns- och åldersmässig fördelning, territoriellt utbud och teknologiskt bestämda möjligheter för kontakt.
Avsteg från regler om endogami resulterar i blandäktenskap, ”marriage of persons deri- ving from those different in-groups and out-groups other than the family which are cultur- ally conceived as relevant to the choice of a spouse” (Merton 1941:362). Definitionen innebär att ett äktenskap utifrån en utgångspunkt, t.ex. religion, kan vara inomäktenskap- ligt och från en annan utgångspunkt, t.ex. klass, vara blandäktenskap. Otillåtna blandäk- tenskap står i konflikt med individens familje- och vänskapskrets. Regler om undvikande och social distans kommer i konflikt. Otillåtna blandäktenskap kan ses som katalysatorer som aktiverar och intensifierar gruppmedvetande. De manifesterar att heliga värden och normer brutits och utmanats. De flesta grupper är i varierande grad emot blandäktenskap, detta motstånd är starkare hos särskilt utsatta minoritetsgrupper. Blandäktenskap upplevs som ett hot mot social sammanhållning och etnisk existens. Reaktionen är ofta stark och omedelbar, normbrottet fördöms och normbrytaren stigmatiseras.
All this has little of design, of the predetermined plan. It resembles rather the automatic, the prompt triggerlike response ensured by socialisation and rooted in sentiment. The pattern is an integrated arrangement of action, sentiment and reaction serving to order social relationships. It may suggest a premediated structure but is more nearly reminis- cent of the ordered integration of reflexive behavior. The crisis arouses selfconsciousness; in this instance, consciousness of self as a member of the in-group (Merton 1941:370).
En av de viktigaste frågorna om upprätthållande av etnisk identitet rör blandäktenskap. Blandäktenskapet betyder mer än att två individer från olika grupper gifter sig. Det har socialt och kulturellt avgörande konsekvenser. Barnen i blandäktenskap ärver såväl för- äldrarnas gener som deras kulturer. Blandäktenskap kan t.ex. ses som tecken på social och kulturell desintegration. Motsatsen är också möjlig att se; blandäktenskap överskrider grän- ser, skapar förståelse och band mellan olika grupper och på detta sätt reduceras etniska konflikter och konfrontationer. Exogami anses vara en av de tydligaste indikatorerna för assimilationstendenser (Barth 1969, Marcsson 1950, Merton 1941, Steinberg 1989). M.a.o. leder och uppmuntrar blandäktenskap över etniska gränser till assimilation, det leder till att de etniska gränserna och gränserna mellan de olika kulturerna, blir diffusa och svårare att upprätthålla samt att den interna solidariteten försvagas. Men relationen mellan bland- äktenskap och assimilation är inte entydig. Om den vore det borde andelen blandäkten- skap fortsätta att öka i takt med att gruppen når en fullständig assimilation. Blandäkten- skap ska därför inte ses som index på assimilation, en grupp kan assimileras utan att uppvisa hög andel av blandäktenskap. Det är även möjligt att en grupp assimileras kultu-
rellt och fortsätter med endogami (se t.ex. Marcsson 1950, Gordon 1964). Ökad andel av blandäktenskap är inte bara en funktion av ökad assimilation utan beror också på faktorer som utbildning, klass position, medelinkomster och yrkestillhörighet.
3) Sakrala och profana rituella framträdanden. Rituella framträdanden kan användas för
att betona etnisk särskildhet och upprätthålla kulturella värden. Kanitkar (1993) anser att upanayana-riterna i indiska samhällen fyller denna funktion. Deshen (i Kanitkar 1993) säger t.ex. att minnescermonier bland judar i Tunisien främst ska ses som strategier för att lösa problemet med identitet, tro och kultur.
Gruppmedlemskap är inte något som förvärvas eller upprättas eller påläggs individen en gång för alla. Det är som bl.a. Collins (1988) rituella teori visar att i processen med att