Fas två i transformationen av etnisk identitet

Den andra fasen i denna förändringsprocess inträffade efter panarabismens uppkomst på 1950-talet, vilken var ett svar på staten Israels tillkomst och grannfolkens modifiering av

sina kollektiva identiteter.Under 1950-talet bildades flera nationalistiskt inriktade organi-

sationer i flera länder i Mellanöstern. Under denna andra fas drogs fler individer in i för- ändringsprocessen. Nya organisationer, institutioner, idéer och aktiviteter skapades och utvecklades. Förändringsprocessen var dock fortfarande ett elitprojekt vid detta tidsskede, ett fåtal var involverade och engagerade i omtolkningen av den etniska identiteten. Enhet- strävanden, strävanden efter erkännande och det nationella tänkandet förankrades dock på allvar under 1950- och 1960-talen. Den andra fasen inleddes i mitten av 1950-talet med bildandet av olika politiska och sociala organisationer. Assyriska Demokratiska Organisa- tionen (ADO) bildades 1957 i Syrien och Libanon av individer som tidigare utvandrat från Turkiet. Organisationens idéer började spridas samtidigt som fler fick möjlighet till utbild- ning och började betrakta sin grupps situation med nya ögon och började inta ett alltmer kritiskt förhållningssätt till prästerskapet för deras underdånighet gentemot statsmakterna och för deras prioritering av egna intressen framför folkets (se också Darbo maj/juni 1998:9–10).

Kärntruppen i denna fas utgjordes av universitetsstudenter och andra politiskt medvet- na som arbetade för att medvetandegöra folket om dess rättigheter och historiska ursprung. Under denna fas tog idéerna en fastare och mer organiserad form och de influerades starkt av politiska händelser i regionen, men också globalt av händelser som befrielserörelser i f.d. kolonier i Afrika och Asien. Arabismen med dess enhetstanke utgjorde en av de mer ur- skiljbara komponenterna som påverkade de nationella tänkarna i gruppen. Denna fas kan således ses som en reaktion mot den arabiska nationalismen och panarabism mot zionism, samtidigt som den var influerad av västerländskt inflytande och uppkomsten av själv- ständiga arabstater och Israel. Med det omgivande samhällets transformation av kollekti- va identiteter tvingades de syrisktalande kristna i Syrien att ta ställning till frågan om vilka de var, reflektera över sin etniska identitet och bli tydligare medvetna om och artikulera denna, då panarabismen vann gehör hos allt fler i den arabiska befolkningen. Dramatiskt uttryckt hamnade de syrisktalande kristna i den nya kontexten med nya identitetskate- gorier i en situation som upplevdes som ”identitetslöshet”. Det fördes fram idéer om den egna annorlunda etniska och nationella identiteten baserad på särskiljande språk, religion, historia och ursprung. För första gången producerades t.ex. musik med icke religiösa sång- er på syriska. Med grundandet av ADO togs ytterligare steg i riktning mot en nationell politisk rörelse.

Den andra fasens nationella rörelse uppstod i Kamishli i Syrien som en underjordisk och hemlig rörelse. Målet för organisationen var ett erkännande av gruppen som ett folk med kulturella rättigheter. Organisationens grundläggande mål var att få den assyriska gruppens etniska identitet officiellt erkänd, vilket stred mot landets politiska system och lagar. Organisationen fungerade samtidigt som en kraft mot assimileringspolitiken i Syrien och dess aktiviteter syftade till och medförde ett ökat etniskt medvetande. Det politiska systemet nödvändiggjorde att rörelsen arbetade hemligt i form av ideella föreningar. Arbe- tet för erkännande och språkliga och kulturella rättigheter har bedrivits med demokratiska medel, genom opinionsbildning, informationsspridning, vädjanden, appeller och lobby- ing. De demokratiska arbetsmetoderna spelar stor roll för ADO och dess medlemmar och våldsmetoder förkastas kategoriskt.

ADO ville att de länder som assyrierna lever i måste erkänna deras nationalitet. De måste ge dem språkliga och kulturella rättigheter (MVG 3:12).

Men mänskliga rättigheter kommer först på dagordningen hos nästan alla våra poli- tiska partier och organisationer. Sen finns det krav också – som jag sa – i alla våra hemländer att alla folkgrupper ska umgås med varandra under samma förutsättningar, dela lika på skyldigheter och rättigheter. [...] Ja. Naturligtvis så ingår det i de mänskliga rättigheterna att ha rätt till att undervisa i sitt språk, sin historia, religion i ett fritt och demokratiskt samhälle. Man ska bestämma över sig själv i de områden där assyrierna är i majoritet till exempel. Det här ingår i de mänskliga rättigheterna (MVG 2:9). När det gäller ADO arbetar vi för en odelbar assyrisk nationalitet, t.ex. [...] Alltså ordet assyrier kan innehålla olika kyrkor, därför säger vi att den är odelbar. Den måste vara… Alla ska heta assyrier, men de kan tillhöra olika kyrkor, det spelar ingen roll. [...] Syrisk- ortodoxa, protestantiska, katolska, kaldeiska, nestorianska, alla som tillhör vårt folk. ADO samarbetar eller vill arbeta för folkets existens (MVG 10:21–22).

Underjordisk verksamhet bredde ut sig från slutet av 1960-talet och olika föreningar och sammanslutningar bildades, kulturella och idrottsliga aktiviteter bedrevs. Samtidigt kom ett fåtal prästseminarier och kloster att utgöra viktiga källor för bildandet av en elit som, mot det dominerande prästerskapet och deras vilja och intentioner, senare kom att arbeta för nationell verksamhet och upplysning. ADO blev mot slutet av 1970-talet en mindre hemlig organisation och efter flera arresteringar av medlemmar i mitten av 80-talet blev dess existens känd för alla. Organisationen har spelat en stor roll för gruppens etniska medvetande och många menar att det var tack vare ADO som assimileringen av gruppen i Syrien och Libanon kunde hindras. ADO spelade också en annan viktig roll genom att den inspirerade till grundande av organisationen ADR bland assyrier i Irak. Senare fick ADO förgreningar i Västtyskland, Sverige och USA.

Även om grunden för den assyriska demokratiska organisationen lades på 1950- och 60-talen verkar det politiska arbetet inte haft klart utkristalliserade mål utöver arbete för enandet av kyrkorna, omvärldens erkännande av assyrierna som nation och arbetet för att bevara och utöva språk och etnisk kultur. En viktig förklaring till detta och att det politis- ka arbetet hade karaktären av ideellt arbete i hemliga föreningar är att sådant arbete inte tilläts av regimerna och på så vis fanns inget utrymme för dylika rörelser till mer reella förverkliganden av uppställda mål.

Idéer om enande av de olika kyrkorna och olika organisationer influerade av dessa idéer uppstod på olika håll hos gruppen. I Libanon bildades 1970 Assyriska Kulturorgani-

sationen, organisationen startade en skola där syriska lärdes ut och gav ut en tidning (An-

dersson 1983:20). En av de intervjuade kvinnorna i den vuxna generationen som bott i Libanon återger sitt möte med en av dessa organisationer och vilket motstånd hon stötte på från omgivningen p.g.a. sitt intresse för identitetsfrågor.

Det fanns en assyrisk organisation som kallades Bröderna. Jag var med i den kyrkliga föreningen. Jag försökte att gå in i Bröderna [...] en kille berättade att det finns en organisation där man kan få veta vem man är och varifrån man kommer och vilken nationalitet vi har och sådant. Jag blev väldigt nyfiken och tänkte att dit måste jag gå, men hur skall jag ta mig dit? Jag måste hitta på en orsak, det var väldigt hemlighetsfullt. Jag vågade inte gå till min mamma och säga att jag skulle gå till en organisation, eller till en förening som de inte kände till, särskilt som det var åt det nestorianska hållet. För vi är jakobiter [...]. Vi gick dit, vi pratade om att det inte fanns skillnader mellan olika assyrier beroende på om man hade olika kyrkliga skillnader, utan att vi var ett och samma folk. Han berättade att vi haft ett land som nu var borta, att det var landet mellan de två floderna som nu är Syrien, Irak och Turkiet, och att vi försöker få vara där i fred. Får vi landet är det bra, men vi försöker att åtminstone få leva där i fred. Det lät väldigt spännande och jag kände mig väldigt glad och började känna mig starkare. [...]

Jag berättade för mamma att de påstår att vi är assurie, vi säger surioyo assurie. Förut kunde jag inte säga medenhoyo maarboye... så sa man assurie och suryoyo. [...] Nestoria- ner var assurie och vi var suryoyo. Då råkade min pappa gå förbi: ”Vad sa du?” sa han. ”Jag sa att han sa att vi var samma folk, att vi hade samma kyrka”. Han sa att jag inte fick nämna dem i vårt hem. ”De är värre än muslimer”, sa han. Det finns en vers i Bibeln... ”han är förvisad ifrån kyrkan och den som följer efter honom är också för- visad” (KVG 9: 8–9).

I mitten av 1970-talet uppstod utvandringsvågen till Europa, vilket medförde att det poli- tiska arbetet och strävanden efter erkännande försvagades eftersom ADO precis hunnit etablera sig och mer offensivt börjat organisera större grupper samtidigt som arbetet ännu inte etablerats i Turkiet. När Cypernkrisen återigen bröt ut 1974 ledde den samverkande med andra faktorer till en massiv utvandringsvåg av de syrisk-ortodoxa, först från Turkiet och senare från Libanon p.g.a. inbördeskriget. ADO såg negativt på utvandringen efter- som den underminerade och reducerade möjligheterna till förverkligande av kraven om erkännande och rättigheter för minoriteter.

Det var högst olyckligt för vår del. Jag tror att hade inte det skett, hade vårt folk med ADO i spetsen hunnit organisera sig ganska bra. Jag tror att som grupp skulle vi ha vunnit mycket på det. Jag tror att man skulle varit mycket mera politiskt medveten som grupp om sitt ursprung, om sin etniska tillhörighet, om sitt land, etc. (MVG 1:13).

I linje med ADO:s hållning verkade t.ex. Assyriska Kulturorganisationen i Libanon för att få assyrier/syrianer, och i synnerhet flyktingar från Syrien och Irak, att inte lämna landet. Ett projekt var att bygga ett sjukhus i Beirut. Pengar samlades in bland assyrier i Europa och USA, men räckte inte till för att realisera projektet. I början av 1980 tog Assyrian Univer- sal Alliance (AUA) på sig ansvaret för projektet och en stor mängd medicinsk utrustning insamlades bl.a. genom Assyriska föreningen i Augsburg och tyska kyrkors insatser (An- dersson 1983:20). Den nationella rörelsen stärkte sin ställning i Libanon i början av 1980- talet och en viktig förklaring till detta ligger i invandringen av nestorianska assyrier från Irak och att gruppen i stor utsträckning identifierade sig som assyrier. Enligt en undersök- ning identifierade 58% av nestorianerna sig som assyrier och 22% som kristna och övriga identifierade sig som libaneser (”The Assyrians in Lebanon” 1980 i Andersson 1983:21).

Sammanfattning

Till följd av transformationen av kollektiva identiteter, ändrade relationer mellan religion, nation och etnicitet, kontakten med västerlänningar och idéer om nationen fungerade inte längre kristendomen som en tillräcklig identitetskategori för de intellektuella, och deras sökande efter rötter ledde till den antika mesopotamiska kulturen och en identifikation med den. De påverkades av och anammade nationella idéer. De orienterade sig i historien och påverkades bl.a. av de historiska kunskapsfragment om den förkristna tiden under sin utbildning i klosterskolor och av utgrävningar samt påverkades av missionärer. De fann fragment och sökte de historiska rötterna och började artikulera sina idéer i böcker, artik- lar och tidskrifter, vilka långsamt började spridas till folket. Dessa tänkare var utspridda i olika delar av världen och hade kontakt med varandra. De tog del av varandras idéer, tidningar och böcker. Dessa tänkare var inte bara influerade av externa idéer, av grann- folkens transformation av kollektiva identiteter, av västerländska idéer om nationen, utan också av sina lärare som var kyrkans män.

De reagerade också starkt mot det de uppfattade som splittringen av sitt folk i olika kyrkor. Ett viktigt led i deras arbete att ena de olika samfunden till en kollektiv identitet,

var att upphäva den splittring som uppstått mellan kyrkorna och upphäva den kyrkliga schism och antagonism som rådde mellan samfunden genom religiös bannlysning. De för- sta nationella tänkarna reagerade också starkt mot gruppens utsatthet och hotet om förin- telse, upprepade massakrer och den hårdföra assimileringen.

Den politiska och militära verksamheten blev hos nestorianska assyrier mer organise- rad under första världskriget och under denna tid samt några decennier framåt framförs från flera samfund krav på autonomi till NF. Den andra fasen i den syrisk-ortodoxa grup- pens transformation av den kollektiva identiteten var, utöver samtida förändringar såsom grannfolkens transformation av kollektiva identiteter, uppkomsten av nya självständiga stater, ökad panarabism och nationalism, också starkt influerad av den första fasens hän- delser, tänkare och deras idéer. Organisationen ADO uppstod i Syrien för att ta tillvara gruppens kulturella och etniska rättigheter och spreds så småningom till Libanon, Turkiet och Irak.

Uppkomsten av ett nationellt tänkande hos intellektuella under både fas ett och två kan inte minst ses som reaktioner på en förvärrad situation för gruppen. I den första fasen var det folkmord och förnekande av gruppens etniska existens och historiska ursprung samt turbulensen kring nationsbildningsprocessen på det forna ottomanska imperiets territori- um. Under den andra fasen var det ökad arabisk nationalism och assimileringstryck. Ett mer öppet politiskt och nationellt medvetande hos olika individer och nätverk tilltog kraf- tigt i samband med utvandringen till andra världsdelar och andra regioner i Mellanöstern. Ett nationellt medvetande uppstod hos de intellektuella i gruppen för drygt hundra år sedan och dessa arbetar sedan dess mot omvärlden och delar av den egna gruppen för att detta tänkande och medvetande ska spridas till hela folket och erkännas av världssamfun- det och i synnerhet av grannfolken och deras regeringar i Mellanöstern. Motståndet mot dessa strävanden kommer å ena sidan inifrån gruppen och å andra sidan från andra folk- grupper. Denna påverkan kunde bara försenas av ett antal viktiga förhållanden såsom gruppens relativa koncentration och geografiska isolering, dess kyrkliga ledarskaps under- dånighet gentemot sina härskare och ett egenintresse i att inte låta sitt folk påverkas av samtidens förändringar och som grannfolken transformera den kollektiva identiteten samt, vilket hänger samman med de två föregående, det stora folkflertalets analfabetism och således relativa avskärmning från de ideologiska skeendena, vilka filtrerades av eliten. Slutligen och kanske det viktigaste, gruppens relativa numerära fåtal och resurssvaghet gjorde att den inte kunde eller vågade genomföra det transformationsarbete och den själv- ständighetssträvan som dess grannfolk gjorde.

Fastän gruppens nationella medvetande och känslor framgångsrikt undertryckts av ex- terna makter och de interna kyrkliga ledarna har det tilltagit i djup och omfattning och har med tiden tagit sig allt mer explicita uttryck. Alltfler ser och identifierar sig sedan slutet av 1800-talet som en nation och därigenom förkastar de sin, av den dominerande majoriteten i Mellanöstern, tillskrivna identitet som kristen minoritet. Utöver kollisionen mellan en grupps självidentifikation och identifikation av andra kan frågan ställas om detta kan ses och förstås utifrån att den samtida sociala enheten i dag i världen utgörs av nationalstater vilket ger tyngd åt att göra anspråk på status som nation. Det finns många exempel på att assyrierna försöker få stöd för sin sak från det internationella samfundet för att legitimera sina territoriella, kulturella, språkliga och religiösa krav. Dessa krav kan ses som ett försök att uppnå jämlikt medborgarskap och mänskliga rättigheter.