Geografisk isolering och segregation

[...] den geografiska isoleringen har spelat mycket stor roll också, genom att vi var för- skonade från civilisationen och dess lockelser, pengar och makt och karriär. Det här gjorde att vi bodde i tusentals år i våra byar, vi var förankrade [...] Det här gjorde att vi kunde behålla vår identitet [...] (MVG 20:25).

Ett sätt att besvara frågan om undersökningsgruppens etniska gränsbevarande praktiker, är att fråga sig i vilken utsträckning de som religiös minoritet var synliga i det dagliga livet. Hur distinkt var gruppen från andra grupper? Längre tillbaka i det ottomanska imperiet fanns en klar tendens att kristna även då de bodde i samma omgivning som muslimer bodde i egna kvarter (Cohen 1982). Det faktum att kristna och judar på olika sätt upprätt- höll sina separata religiösa identiteter implicerar per definition en viss grad av förfrämli- gande från samhället som helhet. Samtidigt utfärdade myndigheter dekret med speciella regleringar med målet att särskilja muslimer från icke-muslimer genom klädsel. Men i det dagliga livet verkar det varit tämligen svårt att skilja en kristen från en muslim. I relativt små städer behövdes inte speciella kläder för att särskilja en person från en annan, efter- som folk med stor sannolikhet kände till varandra. Individerna besökte vissa gudstjänst- platser, köpte vissa matvaror, firade vissa religiösa helger på speciella tider. Sådan informa- tion var tillräcklig för att identifiera en individs samfund.

Kvarteren som kunde stängas med hjälp av portar kunde ofta bestå av innevånare av samma religion. Men det kunde också vara så att kristna bodde i muslimskt dominerade områden (Chevallier 1982). Särskillnad mellan samfunden kunde upprätthållas med hjälp av etnisk arbetsfördelning, men denna varierade från region till region. Kläder kunde an- vändas som synliga markörer, men de kunde också indikera social klass eller regional till- hörighet. Chevallier betonar att de kristna samfunden hade speciella karakteristika och upplevde skillnader i vardagslivet därför att deras dogmer och religiösa praktiker, deras legala status, seder och ekonomiska roller fungerade som gränser som stängde varje indi- vid in i dennes religiösa grupp.

Ett väsentligt kännetecken i undersökningsgruppens etniska identitet är att den var starkt förknippad med territoriet. Identiteten har haft en territoriell motsvarighet och grund. Genom landets etniska uppdelning geografiskt kunde en individs etniska tillhörighet be- stämmas genom vetskap om individens regionala härkomst. Individer från sydöstra Turki- et tillhörde endera av tre etniska grupper; assyrier/syrianer, kurder eller armenier

Kopplingen mellan etnisk identitet och geografisk hemhörighet förstärktes av förhål- landet att samhället var etniskt segregerat, och denna geografiska segregation sammanföll också med olika livsformer d.v.s. rurala respektive urbana samhällen. Men ännu viktigare än denna territoriella grund är den historiska innebörd som anknytningen till territoriet har. Som vi ska se längre fram (kap. 9, 10, 12 och 13) utgör detta en viktig komponent i den vuxna generationens kamp för erkännande av status som etnisk grupp och som ursprungsbefolkning i landet med anspråk på rätt till sitt historiska hemland. Denna kom- ponent är inte lika explicit hos den äldre generationen utan kommer snarare mer till ut- tryck i att de är från trakten, att deras förfäder haft sin hemort där i flera sekler. Det är ett synsätt som vi känner igen från bönderna i gränstrakter i öststaterna, när de på frågan om vilken nationalitet de har, svarat ”Vi är helt enkelt härifrån”. Detta uttrycks på ett drama- tiserat och delvis retoriskt sätt av en av de intervjuade:

Vi såg oss som ingenting. Bara vi hade en bit bröd att äta och kläder att ta på oss frågade vi inte efter något mer. Vi visste inget mer än så. Vi visste inte att världen var så stor. Vi visste att vi hade vårt hus, vår jord och att det är vårt land. Men nu i slutet började vi stegvis förstå att varken sädesfälten eller landet tillhör oss, att vi inget har (MÄG 1:13).

Många av de intervjuade i den äldre generationen har genom den muntliga historie- traderingen fått veta att flera av byarna har byggts upp av deras förfäder långt tillbaka i tiden. Det historiska perspektivet skiljer sig således åt mellan de två generationerna, de äldres perspektiv går några sekel tillbaka i tiden medan de vuxnas datering går tillbaka till den antika mesopotamiska flodkulturen.

Den kollektiva identiteten har också på en nivå under den regionala varit starkt för- knippad med individens by. I Tur Abdin fanns det byar som var etniskt homogena, vilka bestod av kurder eller assyrier/syrianer och det fanns byar vilka bestod av bägge grupper- na. I vissa byar kunde fördelningen vara någorlunda jämn, medan någon av grupperna utgjorde majoriteten eller minoriteten i andra byar. Dessa förhållanden påverkade givetvis de etniska relationerna i stor utsträckning. I t.ex. staden Midyat var assyrierna/syrianerna den största och dominerande gruppen. De rådde över sig själva och sina angelägenheter.

Bytillhörigheten spelade stor roll; i byn utspelade sig det mesta av individens liv, med undantag för enstaka resor till anhöriga i grannbyar eller till städer i myndighetsärenden. En annan typ av resor, som inte var så ovanliga, var resor till Syrien och den smuggeltrafik som bedrevs över gränserna. En annan anledning till resorna var att många familjer flytt till Kabur-trakten i Syrien efter Svärdets år 1915. Tillämpningen av endogami medförde också att släktingar och andra nära anhöriga söktes upp i de fall giftasvuxna barn inte kunde bli bortgifta med någon i byn eller kringliggande byar.

Ur materialet träder det fram en bild av området som tidvis väldigt osäkert att färdas i för de kristna p.g.a. ovan beskrivna etniska relationer och specifika klanfejder och fejder mellan olika byar eftersom individens bytillhörighet ganska snabbt avslöjade etnisk tillhö- righet och därmed också släkttillhörighet. Detta kom inte minst till uttryck för Ainwardo- borna. Den var en av de få byar som inte tänkte ge sig utan motstånd under Svärdets år och man byggde upp ett försvar, lade upp matförråd, hade en egen vattenbrunn i borgen och var utrustade med ett antal gevär samt tillverkade egen ammunition. Borgen belägrades och det pågick strider i två månader. De som anföll bestod av män från hamidye-trupperna

och män från den kurdiska lokalbefolkningen, men de lyckades inte inta borgen utan för- lorade flera män i stridigheterna. Sedan utlovades eld upphör och amnesti åt försvararna på direktiv från Ankara efter att de gett order om att allt dödande skulle upphöra, till stor del som en följd av protester från europeiska nationer vilka fått information om folkmor- det på armenier (se t.ex. Hedin 1917).

P.g.a. att många från omkringliggande byar var med och mördade i byn Ainwardo, hade byn skaffat sig många fiender. Det är en tradition att när man går från en by till en annan by, och de inte vet vem man är så frågar man: ”Varifrån är du?” Då måste man säga vilken by man kommer ifrån. Om man säger att man kommer från Ainwardo, betyder det att man först och främst avslöjar att man är assyrier, sedan att man är kristen och för det tredje att man är fiende. Då kommer det plötsligt fram en ur mängden där och säger: ”Jaså, jaha, min far eller farfar har mördats i byn Ainwardo, vid Svärdets år”. Jaha, den assyriern vågade inte, vad gjorde han där? Det vågade han inte. Man hade många fien- der. [...] våra föräldrar sa alltid till oss: När ni är i de trakterna, i avlägsna byar, skall ni inte säga att ni är från Ainwardo. Ni kommer att bli igenkända, för under Svärdets år var det många som blev mördade här. Vi har många fiender, ni skall akta er, ni skall vara mycket vaksamma och inte säga att ni är huernoye (MVG 6:10).

En väsentlig faktor som bidragit till gruppens segregation och isolering i byarna i Tur Abdin-området är de problematiska etniska relationerna och de historiska händelserna som spelar en stor roll i gruppens kollektiva medvetande. Rädslan för att insläppta utom- stående kurder skulle dra med sig flera och på sikt orsaka problem och konflikter har bl.a. medfört att gruppen varit ovillig att släppa in kurder vilka velat bosätta sig i deras byar, och det har också lett till ett bibehållande av isoleringen som i sin tur medfört att förutsätt- ningarna för upprätthållande av den etniska identiteten ökat. Motviljan kan ses som ett sätt att försöka undvika att hamna i en utsatt situation och förlora det slags självständig- het som de syrisk-ortodoxa hade i de byar där de var i klar majoritet. Därför var byborna på sin vakt och det verkar ha funnits stor konsensus i denna fråga.

[...] det fanns inte en enda muslim i byn. Det fanns inte ens en boskapsskötare…jo, det fanns en boskapsskötare som hade en kristen fru från Medehe. När hans barn blev stora sa prästen till honom [...] ”ta med dig dina barn och ge dig av härifrån. Mannen frå- gade: ”Varför?” Prästen svarade honom: ”Därför att dina söner och döttrar är mogna och likaså våra. Vad ska du göra om din son vill ha en av våra flickor. Då kommer vi att bloda ner varandra. Du måste lämna byn. Ta med dig dina barn och din fru och flytta till närmaste by.” ”Som du vill”, sa mannen. Han lämnade sitt jobb som boskapsskötare [...] Annars kom det inte en fågel från himlen till Medehe. De lät inte muslimerna komma/ flytta till byn (KÄG 17:4–5).

Om vi hade levt i harmoni med varandra och haft förtroende för varandra och hade levt på, om det hade funnits någon form av styrkebalans, så att man inte kände rädsla inför varandra, så hade kanske utbytet varit nära och hade man kunnat acceptera varandra och gjort religionen till någon form av privatsak och litet sekundär. Men på grund av den utsatthet som vi har varit utsatta för, den situation som vi varit utsatta för, så har vi alltid varit på vår vakt (MVG 13:19).

8.2. 4 Endogami

I Tur Abdin, liksom i många andra stamsamhällen, är stammarna i stor utsträckning endo- gama; det finns en klar preferens för äktenskap mellan barnen till bröder och nära släk- tingar. Dessa preferenser, bofasthet med byn som den centrala enheten och dess relativa isolation samt preferensen att gifta sig med kristna förstärker endogamin bland assyrier/ syrianer. Det finns ett starkt tryck på individen att gifta sig med släktingar och inte främ-

lingar. Dessa preferenser måste ses både som funktionella i förhållande till jordbrukssam- hällets arbetsfördelning, egendomsförhållanden och bofasthet vars faktiska effekter bidrar till etnisk endogami. Det vanligaste i studiet av i vilken utsträckning religion upprätthåller etniska gränser har fokus på förekomsten av blandäktenskap. Andelen blandäktenskap bestäms inte enbart av religion utan klass- och rasfaktorer är också viktiga genom att de antingen ökar eller minskar andelen blandäktenskap (se kap. 5). Men äktenskap är inte desto mindre en helig akt i de flesta kulturer och religiösa skillnader är betydelsefulla när de verkar tillsammans med klass- och rasmässiga faktorer. Ett utslag av religionen som barriär är i vårt fall förbudet, det otänkbara och tabubelagda att familjer bildas över religi- onsgränserna. Praktiserandet av endogami och uppfattningen om den har i hög grad varit överensstämmande. Det har rått konsensus om normen och tillämpandet av endogami i första hand intraetniskt och intrakyrkligt och i andra hand intrareligiöst, d.v.s. blandäk- tenskap med individer från olika kyrkoinriktningar, t.ex. protestanter, katoliker, kaldéer, armenier och greker, medan äktenskap över religionsgränserna varit strikt förbjudna.

Om en kristen flicka hade ett förhållande med en muslim vad kunde hända? Den som kunde och nöjde sig med fängelsevistelse mördade dem. Den som gick med muslimer hindrades att komma hem. Alla band klipptes av då (KÄG 9:7).

[... ] det var islam och kristendom där. Om någon av våra flickor blev tjugo år gammal var det stor risk att någon (kurd) tog henne i armen och rövade bort henne. Ja, så var det, de rövade bort dem. Man bad till Gud att någon snäll och ordentlig från släkten eller bland bekanta kom och bad om ens dotters hand. [...] även om kristna män och muslimska kvinnor blev kära i varandra vågade inte de kristna männen göra något… Präst H, från H, är nu också borgmästare, gifte sig med en från H. [...] Ja, hur som helst, alla muslimer i omgivningen attackerade H för en kvinnas skull. De klippte av deras vinrankor, förstörde fruktodlingar, de ställde till med ett helvete för dem (KÄG 7:12,14). Kristna och muslimer gifte sig inte med varandra. Vi var helt åtskilda. Muslimerna ville gifta sig med oss och bli kristna, men de vågade inte. De ville bli kristna. Den som gjorde det blev direkt skjuten. Vi själva kunde inte gifta oss med dem (KÄG 14:8).

Religionen var gränsen mellan två världar och ett uttryck för detta är endogami; tillämp- ningen var dock assymmetrisk. Medan det hände att de muslimska och kurdiska männen gifte sig med kristna kvinnor förekom det inte att kristna män gifte sig med muslimska kvinnor därför att ”...folk var rädda för detta, det gällde bara döden” (MVG 8:24). Detta visar att endogamireglerna bröts. Den ovan citerade mannen berättar om ett exempel på det sistnämnda och när kvinnans etniska grupp fick veta detta ledde det till våldsamheter, med misshandel och blodvite som följd och paret skildes åt. Intervjupersonen avslutar berättelsen: ”Det var omöjligt att gifta sig över gränsen. Om det var kvinnan som var muslim och mannen kristen, det var omöjligt, men tvärtom gick det bra”.

Förbud mot blandäktenskap med andra kristna grupper har inte existerat. Trots att vi talar om de syrisk-ortodoxa i Tur Abdin där det inte fanns andra kristna grupper har det förekommit sådana blandäktenskap utanför Tur Abdin, i t.ex. Diyarbakir och i områden där det fanns andra kristna grupper, som maroniter i Syrien, medlemmar i Österns aposto- liska kyrka, greker m.fl. Även om det inte fanns förbud mot dessa blandäktenskap och de förekom var emellertid deras omfattning blygsam. Det är dessutom troligt att t.ex. den armeniska gruppen, som är en av de grupper med vilka blandäktenskap förekom, också varit mycket mån om upprätthållande av endogaminormen som kollektiv.