Etniska relationer

Etniska relationer kan definieras som de relationer som finns mellan grupper med olika etnisk bakgrund och tillhörighet. De kan omfatta alla tänkbara kombinationer av etniska grupper och finns på alla nivåer i det sociala livet, alltifrån individ- till grupp- och samhälls- nivå med resursfördelning och maktfördelning. Maktförhållanden och distribution av re- surser i ett samhälle, eller de etniska relationernas art, har en betydande inverkan på be- tingelserna för möten mellan medlemmar i olika etniska grupper och gruppernas existens och identitet.

När flera etniska grupper kommer i kontakt med varandra i samma territorium, kan relationerna kännetecknas av konflikter, konkurrens, krig, ockupation, exploatering och diskriminering. Det finns också många ”goda” exempel på etniska relationer som känne- tecknas av fredlig samexistens, utbyte och solidaritet. Etniska relationer kan vara vertikala eller horisontella, d.v.s. grupperna kan vara rangordnade till varandra med överordnade

och underordnade grupper, eller icke rangordnade, d.v.s. vara jämbördiga.Etniska relatio-

ner kan ha flera av dessa kännetecken och relationen kan förändras till följd av yttre interna- tionella eller regionala förändringar eller inre förändringar som t.ex. att en part moderni- seras, börjar hävda vissa anspråk på territorium m.m. Anledningar till etniska konflikter kan vara politiska och handla om rättigheter och existens, om erkännande och identitets- frågor, de kan vara ekonomiska och handla om kamp om resurser. Etniska konflikter kan handla om konflikter mellan nationer och nationalstater eller mellan element inom dessa och etniska konflikter kan resultera i internationella konflikter.

I diskussionen om etniska relationer har flera forskare konstruerat typologier för att karakterisera olika slags relationer. Jag ska använda mig av en typologi utvecklad av Horo-

witz. Horowitz (1985) har, utifrån Webers distinktion mellan rangordnade respektive icke rangordnade system av stånd och sociala klasser, utarbetat en typologi mellan rangordna- de respektive icke rangordnade etniska grupper; distinktionen skiljer på etniska grupper som står i en vertikal respektive horisontell relation till varandra. Med utgångspunkt från denna distinktion ska vi senare avgränsa diskussionen till vertikala etniska relationer be- stående av dominerande majoritet och underordnad minoritet.

Horowitz typologi är givetvis en förenkling av den konkreta och komplexa verklighet som etniska relationer kännetecknas av och klassificerar dessa utifrån en enda princip. Inte desto mindre är den ett försök att teoretiskt urskilja olika slags relationer och därigenom också kunna förklara dem, deras upphov, kännetecken och konsekvenser för de inblandade grupperna. Det finns inga vattentäta skott mellan de olika typerna och beroende på vilka aspekter och vilka slags relationer som studeras står olika frågor i fokus. Om vi studerar horisontella relationer kan det vara mer relevant att fokusera på konkurrens om knappa resurser och processer av uppdelning i ”vi och dem” och upprätthållande av gränser, med- an det i studiet av vertikala relationer är mer relevant att studera maktrelationer (Eriksen 1993). Det är riktigt som Eriksen betonar att betydelsen av både de horisontella och verti- kala aspekterna av etnicitet varierar i olika situationer över tid och i olika samhällen.

Horowitz visar att, om social klasstillhörighet och etnisk tillhörighet sammanfaller, så har vi att göra med rangordnade etniska grupper, och om de inte sammanfaller, har vi icke rangordnade etniska grupper. Poängen med distinktionen är att då etniska grupper är hie- rarkiskt relaterade till varandra kommer de etniska konflikterna att utvecklas åt ett håll, medan de kommer att utvecklas åt ett annat håll då etniska grupper är horisontellt relate- rade till varandra. I det förstnämnda fallet är social mobilitet begränsad till etnisk tillhö- righet och den överordnade gruppen tenderar då att ha högre social status än den under- ordnade gruppen. Denna dominans kan se olika ut, olika etniska grupper kan dominera i olika sfärer eller domäner i samhället. Detta är fallet i de etniska relationer som är icke rangordnade. I rangordnade system är det en grupp som dominerar i alla domäner eller sfärer i samhället.

En gemensam faktor i alla ”etniska” motsättningar är, enligt Weber (1987), föreställ- ningen om det ”utvalda folket”. Denna motsättning motsvarar statusdifferentiering, men på horisontalplanet. Orsaken till att denna föreställning är så utbredd beror på att indivi- derna i de olika grupperna ”ömsesidigt föraktar” och samtidigt gör anspråk på att tillhöra det ”utvalda folket”. Weber (1987, 1983) betonar att distributionen av ära eller prestige är en nyckelskillnad mellan de två olika systemen. I rangordnade system är den ojämlika distributionen av ära bland de överordnade och underordnade erkänd och upprätthållen genom en uppsättning föreskrifter och förbud för beteende. I icke rangordnade relationer är varje grupps värde eller status gentemot andra osäker och alltid omtvistad. I det första fallet är den etniska stratifikationen etablerad och fast och upprätthålls av en mängd olika medel, allt från våld och tvång, till internaliserade värden, och genom ideologiska medel som t.ex. religionen. Dessa system kännetecknas ofta också av ömsesidigt beroende och ”clientage” vilka understödjer systemet. Det sker ofta ett utbyte av beskydd för de under- ordnade mot service för de överordnade:

Benefits, such as increased personal security and even limited leeway for maneuver among competing superiors, usually accrue to those of subordinate status who accept the premise of inequality. Adaptive behavior by the subordinate group to the requirements of its status is therefore common, and a substantial measure of predictability in relationships follows (Hororwitz 1985:28).

I de icke rangordnade systemen är relationerna mindre förutsägbara. Det saknas t.ex. till- räckligt med auktoritet för att upprätta en ömsesidighet baserad på ojämlikhet. Graden av dominans och samarbete är därför också lägre. De två systemens kännetecken härrör från deras olika ursprung. I allmänhet är de rangordnade systemen uppkomna av erövring eller tillfångatagande. De icke rangordnade systemen är uppkomna till följd av invasion vilket bl.a. leder till mer eller mindre ofrivillig migration eller igenom inlemmande av olika terri- torier vilka tidigare inte varit förenade. I de rangordnade systemen sammanfaller etniska grupper i stor utsträckning med klasser och därför har dessa konflikter karaktär av klass- konflikt, medan de icke rangordnade systemen är mycket mer mottagliga för allvarliga konflikter och våld men med andra mål. Målet är inte social transformation utan något som liknar autonomi eller suveränitet. Konflikterna i dessa system har mer karaktären av konflikter mellan olika folk:

Unranked ethnic groups ’act as if they were states in an international environment’. Interethnic elite relations partake of diplomacy. Ethnic leaders ’form alliances that might remind the diplomatic historian of Renaissance Italy, and they deal with one another on the basis of sovereign equality’ (Horowitz 1985:31).

Slutsatsen av denna distinktion är att etniska konflikter inte är samma sak som klasskon- flikter, men inte heller är orelaterade till klasskonflikter. Etniska konflikter och klasskon- flikter sammanfaller när etnicitet och klass sammanfaller, som i de rangordnade systemen, men etniska konflikter hindrar eller mörklägger klasskonflikter när etniska grupper är uppdelade i flera klasser i de icke rangordnade systemen. I detta fall är det svårt för klass- konflikter att framträda eftersom det antingen kräver interetniska klassbaserade allianser eller intraetniska klasskonflikter, vilket är osannolikt då de etniska banden och solidarite- ten är stark i de icke rangordnade systemen. Teoretiskt kan ett rangordnat system röra sig i fyra riktningar: 1) underordnade grupper kan försöka avsätta överordnade grupper; 2) de kan sikta på att avskaffa etniska hierarkier överhuvudtaget; 3) de kan försöka höja sin position i den etniska hierarkin utan att förneka hierarkins legitimitet eller 4) de kan ändra systemet från att vara rangordnat till att vara icke rangordnat. I de icke rangordnade sys- temen kan etniska grupper bryta sig ut och bilda en egen stat eller uppgå i andra existeran- de stater. Om det inom en stat existerar både ett rangordnat och ett icke rangordnat system tenderar dessa att interagera med varandra på så sätt att de som är underordnade i det rangordnade systemet ibland riktar sin aggression mot icke rangordnade grupper jämställ- da med dem.

Den typ av etniska relationer som är mest relevant för oss i denna studie är den mellan majoritets- och minoritetsgrupper, där relationen är vertikal och ojämlik. Begreppen majo- ritet och minoritet ska förstås relativt och relationellt. I den asymmetriska relationen mel- lan majoritet och minoritet eller överordnade och underordnade etniska grupper är majo- ritetsgruppen eller medlemmar från majoritetsgruppen den starkare parten och från majo- ritetens horisont är etniska gruppers existens eller deras etniska särskillnad ett problem. Minoriteterna är små och ”svaga”. Det ekonomiska, politiska och sociala systemet gynnar majoritetsgruppen och verkar i motsvarande utsträckning till minoritetens nackdel. Majo- riteten behärskar s.a.s. det totala systemet. P.g.a. ojämlika maktförhållanden har majoritet och minoritet olika möjligheter att bestämma och styra över de etniska relationerna och över den interaktion som finns mellan grupperna.

Själva begreppen majoritet och minoritet implicerar den ojämlika tillgången till makt eftersom majoriteten är i position att behandla minoriteten ojämlikt. Olika tillgång till materiella, politiska och kulturella resurser till majoritetens fördel och minoritetens nack- del kan användas för att upprätthålla ojämlikheten direkt eller indirekt. Majoriteten an-

vänder sig av sina makttillgångar eller resurser för att upprätthålla sin maktposition, vilket kan göras genom materiell och politisk dominans så att andra kollektiv inte får tillgång till resurserna. Majoriteten kan upprätthålla sin position genom användande av kulturella resurser såsom diskurser, ideologi o.s.v. (se t.ex Gramsci 1971). Olika ideologier och dis- kurser kan användas för att upprätthålla status quo utan att tvång eller våld används. Detta betyder att majoriteten kan dominera och styra över minoriteten genom en ideologi. Ideologin kan, som Gramsci säger, länkas till folkligt medvetande och vardagsförståelse och på så sätt inlemmas, förenas och överlappas de styrandes intressen genom populärkul- tur och folklig kunskap.

Majoriteten kan t.ex. förhindra eller förneka minoriteten att uppnå vissa mål, tala sitt språk, få tillgång till utbildning eller yrken, bli delaktiga i beslutsprocessen i samhället o.s.v. Dessa åtgärder kan vara legala och konstitutionella; de kan vara icke legala, men reellt existerande. Åtgärderna kan vara institutionaliserade och på så vis systematiska. Maktförhållanden handlar om tillgång, tillgänglighet eller icke tillgänglighet till olika re- surser och majoritetens respektive minoritetens handlande begränsas och möjliggörs i oli- ka utsträckning av den ojämlika tillgången. Majoriteten har t.ex. i sin position av domine- rande ”rätten” och förmågan att definiera den ”rätta” kulturen, de ”riktiga” normerna. Den sätter måttstocken för tänkesätt och värderingar. Majoriteten avgör vad som ska vara norm och vad som är avvikelse. Den har rätten att definiera och kategorisera individer och grupper. Den har makten att stigmatisera.

Men majoriteten har inte obegränsad makt att dominera minoriteten i de situationer där minoriteten kan räkna med politisk uppbackning utifrån (se t.ex. Hettne 1992). Vi kan således inte förstå de etniska relationerna utan att titta på om minoriteten ifråga har stöd från andra etniska grupper eller folk i grannländer. Vidare spelar det internationella sam- fundet och olika internationella organisationer, såsom FN, Amnesty och andra, en viktig roll där de på olika sätt kan utöva påtryckningar på dominerande majoriteter att inte kränka de mänskliga rättigheterna och vara alltför repressiva mot sina minoriteter. Dessa förhållanden spelar stor roll för den politiska viljan hos den dominerande gruppen vad gäller dominans och kontroll av minoriteten och påverkar följaktligen också vilka krav och anspråk minoriteten ställer.

En central fråga i sammanhanget är vilka strategier som är öppna och araktiva för minoriteterna och vilka de kulturella, sociala, ekonomiska, politiska och organisatoriska implikationerna är av de olika valen för deras del. Dilemmat för alla minoritetsgrupper kan förenklat uttryckas i att de står inför att välja universalismens eller partikularismens väg. Den ojämlika relationen mellan majoritet och minoritet kan resultera i migration, fördrivning eller medveten utrotning (genocide) av minoriteten. I de fall där minoriteter förblir i den etniska relationen kan de antingen integreras eller assimileras in i majoriteten. I andra fall kan minoriteten få regional autonomi eller arbeta för självständighet. Det är t.ex. rimligt att anta att en etnisk grupp som förtrycks, segregeras och inte ges möjlighet till social och ekonomisk mobilitet utvecklar en distinkt subkultur. Detta kan kontrasteras mot en situation där minoriteter har större möjlighet till ekonomisk och social mobilitet och frihet att uttrycka sin identitet och där man så småningom kommer att integreras i majoritetssamhället.

Mera precist brukar antas att minoriteter har tre grundläggande valmöjligheter eller strategier: att låta sig assimileras, att arbeta för begränsad autonomi i språkliga och religi- ösa politiska frågor eller att lösgöra sig från staten och bilda en egen nation. Samtidigt kan man säga att det finns tre möjligheter för nationalstaten att lösa sina minoritetsproblem. Den kan kräva att minoriteterna ska assimileras, segregera minoriteterna eller gå med på

federalism med regionalt självbestämmande för minoriteter eller multikulturalism. Barth (1969) diskuterar minoriteternas tre grundläggande strategier och deras konsekvenser. Om en minoritet försöker bli inlemmad i samhället kommer gruppen att berövas sina källor till intern differentiering. Den kommer sannolikt att bestå som en kulturellt bevarad grupp, med en lågartikulerad etnisk identitet och låg status i det större systemet. Att en grupp låter sig assimileras innebär att den accepterar statusen som ”minoritet”. Gruppen försöker reducera de kulturella skillnaderna genom att anpassa sig till det större systemet på be- kostnad av sin etniska identitet och kultur. Bildandet av en egen nation innebär att man betonar den egna etniska identiteten.