Upprätthållande av etnisk identitet

Gränsdragningsprocesser

I diskussionen om gränsupprätthållande processer utgår jag ifrån Barths teori om att upp- rätthållande av etnisk identitet är detsamma som upprätthållande av etniska gränser. Gränsupprätthållande processer är relaterade till och måste förstås utifrån att etnisk iden- titet är kontrastiv. Där det finns en grupp finns det någon slags gräns och där det finns gränser finns det mekanismer för att upprätthålla dem. Barths argument är att gruppen upprätthåller och försvarar sin identitet eller gräns när dess medlemmar interagerar med andra grupper. Detta argument utgår ifrån definitionen av en etnisk grupp som en tillskri- vande och sluten eller uteslutande respektive inneslutande grupp och att gruppens enhet

beror på upprätthållandet av en gräns.Det måste finnas en viss kontinuitet i dessa gräns-

mekanismer, annars upphör gruppens särskillnad från omvärlden (Nash 1989). Gräns- markörerna och mekanismerna är en djupgående struktur i etniska gruppers differentie- ring (Barth 1969, Nash 1989).

Barths teori visar att den sociala organisationen uppställer en uppsättning regler som styr interetniska möten och avgör följaktligen medlemskap och de sätt på vilka detta sig- naleras och vilka som utesluts. Den etniska gränsen kanaliserar, säger Barth, det sociala livet och utgör det kärl som inhägnar gruppens identitet och dess viktigaste uppgift är att svara för att den etniska gruppen fortlever som en signifikant enhet, vilket sker genom att gränsen bevarar skillnader, den markerar gruppen från vilken den särskiljer sig eller vill bli särskild. De gränsskapande dragen anger vem som är medlem i vilken grupp och vilka

minimala kulturella drag medlemskapet i gruppen bygger på.En gräns har alltid en insida

och utsida (Wallman 1979, 1986), på insidan av gränsen finns ”vi”. Vi identifierar ’oss’ i opposition mot ’dem’. ”Vi” använder gränsen i våra syften, i enlighet med våra behov vid denna tidpunkt och denna kontext. På utsidan av gränsen finns ”dem”. ”De” identifierar sig själva i kontrast till resten av oss och använder gränsen för sina syften. När gränsen konstrueras framträder också likheter och skillnader, vilka kan förstoras eller förminskas. Vissa markörer, fastän grundläggande för etniciteten, är inte synliga i social interaktion (Nash 1989). Nash nämner de vanligaste gränsmarkörerna: släktskap, antingen fiktivt eller biologiskt; gemenskap som bygger på kamratskap och ett liv tillsammans och gemen- sam kult. Kulten implicerar värdesystem bortom tid och rum och inbegriper t.ex. heliga symboler. Dessa markörer, menar Nash, ska ses som metaforer för blod, substans och det

gudomliga som symboliserar gruppens existens samtidigt som de konstituerar gruppen.

Samtidigt är vissa markörer av sekundär betydelse och mer föränderliga över tid än de av primär betydelse. Dessa sekundära eller ytliga markörer är synliga t.o.m. på avstånd och kan vara sådant som klädedräkt, språk, kulturellt påverkade eller formade fysiska drag som frisyrer, utsmyckning och annat (Horowitz 1985, Nash 1989).

Det viktiga i gränsdragningsprocessen är således inte själva det kulturella innehållet utan principen för det som ska inneslutas och uteslutas (Barth 1969, Wallman 1979, Co- hen 1993). Detta är en princip som står i växelverkan med gruppens historia och möte med

nya livsvillkor. Gränsens symboliska natur gör att den är situationsbunden; gränsen är elastisk, böjlig och föränderlig. Omfattningen, kvaliteten och betydelsen av en grupps so- ciala gränser varierar med situationen och över tid. Gränsdragningsprocessen går till på olika sätt hos olika grupper, de använder olika markörer och betonar dem olika.

Innebörderna av gränser mellan två grupper behöver inte vara isomorfa mellan grupp- medlemmarnas uppfattning och de utomståendes uppfattning utan kan uppfattas olika. (Hannerz 1981, Barth 1969, Wallman 1979, 1986). Det kan finnas objektiva skillnader mellan två grupper utan att de tolkas som sådana av aktörerna (Wallman 1986, 1979). Vi kan inte utifrån förekomsten av objektiva skillnader mellan grupper avgöra vilka kulturel- la drag som kommer att användas som gränsmarkörer i olika sammanhang. Det är inte objektiva skillnader i sig som definierar olika grupper utan sådana som uppfattas vara

signifikanta skillnader. (Wallman 1979, 1986).Wallman illustrerar betydelsen av distink-

tionen mellan objektiva skillnader och skillnader som används vid gränsdragning. Två olika grupper kan skilja sig vad gäller hudfärg, ögonfärg o.s.v. – det är genetiska skillna-

der; dessa två grupper kan skiljas åt t.ex. vad gäller regler för giftermål – det är en social skillnad; de kan ha olika vanor, ritualer, klädedräkt – det är en kulturell skillnad. Ingen av

dessa skillnader behöver fungera som skillnader vad gäller upprätthållande av gruppiden-

titet. Det är endast när aktörerna använder dessa skillnader för att markera identitets-

skillnader som de blir gränsmarkörer, när skillnaderna ges en innebörd av att vara särskil- jande och identitetsskapande blir de socialt betydelsefulla. Vilka skillnader som ges bety- delsen av gränsmarkörer kan variera i olika situationer och över tid. Detta visar på bety- delsen av att inte sammanblanda skillnader med uppfattningen av skillnader.

Förändring av kriterium för inneslutning hos grupper är vanliga och det kan vara så att förmåga att upprätthålla gränsen varierar med gruppens förmåga att ändra form och inne- håll av sina gränser på ett lämpligt sätt (Wallman 1986). Som Wallmans analys visar har olika grupper en mer eller mindre klart formulerad uppsättning gränsresurser med vilken grupperna kan definiera sig själva i relation till andra. Dessa gränsresurser kommer att användas utifrån och i linje med en uppfattning av en kombination av objektiva och möj- liga förhållanden. När det sker förändringar i samhället (t.ex. i form av migration) i sådan utsträckning att de gränsupprätthållande strategierna blir ineffektiva eller inadekvata, är det troligt att de mister sin funktion. Och om de fortsätter att utövas är det rimligt att anta att de blir dysfunktionella. Gruppens interna integration kan då övergå i desintegration.

Strategier för upprätthållande av etnisk identitet

Flera olika faktorer (Dahlström 1971, Smith 1992, Lange/Westin 1981, Eriksen 1993 m.fl.) är av betydelse och kan påverka upprätthållandet av etnisk identitet och analysen av detta kan bedrivas utifrån många olika faktorer och antaganden. Vad som avgör etniska grup- pers upprätthållande av den etniska identiteten beror bland annat på:

a) gruppens känsla av gemensam identitet, d.v.s. en psykologisk sammanhållning, grad av medvetenhet om grupptillhörighet och känsla av gemenskap, aktörernas önskan att beva- ra den;

b) social sammanhållning, d.v.s. olika umgängesformer;

c) institutionell sammanhållning, d.v.s. mer organiserade former av samvaro; d) gruppens attityder till assimilation, blandäktenskap;

e) gruppens religion och religiösa arrangemang; f) grad av kulturell och kollektiv segregation;

g) hur vanor, språk och andra symboliska koder binder samman medlemmar i samfunden över generationer;

h) det politiska samfundets grad av autonomi, dess politiska vilja att överleva och ledar- skapets kvaliteter eller kompetens;

i) ekonomiska och ekologiska förhållanden såsom gruppens socioekonomiska och yrkes- mässiga sammansättning, ägandet av ett specifikt hemland, deras lokalisering, omfattning, population, tillgång till olika materiella resurser, möjligheter och kunnighet för att stödja samfundet;

j) majoritetens handlande och attityder gentemot minoriteter.

Alla dessa angreppssätt har värdefulla bidrag att ge i studiet av upprätthållande av etnisk identitet. Men problemet med många av dessa förklaringar är att de inte säger något om formen, storleken eller var någonstans det överlevande samfundet finns. Vidare säger de inget om samfundets vitalitet. Särskiljande språk, kultur, eller religion är i sig inte tillräck- ligt för etnisk överlevnad. Religionen kan t.ex. likaväl fungera som särskiljande faktor men också bli petrifierad och ålderdomlig. I många fall kan inte etnisk överlevnad förkla- ras med de traditionella religionernas roll. Sådana rörelser kan i själva verket genom sin konservatism kväva den etniska gruppen eller bli ett skal för en ”attenuted identity” (Smith 1991:35). Det finns exempel på etniska grupper som inte haft ett hemland eller politisk autonomi men ändå bevarat den etniska särarten.

Majoritetsbefolkningens handlande och attityder spelar en stor roll för etnisk medve- tenhet och benägenhet att upprätthålla den etniska identiteten. Om detta bemötande är negativt, kränkande och diskriminerande kan den etniska identiteten vara en mekanism med tröstfunktion. Detta betyder bl.a. att diskriminering kan höja det etniska medvetan- det och leda till att individer isolerar sig inom sin grupp och endast interagerar med den. I regel står graden av assimilation i omvänd proportion till gruppens etniska medvetenhet, och ju högre grad av förtryck och diskriminering desto högre grad av etniskt medvetande och desto större benägenhet att upprätthålla den etniska identiteten.

Etnisk identitetskänsla, lojalitet, sammanhållning och på vilket sätt gruppen är organi- serad, om den har ett centrum, spelar stor roll för upprätthållande av etnisk identitet. Gruppkänsla förstärker och förstärks av sammanhållning och denna i sin tur befrämjar och befrämjas av organisation inom gruppen. Relationen mellan kulturell, social och kol- lektiv segregation är ömsesidigt förstärkande. Sammanhållningen inom minoriteten är en ytterst betydelsefull faktor för upprätthållande av etnisk identitet.

Medlemmar i etniska minoriteter inta fyra olika förhållningssätt/strategier i sitt samspel med majoritetsbefolkningen och/eller andra etniska grupper: 1) undvika socialt samspel med andra etniska grupper; 2) tona ned den etniska identiteten i det sociala samspelet; 3) ignorera sin plats i samhället; 4) vara etniskt aktiva, d.v.s. upprätthålla och utveckla egna livsvärden som blir en rationell utmaning till majoritetskulturen (Arnstberg/Ehn 1976). Olika strategier ska ses som idealtyper, etniska minoriteter använder sig ofta av en bland- ning av dem (Eriksen 1993). Upprätthållande av etnisk identitet är det vanligaste bland etniska grupper trots att det inte är ovanligt att detta har ett högt politiskt, ekonomiskt och kulturellt pris. De strategier som innebär att medlemmarna väljer att upprätthålla den etniska identiteten framför att assimileras kan förklaras med att vissa värden ”trots allt vägt tyngre för dem än de olägenheter som minoritetsställningen medfört” ( Barth, 1971). Minoritetsställningen och hotet att assimileras in i majoriteten gör det nödvändigt att underordnade och utsatta etniska grupper, som värnar om att bevara sin etniska särart,

strukturer sin sociala organisation på ett sådant sätt att de etniska gränserna kan upprätt- hållas. Det är inte tillräckligt att en etnisk minoritet som s.a.s. redan existerar och vill bevara sin etniska särart överlever som sådan utan den måste – för att överleva och vid- makthålla sig själv – artikulera den etniska särarten genom sociala och symboliska hand- lingar, vilka är tillräckligt effektiva och får medlemmar att engagera sig i dessa handlingar (Lithman 1981). Gruppen behöver hävda sin särart genom återhävdande och återbekräf- tande av sina gränser. Den måste utarbeta vissa strategier i sitt samspel med företrädare för andra dominerande etniska grupper för att inte gå under, den tvingas ha en stark social sammanhållning och ett starkt etniskt medvetande för att överleva.

Strategierna kan definieras som en grupps strukturering av interaktionen med andra etniska grupper på ett sådant sätt att den etniska identiteten upprätthålls. Detta innebär att etniska grupper utvecklar normer och utformar samspelet med andra etniska grupper på ett sådant sätt att intima kontakter över etniska gränser förhindras. Etniska grupper som överlevt trots yttre assimilationstryck har en stark etnisk medvetenhet och de för- svarsstrategier de använt har varit effektiva. Strategiernas överlevnad, effektivitet och ut- formning är avhängiga deras möjlighet att upprätthålla den etniska gränsen i det samhälle där de utövas, hur adekvata de är i förhållande till de samhälleliga betingelserna och av den inbördes solidaritet som minoriteten förmår mobilisera.

Dessa strategier benämns ofta i litteratur som gränsbevarande mekanismer (se Barth 1969,

Gustafsson 1970, Grönfors 1977 m.fl.).Vi bryter här ned strategier för gränsupprätthål-

lande i begreppen diskurser och sociala praktiker för upprätthållande av etnisk identitet. Det är möjligt att urskilja två sidor av strategierna. De utgör institutionaliserade idéer om hur individerna (och gruppen) bör handla och samtidigt utgör de medlen för att åstadkom- ma en nödvändig konformitet för att bevara gruppens distinkthet. Detta betyder bl.a. att strategierna, eller den sociala organisationen, sträcker sig bortom individernas levnad, men bärs upp av individerna. Individerna har m.a.o. bestämda roller i den sociala organisatio- nen. En viktig fråga är vad dessa roller består av. Vi kan också fråga vilka institutionella kontrollmedel det finns i syfte att se i vilken utsträckning individernas beteende samman- faller med eller avviker från idealen. Till vilken grad kan individerna i en etnisk grupp avvika från idealen och normerna för upprätthållande av etnisk identitet innan gruppen sanktionerar avvikelserna för att föra individerna närmare idealet och normerna? Upple- ver medlemmarna ett tvång att upprätthålla den etniska gränsen? Hur definierar och ser de på strategiernas funktion? Besitter kollektivet en samfälld rättighet att ta till vissa tvångs- medel för att rätta till leden? Bestraffas de som inte upprätthåller den etniska gränsen? Grönfors (1977), som diskuterar dessa frågor vad gäller den zigenska gruppen, menar att tvångsutövningen måste vara reaktiv och utövas gentemot de handlingar som ses som skad- liga mot gruppens ordning.