Från det traditionella till det moderna samhället

Undersökningsgruppens sociala organisation (värden, normer och sociala relationer) ses och förstås i relation till strukturella förhållanden i respektive land. Kulturella normer och värderingar står i ett ömsesidigt och inbördes förstärkande förhållande till sociala relatio- ner vilka i sin tur formar och formas av samhälleliga förhållanden som t.ex. grad av ar- betsfördelning, industrialisering, urbanisering, sociala, politiska och juridiska system. Ett visst mönster av sociala relationer genererar vissa mönster av kulturella normer och värder- ingar. Det måste m.a.o. finnas en viss grad av överensstämmelse mellan mönster i sociala relationer och kulturella värderingar, det är t.ex. svårt att förena individualism med kol-

lektivistiskt formade sociala relationer. Sociala relationer möjliggör, gynnar och genererar vissa slags preferenser och uppfattningar vilka i sin tur understödjer och legitimerar rela- tionerna.

Gruppens sociala organisation i det traditionella ursprungssamhället skiljer sig kraftigt från den sociala organisationen som existerar i det moderna Sverige. Olikheterna i den strukturella kontexten i gruppens ursprungliga premoderna samhälle och deras nuvarande moderna samhälle får långtgående följder för gruppens sociala organisation och för upp- rätthållande av den etniska identiteten samt mer precist olika gränsupprätthållande prak- tiker. De samhälleliga strukturerna i Sverige står i många avseenden i motsatsförhållande till och underminerar de ursprungliga sociala relationerna, värderingarna och normerna. Förändringen av den traditionella sociala organisationen är m.a.o. nödvändig eftersom de levnadsförhållanden den baserades på i ursprungssamhället inte existerar i Sverige där andra förutsättningar för social organisation föreligger.

Av denna anledning har gruppen genom migrationen ställts inför nya situationer där de blivit tvungna att ”uppfinna nya kulturella mönster utifrån sina gamla – till andra situatio- ner anpassade kulturella kompetenser” (Arnstberg, 1992:15). Detta betyder att gruppen ställs i en sådan situation att den både reproducerar och producerar kultur. Denna föränd- ring är inte oproblematisk eller smärtfri; förändring sker på olika sätt och i olika omfatt- ning, vad gäller sociala relationer, normer och värderingar samt praktiker, eftersom det föreligger en stark diskrepans mellan den ursprungliga uppsättningen sociala relationer, värden och normer och de som råder i det svenska samhället.

Mekanisk respektive organisk solidaritet

Utifrån en idealtypisk distinktion kan gruppens ursprungliga sociala organisation benäm- nas som en traditionell livsform, och den sociala organisation som råder i det svenska majoritetssamhället benämnas som modern livsform. Denna distinktion och den följande analysen av gruppens sociala organisation bygger på den gängse uppdelningen mellan det traditionella och moderna samhället, mellan mekanisk och organisk solidaritet (Durkheim 1964), Gemeinschaft och Gesellschaft (Tönnies 1996), inom den sociologiska traditionen. Denna uppfattning innebär att vi kontrasterar det moderna mot det traditionella och lyfter fram skillnader, förändringar, diskontinuiteter medan vi bortser från likheter och kontinu-

itet mellan de två typerna av samhällen.Jag kommer att förbigå den omfattande diskussio-

nen om dessa begreppspar och presentera det centrala i begreppen framförallt utifrån Durk- heims diskussion om olika former av sociala relationer, i syfte att lägga grunden till an- vändningen av dessa som organisationsprincip i följande resonemang om praktiker.

Även om många reservationer kan resas mot denna ”klara” uppdelning och vidare att denna distinktion inte oproblematiskt låter sig appliceras på samhällen utanför västerlan- det fungerar den ändå som ett tillräckligt stringent sorteringsinstrument. Distinktionen räcker för att strukturera materialet för vårt syfte. Begreppen opererar på en hög abstrak- tionsnivå och vid studiet av konkreta samhällen kommer vi inte att hitta några ”rena”

traditionella eller moderna samhällen, utan de kommer att uppvisa drag som inte stämmer

med det teoretiska schemat. Det moderna samhället kan t.ex. vara religiöst, vara en mon- arki, samt i olika sfärer och bland olika sociala grupper uppvisa en hög grad av kollekti- vism. Likaså kan det traditionella samhället ha moderna inslag som formell skolbildning, parlamentarism, sekularism o.s.v. Vad gäller vår fallstudie är det uppenbart att distinktio- nen mellan det moderna och traditionella inte till fullo överensstämmer med de två sam- hällen som står i fokus, emellertid har denna bristande överensstämmelse antingen fram- kommit i tidigare kapitel eller kommer att anges i följande kapitel.

Dessa anmärkningar gäller också mer precist begreppsparen mekanisk versus organisk solidaritet. Distinktionerna bygger på att de sociala relationerna är olika i olika samhälls- typer, att två olika former av band håller människor samman. Dessa två former av relatio- ner svarar mot två olika ”idealtyper” eller extremformer av social organisation och utgör därför förenklingar av komplexa relationer och den sociala verkligheten. De ska inte upp- fattas som dikotomier som utesluter varandra utan som kontinuum, och det är inte heller nödvändigt att se dem evolutionärt relaterade till varandra, att utvecklingen går från det ena till det andra.

Med hjälp av distinktionen mellan det traditionella och det moderna kan vi tydligt se att det moderna är ett radikalt brott mot det traditionella samhället. Det traditionella respektive moderna samhället kan analytiskt kontrasteras mot varandra politiskt, ekonomiskt, tek- nologiskt och kulturellt, fastän dessa olika samhälleliga sfärer i verkligheten är samman- flätade. Det traditionella samhället kännetecknas av agrart och uralt liv, av självförsörjan- de produktionssystem med en enkel icke mekaniserad teknologi, av feodala hierarkier med envälde, by- eller regionala identiteter, liten formell skolning samt hög grad av religiositet och kollektivism. Det moderna samhället kännetecknas av kapitalistisk ekonomi, industri- ell produktionsteknologi, demokrati och parlamentarism samt av nationalstaten som poli- tisk enhet; centraliserad politisk makt, urbanisering, formell skolning, hög grad av indivi- dualisering, självreflektion, självkritik och emancipation av subjekten, hög grad av

rationalisering och differentiering av olika sfärer i samhället.De två typerna av samhällen

skiljer sig således från varandra i många av samhällslivets sfärer: ekonomi och produktions- system, demografi, infrastruktur, politiska institutioner, sociala relationer, metafysik, reli- gion, epistemologi, kultur, konst, arkitektur och inte minst kollektiva identiteter.

Durkheim skiljer på två sociala former, en av dessa existerar i det preindustriella och odifferentierade samhället. I detta samhälle är sammanhållningen baserad på en uppsätt- ning gemensamma övertygelser och känslor. Denna form av solidaritet benämner Durk- heim mekanisk. Den andra typen av social organisation existerar i industrialiserade och differentierade samhällen. Här är det arbetets sociala fördelning, som är kraften som åstad- kommer inlemmande och sammanhållning av individer i samhället genom att knyta speci- aliserade yrkesroller till varandra i ett beroendeförhållande. Detta benämner Durkheim organisk solidaritet.

Den mekaniska formen är baserad på moralisk och social homogenitet, på individernas

likhet,och upprätthålls och förstärks av lokalsamhället och dess sociala kontroll. I detta

samhälle dominerar tradition, individen har en mycket underordnad ställning gentemot kollektivet, normer och värden ger kollektivet företräde framför individen, egendomen ägs kollektivt, religionen är svår att skilja från kultur och ritualer, individens handlande och tänkande bestäms av samfundet och relationer är baserade på släktskap och lokalsamhäl- let. Individernas beteende är spontant, traditionellt och personligt. Det framställs som täm- ligen statiskt. Detta kommer till uttryck genom uppfattningen att det inte finns någon motivation för reflektion, ifrågasättande, nytänkande. Släktskap med samhällets hand- lingar och institutioner genomsyrar livet och omfattar stora delar av individens relationer och erfarenhet. Samhället är traditionsbundet, d.v.s. allt som har med tradition att göra betraktas som givet och självklart, det kan inte ifrågasättas och uppfattas som heligt. Tradi- tionella objekt hanteras med restriktioner och tabun, och de hålls för heliga.

Det kollektiva medvetandet, som varierar i omfattning och styrka i olika samhällen, har störst omfattning och styrka i samhällen där mekanisk solidaritet råder. I dessa fall sammanfaller övertygelser och uppförande. Samhället är enhetligt och inte atomiserat och

det råder ett starkt kollektivt medvetande, d.v.s. en totalitet av övertygelser och känslor som alla delar. Överensstämmelsen mellan individens och samhällets/kollektivets synsätt, värderingar, normer, uppfattningar och känslor är stor, d.v.s. de sammanfaller i stor utsträckning. Det kollektiva medvetandet är starkt, omfattande, bindande och tvingande. Det har en yttre relation i förhållande till individen, det omfattar större delen av individens medvetande, det begränsar individerna och binder dem samman. Den enskilde individen kan inte önska bort det. Individens tillvaro styrs av sociala imperativ och förbud. I ett individualiserat samhälle skulle det sägas att individerna har låg grad av frihet. Individen underkastar sig omgivningens krav. Individen har inte separerats och blivit självständig, utan lever i ”symbios med kollektivet”. I samhällen med mekanisk solidaritet är de känslor som medlemmarna upplever gemensamt starka och brott mot det kollektiva medvetandet uppfattas som moralisk kränkning. Den som bryter mot förbud eller regler och går emot kollektiva känslor drabbas av stränga straff.

Samhällen med organisk solidaritet hålls samman av delarnas ömsesidiga beroende. Kampen för överlevnad, samhällets ökade volym och densitet medför ökad konkurrens, vilket leder till arbetsfördelning och utveckling av nya teknologiska arbetsmetoder som den fredliga och rationella lösningen som alternativ till krig eller migration. Arbetsfördelning- en ger i sin tur upphov till individualisering, differentiering och specialisering. Människor är i detta samhälle heterogena, d.v.s. de är olika mentalt och moraliskt. Den ökade materi- ella och moraliska tätheten av människor är arbetsfördelningens förutsättningar. De leder till ökad kontakt och rörelse individer emellan och responderar på varandra. En sådan ökad kontakt och interaktion upprättar kontakt mellan tidigare åtskilda kollektiv och seg- ment. Den ökande differentieringen sker parallellt med uppkomsten av individualism. So- lidariteten är baserad på individernas olikhet. Varje del, eller individ, fyller en funktion, precis som varje organ fyller en funktion i en organism, varje del är unik och oersättlig, tillsammans bildar delarna en fungerande helhet. Nu blir det möjligt att basera integration, den sociala ordningen, inte på mekanisk likhet och kollektiv repression utan på individer- nas olikhet genom att de uppbär olika funktioner, men är ömsesidigt beroende av och kompletterar varandra. I den organiska solidariteten kan individen för första gången lös- göras från traditionella band och bojor som t.ex. släkten, lokalsamhället och det kollektiva medvetandet. Detta kommer framför allt till uttryck i att lagen från att ha varit repressiv blir restitutiv. Heterogenitet och individualism ersätter homogenitet och kommunialism.

Durkheims uppfattning är att de traditionella formerna av begränsningar och disciplin genom traditioner, social organisation o.s.v. har blivit obsoleta för det moderna samhället och livet. Han ser arbetsfördelningen vara den kraft och mekanism som ersätter gamla formers mekanismer för integration, genom att individerna kompletterar och är beroende av varandra i ett samhälle med arbetsfördelning, och ser detta som något unikt i historien, för första gången kan de traditionella mekanismerna för social kontroll och begränsning samt integration ersättas av nya mekanismer, den sociala arbetsdelningen. Den sociala arbetsdelningen skapar således integration och nya former av relationer och lagar. Gamla former av relationer och lagar baserade på repression, sedvänjor och kollektiva sanktioner försvinner och fördöms successivt.

Durkheims uppfattning är att straffens stränghet står i proportion till det kollektiva medvetandets styrka, ju starkare kollektivt medvetande desto starkare harm eller upprörd- het över normbrott och således strängare straff. I samhällen med organisk solidaritet in- skränks det kollektiva medvetandet, vilket t.ex. innebär ett försvagande av kollektiva re- aktioner, som straff mot överträdelser av förbud. Brott betraktas i avtagande utsträckning som en kränkning av gemensamma moraliska känslor och uppfattas mer som en kränk-

ning av individuella rättigheter. Allt fler kontraktsbaserade sammanslutningar ersätter spon- tana relationer mellan individer. Durkheim menar framförallt att individen får större ut- rymme att tolka sociala imperativ. Hon är inte lika fast inlemmad i kollektivet, hon börjar bli eller har blivit frigjord och självständig. Individens position gentemot kollektivet har stärkts, hon har nu stor grad av frihet.

Durkheims tankegång är således att arbetsfördelningen ersätter rollen av det kollektiva medvetandet som sammanhållande faktor i samhället. Detta är det normala fallet, men det kan också inträffa att arbetsfördelningen leder till motsatsen, t.ex. anomali – det patolo- giska fallet. Den gemensamma och viktiga konsekvensen av den ökade differentieringen är försvagning och mindre enhetlighet av det kollektiva medvetandet. Social differentiering leder också till differentiering av värderingar, normer, regler och synsätt. Det kollektiva medvetandet blir m.a.o. mer heterogent, mångfacetterat och det blir också svagare och svagare för att till slut upphöra (anomitillstånd). Dess innehåll förändras också och blir mer sekulärt, humanistiskt och rationellt och upphör att lägga höga värden på samhället. Senare ändrar Durkheim uppfattning och hävdar att det kollektiva medvetandet består även i det differentierade, heterogena, på organisk solidaritet baserade samhället. Det moderna samhället kan hamna i anomitillstånd, d.v.s. i ett tillstånd där kollektiva övertygelser och känslor inte är tillräckligt starka för att reglera social handling. Men det anomiska tillstån- det tillhör samhällets patologiska dimensioner och är övergående. Durkheims idé är m.a.o. att förändringen från samhällen med mekanisk solidaritet till samhällen med organisk so- lidaritet inte per definition medför att det kollektiva medvetandet försvinner, men väl att dess former förändras. Det nya kollektiva medvetandet baseras på kulten av individen och respekten för andra människors lika värde och dessa övertygelser är moraliska.

På ett område blir sålunda det kollektiva medvetandet starkare och djupare förankrat, nämligen i fråga om individen. I det stora folktäta samhället med hög komplexitet och arbetsfördelning ökar skillnaderna mellan individerna och det enda som är gemensamt för alla är att de är individer. Under sådana omständigheter koncentreras oundvikligen kollek- tiva värderingar och känslor omkring ett enda objekt med all sin styrka; genom denna process tillförs objektet ett ojämförligt högt socialt värde. Individen, personligheten, är det enda objekt som alla kan sluta upp kring, dess förhärligande är det enda återstående gemen- samma målet; därför har också individen som sådan ett synnerligen högt värde i allas ögon. Det höjer sig över alla andra individuella mål och intressen och får lätt en religiös anstrykning.

As all the other beliefs and all the other practices take on an increasingly less religious character, the individual becomes the object of a sort of religion. We have a cult of perso- nal dignity [...] if it is common in being shared throughout the community, it is individual in its object. If it turns all wills towards a single end, that end is not social. It is still from society that it derives all its force, but it is not to society that it attaches us: it is to ourselves (Durkheim, 1964:172).

Detta ser Durkheim som det högsta värdet i samhället: individens dignitet tillsammans med jämlika möjligheter, hög arbetsetik och social rättvisa. Moralen, det kollektiva med- vetandet, blir också mer universell. Det moderna samhällets grundprincip är individualis- men; varje människa utgår från sina individuella önskemål och begär att hennes krav skall bli uppfyllda. Rättvisa betyder respekt för individen. Den moraliska individualismen sva- rar på de sociala och ekonomiska förhållanden som råder i samhället. Individens frihet är inte flykt från sociala krafter och band utan möjliggörs just av samhällets utvecklingsnivå. Således är den moraliska individualismen uttryck för behovet av uppkomsten av en ny social ordning.