Modernisering och kollektiva identiteter: etnicitet, nation och stat Det är viktigt att lyfta fram den etniska identitetens mångdimensionella karaktär och att

den innehåller en mångfald av innebörder som inte kan reduceras till varandra. Etnisk identitet kan fungera som strategi mot historisk diskriminering och nya former av exploa- tering. Den svarar mot individens behov av kollektiv tillhörighet. Det är därför viktigt att särskilja på ”etniska identiteters historiska och strukturella aspekter” (Melluci, 1991:102) för att man adekvat ska förstå etnisk identitet.

Om vi inte kopplar deras uppkomst till de komplexa samhällenas omvandling blir de simpla historiska biprodukter av nationsbyggnadsprocessen, eller tillfälliga händelser i de internationella relationernas historia. Om vi å andra sidan förbiser deras ursprung i ”nationella frågor” och i deras konflikt med staterna, riskerar vi att reducera dem till enbart kulturella vädjanden om mångfald (Melluci, 1991:102).

Vi ska nedan följa denna ansats och i detta kapitel diskutera etnicitetens historiska och teoretiska karaktär utifrån förhållandet mellan modernisering och kollektiva identiteter. Modernisering är en komplex process som tolkas på många olika sätt. Vad som är intres- sant för oss i detta sammanhang är den politiska dimensionen av moderniseringen och de med den sammanhängande idéerna om nationen, självbestämmande och frihet samt upp- komsten av nya kollektiva identiteter. Formationen av (national)staten jämte utvidgade marknader och nya produktionsförhållanden d.v.s. kapitalism och industrialism utgör ett av de viktigaste inslagen i moderniseringsprocessen och i uppkomsten av nya kollektiva identiteter. Den omfattande strukturella transformationen i västerländska samhällen un- der kapitalismens och industrialismens uppkomst, demokrati och parlamentarism och upp- fattningen att regeringsstyre skulle ha legitimitet från folket och inte från gudomliga rät- tigheter, ärvda rättigheter eller genom makt förvärvade sådana, hade enorma effekter på social interaktion, interpersonella relationer, utformningen av staten och dess olika institu- tioner och utformningen av nya kollektiva identiteter. Statens formation medförde natio- nella arméer, ökad administrativ enhet, utbyggnad av infrastruktur, standardisering av språk, kultur, lagar och allmän skolgång. Dessa förhållanden stimulerade uppkomsten av nationella identiteter. Den framväxande nationalstaten formades av tekniska och ekono- miska förändringar och idén om folkstyre samtidigt som den var en av de avgörande fak- torerna i uppkomsten av nya kollektiva identiteter, såsom klassidentiteter och nationell identitet. Vi pratar m.a.o. om en sammanflätad process där materiella och kulturella för- hållanden konstituerar varandra. Idéer om nationen har transformerat etnicitet, kulturella mönster och formandet av staten samtidigt som nationell identitet formades av stats- bildningsprocessen (Calhoun 1997:10–11) .

”Den moderna staten, nationalstaten, ”becomes in many respects the pre-eminent form of power container as a territorially bounded although internally highly regionalized ad- minstrative unity” (Giddens 1987:13). Giddens tar fasta på den moderna statens reflexiva karaktär, dess administrativa centralisering och övervakningskapacitet möjliggjord av ack- umulation av information, vilka tillsammans med monopolisering av våldsmedlen ger sta- ten en tidigare i historien icke skådad förmåga att styra och nå befolkningen och dess olika aktiviteter.

Ett viktigt drag i statsformationen var monopol på våldsanvändningen inom statens gränser och jurisdiktion genom eliminerande av icke statliga aktörer och auktoriteter som utövade våld (se t.ex. Weber 1987, Elias 1989, Giddens 1987, 1990). Kontrollen över

våldsmedel har alltid varit av betydelse för stater, men den moderna staten skiljer sig ge- nom dess monopolisering av dessa våldsmedel (Giddens 1987, 1990). Detta förutsatte och medförde utveckling av en statsapparat bestående av militärväsen, polisväsende, skattevä- sende och nya former av kontroll. Militär mobilisering, krigföring och konflikter mellan stater bidrog till staternas utbyggnad (Habermas 1984:137). Ökad intern integration ge- nom sammanförande av människor från olika regioner och bakgrunder premierade bl.a. nationalism genom ideologisk indoktrinering (Tilly 1990). Utbyggnaden av skatteförvalt- ningen och den centrala förvaltningsapparaten ”har minst lika starkt präglats av dessa imperativer som av den kapitalistiska ekonomins direkta behov av organisation” (Haber- mas 1984:138). Skatteindrivning sköttes mer och mer av den nationella regeringen och dess byråkrati. Staten identifieras alltmer med en nation och dess strukturella förändring bidrog till uppkomsten av den moderna staten, och dess institutioner gjorde det möjligt att uppfatta nationen som enhetlig. Tidigare politiska enheter som t.ex. multinationella stater hade inga klara gränser och gav inte upphov till stimulerande av intern integration och homogenisering (Giddens 1987, Habermas 1984:138).

Utöver ekonomiska och teknologiska förändringar formerades nationalstaten också av idén om folkstyre och nationellt självbestämmande. Nationalstatsprojektet har i huvudsak bedrivits på två olika, men sammanflätade, sätt (se t.ex. Kedourie 1995, Hettne 1992, Hobsbawm 1994, Hutchinson/Smith 1994, Alter 1989, Tägil 1993, Johansson 1993). Antingen har staten föregått och skapat nationen, detta benämns i engelskspråkig littera- tur med ”state nations”, eller så är det nationalismen som är drivkraften för att upprätta staten, benämnd som ”nation states”. I det förstnämnda fallet saknas sålunda nationalism och det är statens ambition att skapa en nationalism, nationell identitet och sammanhåll- ning. Detta projekt leds av en modern elit. Idén om folkstyre och nationellt självbestäm- mande är kopplad till idéer om demokrati. Demokratin bygger på uppfattningen om fria individers jämlikhet och deltagande i den offentliga och politiska sfären. Ovan nämnda ekonomiska, tekniska och politiska förändringar medförde väsentliga förändringar i rela- tionerna mellan styrande och styrda, d.v.s. härskare och folk och mellan grupper och indi- vider och mellan olika folk. Den moderna statens uppbyggda administrativa kraft och makt gör att den allt mindre behöver ta till våldsmedel för att styra och regera befolk- ningen. Samtidigt ökar den administrativa makten som beror på mobilisering av sociala aktiviteter via utökad övervakning av den ömsesidiga relationen mellan styrande och styr- da. Ju större ömsesidighet som finns mellan dessa två desto mer ökar de underordnades möjligheter att påverka de styrande. Detta kan ses som den strukturella bakgrunden mot vilken demokrati utvecklas (Giddens 1987:201–202).

De multinationella staterna hade inte klara gränser och deras identitet ”behövde inom riket förankring blott i en liten elit, och kunde samexistera med andra lösligt integrerade identiteter av förstatlig, arkaisk härkomst” (Habermas 1984:138), men med uppkomsten av nationalstater omformas kollektiva identiteter under den ”moderna statsstrukturens tryck” (ibid). Nationen som kollektiv identitet lyder, enligt Habermas, två imperativ:

För det första förmås den att subjektivt förena den borgerliga privaträttens (senare också den politiska demokratins) egalitära strukturer inåt med de partikularistiska strukture- rna i de suveräna staternas självhävdelse utåt; och för det andra med den att befolk- ningen i hög grad kan samhälleligt mobiliseras (ty alla har ju del i nationalmedvetandet) (Habermas 1984:138).

Det demokratiska tänkandet grundade sig på uppfattningen att varje politisk enhet skulle representera och styras av folkets vilja och den allmänna viljan. Denna idé om folkvilja och nationen tjänade som vapen i folkets händer mot härskare (Calhoun 1994). Den de-

mokratiska nationalstaten fungerade som sammanhållande enhet samtidigt som individer som inte tillhörde denna enhet uteslöts. När denna idé om demokrati och folkvilja börjat användas kunde medborgarna inte

[...] longer stay so separate in their enclaves, for a common discourse about collective matters of public concern was required. Their various different grievences against each other had to be resolved not by an independent ruler but by some manner of putative representative of all of them, and their grievense against the state became often grievances against each other (Calhoun 1994:2).

Nationalismens idéer är jämte idéer om mänskliga fri- och rättigheter och demokrati ett av de mest signifikanta uttrycken för den politiska aspekten av moderniseringen. Idén, att nationerna själva ska bestämma över sitt öde, vilken Connor (1972) daterar till 1865 (se också Kedourie 1995, Alter 1989, Andersson 1991, Hobsbawm 1994, Gellner 1983), slog inte igenom förrän efter första världskriget och kom att betraktas som universellt giltig först efter andra världskriget. Förklaringen till att nationalismen bredde ut sig så kraftigt från 1870 fram till första världskriget var de sociala och politiska förändringar som ägde rum samt den internationella situation som rådde. De sociala förhållandena innebar bl.a. att moderniteten blev ett hot mot traditionella grupper; det växte fram nya sociala grupper och förekomsten av folkvandringar gynnade utvecklingen av nya nationaliteter. Politiska förändringar gjorde att människor började förstå orättvisor och ojämlikhet i nationella termer, d.v.s. att en nation förtryckte en annan och att lösningen på problemet därför var nationellt självbestämmande. Doktrinen innebar att etnicitet blev måttstocken för det po- litiskt legitima, genom att hävda att varje folk har rätt att bestämma över sig självt. Detta medförde att olika minoriteter världen över ifrågasatte den rådande politiska ordningen, statsgränserna och maktbalansen i de olika länderna.

Termen nationalism kan definieras som en uppfattning att den politiska och nationella

enheten bör sammanfalla.Nationalism är en doktrin om självbestämmande, men den är

mer än så, den är också, som Calhoun (1997:10) framhåller, ett sätt att uppfatta och hand- la i världen. Många förklaringar har getts till nationalism och uppkomsten av nationella identiteter. Geertz (1963), Smith (1996, 1991) m.fl. förklarar dessa fenomen som beståen- de av etniska identiteter vilka transformeras till nationella identiteter, medan Gellner (1983) förklarar de nya identiteternas uppkomst med politiska och kulturella förändringar i sam- band med industrialisering. Hetcher (1975) ser bl.a. nationella identiteter som responser på centrums utsugning av periferin.

Gellner har rätt i att nationalism är en modern företeelse uppkommen efter franska revolutionen och att den förklaras av kulturella och politiska förändringar. Men att för- klara uppkomsten av nationella identiteter med nationalism är att förenkla problemet. Om nationella identiteter vore produkter av nationalism då har vi med rent godtyckliga ideologiska konstruktioner att göra, vilket Anderson (1991) och andra framhållit. Därför är Gellners syn på nationens existens och förekomst alldeles för snäv och begränsad (se t.ex. Smith 1991, Anderson 1991).

Andersson (1991) Smith, (1996, 1991) Armstrong (1982) och Connor (1994) anser visserligen att nationalism hjälper till att skapa nationen och att detta är relativt moderna fenomen, men de vänder sig mot att det är mer en uppfinning än något annat och argu- menterar emot uppfattningen att nationalism enbart kan förklaras av industrialisering, modernisering eller formandet av staten. Deras uppfattning är att nationalism har starka rötter i premoderna etniska band. De argumenterar inte för att nationer är givna eller primordiala, men att deras rötter går längre tillbaka än den moderna tiden. De menar att nationernas etniska ursprung går långt tillbaka medan nationalism som ideologi är ett

modernt fenomen. Smith lyfter t.ex. fram kontinuitet i vissa etniska band som bevarat någon slags liknande identitet över årtusenden (t.ex. den judiska). Smith ser moderna na- tioner som fortsättningen på tidigare existerande etniska band som fördjupats och univer- saliserats i moderna tider till följd av tekniska och politiska förändringar. Smith framhåller att nationer och nationalism inte desto mindre tillhör det ovanliga, det atypiska, vad gäller ideal, känslor och övertygelser i det antika och premoderna samhället, men vidhåller att det finns en större kontinuitet och länk mellan premoderna etniska gruppers etnocentrism och dagens mer moderna nationer och nationalism än modernister som Gellner är villiga att inse. Smiths grundtanke är att i förklaringen av nationers uppkomst måste vi titta på de etniska banden och identiteterna som normalt har utgjort deras kulturella bas och spelat en viktig roll i formandet av uppkomsten av nationer.

Det är lika fel att förklara nationernas uppkomst med nationalism som att hävda att nationer enkelt följer på etniska grupper. Smiths argument för nationers etniska rötter är hållbara, men de etniska banden räcker inte för att förklara uppkomsten av nationer. Även i de fall där de etniska banden utgör grunden för nationen och transformeras till en natio- nell identitet kommer de att omtolkas och ges nya betydelser. Det faktum att det finns nationer som saknar etniska band (t.ex. USA) visar att denna förklaring inte räcker för att förklara uppkomsten av nationella identiteter. Delad kultur och politiskt deltagande kan ena människor i en nationell gemenskap. Vidare kan det vara så att samma etniska grup- per formerar olika nationer (t.ex. Australien och Nya Zeeland).

Jag ska avsluta detta avsnitt genom att anknyta till Anderssons förklaringar till uppkoms- ten av nationer och nationalism. Anderson (1991) vänder sig emot uppfattningen (Gellner) att nationalism inte uttrycker nationers uppvaknande till självmedvetenhet, utan att natio- nalismen uppfinner nationer där de inte existerar och betonar nationernas moderna exis- tens och hur dessa hänger samman med förändrade politiska, sociala och tekniska förhål- landen. Anderson menar att detta sätt att resonera missar något väsentligt om begreppet ”uppfinna”, som hänsyftar till folks fabricerande snarare än föreställande och skapande. Om vi får tro Anderson, blir följden av Gellners resonemang att han implicit pekar på att det s.a.s. existerar sanna samfund, vilka är icke-fabricerade och vilka kan ställas bredvid nationer, vilka är falska och fabricerade. Men, som Anderson mycket riktigt påpekar, är alla typer av samfund, större än primordialistiskt byggda bysamhällen med face-to-face- relationer, föreställda. Andersons analys vägleds inte av ifall samfund eller gemenskaper kan särskiljas genom huruvida de är falska eller äkta, utan istället i vilken form de är före- ställda. Enligt Andersson är nationen en föreställd gemenskap, som uppfattas som begränsad, suverän och baserad på jämlikt kamratskap oavsett rådande ojämlikhet och exploatering. Andersson uppfattar nationen som en speciell uppsättning kulturella artefakter vilka först uppkom spontant under 1700-talet utifrån en mängd komplexa krafter, sedan var möjliga att laborera med och göra självmedvetna och därigenom överföra till olika sociala miljöer och foga samman med olika politiska och ideologiska konstellationer, dessa artefakter blev sedan av stor emotionell betydelse för människor. Andersson påvisar starkt släktskap mellan nationella och religiösa föreställningar och visar att nationell gemenskap föds ur och i motsättning till den religiösa gemenskapen och feodalistiska ordningen. Den natio- nella gemenskapen ersätter den religiösa genom att svara mot människans behov av me- ning. När paradis och frälsning avlägsnas i sekulariseringsprocessen uppstår behov av er- sättning och idén om nationen fyller, enligt Andersson, denna funktion. ”What then was required was a secular transformation of fatality into continuity, contingency into mea- ning” (Anderson 1991:11). Samtidigt med nedgången av det religiösa samfundets språk och den feodala hierarkiska ordningen sker andra förändringar, vilka sammantaget formar

människors sätt att uppfatta världen. Så t.ex. faller den universella världsbilden samman och det historiska medvetandet föds, medvetenhet om olika former av kultur och nationer vinner terräng.

Anderson menar att det genom uppkomsten av nya kommunikationsformer, t.ex. bok- tryckarkonsten och tidningar, skapas en känsla av samtidighet och gemenskap. Individen blir medveten om att tusentals andra människor gör likadant som hon själv, människor vilkas existens hon är övertygad om trots att hon inte vet något om deras identitet. Ander- sons analys visar således att möjligheten att föreställa sig nationen förutsätter att tre grund- läggande kulturella fenomen förlorar sin axiomatiska makt över människors medvetande, nämligen uppfattningen om det religiösa heliga språket som gav inträde till sanningen om världen och livet. Denna uppfattning skapade, enligt Anderson, en transkulturell solidari- tet i dåtidens religiösa samfund. Tron på att den politiska och sociala ordningen var instif- tad av Gud och att kungen var Guds representant medförde att lojaliteterna var hierarki- ska, d.v.s. riktade mot regimen och kungen. Den tredje företeelsen som förlorade sin själv- klara ställning är uppfattningen om temporalitet som inte särskilde kosmologi och histo- ria. Dessa föreställningar inramade medvetandet och gav individerna mening. Dessa själv- klarheter och kulturella system föll samman till följd av ekonomisk förändring, social och vetenskaplig utveckling samt utvecklingen av snabbare kommunikationsformer. Tillbaka- gången av dessa system förklarar, enligt Anderson, logiken att sökandet efter ersättningen kom att bli ”a new way of linking fraternity, power and time meaningfully together” (An- derson 1991:36).

Mer än något annat bidrog boktryckarkapitalismen till denna sammanlänkning. Den skapade uppkomsten av inhemska språk, vilka trängde undan de heliga språken, framför allt latinet, och blev en bidragande faktor i reformationen, genom underlättande av kom- munikation mellan olika grupper. Dessutom började vissa monarkier standardisera och sprida folkspråken som instrument i centralisering och administration. Det betonas att folkspråkens utveckling sker omedvetet i initialskedet och först senare modelleras medve- tet (Anderson 1991, se också Hobsbawm 1994 och Gellner 1983).

What, in a positive sense, made the new communities imaginable was a half-fortuitous, but explosive, interaction between a system of production and productive relations (capital- ism), a technology, and the fatality of human linguistic diversity (Anderson 1991:42–43).

Andersons analys visar att dessa tryckta och standardiserade folkspråk bildade grundvalar- na för nationellt medvetande genom att 1) folkspråken standardiserades och upphöjdes till riksspråk. Allt fler började använda, läsa och skriva dessa språk och med detta föds indivi- dens medvetande och känsla av samhörighet med andra som använder språket. Dessa människor bildar embryot till den nationellt föreställda gemenskapen; 2) boktryckarka- pitalismen skapade en fasthet och ”objektivitet” i språket vilket bidrog till föreställningen att språket var av gammalt ursprung och spelade en central roll i den subjektiva föreställ- ningen om nationen; 3) boktryckarkapitalismen gynnade vissa dialekter framför andra, upphöjde dem till mall och standard och nationalspråk.

Sammanfattningsvis kan sägas att nationalismen är starkt förknippad med och grundad i moderna levnadsförhållanden; den förstås bäst som svar på tidigare gemenskapers upplös- ning till följd av kapitalism, industrialism och det dialektiska förhållandet mellan forman- det av den moderna staten och doktrinen om nationellt bestämmande.

Förhållandet mellan etnicitet, nation och stat

Det är i denna beskrivna kontext av modernisering och nationsbyggande som identitets- frågor blev problematiska; statsbildningsprocessen kunde inte ”undgå att återverka på den kollektiva identitetens form” (Habermas 1984:138). Stat, nation och etnicitet är inte sam- ma sak och tittar vi historiskt på dessa fenomen ser vi att nationalstaten är ett undantag i människans politiska samfällighets historia. Det är därför viktigt att begreppen nation, stat, nationalstat och etnicitet inte sammanblandas. Förhållandet mellan etnicitet, nation och stat är viktigt. Den ”problematiska” etniciteten är en grogrund för konflikter i många nationella och internationella sammanhang. Etnonationalism är en viktig faktor och kraft i konflikter mellan stater och etniska grupper och i uppkomsten av nya stater (Glazer/ Moynihan 1975, Hettne 1992, Smith 1991, Horowitz 1985, Tägil 1993, Johansson 1993, m.fl.).

Stat kan definieras som ett politiskt samfund med gemensamma institutioner och en

och samma kodifiering av rättigheter och skyldigheter för alla i samfundet (Weber 1983, 1987, Hettne 1992, Smith 1991, Gellner 1983). Detta samfund förknippas med och besit- ter ett territorium, ett landområde som staten har inflytande över och kontrollerar. Staten har bl.a. monopol på makten och rätten att beskatta sina medborgare och den har olika skyldigheter gentemot medborgarna som t.ex. upprätthållande av lag och ordning och bevarande av statens integritet. Staten är ett politiskt samfund med gemensam civil kultur och ideologi.

En nation kan vara uppdelad i flera stater och en stat kan bestå av flera nationer. Ytterst få nationalstater i världen är idag etniskt homogena. I dagens drygt 180 statsbildningar finns drygt 6000 språkgrupper och 5000 etniska grupper (Kymlicka 1996). Endast en stat av tio är homogen i etniskt avseende (Hettne 1992). I t.ex. Europa finns hundratals etniska minori- teter och endast Portugal och Island saknar inhemska etniska minoriteter (Widgren, 1982). En minoritet kan definieras som en grupp eller en befolkningskategori som p.g.a. fysis- ka eller kulturella kännetecken särskiljs från andra i samhället; minoriteten särbehandlas och behandlas ojämlikt och känner sig därför utsatt för kollektiv diskriminering. En mino- ritet befinner sig således i underläge mot de dominerande och begreppet uttrycker ett makt- förhållande mellan majoritet och minoritet, där den sistnämnda är den underlägsna par- ten. Denna position medför att minoriteten är relativt maktlös. Etniska minoriteter kan uppstå på tre olika sätt: de kan vara landets ursprungliga invånare eller ha kommit i mino- ritetsställning genom inflyttning och kolonialisation av andra grupper (t.ex. samer i Sverige), genom att en stats gränser läggs så att de inte följer de etniska eller språkliga gränserna, eller genom migration från ett land till ett annat.