Transformation av etnisk identitet

Modernisering, etniska eliter och etnohistoria

Ökad modernisering påverkar etniska gruppers möjligheter och sociala organisation på olika sätt; den kan leda till assimilation av olika etniska grupper, men den kan lika gärna leda till att de får ett ökat etniskt medvetande. I själva verket är moderniseringsprocessen en av nyckelfaktorerna i förklaringen av ökat etniskt medvetande. Olika etniska rörelser skapar och omskapar gradvis konturerna av sin etniska identitet och av dess olika kompo- nenter till följd av ökad indragning i moderniseringsprocessen.

Ökad modernisering i betydelsen att nationalstaten expanderar och berör etniska grup- per i djupare grad, kamp om resurser, territorium, att etniska grupper dras in i urbanise-

ring, industrialisering, att de i större utsträckning kommer i kontakt med andra grupper, ökade etniska konflikter, ökat hot mot etnisk överlevnad medför ett ökat etniskt medve- tande. (Eriksen 1993, Brass 1979, 1991, Horowitz 1985 m.fl.) Mycket pekar på att etnisk identitet blir mer betydelsefull då den upplevs som hotad (Horowitz 1985, Eriksen 1993, Smith 1991). Identiteten hos etniska grupper som genomgår dessa förändringar kan öka i betydelse och utgöra en källa till trygghet, säkerhet och känsla av kontinuitet (Eriksen 1993). Rädslan för förlust av gruppsärskildhet utgör ett mäktigt vapen mot nationsbyggen som för en assimilationspolitik. Exempel från andra framgångsrika etnonationalismer, till- sammans med rädslan för att domineras av andra kulturellt mer avancerade grannar, har hjälpt till att inspirera etniska rörelser och främjat etniska konflikter över hela världen (Smith 1991). Ökad grad av kontakter med idéer om nationalitet, demokratiska och uni- versella värden, kan också leda till ökat etniskt medvetande.

Moderniseringen utgör inte bara ett hot mot etniska grupper i form av assimilation utan utgör lika mycket möjligheter för etniska grupper att använda sig av dess olika sidor för att förnya sig själva och upprätthålla den etniska identiteten, genom ökad läs- och skrivkunnighet, ökade kommunikationsmöjligheter eller anammande av idéer om natio- nen. Möjligheten till spridande av litteratur och tidningar och till ökad kommunikation ökar möjligheterna för etniska grupper att öka sitt etniska medvetande och sin känsla av gemenskap. En föreställd gemenskap mellan individer som inte känner varandra kan ska- pas, litteratur och symboler kan spridas och produceras (jmf. med Andersons, 1991, ana- lys av nationernas uppkomst). Dessa förändringar leder t.ex. till ökade reflektioner (se Giddens 1990) och en objektiviering av levnadssätt (Eriksen 1993). Ett vanligt sätt som transformation av identitet genomgår är en process där en grupps kultur förvandlas till ett objekt som kan betraktas utifrån och som framställs som existerande oberoende av en grupps aktiviteter (Eriksen 1993). När kultur reifieras kan den sedan manipuleras och gruppen blir medveten om sin kultur och kan kommunicera den medvetet.

En gemensam källa i etniska rörelser är intresset för potentiella skiften av gruppgränser (Eriksen 1993, Brass 1979, 1991, Horowitz 1985, Barth 1969, Smith 1991). Utifrån detta är det sålunda lämpligt att tala om rörelser för assimilation och rörelser för differentiering, beroende på om det är släktskap eller olikhet som betonas. Gruppgränser tenderar att skifta med politisk kontext. Vilken variant det än handlar om så stödjer etniska rörelser upprätthållandet av gränser eller deras rekonstruktion. De kulturella rörelserna medför en omorientering av kollektiva övertygelser och praktiker samt religiösa, lingvistiska och his- toriska drag. Grupper som hotas av differentiering återvänder till det förflutna för att minska sin interna variation. Grupper som hotas av assimilation återvänder till historien för att bekräfta och befästa sin särskillnad från grupper omkring sig.

Det finns många etniska grupper som genomgått differentieringsrörelser (Horowitz 1985, Brass 1979, Eriksen 1993). Många gruppers gräns gentemot andra grupper i samma omgivning är porös. Ackulturation i t.ex. form av övergivande av eget språk eller religiös praxis till förmån för grannliggande gruppers normer är vanlig. Horowitz analys visar att för grupper vars språk och kultur varit nedvärderad har reaktionen på detta hot varit en kulturell pånyttfödelse; responsen reflekterar en medvetenhet om faran av gruppidentitet- ens försvinnande. Sådana grupper tenderar att betona sin separata historia och fientlighet mellan grupper och återupplivar minnen av kränkningar. Grupperna renar språket från inlånade ord från omgivande grupper. Religioner renas på samma sätt för att återvända till någon tidigare ortodoxi som kan ha existerat eller inte existerat. Gruppidentitet ges nytt eller återuppväckt kulturellt innehåll vilket åsyftar att göra gränser mellan grupper klarare

och därigenom göra det svårare för individer att korsa gränserna. En av huvudinsikterna i Horowitz analyser är att det som följer med skapandet av gruppskillnader är en ökad fientlighet mellan grupperna. Rörelser som går längst i hävdande av gruppens särskildhe- ter och tror sig vara i fara för assimilation, blir starkt separatistiska.

Som Horowitz (1985) visat föregår konstruktion och rekonstruktion av gruppgränser inte etniska konflikter, utan är snarare delvis en förutsägelse om konflikter, och medan etniska konflikter fortskrider kan dessa påverka gränsernas form och omfång. Vidare är inte gruppgränser en enkel produkt av gemensam kultur. Nya gränser som uppstår kan ändra kulturella mönster. Transformation av identitet är inte bara en slutprodukt av etnis- ka konflikter, utan måste ses som en reaktion på konflikter och på gränser och kultur. Transformationsprocesser är motsättningsfyllda p.g.a. interna förhållanden och andra grup- pers reaktion. De är aldrig enkla eller entydiga utan kännetecknas tvärtom av mångtydig- het, intern splittring och många gånger omvärldens ovilja att erkänna denna identitet. Etniska eliter spelar en nyckelroll i transformationsprocessen av den etniska identiteten, i mobilisering av gruppen och skapande av etniska samfund i samhällen som moderniseras (Wong 1977, Brass 1979, 1991, Cohen, 1974a, 1974b, Horowitz 1985, Eriksen 1993 m.fl.). I dessa studier betonas eliters tävlan om resurser och att dessa manipulerar viktiga symboler för att få massans stöd och uppnå politiska mål i mobiliseringen av gruppen. Detta ledarskap väljer de olika aspekter från kulturen som de tror tjänar till att ena grup- pen och som är användbara i gruppens intressen. Vad som är av vikt i sammanhanget är att med dessa val definieras samtidigt gruppen, dess identitet och gränser. Processer omkring förändrade gruppgränser eller transformation av etnisk identitet, processer omkring diffe- rentiering och assimilation, försiggår samtidigt med att politiska val fattas av ledare. I eliters moblisering av gruppen påverkas gruppens självidentitet och dess gränser, många gånger i en sådan utsträckning att de etniska samfund eller nationer som skapas av dessa processer ur föregående etniska grupper kan vara väsentligt annorlunda sociala formatio- ner än sina föregångare.

Sådana transformationsprocesser innehåller ofrånkomligen konkurrens och konflikt mellan olika eliter, klasser och grupper, både inom och mellan etniska kategorier. Etniskt självmedvetande, etniskt baserade krav och konflikter kan, enligt Brass (1991), bara upp- rätthållas genom att det finns konflikter mellan antingen inhemska och externa eliter eller mellan inhemska eliter. Källor till konflikt mellan eliter kan leda till utveckling av etnisk medvetenhet. I denna process väljer eliter och moteliter inom etniska grupper aspekter av gruppens kultur, ger dem nya värden och mening och använder dem som symboler för att mobilisera gruppen för att försvara dess intressen och positioner gentemot andra grupper. I denna process är de mest framgångsrika eliterna de som både tar hänsyn till gruppens mest djupliggande primodialistiska bindningar och dess skiftande politiska relationer med omvärlden. I de fall där grupper har haft en uppfattning eller känsla av identitet och sam- fund innan etnisk mobilisering tagit plats, och som bestått av eliter vilkas traditionella rätt att definiera gruppen och dess gränser varit väletablerad, kommer etnisk mobilisering un- der andra gruppers ledning än de traditionella eliternas att medföra konflikter om hur grup- pen ska definieras med avseende på dess karakteristika och omfattning (Brass 1974, 1991). Etniska ledare kan i allmänhet inte föra fram en identitet som inte tar hänsyn till och är baserad på bedömningar av relativ likhet och olikhet. Om den begreppsliga kontexten förändras för att återaktivera vissa högre eller lägre nivåer av en grupps eller undergrupps identitet, som tidigare betraktats som högt framträdande, kan sådana förändringar i iden-

titeten inträffa snabbt. Men i övrigt tar det tid att skifta och sortera. Nya etniska identite- ter kan inte skapas över en natt. ”There can be no ’big bang’ theory of ethnogenesis”, som Horowitz (1985:70) uttrycker det Den föregående existerande kulturen kan inte formas obetingat av eliterna. Smith (1991) understryker att omdefinitioner och omtolkningar inte enbart bör ses som uppfinningar eller konstruktioner av intellektuella, utan snarare ses som ett försök att föra samman västerländska processer av formandet av nationer med återupptäckt av det etniskt förflutna, vilket bidrar till att höja folket och dess folkkultur till scenens centrum.

Intelligentians främsta uppgift ligger i att mobilisera det tidigare passiva samfundet till en formerande nation kring den återupptäckta folkliga historiska kulturen. För att lyckas med detta är grupperna avhängiga en intelligentia som kan återvända till det förflutna för att nära övertygelser, känslor och traditioner. Målet med nationalisternas och de intellek- tuellas upplysning och folkbildning är att rena och aktivera folket. I det arbetet behöver de såväl stöd och belägg som argument från den etniska historien och starka omskapelser av samfundets upphöjda historia. Därför finns:

[...]the return to that past through a series of myths: myhts of origins and descent, of liberation and migration, of the golden age and its heroes and sages, perhaps of the chosen people now to be reborn after its long sleep of decay and/or exile. Together, these myth-motifs can be formed into a composite nationalist mythology and salvation drawn (Smith 1991:66).

Eftersom uppfattningar om delat ursprung är avgörande för etnisk identitet, är tolkningen av historien i etniska gruppers strävanden att rättfärdiga, hävda, upprätthålla och försvara sin identitet viktig. Kunskaper om historien spelar stor roll för upplevelsen och utform- ningen av identitet. När det sker en transformation av identitet krävs det också en omtolk- ning av ursprung, förfäder, gemensamma minnen och öden. Etnisk identitet förutsätter en uppfattning eller känsla av gemensamt ursprung och frågan om hur detta ursprung ska tolkas, hur långt tillbaka ursprunget ska dateras, är viktiga frågor. Dessa frågor avgörs av gruppens identitetsupplevelse i samtiden. Samtidigt spelar frågor om ursprung och här- komst en viktig roll i politisk legitimering av hävdande av identitet (Eriksen 1993, Smith 1991, Horowitz 1985, Brass 1991 m.fl.). En grupps behov, position och självtolkning spelar således stor roll för hur ursprunget ska tolkas och hur långt tillbaka i historien man ska gå. Det står helt klart att olika samfund skiljer sig väsentligt åt vad gäller samfundets histo- ria, dess djup och rikedom, hur långt tillbaka den går, hur pass välbevarad den är, hur erkänd den är av andra folkgrupper etc., det vi här kan kalla för etnohistoria. Medan vissa samfund har en lång och välkänd historia och är förmögna till att framkalla denna etno- historia har andra samfund en kortare, mindre ihågkommen, dokumenterad och erkänd historia. Det finns också t.ex. etniska kategorier vilka inte har annat än en ung historia av förtryck och kamp.

En rik etnohistoria kan vara en betydelsefull källa för kulturell makt och föremål för kulturell politisering (Smith 1991, Brass 1991, Eriksen, 1993). Tanken är att samfund som besitter en sådan rik etnohistoria har vissa konkurrensfördelar gentemot de mindre gynna- de samfunden. De intellektuellas roll är i det senare fallet tvåfaldig. De måste s.a.s. åter- ställa en tillräckligt stor kvantitet av gemensam historia för att övertyga sina medlemmar om att de har ett ärofullt förflutet, och dessutom måste de göra det tillräckligt äkta för att övertyga utomstående skeptiker.

Enligt Smith är det vanligen de mindre samfunden som måste kompensera sin avsaknad av en lång, rik och sammanhängande etnohistoria genom ”kulturella krig” – i vilka filolo- gi, arkeologi, antropologi och andra vetenskaper används för att spåra släktskap och röt-

ter för att knyta befolkningen till deras ursprungsområden och kulturer. Denna kulturella tävlan, styrd av den ojämna distributionen av etnohistoria, ses som den drivande kraften i den omfattande utvidgningen av folklig mobilisering och kulturell politisering.

Tolkningen av historien och hur det verkligen var är intrikat. Det finns en diskrepans mellan etniska ledares presentation av sin historia och den ”faktiska” historien. Etniska ledare framställer t.ex. inte inre fiendskap, utan de framställer en kultur som omfattar alla grupperingar vilka tidigare kan ha varit inbördes oförenliga och i strid med varandra och inte uppfattat sig som ingående i denna kultur. Dessa kultur- och historietolkningar fung- erar som en enande faktor för de olika grupperingarna gentemot andra utomstående grup- per. Etniska ledare skapar medvetet en etnisk motkultur och flera drag av denna kultur kan vara nya konstruktioner (Brass 1991, Eriksen 1993).

Men som vi argumenterat i kapitel 3 kan inte etniska grupper konstruera sina identite- ter hur som helst. De kan inte tolka sin historia som det passar dem, utan deras identitet är också produkten av den faktiska historien, de erfarenheter, minnen och den kultur grup- pen fått i arv. Att betrakta historien enbart som nuets konstruktion av det förflutna är ohållbart. En identitet som konstrueras utan att stämma överens med ett folks historia, deras minnen eller erfarenheter, kommer sannolikt inte att leva vidare (Peel 1989). Det är inte bara nuet som formar det förflutna utan det förflutna formar också nuet. Historiska aspekter av etnisk identitet kan inte reduceras till förhållanden i nuet. Människors identi- tet är lika mycket svar på samtida förhållanden som på deras förflutna. En grupps etnohis- toria är inte bara ett medel för konstruerande av identitet i samtiden, utan den utgör också rötterna och innehållet i samt begränsar respektive möjliggör identiteten och olika föränd- ringar av den.

Transformation från etnisk till nationell identitet

Transformation från etnisk till nationell identitet är kanske det vanligaste sättet varpå etniska gruppers identiteter förändras till följd av ökat indragande i moderniseringspro- cesser. Med syftet att senare i analysen ta ställning till om detta också är fallet för vår undersökningsgrupp och diskutera om dess kollektiva identitet mest adekvat kan beskri- vas som etnisk eller nationell identitet, eller om denna kollektiva identitet, enligt hypote- sen i arbetet, snarare har transformerats från att ha varit etniskt religiöst baserad till att bli etniskt nationellt baserad förs nedan en diskussion om etniska gruppers ökade indragande i moderniseringsprocesser, etniska eliters inflytande över transformation av etnisk identitet och hur denna politiseras.

Denna diskussion förs utifrån presenterade argument i kapitel två: Den avgörande skillnaden mellan nation och etnicitet ligger i att den förra främst innebär strävan till att utgöra ett politiskt samfund och göra anspråk på självbestämmande medan etniska solida- riteter och identiteter hävdas när grupper inte söker ”nationell” autonomi utan snarare erkännande, antingen inom eller över nations- eller statsgränser (Weber 1987, 1983, Cal- houn 1997, Eriksen 1993). Den avgörande skillnaden mellan nation och etnisk grupp är således att den förra är kopplad till politisk makt i form av suveränitet eller autonomi medan så inte är fallet för den senare. Känslor av etnisk respektive nationell solidaritet är desamma med undantaget för att den etniska solidariteten saknar vilja till strävande efter politisk självständighet. Utifrån detta kan en nation definieras som en speciell variant av etniskt samfund, eller snarare som ett politiserat etniskt samfund med erkända grupprät- tigheter i det politiska systemet.

Flera frågor kring transformationsprocessen från etnisk identitet till nationell identitet är väsentliga: under vilka förhållanden blir etniska grupper samfund, och under vilka för-

hållanden inträder etniska grupper i konkurrens och konflikt med varandra? Under vilka förhållanden är det troligt att ett etniskt samfund gör anspråk på status som nationalitet och vilka är förutsättningarna för denna framgång? Hur förklarar man transformationen som inträffar i kultur, beteende och gränser hos ett folk, medan det genomgår rörelsen från etnisk grupp till nationalitet? Eftersom det är uppenbart att etniska och nationella rörelser ofta tilltar och avtar i intensitet över tid inom en och samma grupp, hur kan man då förklara återuppståndelsen av etnicitet och nationalism bland olika folk under olika tider på olika platser?

Vissa grupper gör aldrig övergången från etnisk grupp till etniskt samfund, medan an- dra gjort den i början av den moderna tiden, eller senare i nedmonteringen av multietniska stater (Brass 1974, Eriksen 1993). Den första kategorin kan definieras som ”förlorade folk”; de har uppgått i andra folk och har assimilerats. Den andra kategorin är nyligen formade etniska grupper och nationaliteter under 1800- och 1900-talen, t.ex. walesare, irländare, judar och majoritetsgrupperna i västländerna. Särskiljande religiösa minoriteter har i moderna tider ofta utvecklats till etniskt självmedvetna samfund (Armstrong 1982, Smith 1991, Brass 1991).

Utvecklingen från etnisk grupp till etniskt samfund är särskilt förknippad med tidiga stadier i multietniska samhällens modernisering (Brass 1991). I denna process har många etniska grupper återupptäckt sitt ursprung och sina identiteter (Eriksen 1993, Brass 1991). Connors (1978) analyser visar t.ex. att en grupp av människor först måste veta vilka de

inte är etniskt sett innan de vet vilka de är. Folk som t.ex. kroater och slovener under det

habsburgska imperiet var medvetna om att de inte var tyskar eller magyarer långt tidigare än de utvecklade en mer positiv identitet eller medvetenhet om den nationella identiteten. Deras positiva identitet, d.v.s. vilka de var, var istället formad i det lokala eller regionala, i klanen eller stammen. Connors poäng är att individerna kan vara omedvetna om den et- niska identiteten. Utifrån dessa argument föreslår han att en nation är en självmedveten etnisk grupp, d.v.s. så länge individerna i en etnisk grupp inte är medvetna om sitt medlem- skap eller om gruppens annorlundaskap utgör de ingen nation. Slutsatsen är att en etnisk grupp s.a.s. kan definieras av andra, av utomstående, medan nationen av nödvändighet är en självdefinierad enhet.

Underliggande i transformationsprocessen bland etniska grupper utanför västerlandet vilka reagerar mot västerniseringen ligger i ”the imperative of a moral and political revolu- tion, one which requires the people to be purified from the accretions of centuries, so that they can be emancipated into a political community of equal citizens” (Smith 1991:64). Denna transformation inbegriper flera interrelaterade processer såsom rörelse från sam- fundets passiva underordning till dess aktiva politiska anspråk och rättigheter; rörelse för att placera samfundet i dess hemland, i ett säkert och erkänt sammanhållande territorium; rörelse för att förse det territoriella samfundet med ekonomisk enhet; rörelse för att place- ra folket som huvudangelägenhet och att fira folket genom att omskola det i nationella värden, normer och myter samt en rörelse att vända etniskt medlemskap till legalt medbor- garskap (Smith 1991, Brass 1991).

Beroende på gruppens uppfattade behov och krav, dess storlek och distribution, dess relationer med andra grupper, den politiska kontexten, kan anspråken riktas mot relativt modesta civila utbildningsmässiga och politiska rättigheter och möjligheter för individuel- la medlemmar i gruppen, eller för erkännande av gruppens kollektiva existens som en nationalitet (Brass 1991). Grupper som av egna ansträngningar lyckats uppnå och upprätt- hålla grupprättigheter genom politiskt handlande och politisk mobilisering sträcker sig ofta bortom detta för att etablera sig som en nationalitet (Horowitz 1985, Brass 1991,

Eriksen 1993). Etniska gruppers skapande av samfund innehåller val av speciell dialekt eller religiösa praktiker, klädstil, symboler (Armstrong 1982, Smith 1991, Brass 1991). I detta finns det vissa sociala grupper som har fördelar och andra som förlorar.

Brass (1991) argumenterar för att modernisering och industrialismens ojämna utveck- ling och att vissa gynnas mer än andra inte i sig är tillräckligt för att förklara utveckling av nationellt medvetande. I Brass (1974) modell om etniska gruppers mobilisering betonas eliternas roll, balansen mellan social mobilisering och assimilation av etniska grupper och byggandet av politiska organisationer för att främja gruppidentiteter och intressen samt den statliga politikens påverkan på dessa förhållanden. Brass uppfattning om studie av etnici-