Från imperium till nationalstat

Milletsystemet

Det ottomanska imperiet är ett klassiskt exempel på det plurala samhället. Furnivalls be- skrivning av ett pluralt samhälle i södra Asien stämmer utomordentligt väl också för det ottomanska imperiet:

[...] probably the first thing that strikes the visitor is the medley of peoples [...] It is in the strictest sense a medley, for they mix, but do not combine. Each group holds by its own religion, its own culture and language, its own ideas and ways. As individuals they meet, but only in the marketplace, in buying and selling. There is a plural society, with diffe- rent sections of the community, living side by side, but separately within the same poli- tical unit. Even in the economic sphere there is a division of labor along racial lines” (Furnivall i Braude/Lewis 1982a:1).

Det ottomanska imperiet var ett multietniskt, multireligiöst samhälle, bestående av musli- mer, kristna och judar, vilka alla tillbad sina gudar, följde sina ritualer och sin liturgi och hade sin distinkta kultur. De olika folken fick styra sig själva i sociala och religiösa frågor genom sina hävdvunna rättigheter. Milletsystemet uttryckte essensen och utgjorde grun- den för det mångkulturella samhället. I milletsystemet levde människor och religiösa sam- fund sida vid sida och lydde under sin respektive religions lagar och domstolar. Religiösa ledare svarade inför sultanen för sina egna folk (Palmer/Colton 1990, Macfie 1998:7). Varje samfunds legala traditioner och praktiker, i synnerhet vad gällde frågan om indivi- dens personliga status såsom giftermål, död och arv, respekterades och upprätthölls i im- periet. Olika språk och litteratur levde sida vid sida. Möjligheter till avancemang och rike- dom var öppna i olika grad för imperiets undersåtar. När imperiet stod på sin höjdpunkt rådde en tämligen stor grad av kommunal autonomi och ett uthärdligt skattetryck med stark militärisk centralregering (Braude/Lewis 1982a, Lewis 1997).

Milletsystemet möjliggjorde milletens religiösa, kulturella och etniska bestående samti- digt som de var inlemmade i staten administrativt, ekonomiskt och politiskt (Braude/Lewis 1982a, Lewis 1997, Braude 1982, Bardakjian 1982, Hacker 1982, Cohen 1982, Macfie 1998). Det var samtidigt genom milletsystemet som den ottomanska staten styrde sina icke muslimska undersåtar. Staten hanterade individer i milleten som medlemmar i ett samfund och inte som individer (Braude 1982). Termen millet betydde ursprungligen ett religiöst samfund eller religiöst definierat folk, men kom under 1800-talet att betyda nation.

A millet was a religio-political community defined by its adherence to a religion. Its members were subjects to the rules and even to the laws of that religion, administered by its own chiefs, naturally in so far as these did not conflict with the laws and interests of the state. In return for this measure if religious freedom and communal autonomy, non- Muslim millets owed allegiance to the state and accepted the limitations and disabilities of dhimmi status (Lewis 1997:321–322).

Alla kristna i hela imperiet betecknades administrativt som Rum, romare, med betydelsen grekisk-ortodoxa och överhuvud var den ekumeniske patriarken i Konstantinopel. Arme- nier och judar, var inte lika etniskt heterogena som Rum-samfundet, de hade andra tradi- tioner och de hade svårt att acceptera den grekisk-ortodoxt baserade patriarken i Konstan-

tinopel. Dessa grupper fick egna millet med patriarker (Braude/Lewis 1982a).Det fanns

fyra huvudmillet i det ottomanska imperiet: det muslimska, grekiska, armeniska och det judiska. Alla fyra definierades uteslutande i religiösa termer. Det muslimska millet var det dominerande och största och bestod av flera olika språkgrupper. Det grekiska bestod för- utom av etniska greker, av olika ortodoxa samfund medan armeniska millet var mer ho-

mogent och huvudsakligen bestod av armenier vilka var medlemmar i den armeniska kyr- kan. Men i detta millet ingick också turkisktalande och tidvis kopter i Egypten samt sy- risk-ortodoxa. Dessa grupper förenades genom sin monofysitiska gudsuppfattning. Det judiska millet bestod av judar (Braude/Lewis 1982a, Lewis 1997).

Alla kristna ortodoxa fördes samman under en religiös auktoritet. Sultanen godkände valet av patriarken, men det inskränkte inte milletens inneboende rättigheter och frihet. I vissa avseenden hade patriarken större frihet och mer makt under sultanen än vad han haft under den bysantinska tiden. Prästerskapet hade kontroll över kyrkoorganisationen, sko- lorna och domstolssystemen. De administrerade kyrkans omfattande egendomar och med denna ekonomiska makt etablerade den ortodoxa kyrkan sin auktoritet över samfunden. Milleten grundades på tro oberoende av ras, nationalitet eller språk. Alla ortodoxa dyofysiter under sina respektive ledare lydde under den grekiske patriarken och alla orto- doxa monofysiter under sina respektive ledare lydde under den armeniske patriarken. En individ (kristen) som inte tillhörde något millet hade ingen civil status, ungefär som när en individ saknar medborgarskap idag. Milletsystemet urskilde även de minsta kristna kyr- korna. Det är viktigt att understryka att de olika milleten bestod av en mängd olika etniska grupper. Denna interna variation var inte utan betydelse, men under en stor del av millets- systemets historia var det inte etnisk solidaritet som definierade grundläggande identitet eller gemenskap. Milletsystemet var ett sociokulturellt och kommunalt ramverk primärt baserat på religion och sekundärt på etnicitet som i sin tur återspeglade språkliga skillna- der. Religionen försåg varje millet med ett universellt trossystem medan etniska och språk- liga skillnader bidrog till variation, delning och splittring inom varje millet. Det strama bandet mellan religion och etnicitet som hade varit kännetecknet för gruppidentitet i Mellanöstern bevarades och anpassades till det ottomanska systemets behov och krav på ett unikt sätt (Karpat 1982). Milleten var universella och anationella medan det lilla sam- fundet var särpräglat, lokalt och skilde sig etniskt och språkligt från andra samfund. Mil- letsystemet genererade på så vis religiös universalitet och lokal provinsialism.

Genom att bilda slutna grupper bevarade samfunden sina distinkta ritualer, vilka var mer eller mindre knutna till den religion de identifierade sig med (Chevallier 1982). Religi- onen gav legal och moralisk legitimitet åt särskiljande även om den gav en känsla av tillhö- righet i det mänskliga, det universella.

Språket fungerade både som medel för kommunikation och som särskiljande märke för etnisk delning inom varje millet, fastän språkliga skillnader hade begränsad politisk bety- delse fram till 1700-talet när det grekiska språket började användas som medel för särskil- jande av grekerna från de övriga folken i det grekiska millet (Karpat 1982). I jämförelse med språkets roll som bestämmande för nationell identitet i väst, är det påfallande att språket inte hade denna betydelse i det ottomanska imperiet (Braude/Lewis 1982a). Alla folk hade ett distinkt liturgiskt språk. Men liturgins språk behövde inte nödvändigtvis vara det som talades på gatan eller i hemmet. Kyrkornas ledning och liturgi kunde använ- da ett språk medan deras anhängare talade ett annat språk; de olika samfunden bestod av flera språk, de var multilingvistiska.

Religion, språk, samfund, etnicitet och familjen var basen för den sociokulturella nationaliteten i milleten. Religionen var heligförklarad och kommunal och fungerade till- sammans med familjens överordning som en auktoritetshierarki med patriarken i varje millet i toppen. Ett samfund var en religiös församling lika mycket som det var en social och administrativ enhet. Varje samfunds lägre ledarskap bestod av prästerskapet, vilket fungerade som förmedlare mellan sina samfund och det högre prästerskapet. Familjen var

samfundets grund och dess huvudinstitution som bevarare och överförare av kultur. Mil- letsystemet favoriserade fusionen mellan familjen och samfundet.

Det ottomanska imperiets upplösning och den turkiska nationalstatens uppkomst

Det ottomanska samhället genomgick grundläggande förändringar under 1600- och 1700- talen under påverkan av en mängd interna och externa ekonomiska, militära och politiska faktorer. Under första halvan av 1800-talet hade det ottomanska imperiet varit på ned- gång i över tvåhundra år och verkade stå på randen till kollaps (Lewis 1997, van Bruines- sen 1992, Tuchman 1992). Förändringarna ändrade besittningsrätten till jorden, föränd- rade armén, sociala institutioner, kommunala organisationer och milletens sociala struk- tur och ledarskap. Under slutet av 1800-talet ökade den statliga interventionen och till- sammans med bebyggande, urbanisering och handel ställde det många etniska grupper under tryck (Macfie 1998, Kasaba 1997, Keyder 1997a, 1997b, Mardin 1997, Karpat 1982). Västerländska idéer cirkulerade fritt, tidningar grundades, intellektuella efterlyste ett nationellt turkiskt återuppvaknande, järnvägar byggdes (Palmer/Colton 1990).

Kollapsen av det ottomanska imperiet under första världskriget fick enorma följder, inte bara för olika folkslag som under lång tid levt inom imperiets gränser, utan senare fick det också regionala konsekvenser genom uppkomsten av nya stater samt förändrade maktrelationer mellan världsmakterna USA, England, Frankrike och Ryssland. Efter för- sta världskriget hade ottomanerna förlorat alla tidigare besittningar med undantag av det som ungefärligen motsvarar dagens Turkiet. Besittningarna uppdelades i intressesfärer mellan främst England och Frankrike (Macfie 1998, Tuchman 1992, Palmer/Colton 1990). Segermakterna gjorde också anspråk på delar av Anatolien och armenierna strävade efter att bilda en egen stat. I kölvattnet av imperiets upplösning och under västmakternas kon- troll och förmynderi blev många folkslag med tiden självständiga och nya stater, nationella enheter och statsgränser skapades (ibid).

Fredsfördraget vid Sevrès som följde 1920 utgjorde en revidering av de territoriella anspråk som flera folk ställt i Paris 1919 (Macfie 1998). Wilson lade 1918 fram de 14 punkterna om principerna för byggandet av freden. Huvudprincipen i fredsuppgörelsen var erkännandet av nationellt självbestämmande. I punkt tolv, säger Wilson, att vid upp- delningen av det ottomanska imperiets besittningar måste de underkuvade folken tillför- säkras ”helt ostörda möjligheter för en autonom utveckling” (Wilson citerad i Tuchman 1992:351). I fördraget i NF skrev han vidare att ”vid valet av mandatärland måste man i första hand beakta befolkningsgruppernas egna önskemål” (ibid s. 351). Ungturkarna ac- cepterade inte fredsfördraget och under ledning av Mustafa Kemal reviderades det vid fredskonferensen i Lausanne 1923, där det undertecknades. Fördraget erkände Turkiets territoriella integritet (Macfie 1998).

Händelserna runt sekelskiftet – olika reformförsök inom det ottomanska imperiet och senare dess upplösning, sekulariseringen och den turkiska nationalstatens uppkomst, är olika händelser och tillika grundläggande förändringar som underminerade de politiska vanorna och de religiösa trossystemen (Macfie 1998, Kasaba 1997, Keyder 1997a, 1997b, Mardin 1997). Den nya staten Turkiet reste sig som en fågel Fenix ur askan av det kollap- sade och upplösta och till stora delar annekterade imperiet. Den nya nationalistiska led- ningen under Mustafa Kemal och hans avantgarde strävade efter att skapa en rationell samhällsordning av västerländskt snitt. De strävade efter att modernisera och utveckla landet och att implementera nya lagar och förordningar så effektivt som möjligt i hela nationen. Med dessa händelser ifrågasattes och betraktades gamla tankestrukturer, värde- hierarkier och ordningar som ålderdomliga och obsoleta. Som andra nationella rörelser

var även den turkiska revolutionär och vände sig mot främlingar och andra utomstående (Fein 1993). Den ville reformera och effektivisera samhället och inte bli beroende av väst- länderna (Alter 1989).

För första gången i ett muhammedanskt land blev regeringsmakt och religion strängt åtskilda. Den turkiska republiken stadfäste religionens och statens totala skilsmässa. Den förklarade religionen vara en privatsak, och tolererade alla religioner. Regeringen omorganiserades efter världsliga och icke-religiösa principer med ursprung i franska revolutionen. Koranens lag förkastades. Den nya lagen tog till mönster från den schwei- ziska lagboken, som var den senast kodifierade europeiska lagsamlingen och utgick från Code Napoleon (Palmer/Colton 1990:276).

Ungturkarna var starkt påverkade av upplysningsidéerna och de eftersträvade konstitutio- nalism mot sultanens envälde och ottomanism, d.v.s. politisk frihet. Turkiet hade vunnit sin självständighet och nationalisterna under Mustafa Kemals ledning genomförde en re- volution. 1923 infördes konstitution och republiken utropades (Macfie 1998, Kasaba 1997, Keyder 1997a, 1997b, Mardin 1997, van Bruinessen 1992). Mustafa Kemal valdes till president. Grundandet av republiken var begynnelsen på en ny fas på det moderniserings- projekt som inletts flera decennier tidigare under imperietiden, men som inte avsatt några påtagliga spår i samhället. Denna gång tog moderniseringsarbetet fart på allvar.

Turkish modernizers had readily identified modernization with Westernization – with taking a place in the civilization of Europe. Modernity, in their conception, was a total project: one of embracing and internalizing all the cultural dimensions that made Eu- rope modern. They were not satisfied simply with the increasing rationality, bureau- cratization, and organizational efficiency; they also professed a need for social transfor- mation in order to achieve secularization, autonomy for the individual, and the equality of men and women. This project permitted local culture no greater space than that of the folkloric; it accepted no adulteration of modernity with a quality adjective such as Islamic or Turkish (Keydar 1997b:37).

Ungturkarna med sin ledare i spetsen anammade idén om nationalstaten; en nation, en stat, ett språk, en kultur och ett sekulariserat land. Atatürk avfärdade och upphävde islam som officiell religion samt initierade och genomförde många reformer för att underlätta moderniseringen av landet. Ambitionen var att modernisera landet genom sekularisering, reducerande av prästerskapets makt, bekämpande av feodala makt- och auktoritetsstruk- turer på landsbygden, införande av ett statligt enhetligt skolsystem, konstitutionell demo- krati och ökad jämställdhet mellan könen (Macfie 1998, Kasaba 1997, Keyder 1997a, 1997b, Mardin 1997, van Bruinessen 1992). Jämte nationalism och sekularism kom popu- lärism att finnas som grundbult i den nya regimen. Grundidén var att alla republikens medborgare var jämlika oavsett klass, stat, religion eller yrke. Kampen mot feodalismen och dess herrar fördes bland annat genom expropriering av stora landområden i de östra provinserna, men jorden gavs inte till de jordlösa utan till ”turkifierade” nybyggare från andra områden (van Bruinessen 1992).

Denna moderna stat genomgick samma förändringsprocesser och hade att lösa samma problem som andra moderna stater (Hobsbawm 1994, Alter 1989, Anderson 1991). Det ottomanska imperiet var ett stort territorium under en politiskt suverän, men trots mak- tens suveränitet i centrum rådde en faktisk spridning av makten med en mängd olika och halvt autonoma maktcentra (Gellner 1983). Dessa semiautonoma centra vaktade, enligt Gellner, noggrant sina friheter och behöll sin autonomi framförallt tack vare centralmakt- ens svårigheter med att försöka effektivisera och kontrollera den agrara befolkningen. Dessa förändringsprocesser innebar att staten styrde ett avgränsat territorium. Staten var

den högsta makten och landets avlägsna delar och invånare drogs allt mer inom statens makt och räckvidd. Moderniseringen skedde tekniskt, infrastrukturellt, ekonomiskt och politiskt. Myndigheter, organisationer och institutioner upprättades och effektiviserades. Folkräkningar, skolgång, värnpliktstjänstgöring, dokumentation och registrering av indi- viden, folkbokföringar av födslar och äktenskap ingick i statens apparat att leda och for- ma en befolkning, att kontrollera och disciplinera den. Kommunikation och utbyte mellan centrum och periferi ökade. För att förverkliga uppställda mål var det nödvändigt att bygga ut infrastrukturen och ena och inkorporera olika delar av landet med varandra. Nu blev minoriteterna inte avlägsna och statsmakterna kunde lättare nå ut, vilket också kunde utgöra ett hot mot etniska gruppers kulturella överlevnad (se t.ex. Hettne 1992, Horowitz 1985).

Två grundläggande problem (Hobsbawm 1994) för staten var att utveckla och finna den optimala tekniska och administrativa apparaten för att förverkliga sina mål och inten- tioner. Det andra problemet var att binda medborgarnas lojalitet och identifikation till staten och inte till andra enheter som kunde hota den. Ett vanligt sätt att legitimera den nya ordningen var att identifiera staten med folket och nationen, att hävda att staten var folkets representant. I legitimeringen behövdes en civil religion, d.v.s. patriotism. Denna civila religion skapar inte bara medborgarnas passiva utan också deras aktiva lojalitet. Det var inte alltid som statspatriotism och nationalism sammanföll, men om den senare kunde inkorporeras i den förra skulle statsmakternas makt och inflytande öka väsentligt. Stats- makterna eftersträvade denna inkorporering och statspatriotismen förstärktes genom spri- dande av den nationella gemenskapen genom olika institutioner som skolan, värnplikts- tjänstgöringen och genom symboler, ritualer, emblem m.m.

Naturligtvis var staterna böjda att utnyttja sina allt effektivare medel för kommuni- kation med invånare, framför allt folkskolorna, till att sprida bilden av ’nationen’ och det nationella arvet samt inskärpa kravet på trohet och binda alla vid landet och flag- gan; ofta kunde myndigheter ’uppfinna traditioner’ eller hela nationer för detta syfte (Hobsbawm 1994:121).

Ett annat och kanske effektivare sätt att skapa sammanhållning mellan olikartade delar ”av oroliga befolkningar var att ena dem mot utomstående” (Hobsbawm 1994:121). De omvälvande förändringar vilka inträffade och pågick under slutet av 1800- och början av 1900-talet inom det ottomanska imperiet och sedan hos dess arvtagare Turkiet, andra imperiers intervention, deras försök och också framgångar att skapa allianser mellan olika folkgrupper i imperiet med hjälp av löften om skydd och hjälp i processen att skapa själv- ständiga stater, skapade nya plattformer för påverkande och formande av de etniska rela- tionerna. Omställningen från det ottomanska imperiets tolerans för kulturell, språklig och religiös mångfald, olika etniska gruppers relativt stora autonomi i sociala, religiösa och kultu- rella frågor var total. Inrikesministern Talaat Bey yttrade till en ambassadtjänsteman att

[...]porten vill utnyttja världskriget för att grundligt undanskaffa de innersta fien- derna ’de inhemska kristna’ – utan att i detta bli störd av utländska diplomatiska interventioner (Lepsius 1919:xxv i Yonan 1998:16).

I en jämförelse mellan plurala samhällen och nationalstater har olika gruppers överlevnad och samlevnad varit möjliga i högre utsträckning i de förra samhällena än de senare. Med imperiets stagnation, kraftiga teknologiska, sociala och politiska reformer och sedermera uppkomsten av nationalstaten förlorade milletenheten all sin tidigare självständighet och autonomi. Ottomanerna var inte intresserade av språklig, kulturell eller social assimilation

av de underkuvade folken (Palmer/Colton 1990). I fredsfördragen på 1920-talet tillkom vissa av de gamla milletens rättigheter endast de grekiska, armeniska och judiska minorite- terna medan de syrisk-ortodoxa och nestorianska assyrierna förlorade alla sådana. I för- dragen undertecknades att icke-muslimer skulle ha rätt till undervisning på sitt språk, rätt att utöva sin religion och kultur, men av olika anledningar fick inte syrisk-ortodoxa och nestorianska assyrier erkännande som etniska minoriteter.

Med otaliga reformer under det ottomanska imperiets sista decennier och uppkomsten av den nya republiken var landet formellt en konstitutionell demokrati. Republiken var den rest som räddats från det forna imperiet, men nederlaget i kriget på axelmakternas sida och västmakternas samt grannländernas anspråk på ytterligare landområden fick av- görande följder för landets inhemska minoriteter. Den radikala transformation från det multietniska och multireligiösa imperiet till en nationalstat fick allvarliga och avgörande följder för den följande politiska inriktningen vad gäller identitetspolitik, hanterandet av den etniska mångfalden och minoriteternas status, rättigheter och möjligheter att existera i landet. Före världskriget antogs tanken om islams överordnade ställning i den turkiska identiteten.

Förr eller senare måste den fullkomliga ottomaniseringen av alla turkiska undersåtar genomföras, men det är uppenbart att detta aldrig skulle uppnås genom övertalning, utan att man skulle behöva ta till vapenvåld. Rikets karaktär skulle vara muslimskt och muslimska inriktningar och traditioner måste respekteras. Andra nationaliteter skulle undanhållas organisationsrätt, ty decentralisering och självförvaltning skulle vara för- räderi mot det turkiska riket. Nationaliteterna skulle vara en ’guantité négligeable’. De skulle få behålla sin religion, men inte sitt språk. Utbredande av turkiska språket skulle vara ett huvudmedel för att säkra den muslimska dominansen och assimilera övriga element (Johannes Lepsius 1919:xvii-xvii citerat i Yonan 1998:15).

Den turkiska nationalstaten skulle representera turkarna som ett suveränt folk; ”Icke- turkar i Mindre Asien blev nu ’utlänningar’” (Palmer/Colton 1990:275) och olika folk- grupper som levde inom statsgränserna och inte identifierade sig med denna blev förtryck- ta minoriteter istället. Detta illustrerar en av farorna med att världen är indelad i nationer nämligen ”the persecution of ’indigestible’ minorities in the drive for greater national ho-