Nyförståelse av universalism och partikularism

Etnicitetens överlevnad kan idag inte diskuteras utan förståelse av 1) diskursen om moder- nitet i allmänhet och problematiken kring universalism versus partikularism i synnerhet, och 2) förändrade strukturella förhållanden i samhället såsom fördjupad globalisering, nationalstatens försvagade politiska suveränitet och förändrade funktion samt ökad om- fattning av migration.

Frågan om universalism respektive partikularism intar en central ställning i slaget om det moderna och tillhör en av de mest brännande teoretiska och politiska frågorna idag. Under lång tid har universalismen gått hand i hand med homogenisering och etnocentrism i politiken och samhällsvetenskaperna. Det är dessa universalitetsanspråk som under 60- talet ifrågasätts både teoretiskt och politiskt. Kritiken har teoretiskt avlossats från post- strukturalister och postmodernister, och politiskt av feminismen, etniska grupper, gayrö- relsen och ekologirörelsen.

Moderniteten har återbeskrivits utifrån olika marginaliserade gruppers – etniska mino- riteter, kvinnor, homosexuella, ekologiska rörelser och medborgarrättsrörelser – stånd- punkt och perspektiv. Denna nyskrivning av moderniteten har varit lyhörd inför och tagit intryck av dessa gruppers röster och i större utsträckning tillåtit dem att delta i det offent- liga och vetenskapliga samtalet. (se t.ex. Gilroy 1993, Calhoun 1995). Det är föga över- raskande att de marginaliserade tidigare i stor utsträckning varit exkluderade från samta- let och att dessa grupper förkastar, ifrågasätter och omtolkar viktiga idéer, antaganden och begrepp inom samhällsvetenskaperna. Samtidigt har synandet och ifrågasättandet av det moderna projektet självt troligtvis gett utrymme och argument för och styrka åt olika slags

minoriteter för ett filosofiskt och vetenskapligt grundat argumenterande för mångfald. Den ökade sensibilitet och den utvidgade agoran för samtal och diskussion om modernitet har stora följder för både orienteringen och referensramen inom vetenskapen och i det större samhället för politik, etik, sociala relationer av olika slag och i synnerhet för erkän- nandet av mångfalden av erfarenheter, kultur, etik etc.

I kritiken av modernitetens problematiska sidor angrips upplysningsfilosofin, moderni- tetens ideologiska och intellektuella manifestation i allmänhet, och i synnerhet det moder- na projektets ambition att bl.a. utveckla en universell moral och tro på universalism och objektivism. Utifrån t.ex. Foucaults (1983, 1987) och Nietzsches (1954a, 1954 b) stånd- punkter om den perspektivistiska och historiska karaktären av kunskap, sanning, frihet och vetenskap och hur dessa är relaterade till maktförhållanden och maktutövning gör kritiken gällande att modernism pålägger en rationalitet och enhetlighet på all mångfald i den sociala ordningen och förespråkar partikularism, mångfald och kontextualism; kriti- ken angriper universalismen häftigt och likställer den med homogenitet, etnocentrism och dolda, ensidiga uppfattningar (se t.ex. West 1994, Fergusson 1994, Lorde 1994). Samti- digt visar ”försvararna” (se t.ex. Habermas 1987b, Alexander 1995, Dickens/Fontana 1995, O’Neill 1994, Antonio/ Kellner 1995, Carleheden 1996) av upplysningens projekt och ambition med universalismen, dess goda prestationer som upphävandet av ojämlikhet, ståndsskillnader, reglering av den starkares dominans över den svagare, tron på mänskliga normer och värden, möjligheterna till förståelse och omöjligheten och svårigheterna i före- slagna lösningar med mångfald och partikularism.

Ett, för vårt vidkommande, viktigt uttryck för denna kritik är nyförståelsen och granskan- det av uppfattningen om kollektiva identiteter, samhället och mer precist nationalstaten, dess roll och legitimitet. Europeiska tänkare, speciellt formade av nationalistiska idéer, utvecklade idéer om samhällen som enhetliga, internt integrerade avskilda enheter inom vars gränser människor i princip var mer eller mindre likadana eller borde vara det (Cal- houn 1995, Bauman 1992, 1994, Beck 1998). En förklaring till universalismens bortträng- ning av mångfald och annorlundaskap, är att en stor del av samhällsvetenskaperna impli- cit antagit att människor lever i en social värld, och utifrån detta har uppfattningen om avgränsade och internt integrerade samhällen skapats, medan gränsöverskridande relatio- ner och avvikande och annorlunda identiteter och kulturer betraktas som problematiska kvarlevor från en förfluten tid. Denna uppfattning om individen som ingående i en singu- lär social kontext eller miljö återspeglade, menar Calhoun, hur det sociala livet var organi- serat och hur det borde vara organiserat. Calhouns argument är att Durkheim, Weber m.fl. implicit antog eller underlät att ifrågasätta idén om att människor levde i en social värld, ett samhälle eller kollektiv i taget. Att människor kunde ingå i flera kollektiv, tillhöra flera sociala världar, ha flera språk eller medvetanden, framgår inte av deras teorier.

Vad som fortfarande betraktas som samhällvetenskapernas och sociologins studieobjekt är ända från samhällsvetenskapernas födelse till nuet samhället definierat i nationalstats- termer. Den outtalade premissen har varit att samhällets och nationalstatens gränser i stort sammanfaller. Denna premiss har Smith kallat metodologisk nationalism (Beck 1998:39). Definitionen utgick och utgår fortfarande från idén om det singulära avskilda enhetliga samhället, d.v.s. nationalstaten. Detta begreppsliggörande har framställt samhällen som

[...]quite clearly delimited systems, which have their own inner unity. Now, understood in this way, “societies” are plainly nation-states. Yet although a sociologist speaking of a particular society might casually employ instead the term ”nation” or ”country”, the character of the nationstate is rarely directly theorised (Giddens 1990:13).

Sociologins konventionella uppfattning av samhället, som Beck kallar ”container-teorin om samhället” (1998:42ff) förutsätter samhällen med ”statlig behärskning av rummet”. Homogeniteten i samhällen är i huvudsak produkten av statens kontroll vilken styr, regle- rar, avgränsar, upprättar olika sektorer, aktiviteter och praktiker i samhället såsom utbild- ning, arbetsmarknad, infrastruktur, socialpolitik m.m.

Detta innebär att den sociologiska blicken följer nationalstatens ordnande auktoritet, makt och myndighet. Detta kommer till uttryck i att samhällen definitionsmässigt är underordnade stater: samhällen är statssamhällen; samhällsordningen betyder statlig ordning (Beck 1998:42).

Samhällsvetenskapernas studieobjekt uppfattas som homogena och inordnade och avgrän- sade i olika kollektiva identiteter och olika samhällssfärer. Det föreligger en skarp diskre- pans mellan denna teori om samhället och dess verkliga beskaffenhet. Det måste klart framhållas att vi bör vara kritiska mot detta konventionella sätt att uppfatta och begrepps- liggöra det sociala rummet av framförallt två skäl. Det ena skälet har diskuterats ovan. Samhällets gränser kan inte reduceras till nationalstatens även om statens behärskning och kontroll av det sociala livet inte får förbises. Vidare är inte teorier eller idéer om att män- niskor ingår i en singulär social eller kulturell kontext hållbara eftersom dessa kontexter inte är internt integrerade avskilda enheter. Det andra skälet till att vi bör ifrågasätta den traditionella uppfattningen om samhället, d.v.s. den nationsstatliga modellen av samhället, är nationalstatens avtagande suveränitet och förändrade funktioner till följd av globalise- ringskrafter, transnationella beroendeband och utbyte m.m.

I och med globaliseringen i alla dess dimensioner uppstår däremot inte bara en ny mång- fald av förbindelser och korsförbindelser mellan stater och samhällen. Mer ödesdigert rasar dessutom hela byggnaden av de grundantaganden efter vilka samhällen och stater hittills har koncepierats och organiserats som territoriella, från varandra avgränsade

enheter. Globalitet innebär att enheten av nationalstat och nationellt samhälle bryter

samman. Det utvecklas nya makt- och konkurrensförhållanden, konflikter och över- lappningar mellan nationalstatliga enheter och aktörer å ena sidan och transnationella aktörer, identiteter, sociala rum, situationer och processer å den andra (Beck 1998:40).

Transnationell handel, globalisering,interkontinentell och internationell migration, trans-

nationell kultur,transnationella politiska och ekonomiska aktöreretc. ger skäl till nytän-

kande och utmanar den klassiska uppfattningen av den moderna nationalstaten. Denna

fördjupade globalisering markerar att signifikativa förändringar inträffat i västerlandet

sedan 60-talet. Om vi t.ex. begränsar diskussionen till Europa är tre utvecklingslinjer och tendenser urskiljbara; i vissa avseenden förstärker dessa och är ömsesidigt relaterade till varandra och är bärande element i dessa förändringar: 1) Den ökade omfattningen av immigration till kontinenten, med dess följder i form av ökad, eller kanske i vissa avseen- den uppkomst av, etnisk och kulturell variation och mångfald; 2) Det transnationella mo- derniseringsprojektet som EU innebär, skapar nya politiska och ekonomiska figurationer med efterföljande effekter i form av förändringar och modifieringar av idén om den suve- räna nationalstaten, nationalism och medborgarskap (se t.ex. Petersson 1999); 3) De allt- mer utvecklade och utbyggda transnationella kommunikationsstrukturerna vilka möjlig- gör samtidighet och upphäver tidens och det sociala rummets begränsningar. Invandringen till Europa medför att de europeiska staternas gränser blir porösa vilket skapar behov av omprövning och nyförståelse av den nationella identiteten. Men framförallt är utveckling- en i framförallt Västeuropa och den andra moderniseringsvågen, d.v.s. byggandet av EU, det bästa och mest tvingande exemplet på och beviset för att behovet av nytänkande om nationalstatens innebörd, roll och funktion är stort. Moderniseringsvågen, de nämnda för-

ändringarna samt EU:s fyra friheter för arbete, kapital, varor och tjänster, underminerar nationalstatens traditionella makt, roll och funktion. Framväxten av nya realiteter som de nämnda, liksom migration och miljöproblem är inte möjliga att hantera, kontrollera och lösa med enbart nationalstatens kapacitet.

Mot bakgrund av beskrivna debatter och grundläggande förändringar av samhället kan således mycket av hittillsvarande skrivande och reflekterande kring etnicitet ifrågasättas utifrån nya argument och idéer och har också på senare tid synnerligen ifrågasatts inom samhällsvetenskaperna, framför allt i USA de senaste decennierna (se t.ex. Kymlicka 1996, Calhoun 1995). En viktig förklaring till den ökade uppmärksamheten för nyförståelse av etnicitet och att frågeställningar om identiteter och mångfald ses i ett nytt ljus ligger i omvärderingen och nytänkandet av moderniteten och etniska gruppers större deltagande i den offentliga debatten. Denna nyförståelse hänger också samman med och är en följd av flera betydelsefulla och signifikanta förändringar såsom fördjupad och accentuerad globa- lisering, nationalstatens urspuration och dess avtagande politiska suveränitet, multikult- uralism och migration. Det bärande argumentet är att ovan beskrivna substantiella för- ändringar av samhällets sociala, ekonomiska, politiska och kulturella konstitution och kritik av den nationalstatliga modellen av samhället påkallar och nödvändiggör nya an- greppssätt och teorier i studiet av etnicitet, etniska relationer, kollektiva identiteter och det så kallade mångkulturella samhället. I framväxten av nya strukturella och globala enheter, nya former för mänskliga möten och identiteter har nya former av tänkande och kritik utvecklats.

Hela diskursen om nationalitet, nationalism och nation är ett distinkt och signifikativt exempel på en nyförståelse och ett nytt begreppsliggörande av många grundläggande teo- retiska kategorier som den klassiska moderna teorin och självförståelsen vilade på bland sociologins klassiker. Gentemot den klassiska uppfattningen av och förståelsen av univer- salism och nationalstatens enhetliga nationella identiteter, förespråkar kritikerna (postmo- dernister) kontextualism, relativism, pluralism och mångfald. Idén om kulturell national- ism, den överintegrerade uppfattningen om kultur som något enhetligt och monolitiskt som sammanfaller med statsgränserna, idén om den homogena nationalstaten i etnisk och folklig bemärkelse samt idén om nationalismen och essentialistiskt orienterade teorier om kollektiva identiteter, är i många avseenden ifrågasatt från den samtida samhällsveten- skapliga utkiksposten (se t.ex. Taylor 1994, Bauman 1992, Calhoun 1995, Gilroy 1993). Vad dessa nya insikter har lärt oss är t.ex. det historiskt specifika med diskursen om nation, kultur, etnicitet och identiteter. Även föreställningar och teoretiserande om etnici- tet har denna perspektivistiska och historiska karaktär. Under de senare decennierna har många förkastat de traditionella antropologiska och sociologiska definitionerna av etnis- ka grupper som statiska, deskriptiva och mekaniska och strävar efter mer dynamiska, omfattande och analytiskt användbara definitioner (se t.ex. Eriksen 1993, Tonkin et al 1989). De problematiska innebörderna och etniska gruppers status betonas. Många antro- pologer arbetar utifrån anti-essentialistiska perspektiv och förstår och ser etnicitetens rela- tion och subjektiva natur, dess föränderliga och kontextuella natur till skillnad från gamla objektivistiska synsätt som intresserade sig för att peka ut objektiva kulturella drag. Även den ”gamla” användningen av kulturbegreppet har kritiserats eftersom kulturbegreppet är befläckat med betydelser som inte är försvarbara, det är ett begrepp som är konstruerat för att studera den andre, de främmande, andra folk. När begrepp som kultur skapas produ- ceras också skillnader. En annan typ av kritik är att kulturbegreppet saknar maktaspekten.

Omvärderingen och kritiken av moderniteten har inte minst möjliggjort ett ”uppvaknan- de” av etnicitet ideologiskt och diskursivt. Det är viktigt att förstå återuppvaknandet av etnicitet som en indikator på att den tidigare rådande undertryckta mångfalden inte er- känts av den rådande ideologin, och att retoriken om homogeniteten och det enkulturella samhället har blundat för och varken velat acceptera eller tolerera mångfalden. Som det argumenterats ovan har den teoretiskt och politiskt föreställda homogeniteten i samhället aldrig existerat; vad som existerat är idén om homogenitet och strävanden och ansträng- ningar för att skapa och åstadkomma en sådan (se t.ex. Bauman 1992, 1994). Vi kan säga att homogenitet existerade mer i form av episteme än i den sociala verkligheten. Men ett erkännande av mångfalden var oförenligt med den klassiska teorin om modernitet och skulle innebära att grundprinciperna för utvecklingen av modernitet, där graden av mo- dernitet och progressivitet mättes efter graden av homogenitet, standardisering, centralise- ring och enhetlighet socialt och kulturellt, motsades.

Med de moderna samhällenas uppkomst med byråkrati och kapitalism förändrades et- niska samfunds politiska betydelse. I de gamla multinationella imperierna var de etniska samfunden erkända och hade kulturella, sociala och religiösa friheter, men de var samti- digt politiskt maktlösa. Med den moderna statskyrkan (i västerländska samhällen), det byråkratiska samhället och statens integrerande funktioner fanns det inte längre plats för denna form av autonomi eller friheter om de stod i motsättning till det moderna samhällets krav på integration, homogenisering och standardisering. Den politiska nationalismens ideologi krävde och strävade efter att alla individer tillhörande en nation skulle bygga och förfoga över sitt territorium och sin stat. Detta förutsatte enhetlighet och homogenitet ur etnisk synvinkel vilket skapade helt nya konflikter i de flesta nybildade stater, vars verklig- het bestod av etnisk mångfald.

Relaterat till dagsfärska diskussioner om det mångkulturella, orsakad av senare decen- niers migration, är det essentiellt att påminna om att heterogenitet och mångfald existerat redan före denna moderna migration. Homogenitet, centralisering och standardisering är moderna skapelser intimt sammanknutna med nationalstaten. Det är därför viktigt att diskussionen om kulturell mångfald inte förstås på så sätt att denna mångfald är något nytt i historien, utan tvärtom att den är karaktäristisk för historien. Vad som däremot är nytt är den framskapade sociala ordningen och idén om homogenitet, om enhetliga nationalstater och idén om och legitimeringar av detta. Mångfald har varit en normalitet under den största delen av människans historia och började betraktas som problematisk med moder- niteten och nationalstaternas framväxt. Om detta är korrekt är den diskussion om mång- fald som tog fart på 1960-talet inte något nytt utan en fråga som aktualiserats på nytt.

Kampen för erkännandet av etnisk identitet utgör ett uttryck för olika former av identi- tetspolitik som har format och formats av olika rörelser, av vilka de så kallade frigörelse- och livsstilsrörelserna vilka uppkom i Västeuropa och Amerika på 1960-talet är mest kän- da, d.v.s. feministrörelser, homosexuella rörelser, afroamerikanska rörelser, ungdoms- och alternativrörelser, ekologiska och sociala rörelser. Termen etnicitet myntades för att be- skriva det återupptäckta fenomenet som moderniseringsteorin i decennier dödförklarat. Det sker en intellektuell omsvängning på 1960-talet ifråga om modernisering och etnicite- tens överlevnad (se t.ex. van den Berghe 1976). På ett ideologiskt plan åtföljdes denna intellektuella svängning av en legitimitet av etnisk och rasmässig separatism. Etniska iden- titeter och rasidentiteter betraktades inte längre som gamla kvarlevor från det förflutna och inte heller ansåg man att existerande statsgränser en gång för alla var givna och heliga. Därför är det mer korrekt att se förändringen som en följd av att frågan om etnicitet förts fram i ökad omfattning i det offentliga samtalet, att flera forskare och andra upp-

märksammar och skriver om den och därmed ger den en mer officiell prägel, och att den påverkar det allmänna medvetandet mer påtagligt än tidigare då vetenskapliga teorier och samhällets ideologi inte erkänt den. Om detta är korrekt kan också i anslutning till detta hävdas att ”återuppvaknandet” snarare handlar om ett officiellt erkännande av den etnis- ka identiteten. I den grad det varit ett reellt återuppvaknande kan det främst förklaras med att det återspeglar betydelsen och vikten av etniciteten för människor och deras kamp för att få vara annorlunda, och inte med att den ersatt arbetarklassidentiteten.

Den kanske viktigaste förklaringen till erkännandet av etniska identiteter är att männi- skors möjlighet och förmåga att föra sina intressen och formandet av identitetsprojekt in i den offentliga sfären och in i den politiska processen har ökat kraftigt sedan 1960-talet (Calhoun 1995). En viktig förklaring till detta är statens expansion och intensifieringen av dess räckvidd i vardagslivet (se t.ex. Habermas 1987a, 1984). Staten föreslår att det är praktiskt möjligt att förändra vardagslivets organisation. Detta orsakar också motstånd från berörda människor. En annan förklaring till att den moderna eran frambringat så många rörelser, är delvis att varje våg av aktivism stimulerar till ny potential för ytterligare aktivism. Ett förhållande som accentueras med ökad globalisering i form av ökade kom- munikationsmöjligheter, spridande av idéer, nyheter, budskap och möjligheter för olika grupper att utnyttja dessa förhållanden för att driva sina frågor. Genom den ökande glo- baliseringen lever människor i allt mindre utsträckning i slutna sociala rum avgränsade gentemot varandra av nationalstaten. Transnationella skeenden och aktörer medför att samhällets konturer i allt mindre utsträckning sammanfaller med nationalstatens och den statliga behärskningen av det sociala rummet avtar. En viktig följd av detta är att statens makt att forma kollektiva identiteter minskar, den ökade globaliseringen och statens avta- gande suveränitet ger ökat utrymme åt t.ex. etniska grupper att hävda sina identiteter och använda sig av världssamfundet för att utöva påtryckning på staten.

DEL 2