Arten och dess habitat

Fragmentering och förlust av arters livsmiljöer anses ofta vara en av de viktigaste orsaker till att arter minskar eller dör ut.²⁵⁸ För att den biologiska mångfalden ska bevaras räcker det således inte med att anpassa uttaget av arten till de ovan beskrivna ekologiska kriterierna, även tillräckligt med livsmiljöer måste bevaras. För bevarandet av biologisk mångfald i sin helhet bör fokus vid skydd av områden vara särskilt på livsmiljöer som hyser en stor mångfald av arter (s.k. hot-spots), endemiska arter eller som hyser genetiskt särpräglade bestånd av arter.²⁵⁹ I denna avhandling utgör uttaget av viltarter analysobjektet och därför beskrivs endast kortfattat några ekologiska faktorer gällande artens krav på habitat som kan anses vara särskilt viktiga i samband med jakt.

Exempelvis finns en kopplingen mellan artens utbredningsområde, såväl storlek som kvalitet, och effekten av jaktuttaget. Ytterligare en koppling mellan artens krav på habitat och jakt är att habitatförbättringar kan innebära att arterna blir mer livskraftiga

258 Med fragmentering följer även förlust av habitat, isolering av habitat samt försämring av habitat.

Dessa processer är svåra att skilja åt, men generellt sett anses habitatförlust vara den viktigaste orsaken till förlust av biologisk mångfald. Ju mindre habitat desto större betydelse får dock fragmenteringen. Se Naturvårdsverket (2005), s. 61.

259 I ett globalt perspektiv finns dessutom en stor del av (åtminstone den terrestriella) biologiska mångfalden på artnivå koncentrerad till en liten yta av världens totala yta. Den största delen finns i tropikerna, särskilt i regnskogsområden (detta gäller även mångfalden på ekosystemnivå). P.g.a. denna geografiska isolering har således de flesta av världens arter en mycket liten spridnings-/migrationskapacitet, något som brukar benämnas att arterna är endemiska. En negativ påverkan inom ett område med hög artrikedom kan således få stor påverkan på den biologiska mångfalden. I ett lokalt och regionalt perspektiv finns färre endemiska arter och arterna har generellt sett större spridnings migrationsområden. Det är således av stor vikt för bevarandet av den biologiska mångfalden att skydda områden med endemiska arter även om de ej är sällsynta. Se Naeem och Duraiappah (2005). Dessutom antas vissa sällsynta arter bara förekomma i vissa speciella, artrika områden. Dessa teorier är intressant när det gäller att hitta lämpliga indikatorarter för exempelvis sällsynta arter eller artrika växt- och djursamhällen. Se Naturvårdsverket (2005), s. 64-66.

och därmed förändra förutsättningarna för hållbara jaktuttag. Syftet med beskrivningen nedan är således att utgöra underlag för den sista delen av analysen i kapitel 5.

2.4.1 Habitat, livsmiljö och biotop

Begreppen habitat, biotop och livsmiljö används i såväl ekologiska som rättsliga sammanhang. Användandet av begreppen är dock inte enhetlig. Ett förtydligande i begreppens innebörd och hur de används i denna avhandling är därför nödvändig innan de olika kriterierna beskrivs. Enligt ekologisk litteratur definieras habitat ofta som;

”artens levnadsplats under en viss del av dess livscykel”.

Denna definition överensstämmer med de definitioner som återfinns i rättskällorna. I konventionen om biologisk mångfald (artikel 2) definieras habitat som ”den plats eller typ av område där en organism eller en population förekommer naturlig”²⁶⁰ och i habitatdirektivet (artikel 1) definieras habitat som ”en miljö som kännetecknas av särskilda abiotiska och biotiska faktorer, och där en art lever under något av stadierna i sin biologiska cykel”. Ett habitat utgör således levnadsplatsen för en enskild växt- eller djurart, definitionen utgår således från arten.

En biotop däremot utgår från naturtypen. Enligt ekologisk litteratur kan biotop definieras som ett;

”genom lokalklimat, markbeskaffenhet, växt- och djurliv, avgränsat område med enhetlig miljö och organismsammansättning, d.v.s. en typ av omgivning, med naturliga gränser, där vissa växt- eller djursamhällen hör hemma (en naturtyp med en enhetlig karaktär och struktur för en särskild typ av växt- eller djurarter)”.

Begreppet biotop används således för att beskriva en naturtyp som avgränsas geografiskt utifrån särskilda abiotiska och biotiska egenskaper. Exempelvis kan biotopen beskrivas utifrån jordart, växtplats eller vegetation (såsom torräng, hällmarkstallskog) eller störningsslag (såsom brandfält eller snölega). Biotopens speciella egenskaper gör att vissa organismer trivs bättre än andra och biotopen påverkar därför vilka djur och växter som lever i området. En och samma biotop kan innefatta många olika habitat för växter och djur. Eftersom habitat och biotop kan, men

260 Författarens fria översättning.

inte nödvändigtvis behöver sammanfalla kommer begreppen att användas med de olika betydelserna som ovan beskrivits. D.v.s. habitat beskriver ett område som utgår från arten, medan biotop används synonymt med naturtyp.

Utöver begreppen habitat och biotop används även begreppet livsmiljö, ibland synonymt med biotop och ibland synonymt med habitat. I habitatdirektivet (artikel 1) definieras livsmiljö som

”land- eller vattenområde som kännetecknas av särskilda geografiska, abiotiska och biotiska egenskaper, oavsett om de är naturliga eller delvis naturliga”.

Direktivets definition av livsmiljö motsvarar vad som ekologisk brukar definieras som biotop eller naturtyp. Livsmiljö kommer dock här att användas synonymt med habitat, d.v.s. med koppling till arten.

2.4.2 Artens krav på utbredningsområde

Arter är som sagt beroende av livsmiljö för att överleva in situ, d.v.s. i vilt tillstånd.

Olika arter har olika krav på habitat på grund av olika livsstrategier och det är således nödvändigt att identifiera artens specifika habitatkrav om ett fullständigt skydd av arten ska kunna säkerställas. Även om olika arter har olika habitatkrav finns dock vissa generella samband. Ett sådant är det mellan utbredningsområdet storlek och möjligheterna till bevarandet av livskraftiga populationer. Utöver storleken är dock även kvaliteten på området avgörande för bevarandet av arterna. Särskilt viktigt är bl.a.

förekomsten av reproduktions-, häcknings- och viloplatser. Ur ett landskapsperspektiv (vilket inkluderar även sjöar och hav) bör även arters spridningsvägar säkerställas.

En utgångspunkt är att definiera vad som utgör artens naturliga utbredningsområde med avseende på både storlek och kvalitet. Att identifiera en arts naturliga utbredningsområde är dock inte alltid helt enkelt eftersom arters utbredningsområde, på grund av naturlig och antropogen påverkan, förändras över tiden. En arts naturliga utbredningsområde brukar därför ofta betraktas som hela det geografiska område, där arten under någon tidsperiod efter senaste nedisningen regelbundet har förekommit naturligt.²⁶¹ Detta område kan således skilja sig åt från artens nuvarande utbredningsområde. Eftersom utbredningsområdet är föränderligt även utan antropogen påverkan kan det inte definieras en gång för alla.²⁶²

261 Se exempelvis Niklasson och Nilsson (2005).

262 Kommissionen (2007), s. 10.

Eftersom olika arter har olika krav på sitt utbredningsområde kommer de att reagera olika på fragmentering av habitat.²⁶³ Arter som har låg spridningsförmåga samt kortlivade organismer är oftast känsligast för fragmentering av områden medan långlivade arter med buffertsystem (exempelvis växtarter med fröbank eller klonbildningsprocesser). Även parasiter och predatorer är vanligen extra känsliga eftersom de ofta kräver stora fragment. När det gäller artgrupperna däggdjur och fåglar, som ofta har stora arealkrav och nyttjar olika biotoper som habitat, finns ofta ett samband mellan populationens livskraft och dess möjligheter till utredning. Ju större sammanhängande område desto mindre risk för utdöende, enligt den s.k. art/area-teorin.²⁶⁴ En anledning till detta är att ett större område ofta är mer heterogent och reducerar temporära variationer samt variationer i populationens tillväxttakt. Risken för att högkvalitativa habitat inom området försvinner helt är mindre ju större området är.

Ett större område möjliggör således för arterna att hitta lämpliga habitat på grund av större variation av olika naturtyper (biotoper).²⁶⁵ Studier visar att när ett habitat minskar till mindre än 10-30 procent av det ursprungliga (naturliga) utbredningsområdet ökar utdöendet av olika däggdjurs- och fågelartpopulationer kraftigt och även övriga djur- och växtarter som är knutna till habitatet minskar kraftigt.²⁶⁶ Generellt gäller att ju mer fragmenterade områden är, desto större areal av de aktuella habitaten kräver arterna för att överleva.²⁶⁷

Sambandet mellan förändringar i utbredningsområdets storlek och arternas livskraft är dock ofta icke-linjär.²⁶⁸ Det finns således en kritisk nivå för hur litet området kan vara för artens långsikta överlevnad som skiljer sig åt mellan arter, ett s.k. tröskelvärde för utdöende.²⁶⁹ Efter detta tröskelvärde är risken att minskningen av arterna går mycket fort, vilket bland annat beror på att slumpmässiga variationer då kan få oproportionerliga konsekvenser och leda till att hela populationer dör ut. Detta betyder att en viss förändring av livsmiljön inte alltid leder till en motsvarande förändring av populations livskraft. Ju mer påverkad en livsmiljö är av mänsklig aktivitet desto större är risken att livsmiljön förändras på ett mer oförutsägbart sätt.²⁷⁰

263Funktionella grupper (samma ekologiska funktion) och s.k. guilds (arter med liknande livsstrategier som konkurrerar om samma resurs) kan användas istället för arter för att tolka mönster och skapa generella lagar om påverkan på den biologiska mångfalden av förändringar i livsmiljön. Användandet av funktionella grupper och guilds anses vara bättre naturvårdsindikatorer än enskilda arter eftersom risken för slumpmässiga faktorer minskar (ekologiska processer opererar på dessa snarare än på enskilda arter).

Se även Naturvårdsverket (2005), s. 60-63.

264 Hanski (1998), s. 35. Se även Naturvårdsverket (2005), s. 50.

265 Arter med stora arealkrav och som regelbundet rör sig och nyttjar olika biotoper, reagerar generellt sett starkt på fragmentering av habitat genom att populationsstorleken förändras efter till habitattillgången, i vissa fall till och med linjärt (exempelvis spillkråkan) eller genom att populationen försvinner från de mindre fragmenterade habitaten (exempelvis tjäder, mesar och vissa lövskogsfåglar). Linjära samband gäller dock inte alltid. Se mer nedan.

266 Se även Naturvårdsverket (2005), s. 60. Detta gäller även för de stora rovdjuren som inte kan bevaras genom små fragmenterade områden. Se SOU 2007:89, s. 75.

267 Naturvårdsverket (2005), s. 60.

268 Det innebär att även sambandet mellan förändringar i livsmiljön och den biologiska mångfalden i sin helhet är icke-linjär. Se Skogstyrelsen (1998), s. 21.

269 Fragmentering av habitat är en av de faktorer som påverkar denna kritiska nivå.

270 Skogstyrelsen (1998), s. 21.

2.4.3 Spridningskorridorer

Vissa arter kräver mycket stora områden för sin överlevnad. Det går dock ofta inte, av bl.a. praktiska och ekonomiska skäl, att skydda hela de utbredningsområden som en art är beroende av.²⁷¹ Ett alternativ är därför att skydda flera små bevarandeområden (skydd av vissa biotoper). När det gäller vissa arter, särskilt sådana med låg spridningsförmåga, kan dessa till viss del skyddas inom ett litet bevarandeområde.²⁷² Ofta krävs dock att det finns korridorer mellan bevarandeområden när dessa är små och utspridda, d.v.s. när inte hela artens utbredningsområde skyddas. Det krävs således att det finns ett ”nätverk”

av biotoper som möjliggör för arten att sprida sig från ett område till ett annat och förbli en sammanhängande population inom dess naturliga utbredningsområde. Ur ett jaktperspektiv kan detta exempelvis innebära införandet av jaktfria zoner. Flera studier visar dock att fragmenteringen av habitat är den viktigaste faktorn för arters utdöendeprocess och spridningskorridorer anses inte kunna kompensera för habitatförluster i fragmenterade landskap.²⁷³ Det innebär således att skapande av spridningskorridorer enbart fyller en funktion om de områden som korridorerna avser binda samman ges ett effektivt skydd, däribland sådana habitat som är särskilt viktiga för arternas överlevnad.