Jaktvård och bevarandet av viltarterna

Så småningom blir hänsynen till naturvården i jaktlagstiftningen mer omfattande, vilket bland annat visar sig i att fredningsinstrumentet utvidgas både i tid och i antal arter och

565 De arter som omfattades, och tiderna, angavs i 12 § i Jaktstadgan. Skogshare, bäver, ejder och beckasiner fredades genom 1864 års jaktstadga och morkulla samt samtliga simänder genom 1879 års jaktstadga. Se även SOU 1983:21, s. 85. En ändring av fridlysningstiderna skedde redan 1869.

566 Några andra viktiga lagändringar var de försäljnings- och transportförbud för fredat vilt som infördes med syftet att motverka illegal jakt samt borttagandet av rätten att förfölja och döda djur som inte redan fallit. Se om detta i Haglund (1980), s. 288.

567 Se 9-11 §§ i Jaktstadgan. 11 § angav att björn, varg, lo, järv, räv, mård, utter, själ, örn berguv, hök och falk räknas som skadedjur.

568 Se SOU 1974:81, s. 318.

569 För att fridlysningen skulle bli överblickbar fick domänstyrelsen i uppdrag att i april varje år införa i Svensk författningssamling en sammanfattad redogörelse för berörda bestämmelser.

570 Haglund (1980), s. 296.

571 150 fågelarter listades i en särskild bilaga.

att krav på jaktvård infördes i lagstiftningen.⁵⁷² Jakten kom således att i allt större omfattning styras även av offentligrättsliga regler om hur och när jakten fick ske.

4.3.1 Ökade krav på naturvårdshänsyn i jaktlagstiftningen

Under 1900-talet kom jaktlagstiftningen i stor utsträckning att reformeras både vad gäller målsättningar och struktur. 1900-talets jaktlagstiftning knyter liksom tidigare lagar jakträtten till markägandet. Emellertid inskränktes markägares fria förfoganderätt till förmån för det allmänna intresset i större utsträckning än tidigare lagar.⁵⁷³ I den nya jaktlagstiftningen infördes bl.a. regler om förbud mot olämpliga fångst- och jaktmetoder samt möjligheter till sammanslutningar av jaktmarker genom enhälliga beslut.⁵⁷⁴ Trots en viss ökad hänsyn till naturskyddet i den nya jaktlagstiftningen fortsatte dock många av viltpopulationerna att utarmas. Särskilt av denna anledning ansågs det efterhand återigen föreligga behov av ny jaktlagstiftning.⁵⁷⁵ Betydande omarbetning skedde 1927 och 1931 utarbetades två motioner som kom att få stor betydelse för den följande jaktlagstiftningen.⁵⁷⁶

1936 lades en utredning fram och förslag till ny lagstiftning kom genom proposition till riksdagen 1938. Samma år antogs en ny jaktlagstiftning med liknande struktur som 1912 års lag.⁵⁷⁷ Jakträtten var liksom tidigare lagstiftning enligt huvudregeln knuten till fastigheten och enligt utredningen anses markägare ha rätt att ”tillgodogöra sig det på den ifrågavarande marken befintliga villebrådet”.⁵⁷⁸ Dock inskränktes jakträtten ytterligare och ett flertal förändringar infördes med anledningen av naturvårdshänsyn, bl.a. genom krav på jaktvård och modernisering av de tidigare gällande förbuden mot alltför effektiva fångstmetoder.⁵⁷⁹ Lagstiftningen fick även regler om tvångsjakt på

572 Studier visar att de rättsliga instrumenten har effekt, åtminstone på de jaktbara arterna. Exempelvis vänder trenden för klövviltstammarna upp under 1920- och 30-talen efter införandet av begränsningar av uttaget.

573 Se SOU 1936:38, s. 64. 1912 års jaktlagstiftning delades upp i en jaktlag, där de civilrättsliga frågorna såsom vem som får jaga och var jakt får ske reglerades, och en jaktstadga, där de administrativa frågorna såsom när och hur jakt får ske reglerades.

574 I övrigt öppnades kronans jakträtt delvis upp för privata personer och ett krav på ett avstånd på högst 100 meter för rätten att ta tillvara på fallet vilt på främmande mark införs. Se mer om detta i Haglund (1980), s. 296.

575 Prop. 1938:46, s. 17. Redan under 20-talet uppmärksammades jaktlagstiftningens problematik med bevarandet av viltarter. Dessutom diskuterades problematiken med den rättsliga regleringen av migrerande arter. Som exempel kan nämnas att det 1922 bildades ett internationellt fågelskyddsråd (IUBP) och 1924 togs förslag upp om enhetliga jaktbestämmelser till skydd av flyttande fåglar inom Norden (dock enbart de jaktbara) på den tredje Nordiska Jägarkongressen i Helsingfors. Se mer om detta i Haglund, B. (1980), s. 343.

576 Haglund (1980), s. 294.

577 De civilrättsliga frågorna reglerades i lagen (1938:274) om rätt till jakt och de administrativa frågorna i jakttidsförordningen (1976:432).

578 2 § 1938 års jaktlag uttrycker att ”jakträtt tillkomme, där ej annorledes stadgas i denna lag, envar jordägare å honom tillhörigt område”.

579 Djurskyddsbestämmelserna infördes i jaktstadgan. Se om detta i Ljungman och Stjernquist (1970), s.

116.

sådana arter som blivit så omfattande i populationsstorleken att de ansågs vålla avsevärd skada.⁵⁸⁰ Syftet var framför allt att reglera konflikten mellan bevarandet av viltarterna och ekonomiska skador på skog och odlingar när viltpopulationen hade blivit så stor att den ”normala beskattningen” genom jakt inte förmådde hålla ned antalet till en ”skälig nivå”.⁵⁸¹

En annan viktig förändring ur naturvårdssynpunkt var att jaktlagstiftningen nu kom att omfatta alla vilda däggdjur och fåglar (s.k. villebråd) och inte enbart jaktbara arter.⁵⁸² Jakträtten utvidgades således med avseende på objektet i jämförelse med tidigare gällande rätt.⁵⁸³ Motivet till ändringen var att en jakträtt som omfattade allt villebråd ansågs ligga i linje med de, för den tiden, moderna principer om att ”inga arter är helt betydelselösa ur jakt- eller naturvårdsynpunkt” och att det är människans plikt att ”icke allt för mycket rubba jämvikten i naturen”.⁵⁸⁴

4.3.2 Jaktvårdskrav

I 1938 års jaktlag föreskrevs som ovan nämnts en förpliktelse för jakträttsinnehavare att bedriva jaktvård och ägare av särskilda fastigheter gavs även rätt att bilda jaktvårdsområden för att främja jaktvården.⁵⁸⁵ Bakgrunden till införandet av jaktvårdsförpliktelsen var att många av viltpopulationerna visade tecken på fortgående utarmning p.g.a. allt för intensiv jakt under de perioder som jakten var fri.⁵⁸⁶ Behov av ett komplement till fridlysningsinstrumenten ansågs föreligga för att säkerställa arternas fortlevnad.⁵⁸⁷ Bevarandet av ett artrikt och livskraftigt artbestånd ansågs ge upphov till ideella och materiella värden för hela samhället som kunde motivera en sådan inskränkning i jakträtten.⁵⁸⁸ Att bedriva jaktvård innebar enligt 1 § 2st 1938 års lag att jakträttsinnehavaren;

580 Bestämmelsen återfanns i 24 §, 1938 års jaktlag som gav länsstyrelsen befogenhet att ålägga jakträttsinnehavare att bedriva jaktvård med syfte att minska olägenheter genom att förebygga viltskador till följd av ett alltför stort viltbestånd. Om jakträttsinnehavaren inte vidtog åtgärder skulle länsstyrelsen förordna om lämpliga personer.

581 SOU 1936:38, s. 103 och prop. 1938:46, s. 38-40.

582 1 § 1 st. 1938 års jaktlag.

583 Prop. 1938:46, s. 38-40 och 90. Se om den gällande rättsliga definitionen av jakt i kapitel 5.

584 Bouveng, G.A./Seth., P. (1945), s. 32. Dock omfattades inga andra klasser av djurarter än däggdjur och fåglar. Se SOU 1936:38, s. 109 och prop. 1938:46 s. 90-91 för en diskussion om problematiken med den utvidgade jakträtten vad gäller intrång, olovlig jakt, bevakningskostnader, straffrättsliga konsekvenser m.m.

585 Se om reglerna om jaktvårdsområden i 1938 års jaktlagstiftning i Haglund (1980), s. 295.

586 Under de tidsperioder som fridlysning ej gällde var jakträttsinnehavaren fri att bestämma omfattningen av jakten. Erfarenheterna visade att jakten ofta var så intensiv under dessa perioder att arterna i stort sett var utrotade vid fridlysningsperiodens början. SOU 1936:38, s. 63 och 78 samt prop. 1938:46, s. 20.

587 Det bör dock tilläggas att även äldre lagstiftning innehöll sporadiska bestämmelser om viltvård.

Sådana fanns redan i landskapslagarna samt landslagarna från 1300-talets mitt. Dessa bestämmelser syftar framför allt till att skydda sådant vilt som var intressant ur ett födoperspektiv. Se SOU 1983:21, s. 89.

588 Prop. 1938:46, s. 20.

”bör genom ändamålsenlig och efter tillgången på villebråd lämpad jakt även som, där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för villebrådets skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd (jaktvård)”.⁵⁸⁹

Jaktvårdsbestämmelsen innebar således att jakträttsinnehavaren inte enbart hade en rätt att beskatta vilt utan även en förpliktelse att sörja för arternas fortlevnad.⁵⁹⁰ Förpliktelsen innebar i första hand att jakträttsinnehavaren skulle anpassa sin jakt, så att viltarternas fortlevnad inte äventyrades, genom att bedriva en jakt som var ändamålsenlig och lämpad med avseende på tillgången på de jaktbara arterna. Det handlade således om en negativ förpliktelse i den bemärkelsen att jakten inte fick bedrivas på ett visst sätt. I 1938 års jaktlag fanns inte heller någon legaldefinition av jakt vilket försvårade tolkningen av jaktvårdförpliktelsens innebörd.⁵⁹¹ I förarbetena till jaktlagen framhölls att vad som enligt allmänt språkbruk räknades som jakt skulle gälla och att det inte fanns någon avsikt att förändra vad som därav gällt enligt tidigare lagstiftningar.⁵⁹² Eftersom det hade funnits tveksamheter om huruvida jaktbegreppet i 1912 års lagstiftning omfattade rätten till ungar, bon och ägg lades en sådan formulering till i lagtexten.⁵⁹³

Utöver kravet på ändamålsenlig jakt ingick ytterligare ett krav i jaktvårdsförpliktelsen, nämligen ett krav på att jakträttsinnehavaren även borde vidta särskilda stödåtgärder för att arterna skulle bevaras i artrika och livskraftiga bestånd. Detta krav gällde emellertid enbart i sådana områden där det med hänsyn till natur och andra förhållanden kunde anses vara lämpligt att vidta åtgärder för arternas skydd och fortlevnad.⁵⁹⁴ Det handlade således om en positiv förpliktelse som blev gällande i vissa situationer.⁵⁹⁵ I motiven uttrycktes att inskränkningen i den enskilda markägarens rätt att jakträttsligt förfoga över sin mark inte skulle bli större än vad som var nödvändigt för att nå syftet med bestämmelsen, d.v.s. att bevara viltpopulationerna.⁵⁹⁶ I betänkandet togs buskröjning, skyddsplantering och foderväxtplantering upp som exempel på åtgärder som jakträttsinnehavaren kunde förpliktigas att vidta enligt bestämmelsen.⁵⁹⁷ Vidare diskuterades ett fastställande av en miniareal för jaktvårdsförpliktelsens tillämpning som ett medel för att neutralisera ofördelaktiga konsekvenser för jakträttsinnehavare

589 Enligt 1 § 3 st var dock jakträttsinnehavarens skyldighet att bedriva jaktvård begränsad med hänsyn till andra näringar, i första hand till jordbrukets och skogsbrukets intressen.

590 SOU 1936:38, s. 64 och prop. 1938:46, s. 20.

591 Den som har jakträtt enligt 1 § 1st. 1938 års jaktlag har rätt att ”…jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur och fåglar samt deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars bon och ägg”.

592 Enligt lagrådet ansågs en legaldefinition vara överflödig eftersom den allmänna uppfattningen om vad som räknas som jakt överensstämde med vad lagen åsyftade att begreppet skulle omfatta (prop. 1938:46, s.90). Även problematiken med att utforma en definition som täcker in alla möjliga gränsfall togs upp och det uttalades att detta bättre skulle avgöras av rättstillämparen (prop. 1938:46, s. 90).

593 Prop. 1938:46, s. 90. För en mer utförlig diskussion om vad som räknas som jakt eller inte enligt 1938 års lag se SOU 1936:38, s. 109-110 och Bouveng, G.A./Seth., P. (1945), s. 26.

594 SOU 1936:38, s. 64 och prop. 1938:46, s. 20.

595 Tidigare har enbart funnits offentligrättsliga bestämmelser av prohibitiv natur i jaktlagstiftningen.

596 Prop. 1938:46, s. 20.

597 SOU 1936:38, s. 64.

med små arealer, men såväl sedvanor samt praktiska skäl (ersättningsfrågor m.m.) och ekologiska skäl (arters olika näringsbehov samt olika naturförhållanden på olika orter) togs upp som motiv för att ej fastslå en minimiareal i lag.⁵⁹⁸ Det bör också poängteras att det inte kopplades några sanktioner och rättsliga möjligheter till genomförande vid försummelse att följa jaktvårdsförpliktelsen.⁵⁹⁹

Införandet av jaktvårdskravet, som var en reaktion på de negativa erfarenheterna av den fria jakten, innebar således att jakt inte längre kunde bedrivas i hur stor omfattning som helst, även under de tider eller i de områden då fridlysning inte gällde. Förpliktelsen blev således ett komplement till fridlysningsinstrumentet. I betänkandet angavs att jaktvårdsförpliktelsen inte kunde ersätta fridlysningsinstrumenten eftersom behovet av fridlysningstider beror på ett flertal faktorer, de flesta av biologisk karaktär, som inte kunde förväntas bedömas av den enskilde jakträttsinnehavaren.⁶⁰⁰ Dessutom uppmärksammades att artbestånden även påverkades av andra aktiviteter än jakt samt att fridlysning av andra arter än jaktbara, inklusive sådana arter som kan betraktas som skadliga, kunde vara motiverade av bland annat naturvårdsintressen.⁶⁰¹ Behovet av fridlysningsinstrumentet ansågs därför kvarstå och det ansågs vidare vara att lämpligt att en myndighet tog sådana beslut.⁶⁰²

Även om den mer långtgående jaktvårdsförpliktelsen enbart gällde för vissa jaktmarker var tanken bakom införandet av förpliktelsen att den även skulle komma andra arter än jaktbara arter till godo och därmed vara ett hjälpmedel för att skapa ett art- och individrikare djurliv.⁶⁰³ Kravet på ”ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd” bör ha inneburit att jaktvården inte fick bedrivs på ett sådant sätt att vissa arter gynnades på andras bekostnad. I betänkandet uttalades att jaktvården i och för sig kunde ha olika mål, syftet kunde antingen vara att bibehålla den ”naturliga jämvikten” mellan olika arter eller att gynna arter som var intressanta ur jaktsynpunkt.⁶⁰⁴ Emellertid uttalades vidare att oavsett vilket mål jaktvården hade kunde de jaktbara arterna vara beroende av arter som var indifferenta ur jaktsynpunkt.⁶⁰⁵ Ansvaret för bedömningen om hur jaktvårdsarbetet skulle utföras, inklusive beslut om förekomsten av en viss art var intressant ur jaktvårdssynpunkt eller inte, borde, till skillnad från beslut av

598 Istället ändras kravet på enhällighet för bildande av jaktvårdsområden i 1912 års jaktlag till ett krav på majoritet för bildandet av sådana områden (SOU 1936:38, s. 65 och prop. 1938:46, s.21-27). I betänkande ges förslag på 2/3 majoritet, men kravet höjs till 4/5 majoritet av departementschefen.

599 Jaktvårdsförpliktelsen var dock även utformad med ordalydelsen bör och inte skall. I propositionen talades dock om en förpliktelse och inte en rekommendation (se prop. 1938:46, s. 17-21 och 43-45).

Lagrådet menade dock att bestämmelsen inte kan ses som annat än ”råd och anvisningar” (prop. 1938:46, s. 91). Bestämmelsen ansågs dock även ha en viktig funktion genom att påverka opinionen i eftersträvad riktning (prop. 1938:46, s. 2-3 och 17-18).

600 SOU 1936:38, s. 78.

601 SOU 1936:38, s. 78 och prop. 1938:46, s.2.

602 SOU 1936:38, s. 78.

603 SOU 1936:38, s. 64.

604 SOU 1936:38, s. 109. Frågan är dock vad som är en ”naturlig jämvikt”. Då var dock ekosystemen antagligen betydlig mindre påverkade än dagens ekosystem. Man talar vidare endast om att bibehålla och inte om att återskapa den naturliga jämvikten.

605 Exemplet visar på att det fanns insikt om samspelet mellan arter och att detta får konsekvens för jakten.

fridlysningstider, ligga hos jakträttsinnehavaren enligt motiven.⁶⁰⁶ Både lagtext och motiv visar således att det redan vid införandet av den gamla jaktlagen 1938 fanns en för den tiden relativt långtgående naturvårdshänsyn i jaktlagstiftningen.