Bevarandet av jaktbara arter

Den tidiga rättsliga regleringen av jakt syftade framför allt till att reglera civilrättsliga förhållanden. Under mer modern tid infördes dock begränsningar i jakträtten för att skydda de nyttiga och/eller jaktbara arterna mot överexploatering. Syftet var då oftast att bibehålla tillgång till kött och päls. Regler för att skydda arter som inte gav upphov till något värde för människan fanns till en början inte. Dessutom fanns regler som syftade till att utrota de arter som betraktades som skadedjur, varav fler än idag är utrotningshotade.

536 Arters roll för bevarande av ekosystemfunktioner och liknande nyttigheter för människan brukar klassificeras som indirekta användarvärden.

537 Se formulering i 1 kap. 1 § MB samt kapitel 1 och 2. Värdering av sådana existensvärden utgår dock fortfarande ifrån människan (exempelvis genom s.k. Contingent Valuation Methods eller liknande värderingsmetoder). För en genomgång av olika metoder för värdering av resurser utan (helt eller delvis) marknadspriser, se exempelvis Pearce och Warford (1993), s. 97-144 Turner et al. (1994), s. 114-128, Tietenberg (2006), s. 33-55.

4.2.1 Jakträtten och kontrollen av ”skadearter”

Regler om jakt fanns i de olika landskapslagarna redan på medeltiden. De första nedskrivna reglerna om jakt i svensk historia var landskapslagarna från tolv- och trettonhundratalet.⁵³⁸ Före dessa urkunder var jakten antagligen fri för var och en.⁵³⁹ De äldre landskapslagarna knöt jakträtten till markägandet, vilket innebar att jakt på andra markområden än de egna som huvudregel var förbjuden. Dock fick markägare tåla inskränkningar i varierande grad i de olika landskapen.⁵⁴⁰ Exempelvis fick vissa s.k.

skadearter jagas var som helst. Syftet var att minska skador och minska konkurrensen om bytesdjuren.⁵⁴¹ År 1351 utfärdade Magnus Eriksson en gemensam landslag som ersatte de äldre landskapslagarna.⁵⁴² Även denna lag gav jakträtten till markägarna.⁵⁴³ Dock infördes ytterligare inskränkningar i jakträtten. Vissa områden och arter undantogs från jakträtten till förmån för kungen. Genom Kristoffers landslag av 1422 återgavs dock rätten att jaga älg till allmogen i ett flertal län.⁵⁴⁴

På 1400-talet återfick även adeln rätten att jaga högvilt på egen mark men under 1500- och 1600-talet införde Vasakungarna återigen förbud mot att fälla kronhjort och rådjur.⁵⁴⁵ Gustav II Adolf stadga av 1617 gav dock adeln rätten att jaga högvilt, och även fågel, på egen mark, men även på allmänningar där ”deras hemman ägde lotter”.⁵⁴⁶ Genom 1647 års jaktstadga fick markägare tillhörande övriga (icke-privilegierade) samhällsgrupper en ännu mer begränsad jakträtt.⁵⁴⁷ Böndernas jakträtt försvann dock helt i och med antagandet av 1664 års jaktstadga.⁵⁴⁸ Under 1600-talet ökades samtidigt antalet skadedjur som fick jagas fritt (lodjur, mård, samt duvhök, glada och “liknande fåglar”) och dessutom infördes ett avgiftssystem där skottpengar betalades ut för vissa rovdjur.⁵⁴⁹ Syftet var att minska antalet rovdjur och dess skador på tamdjur och jaktbart vilt.⁵⁵⁰ Lagändringarna och avgiftssystemet innebar att antalet rovdjur minskade kraftigt och många av de jaktbara arterna ökade.⁵⁵¹

Inte förrän 70 år senare, år 1734, antogs nya regler om jakten. Vad gäller jakträtten var den nya lagen inte särskilt reformerande, de flesta regler från 1664 års jaktstadga

538 SOU 1983:21, s. 81

539 Ljungman och Stjernquist (1970), s. 113. Dock fanns troligtvis muntliga regler om jaktens bedrivande i byarna. Bl.a. förekom större organiserade jakter av de stora rovdjuren där deltagandet i jakten var en allmän skyldighet. Se SOU 1983:21, s. 73.

540 SOU 1983:21, s. 81

541 Mykrä et al. (2005a), p. 285.

542 Mykrä et al. (2005a), s. 285 och SOU 1983:21, s. 81.

543 Mykrä et al. (2005a), p. 285.

544 I första hand i Dalsland, Värmland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland och senare även till övre Norrland och Finland, med undantag för Åland. SOU 1983:21, s. 81.

545 SOU 1983:21, s. 81.

546 SOU 1983:21, s. 81.

547 Bönderna fick nu enbart rätt att ”snara småvilt” och skärgårdsbefolkningen rätt att fånga sjöfågel. SOU 1983:21, s. 81..

548 SOU 1983:21, s. 81.

549 Mykrä et al. (2005a), p. 285. Även detta reglerades i jaktstadgorna från 1647 och 1664.

550 Sandberg (2001), p. 37-38.

551 Sandberg (2001), p. 37-38.

förblev.⁵⁵² Däremot ökade 1734 års lag antalet skadedjur och rödräven adderades till avgiftssystemet.⁵⁵³ 1741 infördes även skottpeng på alla skadefåglar. Under slutet av 1700-talet och under 1800-talet stärktes dock markägarnas ställning. Adelns privilegier avskaffades och jakträtten gavs åter till markägare 1789.⁵⁵⁴ Dessa jaktlagar tillät jakt utan begränsningar, vilket resulterade i ett jaktuttag långt över de nivåer som krävs för arternas fortlevnad.⁵⁵⁵ Under denna tidsperiod skapade samtidigt vapenteknikens utveckling förutsättningar för ökad jakt.⁵⁵⁶ Dessa faktorer ledde till att flera viltarter var mycket nära att utrotas.⁵⁵⁷

4.2.2 Skyddet av ”nyttiga” arter

1808 infördes återigen en ny jaktstadga som bekräftade utvidgandet av jakträtterna.⁵⁵⁸ Erfarenheterna med de utvidgade jakträttigheterna på arternas bestånd medförde även att bestämmelser för skydd av vissa viltarter infördes i den nya stadgan.⁵⁵⁹ Bl.a. infördes fridlysningstider, längden bestämdes framför allt utifrån biologiska grunder och anpassades även efter artrikedomen på olika orter.⁵⁶⁰ Fridlysningen var vid denna tidpunkt det huvudsakliga instrumentet för att skydda arter. Under de tidsperioder som fridlysning ej gällde, var jakträttsinnehavaren fri att bestämma omfattningen av jakten.⁵⁶¹ Dessutom omfattade fridlysningen vid denna tidpunkt enbart sådana viltarter som ansågs ”nyttiga”, andra arter fick fortfarande jagas fritt året runt.⁵⁶² Fridlysningen omfattade dock inte bara artindividen i sig utan även ägg och bon.⁵⁶³ Införandet av fredningstiderna gav dock inte ett tillräckligt effektivt skydd.⁵⁶⁴

552 SOU 1983:21, s. 81.

553 Mykrä et al. (2005a), p. 285.

554 SOU 1983:21, s. 82 och Mykrä et al. (2005b), s. 283.

555 Haglund (1980), s. 287 och SOU 1983:21, s. 84.

556 SOU 1983:21, s. 74.

557 I norra och södra Sverige var älgen helt utrotad och i mellersta Sverige fanns endast en ytterst liten del av älgstammen kvar. Rådjuret utrotades i hela Sverige, med undantag för ett par få gods i södra Skåne, kronhjorten och dovhjorten följde samma utveckling och vildsvinet utrotades helt och hållet. Även populationerna av de stora rovdjuren fortsatte att minska. Se SOU 1983:21, s. 74-15, prop. 2001/01:57, s.

11-23 samt SOU 2007:89. s. 77-168.

558 Kungen bibehöll dock ensamrätt till jakt inom särskilda områden, vilka dock minskades något i omfång. SOU 1983:21, s. 82 och Mykrä et al. (2005b), s. 283.

559 Haglund (1980), s. 287.

560 För ett flertal arter infördes fredningstid mellan den 15 mars och den 1 augusti och för älg, hjort och rådjur infördes ett tio år långt jaktförbud (med undantag för jakt inom jaktparker). När jakt på älg åter tilläts begränsades den i tid. Se jaktstadgan, artikel 12 samt SOU 1983:21, s. 85, Haglund (1980), s. 287 och Bergström et al. (1992).

561 SOU 1936:38, s. 78.

562 Jakten av de ”nyttiga” viltarterna delades vidare in i ”stora” och ”lilla” jakten. Den stora omfattades av alla hjortdjuren och svan. Till den lilla hörde bl.a. tjäder, orre, järpe, ripa, rapphöna, gräsand, alla vadare och skogshare. SOU 1983:21, s. 85.

563 Inte heller fick ungar och bon från havs- och sjöfåglar tas eller förstöras före den 10 juli eller från annat nyttigt vilt före den 10 augusti (13 § jaktstadgan).

564 Flera arters populationsnivåer hade hunnit bli för låga när fredningstiderna infördes. Dessutom var fridlysningsperioderna ofta för korta och för få arter omfattades av skyddet för att långsiktigt effektiva resultat skulle uppnås. Se Haglund, (1980), s. 287.

Under slutet av 1800-talet antogs därför nya jaktstadgor (1864 års jaktstadga som senare ersattes av ny stadga 1879), vilka bl.a. förkortade de befintliga jakttiderna och införde fredningstider för fler viltarter.⁵⁶⁵ Vissa arter fridlyses helt (tillsvidare), men utgångspunkten var att arterna fick jagas så länge inte annat var angivet.⁵⁶⁶ Rovdjuren räknades fortfarande som skadedjur och fick jagas även på annans mark och behållas av den som fällt djuret.⁵⁶⁷ I 12 § jaktstadgan infördes även en möjlighet till anpassning av fredningstiderna, nationellt eller regionalt, utifrån erfarenheter och behov. Det var dock förbehållet kungen att särskilt förordna om sådana ändringar.⁵⁶⁸ Fridlysningstiderna för arterna och av vissa områden kom att ändras vid åtskilliga tillfällen och de kom sedan att justeras på en årlig basis i en särskild författning.⁵⁶⁹ Trots möjligheten till anpassning förblev jakttiderna i flera fall för vida för att ge långsiktiga resultat på arternas återhämtning.⁵⁷⁰

I början av 1900-talet antogs även internationella konventioner för att skydda vissa arter. Även dessa konventioner gav skydd åt olika typer av ”nyttiga arter”, d.v.s. sådana arter som var av ekonomiskt intresse. Exempelvis kan nämnas 1902 års konvention angående skydd av för åkerbruket nyttiga fåglar som antogs av tolv europeiska stater för skydd av fåglar nyttiga för jordbruket. Konventionerna gav enbart skydd till sådana fågelarter som fungerade som skydd mot vissa skadeinsekter.⁵⁷¹ Att artskyddet inte var syftet med konventionen framgår även tydligt av den andra bilagan som listade arter som inte ansågs skyddsvärda, d.v.s. ”skadliga” arter, såsom hök, falk och pelikan.

Många av dessa arter är idag utrotningshotade.