Ekosystemansats i den nationella jaktregleringen

Det finns ingen lagstadgad hänvisning till eller explicit krav på tillämpning av den ovan beskrivna ekosystemansatsen varken i sin helhet eller till någon av dess principer i jaktlagstiftningen och inte heller EU:s fågel- och habitatdirektiv. Inte heller i övrigt finns explicita, lagstadgade principer, om tillämpning av ekosystemförvaltning i samband med jakt och viltvård. Såsom framgår av analysen i nästa kapitel saknas till stor del ekosystematiska perspektiv i den nationella regleringen av jakt och viltvård som

734 Se COP-beslut V/6 (2000), V/7 (2002) och VII/11 (2004). Se de 12 s.k. Malawi-principerna för ekosystemansatsen med motiveringar samt riktlinjer för tillämpning i bilaga till beslut V/6 på http://www.biodiv.org/decisions/default.asp?lg=0&dec=V/6.

735 Se särskilt principerna 3-9.

736 Se princip 9.

737 Exempelvis innehåller ekosystemansatsen en princip om rättvisefördelning. Den första riktlinjen för tillämpningen av ekosystemansatsen anger att tillämpningen ”skall bidra till att uppnå jämvikt mellan de tre målen i konventionen om biologisk mångfald, nämligen bevarande, hållbart nyttjande och rättvis fördelning av den nytta som uppstår vid utnyttjande av genetiska resurser”. Översättning genom Naturvårdsverkets inofficiella översättning av annex 1 i beslut av parterna i COP VII/11. Se http://www.biodiv.se/specialisten/Sv_Ekosystemsatsen_beslutVII_11.

738 Det följer även av preciseringen av riktlinjerna för tillämpning av ekosystemansatsen i det senare beslutet (VII/11) att det finns flera alternativa sätt för staterna att implementera och tillämpa ekosystemansatsen. Exempelvis anges att principerna kan implementeras i nationella strategier för biologisk mångfald, handlingsplaner och regionala strategier eller i politiska riktlinjer och olika typer av sektorsplaner (exempelvis skogsbruk och fiske).

istället i stor utsträckning bygger på ett enartsperspektiv och intresseavvägningar mellan artbevarande och sociala och ekonomiska intressen. I och med senare och kommande ändringar i bland annat älg- och rovdjursförvaltningen har emellertid ekosystematiska perspektiv i flera avseenden lyfts fram som motiv till behov av regeländringar. Detta visar på att en allt större insikt hos lagstiftaren om att arter inte kan ses isolerat från andra arter eller dess ekosystem och att detta även bör får implikationer för hur den rättsliga regleringen utformas. I förarbetena till de kommande ändringarna i älgförvaltningen uttrycks bland annat att älgförvaltningen bör vara lokal, adaptiv och ekosystembaserad.⁷³⁹ I skälen för denna bedömning refereras till den ovan nämnda ekosystemansatsen och bland annat lyfts fram att en lokal ekosystembaserad älgförvaltning ”tar hänsyn till att älgen ingår i ett, eller flera, ekosystem med växter och andra djur”.⁷⁴⁰ Det uttrycks vidare att en naturlig geografisk avgränsning av en stam bör eftersträvas.⁷⁴¹ Att älgförvaltningen ska vara adaptiv anses innebära ett behov av anpassning efter nya eller förändrade förhållanden, vilket i sin tur anses kräva uppföljning och kontinuerlig justering av uppsatta mål på ett sätt så att kunskapsbasen ökar.⁷⁴²

De principer som kommer till uttryck i propositionen operationaliseras, som beskrivs i kapitel 6, exempelvis genom att skapa förutsättningar för förvaltning inom större områden med utgångspunkt i älgstammens utbredning. I många avseenden saknas emellertid rättsliga förpliktelser som innebär att dessa principer och målsättningar faktiskt genomförs. I det förslag till föreskrifter som Naturvårdsverket lämnat anges exempelvis inget krav på att en ekosystembaserad förvaltning ska tillämpas.⁷⁴³ Föreskrifterna anger endast en definition av vad som avses med detta.⁷⁴⁴

Även i motiven till de senaste ändringarna i rovdjurspolitiken nämndes ekosystematiska perspektiv och behov av att skapa en adaptiv förvaltning med utgångspunkt i naturen.⁷⁴⁵ Dessa perspektiv har bland annat konkretiserats genom bildandet av rovdjursförvaltningsområden med utgångspunkt i arternas utbredningsområden, inrättandet av nya viltförvaltningsdelegationer med bred representation samt en koppling mellan möjligheten att delegera förvaltningsbeslut och arternas livskraft (med bedömningsgrunder utifrån miniminivåer och populationernas reproduktionskapacitet).⁷⁴⁶

739 Se prop. 2009/10:239, s. 20-21.

740 Det uttrycks vidare att detta framför allt gäller den växtlighet som utgör älgens föda, konkurrerande arter samt predatorer (prop. 2009/10:239, s. 21-22).

741 Prop. 2009/10:239, s. 21-22. Se kapitel 6 för en beskrivning av hur detta regleras i författningarna.

742 Prop. 2009/10:239, s. 21. Det uttrycks vidare att ”i en adaptiv förvaltning är lärandet en ständig pågående process” samt att kunskap och uppföljning är viktiga förutsättningar för ”en ekosystembaserad lokal förvaltning” (prop. 2009/10:239, s. 21-22). En sådan föreslås bland annat att genomföras genom att ge Sveriges Lantbruksuniversitet, Naturvårdsverkets och Skogsstyrelsen i uppdrag, att efter samråd med markägare och jägarorganisationer, ta fram förslag till inventeringsmetoder (prop. 2009/10:239, s. 47-50).

743 Inte heller i jaktlagstiftningen eller jaktförordningen finns som ovan nämndes något sådant krav.

744 Se 2 § förslag till Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om jakt efter älg och kronhjort.

745 Prop. 2008/09:210, s. 24.

746 Se mer utförligt om rättens utformning i kapitel 6.

5.5 Sammanfattande kommentarer

Principer om en hållbar utveckling, bevarandet av den biologiska mångfalden, ekosystemförvaltning och försiktighetstänkande m.m. har som sagt utvecklats i takt med att kunskapen om ekosystemens komplexitet vuxit och insikten om denna kunskaps bristfällighet blivit allt mer uppenbar. Principerna har antagits inom den internationella rätten och har delvis implementerats i nationell rätt och i EU-rätten. Det övergripande målet om hållbar utveckling och delmålet om biologisk mångfald är införd i miljöbalken men återfinns inte i jaktlagstiftningen. Principer om ekosystemtillämpning och försiktighetstänkande har inte implementerats i jaktlagstiftningen, även om behoven av dessa principer i samband med jakt har uppmärksammats allt mer den senaste tiden.

Även om inte principerna införts såsom övergripande, vägledande principer eller målsättningar, har behovet av ekosystematisk och adaptiv reglering allt oftare lyfts fram i motiven. Såsom framgår av den följande analysen (i kapitel 6) har emellertid få konkreta förpliktelser för att genomföra en ekosystematisk och adaptiv reglering införts i jakt- och viltvårdsregleringen. Däremot har principen om ett försiktighetstänkande införts i miljöbalken och i EU-fördraget (men däremot inte explicit i naturskyddsdirektiven). Vilken betydelse målet om bevarande av den biologiska mångfalden och tillämpningen av försiktighetsprincipen får vid beslut om jakt, kommer således att bero på hur förhållandet mellan lagstiftningarna ser ut. Detta beskrivs därför i inledningen i nästa kapitel. Efter den inledande beskrivningen av lagstiftningarnas tillämpningsområden samt dessas inbördes förhållande följer analysen av den rättsliga regleringen av jaktuttag med utgångspunkt i de ekologiska kriterier som beskrivits i kapitel 2 samt de miljörättsliga utgångspunkterna som beskrivits i kapitel 3.