Behovet av möjligheten att fullständiga utredningen av skuldfrå gan i brottmål

Den aktuella empiriska studien visar att de aktuella bestämmelserna nästan aldrig kommer till användning. Ingen domare hade utnyttjat möjligheterna i 35 kap. 6 §, 39 kap. 1 § och 40 kap. 1 § RB. Endast en domare hade genom åklagaren kompletterat förundersökningen. Flera av domarna uttryckte även att bestämmelserna bör betraktas som ob- soleta då de inte nyttjas av domarna. Även undersökningen som ge- nomfördes i SOU 2013:17 ger stöd för detta. Mot den bakgrunden kan det tyckas rimligt att upphäva möjligheten att fullständiga utred- ningen avseende skuldfrågan i brottmål. Fem av åtta domare var över- ens om att möjligheten bör kunna upphävas och att de i sin roll som domare inte skulle påverkas av en lagändring då bestämmelserna ändå

inte har någon betydelse. Detta talar starkt för att en lagändring bör ske, särskilt om en förändring inte påverkar dagens processordning och domarens roll i processen.

Frågan är dock om inte möjligheten att fullständiga utred- ningen bör kvarstå med anledning av att möjligheten kan anses bidra till materiellt riktiga domar. Genom att inhämta bevisning kan rätten undvika materiellt felaktiga domar. Möjligheten att fullständiga ut- redningen kan tyckas vara ett medel för att uppnå materiellt riktiga domar. Däremot kan det diskuteras kring vilken betydelse tanken om materiellt riktiga domar har i praktiken. Domarna har i studien tydligt gett uttryck för att de inte känner något utredningsansvar. Det ansva- ret ligger på åklagaren enligt gällande rollfördelning. Det har även uttryckts att materiellt riktiga domar inte är något domarna har i åtanke, tanken om materiellt riktiga domar är endast en utopi. Do- marna kan bara meddela ”formellt riktiga domar” mot bakgrund av den bevisning som lagts fram. Det viktiga är att domen blir korrekt utifrån den bevisning som lagts fram av parterna. Dessutom var ma- joriteten av domarna överens om att bestämmelserna inte uppfattades som en trygghetsventil för domarna som kan användas i sista hand för att uppnå en materiellt riktig dom. Således kan det konstateras att drivkraften hos verksamma domare inte är att uppnå materiellt riktiga domar utan att säkerställa en rättvis rättegång. För att säkerställa en rättvis rättegång är det av avgörande betydelse att objektivitetsprin- cipen upprätthålls.

Även om målet med materiellt riktiga domar enligt de inter- vjuade domarna inte var realistiskt har rätten fortfarande en skyldig- het enligt 43 kap. 4 § 2 st. RB att säkerställa att målet har blivit till- räckligt utrett. Det kan argumenteras för att denna skyldighet innebär att rätten vid ovisshet, på grund av bristande utredning, bör ha möj- lighet att åtgärda bristen genom att självmant komplettera utred- ningen. Samtliga domare som deltog i studien ansåg dock att oklar- heter och bristande utredning är något som åklagaren ska ansvara för och således ska oklarheter alltid tolkas till den tilltalades fördel. Do- marnas tankesätt är i linje med den moderna rollfördelningen och den ackusatoriska processordningen där parterna ansvarar för utred- ningen och där åklagaren bär bevisbördan. Rätten ska inte hjälpa åkla- garen med dennes uppgifter. Dessutom får det inte glömmas att rätten fortfarande har möjlighet att på ett neutralt sätt processleda parterna, vilket är ett lämpligare sätt att åtgärda brister i utredningen.

Slutsatser

Enligt gällande rätt har domstolen för närvarande rätt att självmant fullständiga utredningen om skuldfrågan i brottmål. Däremot måste domaren uppfattas som objektiv för att det ska vara tillåtet. Domarna har i den empiriska studien tydligt gett uttryck för att det inte kan uppfattas som objektivt att komplettera utredningen med bevisning som är till nackdel för den tilltalade. När det gällde bevisning till för- del för den tilltalade tycktes uppfattningen vara att det inte strider mot objektivitetsprincipen. Däremot är det svårt att på förhand veta vilken effekt bevisningen kan få i förhållande till den övriga utredningen. Denna osäkerhet innebär att vissa domare inte ens skulle inhämta be- visning som var till fördel för den tilltalade. Behovet av bestämmel- serna kan dessutom ifrågasättas med anledning av att de ytterst sällan kommer till användning. Inte heller kan bestämmelserna motiveras med att de bidrar till materiellt riktiga domar. Tanken om materiellt riktiga domar har ringa betydelse för de verksamma domarna. Deras drivkraft är i stället att säkerställa en rättvis rättegång, där objektivi- tetsprincipen är av avgörande betydelse. Med anledning av att de verksamma domarna själva uttrycker att det är problematiskt i förhål- lande till objektivitetsprincipen är det därför svårt att motivera varför bestämmelserna bör finnas kvar.

Däremot kan frågan ställas om varför bestämmelserna bör be- gränsas? Bestämmelserna tillämpas, som nämnts, ytterst sällan. Be- stämmelserna har heller inte i praktiken tillämpats på ett sätt som stri- der mot objektivitetsprincipen. Domarna är väl medvetna om proble- matiken kring objektivitetsprincipen och avstår därför från att in- hämta bevisning när deras egen objektivitet kan ifrågasätts. Bestäm- melserna är inte till någon skada om de lämnas kvar och enbart till- lämpas vid särskilda undantagsfall. Däremot har sådana särskilda un- dantagssituationer nästan aldrig uppstått och frågan är då om det är lämpligt att bestämmelserna kvarstår med anledningen av att de inte är till skada och att de eventuellt i framtiden kan tillämpas om det upp- står en situation där bevisning bör inhämtas av rätten. Utifrån ett lag- tekniskt perspektiv är det inte lämpligt att bestämmelser kvarstår bara för att de ”inte är till skada”. Obsoleta bestämmelser bör utmönstras då tanken är att lagen ska avspegla gällande rätt. Att lämna kvar ob- soleta bestämmelser skulle bidra till en felaktig bild av gällande rätt. Det råder som sagt enighet om att bestämmelserna inte kommer till användning i praktiken samt att det strider mot objektivitetsprincipen

att inhämta bevisning. De brister som eventuellt kan uppstå bör i stäl- let åtgärdas av åklagaren alternativt genom materiell processledning. Åklagaren har en objektivitetsplikt som övriga aktörer i rättsproces- sen måste våga förlita sig på. Finns det avgörande bevisning som den tilltalade missat måste åklagaren åberopa den missade bevisningen med hänsyn till sin objektivitetsplikt. Med anledning av åklagarens objektivitetsplikt samt rättens möjlighet till materiell processledning finns det inget behov av att ha kvar bestämmelserna som en så kallad trygghetsventil. Möjligheten för rätten att ex officio fullständiga ut- redningen avseende skuldfrågan i brottmål bör därför tas bort.

Källförteckning

Offentligt tryck

Prop. 1986/87:89 om ett reformerat tingsrättsförfarande.

Prop. 2004/05:131 En modernare rättegång – reformering av processen i allmän

domstol.

Statens offentliga utredningar

SOU 1982:26 Översyn av rättegångsbalken 1, Del. B. SOU 2001:103 En modernare rättegång.

SOU 2013:17 Brottmålsprocessen.

SOU 2017:7 Straffprocessens ramar och domstolens beslutsunderlag i brottmål – en

bättre hantering av stora mål.

SOU 2019:38 Stora brottmål – nya processrättsliga verktyg. Nytt juridiskt arkiv Avd. II

NJA II 1943 s. 450.

Praxis

Avgöranden från Europadomstolen

De Cubber v. Belgium, judgement of 26 October, 1984, European Court of

Human Rights, Series A no. 86.

Fey v. Austria, judgement of 24 February, 1993, European Court of Human

Rights, Series A no. 255-A.

Padovani v. Italy, judgement of 26 February, 1993, European Court of Human

Rights, Series A no. 257-B.

Nortier v. Netherlands, judgement of 24 August, 1993, European Court of Hu-

Litteratur

Abrahamsson, Maria, Brottmålsprocessen i förändring – några kritiska syn-

punkter, SvJT 2013, (s. 1039–1043).

Braun, Virginia & Clarke, Victoria, Using Thematic Analysis in Psychology,

Qualitative Research in Psychology, 3(2), (s. 77–101), 2006.

Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis - en kommentar till

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 5 uppl., Norstedts juri-

dik, Stockholm, 2015.

Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål, 2. uppl., Norstedts juridik, Stock- holm, 2015.

Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Heuman, Lars, Rättegång IV, 7 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2009.

Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Heuman, Lars & Pauli, Mikael, Rättegång

I, 9 uppl., Wolters Kluwer, Stockholm, 2016.

Forsgren, Mikael, Opartisk domare och effektiv resursanvändning, SvJT 2014, (s. 217–225).

Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare - ämne, material, metod och

Kapitel 4

Att bevisa våld i nära relation utan