Sakkunnigbevisning är ett viktigt bevismedel i svensk rätt som kan ha avgörande betydelse för utgången i det enskilda fallet. När erfaren- hetssatser kring den framlagda bevisningen inte är allmänt kända
3 Bring, Thomas, Diesen, Christian & Wahren Wilton, Alexandra, Förhör, 3 uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2008, s. 136.
4 Edelstam, Henrik, Sakkunnigbeviset – en studie rörande användningen av experter inom
rättsväsendet, Iustus förlag, Uppsala, 1991, s. 209 och Thiblin, Ingemar & Michard,
Jean-François, Rättsmedicin i teori och praktik – En guide för läkare och jurister, 1 uppl., Studentlitteratur, Lund, 2014, s. 20. När termen ”slutsatser” förekommer i fortsätt- ningen åsyftas nyssnämnda definition.
behöver rätten ta hjälp av särskild sakkunskap för att kunna värdera densamma.5 Rättsläkare är att betrakta som expertsakkunniga inom yrkesområdet rättsmedicin, vilket är ett av Rättsmedicinalverkets verksamhetsområden.6 Rättsläkare har som huvudsakligt uppdrag att genomföra rättsmedicinska obduktioner och utfärda rättsintyg på upp- drag av polis, åklagare och domstol innehållande exempelvis den ska- debild de dokumenterat.7 Det ligger således inom ramen för en rätts- läkares yrkesuppgifter att utföra sakkunniguppdrag.8
Reglerna om sakkunniga finns i 40 kap. RB. Regelverket skiljer sig åt på ett markant sätt beroende på i vilken egenskap den sakkun- nige åberopas. Den expertis som de sakkunniga besitter kan tillföras rätten antingen genom att rätten eller parterna kallar de sakkunniga till huvudförhandlingen.9 I RB görs en åtskillnad mellan sakkunniga som anlitas av part, så kallade partssakkunniga samt sakkunniga som förordnas av domstol, så kallade domstolssakkunniga.
Anlitas en rättsläkare som sakkunnig av en part (oftast åklaga- ren i brottmål), aktualiseras reglerna för partssakkunnig. Reglerna om partssakkunnig återfinns i 40 kap. 19 § RB. Av bestämmelsen framgår att gemensamt för domstolssakkunnig och partssakkunnig är bestäm- melserna 40 kap. 7 och 8 §§ RB. I dessa bestämmelser framgår att den sakkunniga ska avge ett skriftlig utlåtande innan huvudförhandlingen samt höras muntligen om någon part yrkar det. I övrigt ska vittnes- reglerna tillämpas när en partssakkunnig hörs muntligen i rätten.10 Häri följer den mest framträdande skillnaden mellan domstolssakkun- nig och partssakkunnig. Eftersom vittnesreglerna tillämpas krävs det att en partssakkunnig som ska höras muntligen i rätten avlägger vitt- neseden enligt 36 kap. 11 § RB. I enlighet med vittneseden ska vittnet innan denna avger sin berättelse lova och försäkra att säga hela san-
ningen. En partssakkunnig, som därmed behandlas på samma sätt som
ett vittne under huvudförhandlingen, är enbart skyldig att redogöra för sina egna iakttagelser som antingen har gjorts via syn, hörsel eller
5 Bring, T., m.fl., 2008, s. 135 och 137.
6 Rättsmedicinalverket, Vår verksamhet, tillgänglig:
https://www.rmv.se/om-oss/var-verksamhet/.
7 Se 1–2 §§ förordningen (2007:976) med instruktion för Rättsmedicinalverket samt se Rättsmedicinalverket, Yrkesroller, tillgänglig:
https://www.rmv.se/om-oss/jobba-hos-oss/yrkesroller/ 8 Prop. 2004/05:64 Ny ordning för utfärdande av rättsintyg, s. 49. 9 Bring, T., m.fl., 2008, s. 135.
annat mänskligt sinnesorgan,11 innefattande de egna reflektionerna och känsloreaktionerna. Däremot behöver inte vittnet uttala sig om några slutsatser som denne kan dra av sina iakttagelser.12
I enlighet med vittnesreglerna finns inte några jävsregler för en partssakkunnig, det vill säga det ställs inget krav på objektivitet. Par- terna som har anlitat den sakkunnige disponerar över dennes givna utlåtande och kan välja att avstå från att åberopa ett ogynnsamt så- dant.13
Om en rättsläkare i stället förordnas av domstol som sakkunnig aktualiseras inte vittnesreglerna, utan reglerna för sakkunniga i 40 kap. RB. Regeln om domstolssakkunnig återfinns i 40 kap. 1 § RB. Av bestämmelsen framgår att rätten ex officio kan utse en domstolssak- kunnig, förutsatt att det är ”nödigt” för prövningen av frågor som krä- ver ”särskild fackkunskap”. Att det ska vara ”nödigt” innebär att det ska vara behövligt och erforderligt.14 Med ”särskild fackkunskap” me- nas detsamma som sakkunskap vilket enbart specialister och experter innehar.15 Skälet till att domstolen självmant har denna befogenhet betingas av sakkunnigbevisets uppgift att utfylla en brist på fackkun- skaper hos domstolen.16 Domstolen har att, inom ramen för sin mate- riella processledning, se till att målet blir tillfredsställande utrett. För att domstolen ska kunna fullgöra sin utredningsskyldighet finns där- med möjlighet att förordna en sakkunnig.
Till skillnad från partssakkunniga finns jävsregler för domstols- sakkunniga, vilket framgår av 40 kap. 2 § RB, vars syfte är att upprätt- hålla kravet på den domstolssakkunniges opartiskhet.17 Det är av stor vikt att domstolssakkunniga är opartiska eftersom det är svårt för rät- ten att värdera en utsaga om ett ämne som domstolen inte besitter kunskap om.18
En framträdande skillnad mellan domstolssakkunniga och parts- sakkunniga är den ed som avläggs. Domstolssakkunnig ska, till skill- nad från partssakkunniga som avlägger vittnesed, avlägga en särskild sakkunniged enligt 40 kap. 9 § RB. Medan vittneseden enligt lagens
11 Bring, T., m.fl., 2008, s. 40. 12 Bring, T., m.fl., 2008, s. 133. 13 Bring, T., m.fl., 2008, s. 139 f. 14 Edelstam, H., 1991, s. 239 ff.
15 Thornefors, Christer, Rättegångsbalk (1942:740), kommentar till 40 kap. 1 §, Lex- ino.
16 Prop. 1934:124 Förslag till lag om bevisning genom sakkunnig, m.m., s. 10. 17 Prop. 1942:5 Förslag till ny Rättegångsbalk, s. 292.
ordalydelse ställer krav på att säga hela sanningen, kräver sakkunnig- försäkran att en domstolssakkunnig, efter bästa förstånd, ska fullgöra sitt sakkunniguppdrag. En betydande följd av den ed som avläggs är att, medan vittnen enbart är skyldiga att redogöra för sina egna iakt-
tagelser, är domstolssakkunniga dessutom skyldiga att redogöra för
sina slutsatser kring en särskild fråga som förutsätter särskild erfaren- het eller utbildning. En domstolssakkunnig är således, till skillnad från ett vittne som enbart uttalar sig om sina iakttagelser, inte lika begrän- sad i sina svar.19
I nuläget är det av flera anledningar betydligt vanligare med partssakkunniga. En anledning är att förundersökningsledaren, enligt 23 kap. 14 § RB, kan infordra sakkunnigutredning som kan åberopas under huvudförhandlingen. Försvaret har tillika rätt att anlita en sak- kunnig. Enligt 23 kap. 18 § 1 st. RB har den misstänkte och dennes försvarare rätt att fortlöpande ta del av förundersökningsmaterialet samt även inkludera ytterligare utredning som de anser önskvärd. Ännu en anledning är, som nämnts ovan, att parter som anlitar sak- kunniga kan avstå från att åberopa ett ogynnsamt sakkunnigutlåtande, en möjlighet som inte finns beträffande domstolssakkunniga.20