Huruvida den enskilde polisens uppfattning om sin förmåga att på- verka målsägandens medverkansbenägenhet i någon grad riskerar att påverka utredningen är svårt att veta med säkerhet. Visserligen kan man argumentera för att ett alltför tydligt ställningstagande för den ena parten riskerar att snedvrida utredningen och frångå objektivitets- principen. Å andra sidan innebär en aktivt medverkande målsägande en utökad möjlighet för försvaret och den tilltalade att bemöta brottsanklagelserna. Man kan på den grunden argumentera för att en aktivt medverkande målsägande alltid innebär utökade möjligheter ur rättssäkerhetssynpunkt då det bidrar till en mer rättvis och balanserad rättegång.
Att målsäganden känner tillit till polisen är ofta en förutsätt- ning för att målsäganden ska vilja berätta om sina upplevelser. Många gånger är det i samband med den initiala kontakten med polisen som en våldsutsatt kvinna för första gången ges möjlighet att öppna upp och berätta om sin situation. Våld i nära relation föranleds ofta av en normaliseringsprocess där våldet sakta trappas upp och eskalerar med resultatet att den som utsätts kan få svårt att identifiera sig som ett offer, vilket kan hindra målsäganden från att våga öppna upp och be- rätta för omgivningen om vad hon har utsatts för. Vid sidan av den rädsla för repressalier från gärningsmannens sida som en anmälan kan innebära tillkommer därutöver oron över att bli misstrodd eller ifrå- gasatt i en kommande rättegång. Därtill känner många kvinnor en uppgivenhet för att polisen ändå inte kan göra någonting. Att kvinnan känner sig trygg att berätta är därför av central betydelse ur förhörs- synpunkt. Att visa förståelse och medkänsla kan därför vara ett viktigt
verktyg för trygghetsskapande i sökandet efter det bästa bevismateri- alet. Centralt är dock att medkänslan inte övergår i ett ställningsta- gande för den ena eller andra parten samt att all dokumentation, såväl vid förhör som vid upprättandet av minnesanteckningar från brotts- platsen, sker objektivt och utan risk för subjektiva inslag.
Den experimentella studien visade som förväntat att de delta- gare som presenterades med scenario 2 och som informerades om såväl tidigare misstänkt brottslighet som målsägandens tidigare ovilja att anmäla brott uppskattade risken för att målsäganden inte skulle vilja medverka högre än deltagarna i gruppen som presenterades med sce- nario 1 och som inte fick den informationen.
En möjlig orsak till att deltagarna i scenario 2 upplevde en ökad risk för att målsäganden inte ska vilja medverka kan vara att dessa deltagare, på grund av bakgrundsinformationen, kalkylerade en högre risk för att målsäganden skulle riskera att utsättas för repressalier från den misstänktes sida vid ett fortsatt deltagande i processen. Det är ett rimligt antagande att en person som enligt uppgift har utsatt sin part- ner för våld vid upprepade tillfällen besitter ett högre våldskapital, och därtill en ökad förmåga att med våld kontrollera sin partner, än en misstänkt förstagångsförbrytare. Å andra sidan synes det kanske lät- tare att övertyga en person som vid upprepade tillfällen har utsatts för våld av en närstående att våga berätta om våldet och delta i en rätts- process mot våldsutövaren för att söka förändra situationen. Det se- nare skulle dessutom kunna förklara varför deltagarna i scenario 2, trots uppfattningen om en ökad risk för att målsäganden inte skulle vilja medverka, upplevde sig ha en större möjlighet att påverka och motivera målsäganden i någon grad. Samtidigt torde resultaten i denna del kunna grunda sig i en högre ambition från den enskilde po- lisens sida och en ökad önskan att motivera målsäganden i det senare scenariot, för att på så sätt söka motverka upprepad brottslighet och hjälpa såväl målsägande som misstänkt ur en destruktiv och skadlig relation.
Hos de manliga deltagarna visade resultaten på en näst intill lik- värdig bedömning av risken för icke-deltagande från målsägandens sida i scenario 1 och 2. De kvinnliga deltagarna uppskattade däremot sin möjlighet att påverka målsäganden som betydligt högre än män- nen. Detta resultat kan bero dels på att de kvinnliga deltagarna i högre utsträckning identifierar sig med målsäganden, dels på att de av den anledningen känner sig mer motiverade att söka hjälpa kvinnan ur en potentiellt destruktiv relation. Det kan vidare antas att de kvinnliga
poliserna på liknande grunder anser sig ha bättre förutsättningar att vinna målsägandens förtroende. Vad gäller resultatet i denna del bör dock noteras att antalet kvinnliga deltagare var betydligt färre än an- talet manliga deltagare, varför det sammanställda resultatet blir något mer sårbart. Viss försiktighet bör därför vidtas vid tolkningen av re- sultaten i denna del. Skulle liknande studier i större skala indikera lik- nande tendenser hos kvinnliga deltagare bör dock poliser i allmänhet och kvinnliga poliser i synnerhet göras uppmärksamma på denna risk för identifikation med brottsoffret, då en sådan identifikation riskerar att öka risken för att subjektiva värderingar förs in i utredningen.
Slutsatser
Målsägandens deltagande har visat sig ha en avgörande betydelse för möjligheten att åtala och döma personer som utövar våld mot en när- stående. Väljer målsäganden att inte medverka blir utgången i målet till stor del beroende av den stödbevisning som kan frambringas till stöd för åklagarens gärningspåstående.
De empiriska undersökningar som har genomförts inom ramen för det här kapitlet har visat på en stor polisiär insikt i och förståelse för behovet av stödbevisning vid utredningar om våld i nära relation. Den experimentella studien har inte genererat några tydliga indikat- ioner på att upprepat partnervåld innebär att den enskilde polisen upp- lever en generellt högre risk för att målsäganden inte ska vilja med- verka i den fortsatta utredningen. Däremot har undersökningen visat att kvinnliga poliser, i högre utsträckning än manliga poliser, upplever sig bättre kunna påverka målsägandens medverkansbenägenhet vid upprepat partnervåld.
Polis och åklagare har ett gemensamt ansvar för att utredningar om våld i nära relation genomförs på ett objektivt och noggrant sätt. Oavsett om den våldsutsatta kvinnan väljer att medverka i rättspro- cessen eller inte är det av yttersta vikt att den bevisning som kan läg- gas till grund för en eventuell dom tillvaratas och dokumenteras på ett lämpligt sätt, så att såväl målsäganden som den misstänktes rättssä- kerhet kan garanteras. Beviskravet ”ställt bortom rimligt tvivel” är en viktig rättssäkerhetsgaranti för den som står åtalad för ett brott. Nå- gon bevislättnad är således inte en rättssäker väg framåt i ambitionen att söka öka åtalsfrekvensen för brott som rör våld i nära relation.
De svar på utredningsåtgärder som har registrerats i den empi- riska underökningens kvalitativa resultat överensstämmer till stor del
med de som forskningen föreslår. Trots detta är våld i nära relation ett fortsatt utbrett problem som på många sätt inte bara är bevisrätts- ligt komplext utan också socialt komplicerat. De problem som associe- ras med våld i nära relation spänner långt utanför de bevisrättsliga svårigheter som gör det svårt att lagföra gärningspersonerna för brot- tet. Att åtala och döma gärningspersonen är en sista åtgärd att vidta först då ett brott redan har begåtts. Det är därför av central betydelse att söka angripa problemen också på ett samhälleligt plan, för att bryta tystnadskulturen kring våld i nära relation och öka insikten om brotts- typens förekomst i samhället samt för att söka förhindra brotten redan innan de hunnit begås. Att stötta och hjälpa våldsutsatta kvinnor är en väg framåt. Att genom informationsspridning och öppna diskussioner skapa en övergripande förståelse för problematiken kring brottstypen och att minska stigmatiseringen är ytterligare en, för att på så vis öka anmälnings– och medverkansbenägenheten hos såväl den enskilde målsäganden som bland personer i dennes eller våldsutövarens närhet som misstänker att någon blir utsatt för eller utsätter någon närstå- ende för våld.
Källförteckning
Offentligt tryck
Statens offentliga utredningar
SOU 2014:49 Våld i nära relationer - En folkhälsofråga. SOU 2017:98 Tidiga förhör – nya bevisregler i brottmål.
Praxis
Europadomstolen
Case of Van Mechelen m.fl. mot Nederländerna, dom 1997-04-23, ECHR, no. 55/1996/674/861–864. Högsta domstolen NJA 1980 s. 725 Hovrätterna RH 2002:65 RH 2005:42 Justitieombudsmannen JO 1993/94, s. 112.
Litteratur
Bring, Thomas, Diesen, Christian & Andersson, Simon, Förundersökning, 5 uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2019.
Bring, Thomas, Diesen, Christian & Wilton Wahren, Alexandra, Förhör, 3 uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2008.
Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål, 2 uppl., Norstedts juridik, Stock- holm, 2015.
Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Heuman, Lars, Rättegång IV, 7 uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2009.
Schelin, Lena, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Norstedts juridik, Stock- holm, 2008.
Elektroniska källor
Brottsförebyggande rådet, Polisens utredningar av våld mot kvinnor i nära re-
lationer, Rapport 2008:25, Stockholm, tillgänglig:
https://www.bra.se/down-
load/18.cba82f7130f475a2f180007826/1371914724429/2008_25_polisens_ut-
redningar_vald_mot_kvinnor.pdf(besökt: 2020-05-11).
Brottsförebyggande rådet, Våld mot kvinnor och män i nära relationer – Vål-
dets karaktär och offrens erfarenheter av kontakter med rättsväsendet, Rapport
2009:12, tillgänglig: https://www.bra.se/down-
load/18.cba82f7130f475a2f180002016/1371914720735/2009_12_vald_kvin-
nor_man_nara_relationer.pdf(besökt: 2020-05-11).
Brottsförebyggande rådet, Brott i nära relationer – en nationell kartläggning, Rapport 2014:8, tillgänglig: https://www.bra.se/download/18.9eaa-
ede145606cc8651ff/1399015861526/2014_8_Brott_i_nara_relationer.pdf
(besökt: 2020-05-11).
Brottsförebyggande rådet, Polisiära arbetssätt för att förebygga upprepat part-
nervåld – med fokus på våldsutövare, Rapport 2017:13, tillgänglig:
https://www.bra.se/down-
load/18.4c494ddd15e9438f8ad861e6/1512032417964/2017_13_Poli-
siara%20arbetssatt_for_att_forebygga_upprepat_partnervald.pdf
(besökt: 2020-05-11).
World Health Organization, Global and Regional Estimates of Violence
Against Women – Prevalence and Health Effects of Intimate Partner Violence and Nonpartner Sexual Violence, 2013, tillgänglig:
https://www.who.int/publications/i/item/9789241564625 (besökt: 2020-05-
15).
World Health Organization & Pan American Organization, Understanding
and Addressing Violence Against Women – Intimate partner violence, 2012,
tillgänglig: https://apps.who.int/iris/handle/10665/77432 (besökt: 2020-05- 15).
Polisen, Polisens årsredovisning 2019, 2020, tillgänglig: https://polisen.se/om-
Furén-Thulin, Åsa,. Risk för ökat våld under Coronakrisen, Socialtjänstblog- gen 17 april 2020, tillgänglig: https://skr.se/tjanster/merfranskr/bloggar- franskr/socialtjanstbloggen/artiklar/riskforokatvaldundercoronakri-
sen.32846.html (besökt: 2020-05-11).
Wierup, Lars, SOS-samtal starkt bevis mot männen, Dagens nyheter 2007-10- 06, tillgänglig: https://www.dn.se/nyheter/sverige/sos-samtal-starkt-bevis-