I figuren nedan visas olika rättsvetenskapliga studiedesigner i en sam- lad figur. Ju längre forskningen placerar sig till höger i figuren desto mer sannolikt är det att forskarens syfte är att uttala sig om rättens interna effektivitet. Om forskningen i stället placerar sig till vänster i figuren syftar densamma till att undersöka rättens externa effektivitet. Ju längre till vänster och ju högre upp i figuren forskningen placerar sig, desto fler incitament finns för att betrakta rätten som en social konstruktion. Det är också i det skedet vi, enligt min mening, har när- mat oss gränsen för vad som kan sägas vara rättsvetenskapens kärn- verksamhet eftersom undersökningen då likaväl kan genomföras inom ramen för den forskning som bedrivs inom andra vetenskapsdiscipli- ner. Däremot innebär inte användningen av andra vetenskapers meto- der och således empiriskt material per automatik att forskarens syften förflyttas till figurens vänstra sida. Som framförts ovan kan rättens interna effektivitet studeras med hjälp av empiriska studier. Utslags- givande för arbetets disciplinära hemvist är således studiens syfte.
Fig. 6 Rättsvetenskapliga studiedesigner91
91 Översatt och delvis omarbetad figur i Chynowth, P., 2009, s. 29 med hänvisning till Arthurs, Harry W., 1983.
Forskning om samhälleliga effekter
(”law in context”) (”law in context”)
Teoretisk forskning Den juridiska akademin
Rä tt sd o gm ati sk f o rs kni ng (” in la w ”) Tillämpad forskning Den juridiska praktiken
T vär vet en sk ap lig fo rs kn in g (“ ab ou t l aw ”) Deskriptiv forskning
(“black letter law”)
Grundforskning
(rätten som fenomen)
Rättsteoretisk forskning
Diskussion
I det här kapitlet har jag inledningsvis diskuterat fördelarna med att öka förekomsten av inslag från andra vetenskaper på juristutbild- ningen. Inbyggt i det systeminterna studiet av rätten ingår ofta att forskaren, eller studenten, har att beakta ett på förhand givet material och en på förhand given metod. Denna ”förutbestämdbarhet” ingår, mer eller mindre, som en grundförutsättning oavsett vilket ämne eller vilken kurs som studeras. Här instämmer jag i såväl den interna som den externa kritiken som har riktats mot den mer formalistiska ansat- sen: studiet av rätten riskerar att bli teknisk och de forskningsfrågor som forskarna tar sig an styrs i hög grad av disciplinens metodologiska begränsningar. Resultatet är en snäv problemlösningsansats som end- ast betraktar problem som ”juridiska problem” – en ansats som påver- kar såväl utbildningens pedagogik som studenternas tillämpade studi- etekniker på negativa sätt. Studenternas ”institutionsisolering” och de ofta framtvingade studieteknikerna kan förhindra utvecklingen av ve- tenskaplig allmänbildning och således viktiga generiska förmågor. Förskjutningen från ”know that” till ”know how”92 har dominerat den pedagogiska utvecklingen i högre utbildning de senaste 20 åren. För- skjutningen innebär att faktakunskaper har tvingats stå tillbaka till förmån för generiska färdigheter: viktiga beståndsdelar i ett självstän- digt och kritiskt förhållningssätt. Samtidigt vill jag framhålla att ett ökande antal inslag från andra vetenskaper inte handlar om att stu- denterna förväntas bli experter inom andra vetenskapsdiscipliner. Syf- tet är snarare att skapa kontext så att förståelsen för det egna ämnet ökar. Inte heller handlar det om en totalförskjutning från specialiserad kunskap till allmän kunskap. I stället är det så att utvecklingen av ge- neriska förmågor kräver ett visst mått av disciplinär kunskap.
Genom att öka inslagen från andra vetenskaper kan en mer kre- ativ och holistisk problemlösningsansats erhållas. I stället för att stu- denterna reduceras till passiva kunskapsmottagare inbjuds de till ett mer aktivt deltagande i konstruktionen av kunskap. När jag för några år sedan funderade på att införa empiriska inslag på specialkursen
Straffprocess tydliggjordes kollegornas farhågor: ”Studenterna kommer inte kunna använda andra vetenskapers metoder – de klarar ju inte ens av att redogöra för sin egen metod!”. Idag, några år efter införandet, är jag
92 Saunders, Angharad, Revisiting the Skills Agenda – A Complicated Geography,
övertygad om motsatsen: juriststudenternas vetenskapliga allmän- bildning ökar. I det ingår en fördjupad metodologisk förståelse och en insikt om att metodbeskrivningen i ett rättsvetenskapligt arbete inte kan undantas från allmänna krav på vetenskaplig transparens. Vidare stärks studenternas ”metodologiska självförtroende” med nyvunna in- sikter om den egna metodens styrkor och begränsningar.93 Samtidigt finns det en fråga som har lämnats obesvarad: varför lyckas studen- terna på kort tid förstå grunderna i de samhällsvetenskapliga meto- derna medan de efter flera års studier inte kan uppvisa några djupare insikter om den ”egna metoden”?
I kapitlets andra del har jag diskuterat hur normativa uttalanden kan förenas med empiriska fakta. Jag menar att det är viktigt att fors- karen, eller studenten, som väljer att skriva ett tvärvetenskapligt ar- bete noggrant tänker igenom hur normativa uttalanden och empiriska fakta kan särskiljas och – kanske ännu viktigare – hur de kan förenas. Jag har mot bakgrund av begreppen intern och extern effektivitet pre- senterat ett antal studiedesigner. Den sannolikt viktigaste poängen är att det med en intern juridisk-empirisk studiedesign går att uttala sig om rättens interna effektivitet. Med andra ord, forskaren kan studera ”den juridiska verkligheten” med hjälp av empiriska fakta hämtade i ”den faktiska verkligheten”. På så sätt kan ett studium av den faktiska tillämpningen avslöja systeminterna inkonsistenser som ett studium av enbart rättskällorna kanske inte alltid kan blottlägga. Tyvärr är min erfarenhet att rättsvetenskapliga studier som innehåller empiriska inslag ibland avfärdas som ”rättssociologiska bidrag” inom den rätts- vetenskapliga disciplinen. Detta trots att studierna inte syftar till att studera samhälleliga effekter. Sådana slutsatser tycks således felaktigt grunda sig på att det är materialet som avgör studiens disciplinära hemvist och inte forskarens syfte med studien.
Genom att fler metoder (och perspektiv) görs tillgängliga vad gäller det interna studiet av rätten styrs inte valet av forskningsfråga (och därmed inte heller resultaten) av ett på förhand givet material och en på förhand given metod. I stället är det så att rättsvetenskapens relevans kan öka i och med att de rättsvetenskapliga analyserna kan underbyggas på ett bättre sätt. Samtidigt har kapitlet diskuterat den ofrånkomliga frågan om var gränsen för rättsvetenskapens kärnverk- samhet går. Jag menar att då forskningen ytterst syftar till att studera
93 Som Kandel skriver: "It is when the law and the insights revealed by the interdisciplines
are palpably incongruent that the interdisciplines are most useful, both in revealing what is not working and in suggesting how it might be made to work.”, Kandel, R.F., 1993, s. 23.
samhälleliga effekter bortkopplat från den interna effektiviteten och den faktiska tillämpningen, det vill säga då densamma kan genomföras inom ramen för en annan vetenskap, har den bortersta gränsen för rättsvetenskapen nåtts. Då är juristens expertkunskap och juristens ”systemnära blick” inte längre behövlig. Däremot kan det ju vara så att juristen inom ramen för ett tvärvetenskapligt samarbete kan bidra med viktiga perspektiv som forskare inom andra discipliner inte kan tillföra.
Läsaren upplever sannolikt en, till viss del, ambivalent förhåll- ning till den rättsdogmatiska ansatsen från min sida: i första delen av kapitlet argumenterar jag för att den snäva problemlösningsansatsen måste breddas samtidigt som jag i andra delen argumenterar för att det är den interna effektiviteten och studiet av tillämpningen som ut- gör gränssättare gentemot andra discipliner. Emellertid behöver det inte finnas motsättningar mellan ambitionerna. Det handlar inte om att förändra rättsvetenskapens kärnverksamhet utan det handlar i stäl- let om att bredda underlaget för densamma. Sannolikt är det så att det återkommande disciplin-interna motståndet mot den mer snäva rätts- dogmatiska ansatsen har lett till att rättsdogmatiken får dras med ett, till viss del, oförtjänt dåligt rykte. Därtill tycks motståndet också ha skapat en viss ”disciplinär ängslighet” som leder till att disciplinens gränser noggrant bevakas. Samtidigt framstår rättsvetenskapens in- terna studium av rätten och rättstillämpningen som en naturlig gräns- sättare gentemot andra discipliner: även om andra discipliner visar in- tresse för rätten som studieobjekt är jurister bättre lämpade än andra att studera rättens interna effektivitet och den faktiska tillämpningen. Det finns med andra ord inte fog för den disciplinära ängsligheten. Därför behöver heller inte empiriska ambitioner uppfattas som hot mot den egna disciplinen. Vidare menar jag att den möjliga bredd- ningen av perspektiv och tillgängliga metoder placerar den rättsve- tenskapliga forskaren i en vetenskaplig fördelaktig position: till skill- nad från andra discipliner kan vi genom studiet av såväl den juridiska verkligheten som den faktiska verkligheten nå fördjupade kunskaper om vårt studieobjekt.
Eftersom jag inte finner ett bättre sätt att uttrycka det på får Areedas tänkvärda ord avsluta detta inledande kapitel:
”It would be a tragedy to replace narrow lawyers with
lawyers who know other disciplines more than they under- stand the needs of the legal system. We need lawyers who
understand the purposes and needs of the law and who can use the learning of other disciplines to formulate and re- vise legal rules and to apply them to the uncertain reality
in which we live.”94