restriktiv hållning till att rättsläkare bör förordnas som domstolssak- kunniga. Det synes i stället föreligga en acceptans för att rättsläkare huvudsakligen åberopas av parterna som partssakkunniga och därför både kallas och hörs som vittnen vid huvudförhandlingen i brottmål. Att vissa domare påtalar att förordnandet av en domstolssakkunnig möjligen är behövligt i några enstaka fall talar ändå för att domarna inte är fullständigt emot ett sådant förordnande. Samtidigt förefaller domare vara intresserade av att upprätthålla objektiviteten i sin dö- mande verksamhet, varför rätten vill begränsa i vilken utsträckning de bidrar till utredningen. Det föreligger annars en risk för att rättens bidrag med utredning i ett mål kan vara till men för den tilltalade. Av den anledningen kan ett förordnande av en partssakkunnig rättsläkare anses mer fördelaktigt utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv.
En aspekt som emellertid inte berördes av de deltagande do- marna är att det i RB finns krav på objektivitet hos domstolssakkun- niga, men att samma krav inte föreligger hos partssakkunniga. Ett för- ordnande av en domstolssakkunnig rättsläkare kan minska subjektiva utlåtanden till fördel för målsäganden, eftersom partssakkunniga oft- ast är anlitade av åklagare. Att domstolen förordnar en sakkunnig rättsläkare är därmed tillika fördelaktigt ur ett rättssäkerhetsperspek- tiv. Lagstiftaren har tidigare uppmärksammat problematiken med att partssakkunniga ofta är påverkade av den part de företräder. Partssak- kunniga uttalar sig emellanåt till fördel för den part som anlitat dem och domstolen får därmed inte in de behövliga upplysningarna. Det anses därför inte vara tillfredsställande att det främst är partssakkun- niga som förordnas, där krav på opartiskhet för närvarande saknas. Med anledning av det anförda kan det tolkas som att lagstiftaren inte velat uppmuntra användandet av partssakkunniga. Det som talar emot att det skulle vara ett problem att objektivitetskravet saknas hos parts- sakkunniga är att det i studiens resultat framkommit att domstolen ändå gör en egen bevisvärdering. Problematiken med partiskhet kan
även avhjälpas genom att åklagaren är skyldig att förhålla sig objektiv, både under förundersökningen samt under huvudförhandlingen.
Frågan är vad som sker när försvaret likaledes anlitar en rätts- läkare. Det kan exempelvis röra sig om en situation där både åklagaren och försvaret anlitar varsina rättsläkare som talar emot varandra samt uttalar sig till fördel för den part de företräder under huvudförhand- lingen. Om rättsläkarna uttalar sig om en fråga som domstolen inte har tillräckligt med kunskap om, blir det därmed oerhört svårt för domstolen att tillgodogöra sig expertkunskapen på ett tillförlitligt sätt i syfte att kunna göra en korrekt bevisvärdering. Av både förarbetena samt studiens resultat har det framkommit att det kan vara lämpligt att domstolen förordnar en domstolssakkunnig i en sådan situation där parternas sakkunniga kommer till skilda slutsatser. Det kan däremot ifrågasättas hur processekonomiskt det är i slutänden eftersom ett så- dant förfarande kan tilldra sig ökade kostnader för både parterna och domstolen.
Som en lösning på problematiken med partiskhet bland de sak- kunniga som anlitas av parterna föreslog vissa domare att rättsläkare inte enbart ska svara på ett givet tema, utan även mer fritt få möjlighet att dra slutsatser. På så sätt får rätten ett bättre underlag till sin be- visvärdering och kan få ökade möjligheter att få till stånd en materiellt riktig dom i varje enskilt fall. Frågan är hur den föreslagna lösningen förhåller sig till regelverket i RB. Enligt gällande rätt har det visat sig att det strider mot RB:s regelverk om ett vittne uttalar sig om sina slutsatser. I enlighet med lagens ordalydelse har rättsläkare enbart att uttala sig om ”absoluta sanningar” rörande sina iakttagelser när de ut- talar sig efter att ha avlagt vittneseden. Rättsläkarna har således be- gränsad möjlighet att uttala sig, det vill säga rättsläkarna kan inte som vittnen utveckla sina slutsatser vidare om ett hypotetiskt händelseför- lopp. I enlighet med vad som framkommit av den aktuella studiens re- sultat kan det vara till men för den utredning som domstolen behöver få fram i det enskilda fallet om en rättsläkare förhindras att uttala sig fritt pga. att vittneseden uppställer hinder.
Av vad som framkommit av både JO:s uttalanden och den aktu- ella studiens resultat är det inte ovanligt förekommande att parterna eftersöker svar angående rättsläkarens slutsatser och omdömen avse- ende en viss fråga. De frågor som ställs är ofta av ren sakkunnigkarak- tär, även i fall där rättsläkaren inte själv bevittnat något.32 Även 32 Jfr. det ovannämnda fallet, se not 1.
utifrån denna aspekt kan det ifrågasättas vad eden i RB har för egentlig betydelse. Har rätten i stället förordnat en rättsläkare som sakkunnig tillåter regelverket att denne ges större frihet att avge slutsatser och omdömen som grundar sig på rättsläkarens erfarenhet och särskilda sakkunskap. Av förarbetena framkommer att skälet till varför sakkun- nigreglerna enligt 40 kap. RB infördes var att uppfylla en brist på fack- kunskap hos domstolen i syfte att ett mål blir tillfredsställande utrett. Frågan är då om det inte kan anses vara mer förenligt med en rättslä- kares yrkesuppgifter och funktion i egenskap av expertsakkunnig om denne regelmässigt hörs som domstolssakkunnig och avlägger sak- kunnigförsäkran i enlighet med reglerna i 40 kap. RB. JO har i sitt beslut framhållit att så bör vara fallet när en rättsläkare inte bara re- dogör för sina iakttagelser, utan även för sina slutsatser.
Av vad som framkommit av studiens resultat samt av gällande rätt på området finns det både rättssäkerhets- samt processekono- miska skäl som talar både för och emot att en rättsläkare bör kallas som partssakkunnig respektive som domstolssakkunnig i brottmål. Som genomgående har framkommit i detta kapitel förekommer det däremot att rättsläkare kallas som partssakkunniga och hörs som vitt- nen om både sina iakttagelser och sina slutsatser. I detta kapitel har det framkommit att om en rättsläkare hörs i egenskap av vittne avse- ende annat än den egna iakttagelsen anses det strida emot ordalydel- sen i och ändamålen bakom reglerna i RB. Om regelverket och den praktiska tillämpningen avseende i vilken egenskap en rättsläkare i nuläget kallas och hörs vid huvudförhandling i brottmål kan anses väl- fungerande kan därmed ifrågasättas.
Slutsatser
Övergripande talar framställningen för att domare intar en restriktiv hållning till att rättsläkare ska förordnas som domstolssakkunniga, främst av objektivitetsskäl. Av den anledningen är de mer positiva till att partssakkunniga anlitas. Samtidigt framhäver domare den gräns- dragningsproblematik som råder, vilket kan leda till en icke tilltänkt tillämpning av reglerna. Lagstiftaren verkar å sin sida inte ha velat uppmuntra användandet av partssakkunniga eftersom det inte upp- ställs krav på objektivitet. Domstolen behöver i slutänden tillräckligt med material att utgå ifrån i sin bevisvärdering i syfte att få till stånd materiellt riktiga domar. I detta kapitel har det framkommit att det utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv är angeläget att rätten förses med
erforderlig sakkunskap. Rättsläkare bör således få möjlighet att uttala sig om både sina iakttagelser samt slutsatser som de har att bidra med. I det nuvarande regelverket strider däremot det förfarandesättet mot RB:s ordalydelse och ändamål om sådana uttalanden görs av en parts- sakkunnig rättsläkare som hörs enligt vittnesreglerna. Sakkunnigreg- lerna har förblivit oförändrade sedan de infördes för över 70 år sedan och av vad som framkommit i detta kapitel är förhållandet mellan re- gelverket och den praktiska tillämpningen onekligen ett problem som inte har givits någon större uppmärksamhet. I syfte att regelverket bättre ska stämma överens med rättsläkarnas status som expertsak- kunniga kan det vara angeläget att lagstiftaren ser över regelverket för att utröna om sakkunniga rättsläkare alltid ska höras i enlighet med sakkunnigreglerna. Vare sig det blir en lagändring eller inte är det av vikt att tillämpningen anpassar sig efter det gällande regelver- ket, inte minst för att tillgodose förutsebarheten och således rättssä- kerheten i processen.