I detta kapitel presenteras arbetes experimentella kvantitativa studie gällande hur två identiska utsagor bedöms beroende på vilka förkun- skaper bedömaren ges. Undersökningen fokuserade specifikt på barn med ADHD då det är en diagnos som gemene man kan förväntas känna till. Det praktiska genomförandet gick till enligt följande: Först konstruerades ett förhör gällande ett sexuellt övergrepp. Inspiration hämtades från riktiga förhör med barn i tonåren men inget specifikt förhör används i sin helhet. Anledningen bakom detta var att mini- mera risken för att en person blir identifierad och därmed orsakas mer lidande än vad hen redan har genomlevt. Förhöret anpassades sedan på ett sådant sätt att det till viss del speglade de kommunikativa svå- righeter som kan förväntas av en person med ADHD. Målet var dock att göra anpassningarna relativt subtila för att inte låta dem ta för stor del av respondenternas fokus.
25 Lainpelto, K., m.fl., 2016, 283 ff. 26 Lainpelto, K., m.fl., 2016, s. 284.
Innan respondenterna fick ta del av det skriftliga förhöret fick de ta den av en informationsruta där innehållet skilde sig åt mellan enkä- terna. Både enkäterna innehöll information om förhörspersonens ålder och diagnos samt förfluten tid från händelsen. Skillnaden bestod i att enkät 1 även innehöll följande information om diagnosen ADHD: “Di- agnosen ADHD kan bland annat medföra svårigheter att hålla kon- centration på en uppgift, uppmärksamma detaljer samt att följa givna instruktioner.” Dessa svårigheter valdes då de sammanfattar flera grundläggande diagnoskriterier för ADHD enligt DSM-5. Efter för- höret fick respondenterna svara på frågor om hur de uppfattade utsa- gan. Genom en skattning på en skala från 1 till 10 undersöktes hur sammanhängande, detaljerad, självupplevd samt tillförlitlig respon- denten tyckte att utsagan var samt med hur stor sannolikhet respon- denten uppfattade det som att utsagan var sanningsenlig.
Enkäterna distribuerades i en Facebookgrupp för juriststuden- ter på Stockholms universitet och målgruppen var studenter som läst och fått godkänt på grundkursen i processrätt. Studenterna fick in- formation om förkunskapskravet samt att de i ett försök att upprätt- hålla vetenskaplig integritet inte var tillåtna att öppna båda enkäterna. Anledningen bakom förkunskapskravet var att dessa studenter kunde väntas ha en grundläggande förståelse för hur värdering av utsagor ska genomföras och därmed minimera risken att helt ovidkommande faktorer skulle tillåtas påverka bedömningen av utsagan. Slutligen be- arbetades de inkomna svaren på så sätt att ett medelvärde räknades ut för varje fråga vilka sedan sammanställdes i en tabell. Alla svar som föll inom ramarna för urvalet användes som underlag.
Då undersökningen genomfördes via sociala medier var kon- trollmöjligheterna av enkäterna begränsade. På grund av den rådande situationen gällande covid-19 var dock undersökningen svår att ge- nomföra på annat sätt varför bristerna får accepteras samt tas hänsyn till i diskussionen gällande resultaten. En åtgärd som vidtogs i ett för- sök att kontrollera att endast de som uppfyllde förkunskapskraven svarade på enkäten var att enkäterna inleddes med en fråga om stu- denten hade fått godkänt i kursen i processrätt inom ramen för jurist- programmet. Svarade studenten “nej” på frågan så utestängdes denne från enkäten och kunde därmed inte delta i undersökningen. På grund av det begränsade antalet svar går det inte att bortse från möjligheten att förkunskaperna om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar va- rierade inom grupperna på ett sätt som inte är representativt för var- ken juristprogrammet, rättsväsendet eller samhället i stort. På grund
av arbetets omfattning kommer även denna brist accepteras samt tas hänsyn till vid analysen av resultatet. En undersökning bland faktiska domare skulle ge den mest rättvisande bilden av hur domstolarna idag skulle göra denna typ av bedömningar. Styrkan med att använda ju- riststudenter för denna undersökning är dock att de till viss del kan förväntas spegla de attityder som finns bland domare samt att en högre svarsfrekvens kunde säkerställas. I tidigare studier har det även diskuterats att det föreligger en risk för att yrkesaktiva domare kan inta en defensiv ställning då frågorna till sin natur utmanar deras ob- jektivitet och därmed deras professionalism.27 I och med studenternas utbildningsnivå inom juridik kan undersökningen förhoppningsvis ändå ge vissa indikationer gällande hur bedömningar kan påverkas av vilken information som finns tillgänglig vid tidpunkten för bedöm- ningen. Det är dock av intresse att vidare studera detta bland yrkes- aktiva domare, såväl lagfarna domare som nämndemän.
Studiens resultat
Studiens resultat visar att utsagan genomgående bedömdes mer till- förlitlig i enkät 1 när respondenterna hade fått information om de kom- munikativa svårigheter som barn med ADHD kan ha. Båda enkäterna innehöll samma utsaga, men utsagan bedömdes som mindre samman- hängande (-0,9), detaljerad (-0,94) och tillförlitlig (-0,67) när respon- denten inte fått information om vad ADHD kan medföra för svårig- heter i enkät 2. Den minsta skillnaden i medelvärde mellan enkäterna hittades i frågan om huruvida utsagan uppfattades som självupplevd (- 0,17) efterföljt av sannolikheten för att utsagan var sann (-0,33).
Kriterium Enkät 1
(med information) (utan information) Enkät 2
Sammanhängande 7,90 7,00
Detaljerad 6,70 5,76
Självupplevd 8,33 8,16
Tillförlitlig 8,43 7,76
Sann 8,43 8,10
Genomsnitt av 30 svar för vardera enkäten, inga svar har uteläm- nats. Enkät 1 innehöll information gällande de svårigheter som ADHD kan medföra, medan det i enkät 2 endast konstaterades att barnet hade ADHD.
Diskussion
Resultatet av enkätstudien visar att bedömningen av utsagan med största sannolikhet påverkats av det faktum att det i en av enkäterna gavs viss information om ADHD (enkät 1) medan den andra enkäten bara konstaterade att personen som lämnat utsagan hade ADHD, utan någon förklaring av vad diagnosen innebär (enkät 2). Utifrån resulta- tet av studien kan vissa slutsatser dras gällande uppfattningen av ut- sagan i de två olika enkäterna. Inledningsvis kan det konstateras att enkät 1 genomgående fick mer positiva bedömningar än enkät 2. Detta kan bero på olika faktorer, men två sannolika faktorer är dels att re- spondenternas fokus riktades mot kriterierna för en tillförlitlig utsaga innan genomläsningen av utsagan, dels att de tog hänsyn till de svå- righeter som personer med ADHD kan ha och därmed justerade sin bedömningsram utifrån den givna informationen. I båda enkäterna hade dock respondenterna möjlighet att gå tillbaka till utsagan vid be- dömningen utifrån de olika kriterierna, något som minskar sannolik- heten att fokus på kriterierna var avgörande för skillnaderna i bedöm- ningarna. Studien använde sig av diagnosen ADHD och resultatet kan därför endast med säkerhet sägas gälla just bedömningen av barn med ADHD. Problematiken som belyses genom studien är dock applicerbar på andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, varför diskuss- ionen kommer utgå ifrån bedömningen av neuropsykiatriska funkt- ionsnedsättningar i stort.
Vidare kan noteras att de minsta skillnaderna i bedömningarna gällde i vilken utsträckning som utsagan uppfattades som självupplevd samt sannolikheten för att utsagan var sann. En intressant observation
i sammanhanget är att medelvärdet för utsagans tillförlitlighet och sanningshalt var identiska i enkät 1 (8,43). Den korrelationen åter- fanns dock inte i enkät 2 där sanningshalten bedömdes vara högre än tillförlitligheten. Detta indikerar att respondenterna som besvarade enkät 2 upplevde att det förelåg en relativt hög sannolikhet för att händelsen ägt rum, men att brister i utsagan gjorde densamma mindre tillförlitlig. Detta resultat kan i sig peka på att det finns någon nivå av förståelse för problematiken kring bedömningskriterierna då respon- denterna som besvarade enkät 2 genom sina bedömningar visade att de förvisso inte ifrågasatte sanningshalten i någon större utsträckning men att den givna bedömningsramen inte gjorde att de kunde bedöma utsagan som tillförlitlig. Relevant i sammanhanget är dock att utsa- gorna i de båda enkäterna var identiska. Utifrån det faktum att utsagor från barn bedöms olika beroende på om bedömaren fått information om att barnet har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller inte så kan resultatet indikera att dessa fördomar aktualiserades bland de som besvarade enkät 2. Information som gavs gällande ADHD i enkät 1 kan dock ha påverkat respondenternas bedömningar på olika sätt. I och med att det inte är möjligt att fastställa anledningarna bakom be- dömningarna inom ramen för denna studie kommer därför tre plau- sibla alternativ analyseras utifrån ett rättsligt perspektiv.
Den första möjliga anledningen till att bedömningarna i enkät 2 skilde sig från bedömningarna i enkät 1 är att respondenterna tog till sig informationen om de svårigheter som kunde föreligga och där- med anpassade sin bedömning gällande dessa kriterier i stället för att lägga mer vikt vid andra kriterier vid bedömningen av utsagans till- förlitlighet. Det vore den mest önskvärda orsaken bakom skillnaderna i bedömning eftersom det skulle innebära att bedömaren gjorde ade- kvata anpassningar så att även barn med neuropsykiatriska funktions- nedsättningar tillförsäkras samma rättsliga skydd som andra. Samti- digt görs inte avkall på beviskravet “ställt utom rimligt tvivel” vilket därmed också tillförsäkrar den misstänktes rättssäkerhet. Enligt denna förklaring är det en adekvat åtgärd att under förundersök- ningen och inför huvudförhandlingen göra en bedömning av det aktu- ella barnets svårigheter samt belysa dem för domstolen inför att de ska värdera utsagan. För att kunna genomföra detta i praktiken krävs det att sakkunniga anlitas av domstolen för att en adekvat bedömning ska kunna göras i det enskilda fallet.
Den andra möjliga anledningen är att respondenterna i enkät 1, till följd av den utökade informationen, bortsåg från barnets diagnos i ett försök att inte låta sig påverkas av sina fördomar och därmed
bedömde utsagan som om den hade avgivits av ett neurotypiskt barn. Detta alternativ är till viss del positivt då det innebär att barnet slipper belastningen av fördomar gällande neuropsykiatriska funktionsned- sättningar och att den misstänktes rättssäkerhet inte påverkas. Den negativa aspekten av detta är att det inte tas hänsyn till de svårigheter som barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan ha. I denna enkät gjordes valet att endast föra in mindre brister vilka i sig även skulle kunna förekomma i utsagor från neurotypiska barn. En ut- saga med mer märkbara brister skulle därför med största sannolikhet ges ett relativt lågt värde om utgångspunkten för bedömningen är den typen av utsaga som ett neurotypiskt barn skulle kunna avge. Det finns visst stöd för att detta är vad som styrde bedömningen för vissa av respondenterna då två av dem valde att lämna kommentarer som indikerade att de tyckte att utsagan var lika bra som om den hade av- lagts av en neurotypisk person. Den här typen av bedömning kan, som nämnts ovan, vara positiv då utsagor från barn som inte påverkas i så stor utsträckning av sin diagnos inte riskerar att bedömas som sämre endast på grund förekomsten av en funktionsnedsättning. Det är dock inte ett lämpligt förhållningssätt gällande utsagor från barn som blir påverkade av sin diagnos i större utsträckning och därmed inte kan lämna en utsaga som är jämförbar med en utsaga från ett neurotypiskt barn. Vid första anblick kan det framstå som rättvist och förenligt med likhetsprincipen att bedöma dessa barns utsagor utifrån samma krite- rier som alla andra. Det är dock en slutsats som i praktiken innebär att barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar behandlas sämre än neurotypiska barn. Kriteriernas syfte är att på ett relativt objektivt sätt mäta tillförlitligheten av utsagor med utgångspunkt i hur en kon- staterat tillförlitlig utsaga av en neurotypisk person är. I och med att personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har andra ut- gångspunkter blir det därmed inte rättvist att bedöma deras utsagor utifrån samma kriterier då även en konstaterat tillförlitlig utsaga läm- nad av en person med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning inte nödvändigtvis kan uppfylla kriterierna. Utifrån detta resonemang är det därmed oförenligt med likhetsprincipen att utgå ifrån samma kri- terier vid bedömningen av utsagor från personer med neuropsykia- triska funktionsnedsättningar som vid bedömningen av utsagor som lämnats av neurotypiska personer.
Den tredje möjliga anledningen till skillnaderna i bedömning- arna mellan svaren på enkäterna är att respondenterna som besvarade enkät 1 hade mer överseende med eventuella brister i utsagan överlag och därmed åsatte den ett högre värde. Till skillnad från alternativ ett
så finns det en risk för att respondenterna inte anpassade sin bedöm- ningsram till förutsättningarna i det aktuella fallet, utan snarare omedvetet ställde lägre krav på utsagan. I de fall då barn med neu- ropsykiatriska funktionsnedsättningar har blivit utsatta för brott är detta positivt på så sätt att de får en möjlighet till upprättelse trots sin bristande förmåga att uppfylla de uppställda kriterierna. Denna mer överseende bedömning medför dock andra rättsliga problem. För den misstänkte blir det problematiskt att inte hålla utsagan mot en viss standard då den misstänkte fråntas de möjligheter som i vanliga fall föreligger för att kunna bevisa sin oskuld. Ifall kraven på utsagans till- förlitlighet sänks så blir en större del av invändningarna mot den lön- lösa. Risken ligger därmed i att allt för långtgående brister godtas och att beviskravet “utom rimligt tvivel” därmed urholkas. Denna typ av överseende riskerar även att bidra till att förundersökningen blir för fokuserad på ett visst händelseförlopp eller en viss gärningsperson, trots att brister i utsagan indikerar att det finns andra spår att utreda. Den mest allvarliga risken skulle vara att oskyldiga personer döms medan alternativa gärningspersoner inte utreds tillräckligt. Den typen av tunnelseende gynnar varken det utsatta barnet eller den miss- tänkte.
Slutsatser
Studien har visat att information gällande de svårigheter och begräns- ningar som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kan medföra på- verkar bedömaren på så sätt att denne uppfattar utsagan som mer till- förlitlig än när förekomsten av en diagnos bara konstateras utan någon vidare förklaring om vad diagnosen innebär. De psykologiska mekan- ismerna som låg till grund för denna bedömning var inte möjliga att säkerställa inom ramen för denna studie och är något som även inom en större studie skulle vara svårt att fastslå med säkerhet. Däremot analyserades några möjliga förklaringar till resultatet utifrån likhets- principen och barnets intresse av rättstrygghet samt utifrån beviskra- vet “ställt utom rimligt tvivel” och den misstänktes rättssäkerhet. Ut- ifrån denna analys kan det konstateras att det mest fördelaktiga alter- nativet att eftersträva inom rättsväsendet är att det i varje enskilt fall finns adekvat kunskap om det aktuella barnet och hur barnet eventu- ellt påverkas av sin diagnos. Det skulle möjliggöra en anpassning där barnets svårigheter beaktas samtidigt som det blir möjligt att göra en bedömning utifrån andra kriterier som inte i lika stor utsträckning är påverkade av funktionsnedsättningen. Det innebär även att den
misstänkte skulle bibehålla sin möjlighet att utforma sitt försvar uti- från den specifika situationen.
Det finns dock ett stort behov av vidare forskning på området för att ytterligare kunna anpassa rättsprocessen så att den inte uteläm- nar de mest utsatta i vårt samhälle. Det enda godtagbara alternativet i en fungerande rättsstat är därför extensiv forskning, sakkunnigas medverkan under både förundersökning och rättegång samt att krite- rierna anpassas utifrån barnet och dennes diagnos i varje enskilt fall i syfte att med vetenskapligt underlag kunna göra en bedömning av ut- sagans tillförlitlighet. För att värna om den misstänktes rättssäkerhet bör även försvaret vara engagerat i denna process för att på bästa möj- liga sätt kunna tillvarata den misstänktes rätt. Det skulle även vara aktuellt med interna utbildningar gällande neuropsykiatriska funkt- ionsnedsättningar för alla inblandade i rättskedjan, såväl förhörsle- dare, åklagare som domare. Utökad kunskap skulle bidra till ökad för- ståelse för implikationerna av diagnoser överlag, något som i sin tur skulle kunna medföra att fördomar inte tillåts påverka bedömningen i lika stor utsträckning. Det skulle även kunna leda till en avmystifie- ring av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar vilket förmodligen skulle leda till ett bättre bemötande av personer med neuropsykia- triska funktionsnedsättningar inom rättssystemet.
Källförteckning
Offentligt tryck
Prop. 1973:90 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny regeringsform och ny
riksdagsordning m. m.
Prop. 1975/76:209 om ändring i regeringsformen.
Litteratur
Diesen, Christian, Utom rimligt tvivel - om beviskrav och bevisvärdering i brott-
mål, JT1996/97 nr. 2, (s. 525–535).
Frändberg, Åke, Om rättssäkerhet, JT 2000/01 nr. 2, (s. 269–280).
Gregow, Torkel, Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärde-
ring i mål om sexuella övergrepp mot barn, SvJT 1996, (s. 509–523).
Hirschfeldt, Johan, Regeringsformen (1974:152), 1 kap. 9 §, Lexino 2020-01- 01.
Jareborg, Nils, Straffrättsideologiska fragment, Iustus, Göteborg, 1992. Lainpelto, Katrin, Är en barnneuropsykiatrisk funktionsnedsättning detsamma som
en processuell funktionsnedsättning? – Om objektivitet, saklighet och rättstrygg- het, i Cederborg, Ann-Christin & Warnling-Nerep, Wiweka (red.), Barn-
rätt – en antologi, (s. 268–288), 1 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2014.
Lambertz, Göran, Kvalitetssäkring av bevisprövningen i brottmål, SvJT 2009, (s. 1–14).
Mellqvist, Mikael, Om tro, tyckande och vetande, Högsta domstolens värdering av
utsagor, SvJT 2013, (s. 753–778).
Peczenik, Aleksander, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk
argumentation, Norstedts juridik, Stockholm, 1995.
Sandgren, Claes, Om empiri och rättsvetenskap (del I), JT 1995/96 nr. 3, (s. 726–748).
Sveriges advokatsamfund, Sveriges advokatsamfunds Rättssäkerhetsprogram, Stockholm, 1988.
World Health Organisation (utg.), The ICD-10 Classification of Mental and
Behavioural Disorders, Diagnostic criteria for research, Schweitz, 1993.