Suhae Roland
Inledning
Föreställ dig att du och en vän går hem sent på kvällen och att ni blir utsatta för ett rån av en grupp personer. Varken du eller din vän har någon uppfattning om vilka personerna är, men ni tycker er höra några av dem kalla sin medgärningsman vid namn innan de springer iväg. Bestulna och mörbultade vänder ni hemåt samtidigt som ni diskuterar gärningspersonernas utseende och namnet ni hörde. Så fort du kom- mer hem startar du datorn och loggar in på Facebook, fast besluten att hitta de som rånade dig och din vän. Du skriver in namnet du hörde och lyckas hitta en användarprofil som stämmer in på din minnesbild av gärningspersonen. Det var visserligen mörkt och flera personer var involverade, men du är säker på att en av dem såg ut ungefär som på bilden du ser framför dig. Du söker vidare i den identifierade personens vänlista och tycker dig se några andra användarprofiler på övriga per- soner som du tycker stämmer överens med de som deltog i rånet. Där är de, tänker du, och hör av dig till din vän för att redogöra för dina fynd innan ni tillsammans vänder er till polisen.1
Identifikationsbevisning, det vill säga utpekandet av en gär- ningsperson, kan i vissa fall åsättas ett högt bevisvärde medan samma bevisning i vissa fall kan bli utan bevisverkan. I och med teknikens fortskridande utveckling och att kommunikationen mellan människor har förflyttat sig till nätet, uppstår en risk för att även identifikations- proceduren har förflyttat sig från polisstationen till de sociala medi- erna. En svårighet, vilket ett ögonvittne2 som letar efter en 1 Scenariot är baserat på ett riktigt avgörande, se RH 2011:35.
2 I denna framställning avses med begreppet ”ögonvittne” såväl målsäganden som vittnen som gjort direkta iakttagelser av gärningspersonen vid brottstillfället.
gärningsperson kanske inte är medveten om, är att en sådan efter- forskning inte hjälper polisens utredningsarbete. Tvärtom kan den privata efterforskningen snarare riskera att försvåra utredningen av gärningspersonens identitet. En sådan privat efterforskning kan även, i värsta fall, bidra till att någon, som i vittnets uppfattning liknar gär- ningspersonen, oskyldigt anklagas. Denna typ av privata efterforsk- ningar är något som, i takt med sociala mediers framväxt, har blivit allt vanligare vid domstolarnas bedömning av identifikationsbevis- ning. Syftet är således att undersöka hur privata efterforskningar på sociala medier kan påverka bevisvärderingen av identifikationsbevis- ning.
Utgångspunkter för identifikationsbevisning
Identifikationsbevisningens status som bevismedel
Identifikationsbevisning har inom den angloamerikanska doktrinen beskrivits vara ett notoriskt opålitligt bevismedel, mot bakgrund av flertalet domar där felaktiga utpekanden har lett till att oskyldiga har dömts för brott de inte har begått.3 Även i den svenska bevisrättsliga diskussionen har bevismedlet varit kontroversiellt, exempelvis efter hovrättens bedömning av tillförlitligheten i Lisbet Palmes utpekande av Christer Pettersson i målet om mordet på den tidigare statsmi- nistern Olof Palme.4 Generellt sett har domstolarna vid värdering av identifikationsbevisning, precis som vid bedömningen av andra bevis- medel, inga legala bevisregler att förhålla sig till. Det råder fri bevis- föring i Sverige, varför olika sätt att inhämta identifikationsbevisning inte är särskilt reglerade i lag.5 Däremot finns det vissa riktlinjer som reglerar förfaranden vid exempelvis vittneskonfrontationer.
Rikspolisstyrelsen (RPS) utgav en rapport med rekommendat- ioner för förfaranden vid vittneskonfrontationer, som ett resultat av tidigare forskning inom vittnespsykologi och praxis.6 Vittneskonfron- tationer är det förfarande som rekommenderas för att utreda huruvida ett ögonvittne kan identifiera en gärningsperson. Ofta sker vittnes- konfrontationen via uppställning av olika figuranter som kallas in eller
3 Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål, 2 uppl., Stockholm, Norstedts Juridik, 2019, s. 87.
4 RH 1989:119, se s. 352. 5 Diesen, C., 2019, s. 119.
visas på bild. Rekommendationerna består bland annat i att ett ögon- vittne inte bör konfronteras med en misstänkt mer än en gång för att utpekandet ska kunna få ett högt bevisvärde, då upprepade konfron- tationer riskerar en inlärning av utseendet.7 Det är även av vikt att välja ett urval av figuranter som är lika varandra till utseendet. Utöver detta föreligger en objektivitets- och dokumentationsplikt under för- farandet i syfte att tillförsäkra att ögonvittnet inte påverkats av exem- pelvis ledande kommentarer samt för att förfarandet ska kunna kon- trolleras i efterhand.8 Konfrontationsförfarandet är det som rekom- menderas, men det kan inte uteslutas att identifikationsbevisning även kan förekomma på annat sätt.
Identifikationsbevisningen är bunden av flera faktorer för att kunna tillmätas ett betydande värde. Inom vittnespsykologin diskute- rar man tillförlitlighet, motsvarande riktighet, samt fullständighet av vittnesutsagor. Tillförlitlighet och fullständighet är avgörande fak- torer även vid bevisvärderingen av identifikationsbevisning. Det ska vara fråga om en tillförlitlig identifiering, alltså att uppgifterna stäm- mer överens med händelseförloppet, och så fullständiga uppgifter i identifieringen som möjligt, alltså att de inte innehåller felaktigheter.9 Därutöver bör skillnad göras mellan identifieringar där den tilltalade på något sätt är tidigare känd för ögonvittnet och identifieringar där den tilltalade är tidigare okänd för ögonvittnet. Identifikationsbevis- ning som åberopas när den tilltalade är tidigare okänd för målsägan- den ska i regel värderas med försiktighet och förutsätter för fällande dom i princip förekomst av övrig bevisning som kan styrka gärnings- personens identitet.10
I sin bevisvärdering bör rätten göra en självständig bedömning av ögonvittnets förutsättningar att kunna genomföra en korrekt iden- tifiering. Riktigheten och fullständigheten bör beaktas, men rätten tenderar även att se till andra faktorer. Häri kan felkällor uppkomma i bevisvärderingen. Det kan exempelvis handla om beaktande av den av ögonvittnet uppskattade säkerheten i sin identifiering. Efter att en
7 Rikspolisstyrelsen, 2005, s. 16. 8 Rikspolisstyrelsen, 2005, s. 20 ff.
9 Granhag, Pär Anders, Vittnespsykologi, 1 uppl., Lund, Studentlitteratur AB, 2001, s. 14. Granhag exemplifierar detta med en situation där ett rån sker. Vittne A uppger endast att hen såg tre gärningspersoner och att en av dem var halt, vilket talar för att utsagan är tillförlitlig, utan att vara särskilt fullständig. Vittne B uppger hela händelseförloppet detaljerat och ingående, men utsagan innehåller en mängd felak- tigheter, vilket talar för att utsagan är fullständig, utan att vara särskilt tillförlitlig. 10 Diesen, C., 2019, s. 88
identifiering av en misstänkt har gjorts så finns en risk för att ögon- vittnet upplever ett krav på att upprätthålla inställningen om att det är den identifierade personen som är gärningspersonen. Vid huvudför- handlingen kan antydan till tvivel, som ögonvittnet tidigare upplevt, falla bort med anledning av det upplevda kravet i att stå fast vid iden- tifieringen.11 Om ögonvittnet i sin tur framstår som säker i sin identi- fiering så kan även det riskera att bevisvärdet av identifikationsbevis- ningen påverkas i höjande grad – något som lekmannadomare kan på- verkas av särskilt.12
RH 2011:35
Efterforskning på sociala medier aktualiserades i ett mål som prövades i Svea hovrätt år 2011. Två målsägande hade blivit utsatta för ett rån av flera gärningspersoner. Den ena målsäganden hade under brotts- tillfället hört ett smeknamn på en av gärningspersonerna och sökte i efterhand upp personen på Facebook. Målsäganden fick upp en träff på en person som hade kallats för smeknamnet, men denne var inte straff- myndig. Målsäganden hittade, via personens vänlista, en annan av gär- ningspersonerna och redogjorde för detta inför polisen under ett för- hör. Ingen vittneskonfrontation hölls, men åtal väcktes mot personen som hittats via den andra förmodade gärningspersonens vänlista. Ut- över identifieringen på sociala medier pekade målsägandena ut den till- talade under huvudförhandlingen. Tingsrätten ansåg att målsägan- dena kan ha misstagit sig vid sin identifiering vid sin efterforskning på Facebook, varför den tilltalade frikändes i tingsrätten. Rättens ordfö- rande och en nämndeman var skiljaktiga och ansåg att målsägandena hade haft nog med tid för att observera gärningspersonerna, varför identifieringen skulle vara av betydelse. Hovrätten konstaterade, likt tingsrätten, att den privata efterforskningen som målsägandena före- tog i nära anslutning till brottet förringade bevisvärdet av identifikat- ionsbevisningen. Detta skulle inte ligga målsägandena till last, men en påverkan av bevisvärdet hade alltjämt skett. Hovrätten framhöll att det var av vikt att identifikationen företogs på det av RPS rekommen- derade tillvägagångssättet för att identifikationen skulle kunna tillmä- tas något bevisvärde. Den tilltalade frikändes.13
11 Diesen, C., 2019, s. 88 f. 12 Diesen, C., 2019, s. 87. 13 RH 2011:35.