När det svenska musikämnet gick in 1900-talet hade det varit allmänt ut- bildningsinnehåll i ett halvt sekel. Idén om musik som allmän, officiell och politiskt meningsfull kunskap kan nämligen av helt naturliga skäl knytas till etableringen av allmän folkskola. 1800-talets alltmer moderniserade samhälle hade kommit att efterlysa allmän utbildning för samhället och av staten. Modern nationalism utgjorde ett element i denna nya idé, den kapi- talistiska produktionens infästning en annan. Därtill drevs en demokratise- ringsprocess i vilken olika ideologiska ståndpunkter blev synliga. Samman- taget fick staten utökad makt men också ett vidgat ansvar (T. Englund 2005/1986; Lundgren 1989; Richardson 2010).
Tiden från mitten av 1800-talet intill 1900-talets början kantades av motstridiga läroplanskoder. I bagaget fanns en klassisk läroplanskod (Lundgren 1989) varifrån bildning i västerländsk kultur gavs till den sam- hälleliga eliten. I svenskt avseende kan en sådan klassisk kod härledas till- baka till medeltida utbildning av statliga ämbetsmän och kyrkans präster, men som idéhistoriskt gods kan vi gå tillbaka ända till antikens Grekland. Det är emellertid en längre historia än vad detta kapitel ämnar hantera. Vad som dock bör bäras med är att musik sedan lång tid tillbaka varit ett självklart innehåll i den klassiska skolningen, från den antika läroplanens quadrivium och den protestantiska liturgin, och fram till 1800-talets ut- bildningssituation (a.a.).
Men utifrån det moderna samhällets behov av att utbilda alla medbor- gare uppstod skäl att utforma en modell för de lägre klasserna. Folkskolan blev verkligen en klassmässig bottenskola, till en början i samhällshänse- ende och mot slutet beträffande utbildningssystemet. Med folkskolestadgan (1842) gavs den gemensamma sången en ritualiserande funktion. Även om lärdomsskolans Kyrkosång nu hade fått ge vika för ämnesbeteckningen Sång, var innehållet i den senare likväl på det hela taget psalmsång. Fram- för allt omfamnade sångundervisningen de psalmer som användes vid bö- nestunderna och inbegrep sådana ord som bearbetades i kristendomskun- skapen. Sekundärt användes också andra sånger ”af lämpligt innehåll”
(Normalplan 1878, s. 11, 31). Därtill skulle ”barnene stundom få till om- vexling och uppmuntran sjunga valda sånger” av lämplig repertoar (Nor- malplan 1889, s. 12; jfr Normalplan 1900, s. 15). Eleverna skulle övas i dels tonträffning i skalor och dels taktövningar, men också till en ”riktig tonbildning och andhemtning”, ett tydligt uttal av orden samt en ”riktig ställning” av huvud, hals och bröst (Normalplan 1900, s. 31). Över huvud taget skulle texten inläras väl innan sången tog vid.
Folkskolan må ha syftat till att sprida färdigheter i läsning, skrivning och sångliga övningar, men framför allt var skolformen en värdeförmed- lande institution. Folkskolan byggde på den lutherska tron och eftersträ- vade gudsfruktan, god moral och lojalitet för fäderneslandet. Sammantaget opererade en moralisk läroplanskod (Lundgren 1989), inte för att spegla överklassens eller borgarklassens bildningsideal, utan för behovet att ”materialisera och förstärka en ideologi vars grund var ett feodalt samhälle på väg mot kapitalism” (a.a., s. 65). För sångundervisningen handlade saken främst om ritualisering till ”Gud och fosterlandet” (Tingsten 1969). Från början låg fokus på Gud, men mot sekelskiftet alltmer i riktning mot fosterlandet. De i relativt sent skede definierade stamsångerna (Kungl. Maj:t 1943) speglar på ett ypperligt sätt detta skifte:
1. Du gamla du fria 2. Kungssången
3. Der er et yndigt land (Danmarks nationalsång) 4. Vårt land (Finlands nationalsång)
5. Ja, vi elsker dette landet (Norges nationalsång) 6. Sverige
7. Sveriges flagga 8. Land, du välsignade
9. Frihet är det bästa ting 10. Uti vår hage
11. Mandom, mod och morske män 12. Glädjens blomster
13. Vintern rasat ut
14. Här är gudagott att vara
15. Fjäriln vingad syns på Haga 16. Vi gå över daggstänkta berg
17. I sommarens soliga dagar 18. Nu så glada gå vi alla
19. Hosianna
20. Nu tändas tusen juleljus
Mötet med nationalistisk ideologi, kapitalistisk ekonomi och moderna samhällsprojekt innebar att sången kunde ges en mer samhällsfunktionell betydelse; att fostra goda samhällsmedborgare och plikttrogna arbetare i det gemensamma samhällets tjänst. Detta funktionella syfte kom att fun- gera sida vid sida med de religiösa inslagen. Å ena sidan omdanades den ritualiserande psalmsången till en sekulärt ritualiserad sång, den så kallade ”gemensamhetssången” (SOU 1954:2; Th 55). Å andra sidan dröjde det ända fram till grundskolans tredje läroplan – Lgr 80 – innan spåren av religiöst anspelad sång på allvar försvann (på policynivå). Min tolkning är att ideologier för religiöst innehåll och sekulärt samhällsbygge kunde gå hand i hand i en gemensam strävan efter den sociala ordning ett samman- hållet Sverige nödvändigtvis krävde.
På andra håll hade perspektivet förändrats sedan länge. Den klassiska kunskapssynen att kunskap skulle frigöras hos mannen hade svängt till en syn där kunskap kom till människan via sinnena. Naturvetenskapligt orien- terad vetenskap och upplysningstidens kritik mot gudomlighet och överhet gav röst åt empiriska och rationella naturvetenskaper (jfr quadrivium) på bekostnad av humanvetenskaper (jfr trivium). För de svenska farvattnen slog sådana strömningar in under 1800-talet. I förlängningen kom därför den klassiska läroplanskoden att ifrågasattes till förmån för en alltmer realistisk läroplanskod (Lundgren 1989). Till skillnad från den klassiska läroplanskoden – vilken skänkte bildning åt en samhällelig elit och utan direkt yrkesförberedelse – blickade den realistiska läroplanskoden på det aktuella samhällets nya situation. Naturvetenskaplig framgång, industria- lisering m.m. gav upphov till en mer realistisk utbildning. ’Det realistiska’ låg just i att forma en specialiserande skola för ett faktiskt och kommande yrkesliv i produktionsfältets tjänst. År 1878 kom så en ny läroverksstadga, vilken innebar den tydligaste förskjutning från en klassisk läroplanskod till en mer realistisk läroplanskod. År 1905 klövs läroverken till dels en reals- kola för medborgerlig utbildning och dels det självständigt gymnasium34.
Den senare kom så att fungera som påbyggnadsutbildning till realskolan. I närliggande processer kom sedan folkskolan och realskolan att stegvis
34 Skilj här på gymnasium och gymnasieskola. Det gymnasium som här diskuteras
ska längre fram komma att integreras med fackskola och yrkesskola och då bilda gymnasieskolan.
anpassas till ett differentierat och hierarkiskt utbildningssystem. Med an- ledning av att folkskolan alltmer kommit att bli en bottenskola till realsko- lan, blev det samtidigt angeläget att formera folkskolan enligt realskolans principer, dvs. att utbilda medborgare till ett samhälleligt produktionsfält (Lundgren 1989). Vid tiden för folkskolans reformering 1918/1919 hade också objektivitetstanken vunnit bredare stöd. Liberalers och socialdemo- kraters hävdande av saklighet och neutralitet hade fått en betydande ställ- ning gentemot kristendoms- och nationalkonservativa. Trots allt höll den konservativa falangen greppet under mellankrigstiden medan den utma- nande rörelsen vann terräng först vid efterkrigstidens nya reformarbeten, exempelvis i 1946 års skolkommissions betänkande (T. Englund 2005/1986). Men beträffande musikämnet behöver vi påminna oss om att innehållet hade religiösa kopplingar ända fram till Lgr 80.
Med formerandet av enhetsskolan omdanades i enlighet med 1946 års skolkommissions principförslag folkskolans Sång till ämnet Musik (Th 51). Jag ser inte på denna förändring som någon slump, långt ifrån. Redan i 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar gällande realskolans teoretiska linje (SOU 1945:61) och gymnasiet (SOU 1947:34) användes benämningen Musik. Min tolkning är att när en integrerad enhetsskola stod för dörren möttes två klassrelaterade ämnestraditioner. De lägre klas- sernas fostrande sångundervisning träffade de högre klassernas (realskola, läroverk, gymnasium o. likn.) bildningsorienterade musikundervisning. Vi bör nämligen betänka att den realistiska koden – som var gällande för de senare formerna – ursprungligen växte fram för en växande borgarklass. För dem var musikundervisningens mening vidare än att genom sång fost- ras till god moral. Av klassiska manér var ’det goda’ en fråga om att låta sig kultiveras av det ’estetiskt goda’. Musikämnet var så också bredare, inkluderade musiklyssning, instrumentalmusik och teoretiska studier.
Vad denna raska skissering ämnat beskriva är några av dessa rörelser vi måste ha som bakgrund vid ingången för avhandlingens egentliga start- punkt; 1940-talet. Betraktat utifrån särskiljande koder kan alla dessa för- ändringar sägas ha medfört en förflyttning från en social blick och starkt regulativ diskurs, till vad som nu ska beskrivas som grund- och gymnasie- skolans kultiverade blick.