Detta avsnitt står för avhandlingens mest fundamentala ståndpunkter. Som teoretisk bas bygger den på en kritisk hermeneutik och kritisk realism, samt inslag av Durkheims religions- och kunskapssociologi. Jag kommer att beteckna den konfliktfyllda men likväl sammantagna teorin likt en kri- tisk hermeneutisk strukturalism. Alternativ skulle kunna vara neostruktur- alism eller tolkande strukturalism. Jag menar att detta är en kritisk herme- neutisk avhandling, men eftersom det strukturalistiska draget kommer att bli synnerligen framträdande, väljer jag att bilägga begreppet strukturalism till min egen beteckning. Med ”framträdande” åsyftas att ett strukturalist- iskt förklaringsspråk kommer att stå i förgrunden. Men samtidigt bygger all förklaring på tolkning av texter och kontextuella innebördsaspekter.
Kritisk hermeneutisk strukturalism kan sägas vara en jakt på en teore- tisk position som gjort en språklig/diskursiv/kommunikativ vändning, men där denna vändning inte är total. Detta är sålunda en avhandling som lyf- ter språket och de diskursiva formernas framträdande roll i skapandet av en symboliskt orienterad social värld, men där diskurser inte kan sägas utgöra den sociala världen som helhet. Här måste ett antal mycket viktiga tillägg göras; att diskurser alltid relaterar till något, av någon och till någon i en specifik kontext; att det finns en icke-diskursiv värld av materiell ka- raktär; samt att varje forskning om strukturer kräver ett mått av tolkning
(Gallagher 1992; Morrow & Brown 1994; Ricoeur 1989/1963, 1989/1968; Thompson 1981;).
[T]hat social relations and social analysis always have an interpretative (hermeneutic) dimension; that meaning and language (hence discourse) are the basis of forms of reality construction that both reveal and conceal the experience of subjects; that structures may be species-specific or historically constituted and sometimes consciously transformed even if they have a kind of objective facticity that appears independent of immediate actors; that so- cial and cultural structures constrain human action as does a grammar lan- guage, hence not in the way implied by variables as probalistic determi- nants; and that meaning and structures constantly are reproduced (statical- ly) and produced (dynamically) across space and time (Morrow & Brown 1994, s. 24).
I en kontenta försöker denna avhandling att finna en blickpunkt post olika ’post-’, såsom poststrukturalism, postmodernism och radikala varianter av socialkonstruktionism. Denna post-post ska nu belysas genom att försöka gå bortom dikotomier mellan objektivism/realism och subjektiv- ism/relativism. De teoretiska traditioner eller spår jag kommer att hämta näring från delar en sådan viljeriktning. Samtidigt skiljer de sig från varandra vad gäller perspektiv, begreppsliggörande och i viss mån slutsat- ser.
Positivism & Anti-positivism
Människor tolkar sin tillvaro. Alla de erfarenheter vi gör av varandra, händelser vi möter och inte minst oss själva är alltid en fråga om tolkning. Det är hermeneutikens fundamentala premiss, så också en given utgångs- punkt för denna avhandling. Vi har här att göra med den ontologiska vändning som kan tillskrivas Heidegger, vilken för avhandlingen anger att musikalisk kunskap som symboliskt objekt ofrånkomligen är en fråga om förståelse och tolkning. Nödvändigheten i förståelsen och tolkningen har gjort att hermeneutiken från Dilthey till Gadamer många gånger kastat kritiska blickar på positivistiskt orienterade ansatser. Förhållningssättet har i många fall resulterat i en närmast anti-positivistisk ställning i vetenskaps- teoretiska diskussioner. Naturvetenskapen har sagts arbeta med förkla- ringar av lagbundenheter, varpå människovetenskaperna bör utmärka sig genom en mer genomgripande och rimlig förståelse av den komplexa situ- ation som livet innebär; det mänskliga livet måste förstås! Så må vara sant, men det innebär inte att ett förståelseperspektiv motsäger förklaringar, inte heller att objektivitet är en absurditet. Att olika typer av människoveten- skaper och inte minst den hermeneutiskt fenomenologiska traditionen velat ta avstånd från förklaringsmodeller till förmån för en tolkande ansats har
varit given. Men genom Ricoeur finns en möjlighet att närma sig en struk- turalistisk förklaringsansats utan att för den skull tappa erkännandet av förståelsen.
Vetenskapen behöver inte välja mellan antingen förståelse eller förkla- ring, sanning eller metod. En sådan dikotomisering är falsk. Alternativet kan vara en kritisk hermeneutik där vetenskap byggs på den konfliktfyllda relation som själva mötet mellan förklaring och förståelse innebär. Det är också här som den kritiska realismen har en roll att spela. För även om utgångspunkterna och viss mån även slutsatserna skiljer sig, så utgör Bhaskars (1998c, 1989) filosofi i huvudsak en dialektik mellan positivism och anti-positivism. I korthet resulterar hans diskussion i en kritisk hanter- ing av dikotomier mellan ”causal explanation and interpretive understand- ing, the nomothetic and ideographic, the repeatable and the unique, the realms och physics and of history” (Bhaskar 1998a, s. xiv). Tänkare som Ricoeur och Bhaskar delar i viss mån idén om att verkligheten kan förkla- ras men samtidigt måste förstås. Men den kritiska realismens viktigaste bidrag till min egen formulering i förhållande till kritisk hermeneutik är av ontologisk art. Både kritisk hermeneutik och kritisk realism delar uppfatt- ningen att vår förståelse av världen alltid inrymmer ett mått av tolkning. Därtill kan dessa traditioner också slå fast att den mänskliga verkligheten inte bara är socialt representerad och definierad, utan också socialt produ- cerad. Samtidigt motsäger inte denna tanke på en socialt konstruerad värld att det likväl finns dimensioner som ligger utanför mänskligt vetande, dvs. att den ontologiska situationen är realistisk. Kontentan blir därmed att ontologi och epistemologi måste hållas isär på så sätt att ontologin inte förringas till det människan har eller kan få kunskap om. Kort sagt föregår ontologin epistemologin. Kunskap om världen är alltid teoriladdad även om verkligheten utanför oss människor inte är teoretiskt uppburen (Da- nermark et. al. 2003). Denna grundläggande utgångspunkt sätter spelregler för socialkonstruktionismens gräns, förhållandet mellan struktur och agentskap samt positioneringen inom diskussioner av objektivism och re- lativism.
The decisive step is the ontological claim that although we can never repre- sent objective reality literally and absolutely, we can assume confidently that it has a consistently identifiable nature, for example, we necessarily assume that basic structures operate behind the backs of agents and mediate their constructions of reality (Morrow & Brown 1994, s. 137).
Den realistiska hållning som här förespråkas är inte aningslös, som om representationer vore avspeglingar av verkligheten såsom den är eller att denna värld är ett autonomt vara att upptäcka (discover). Nej, utifrån det
kritiska perspektivet kan inte verkligheten ses som positiva fakta fria från historia och värderingar.
If the objects of our knowledge exist and act independently of the knowledge of which they are the objects, it is equally the case that such knowledge as actually possess always consists in historically specific social forms (Bhaskar 1998b, s. 12).
Eftersom det sociala objektet inte bara är socialt representerat och definie- rat, utan också är social producerat, blir även kunskapen alltid förgänglig i det att våra erfarenheter är teorigrundade (Sayer 1992). Epistemologin behöver därmed utgå från en dubbelhermeneutik i vilken tolkningen görs av andras tolkningar (Collier 1994). På detta sätt kan den realistiska synen enas med relativister om att sanningen är en fråga om intersubjektiva över- enskommelser, men detta påstående behöver inte leda till solipsism. Teorier om samhället och dess fenomen är förvisso sociala konstruktioner, men dessa teorier förhåller sig likväl till en realistisk värld. För även om vår kunskap om världen visar sig vara förgänglig innebär inte detta att vår förståelse av världen är detsamma som verklighetens beskaffenhet. Vi kan alltså erkänna en spricka mellan kunskap och sanning utan att för den skull förkasta ett kvalitativt sanningsbegrepp, ett sanningsbegrepp vilande på mänskliga konventioner (Sayer 2000).
Just because ideas of time, space, genus, cause, and personality are con- structed from social elements, we must not, therefore, conclude that they have no objective value. On the contrary, their social origin suggests rather that they have some basis in the nature of things (Durkheim 2001/1912, s. 20).
Durkheim menar alltså att sociala faktorer inte är de variabler som får objektiviteten på fall. Tvärtom är det just socialiteten som är grunden till sociala objekt. Men dessa objekt är inte absoluta, de är sociala, och en närmare definition bör nu göras.