produktion, vartefter en reformulering kommer att göras i syfte precisera det analytiska ramverket.
Bernsteins (1999) kunskapssociologiska teori bygger i grunden på Durk- heims (2001/1912) klassificering mellan det profana och det heliga. Profan mening refererar till människors vardagliga/ordinära värld, medan den andliga meningen är ett konceptuellt uppbyggt system utan primär grund i direkta erfarenheter. Det är denna andliga mening som kan beskrivas likt objektivitet eftersom den inte grundar sig på enskilda individers erfarenhet- er, utan alltså vilar på socialt delade och transcenderade konceptioner. Bernstein (1999) har sedan kommit att bearbeta uppdelningen mellan var- daglig/allmän (mundane) kunskap och universell/principiell/särskild (esote- ric) kunskap till två övergripande diskurser; horisontell diskurs respektive vertikal diskurs.
Horisontell diskurs inrymmer sådan kunskap som är vardaglig eller common sense genom att alla har tillträde till den, att den vänder sig till alla och att den är inlemmad i en gemensam historia. Det är kunskap som oftast är verbal men outtalad. Ett tredje drag är dess lokala och kontextu- ella tillhörighet, där dess mening kan sägas vara funktionell i en kontextu- ell produktion. Det mest framträdande karaktärsdraget är ändå att dess mening är segmenterad.
Vertikal diskurs är kontrasterande genom att den är koherent, explicit samt systematiskt och principiellt strukturerad. Likaså är den ”hierarchial- ly organised as in the sciences, or it takes the form of a series of specialised languages with specialised modes of interrogation and specialised criteria for the production and circulation of texts as in the social sciences and humanities” (Bernstein 1999, s. 159).
Den vertikala diskursen inrymmer i sin tur en variation av horisontella- och hierarkiska kunskapsstrukturer. Horisontell kunskapsstruktur är seg- mentartad och består av ”a series of specialised languages with specialised modes of interrogation and criteria for the construction and circulation of texts” (Bernstein 1999, s. 162). En sådan samlande kod av specialiserade uttryckssätt finns exempelvis representerad inom den nordiska musikpeda- gogiska forskningsmiljön. På en konferens kan ett gemensamt studieobjekt bemötas med en rad olika ansatser. Om ansatsen är fenomenologisk, struk- turalistisk eller poststrukturalistisk ges olika svar. Vad Bernstein vill påvisa är att i sådana miljöer är inte principen att all kunskapsbildning ska inte- greras till entydigt och hierarktiskt. Kunskapsbildningen följer då istället principer för en horisontell kunskapsstruktur där olika specialiserade språk står i horisontellt förhållande till varandra.
Fig 4.4 Illustration efter Bernstein (1999, s. 162).
En hierarkisk kunskapsstruktur kännetecknas däremot av generaliserande teorier uppbyggda genom inordnande och integration av kunskap till en hierarkisk organisation. Forskningen bygger så på en integrerande kod i vilken teorier integreras och abstraheras till en pyramidliknande kunskaps- struktur, vilket Bernstein menar är typiskt för naturvetenskapliga discipli- ner.
Fig 4.5 Illustration efter Bernstein (1999, s. 162).
Bernstein (a.a.) menar att denna typ av förklaringsmodeller belyser olika principer för interna kunskapsstrukturer. Men Bernstein menar att det finns en ytterligare dimension – externa relationer – vilken handlar om hur och i vilken grad en vetenskaplig teori relaterar till världen, i vilken ut- sträckning den är empiriskt grundad, eller på vilka grunder den uttalar sanningsanspråk. Bernstein använder här begreppet grammatik (grammar) för att beskriva kunskapens relation till en empirisk verklighet eller själva möjligheten till att nå bevis och/eller konsensus. En stark grammatik inne- bär att den inre kunskapsstrukturen är mer (empiriskt) välgrundad eller har en tydligare koppling till världen därute, än vad som är fallet för en kunskapsstruktur med svag grammatik.
Fig 4.6 Illustration efter Bernstein (1999, s. 168).
Bernstein (a.a.) menar att för discipliner med horisontell kunskapsstruktur och svag grammatik (exv. sociologi, filosofi, musikvetenskap o.l.) uppträ- der en närmast kompensatorisk hierarkisering.
In the case of the Horizontal Knowledge Structures, especially those with weak grammars, ’truth’ is a matter of acquired ’gaze’ […] (Bernstein 1999, s. 165).
Förmågan att se – ’to gaze’ – handlar hos Bernstein om att besitta ’den rätta blicken’ eller ’att vara rätt’. I en forskningsmiljö kan denna princip komma till uttryck i önskan att vilja referera till rätt person eller ansats, dvs. att påvisa ’vetenskaplig smak’.
När det kommer till skolkunskap menar inte Bernstein att strukturerna är desamma. Skolans fysikämne är av rekontextualiserande principer inte en direkt avspegling av den vetenskapliga disciplinen. Däremot kan pro- duktionsfältets kunskapsstruktur vara en viktig utgångspunkt för vad som blir till föremål för rekontextualisering.
Kunskaps- och kännarestrukturer
Bernsteins kunskapsteoretiska bidrag är en viktig källa för mitt avhand- lingsarbete, men den innehåller likväl brister.23 Framför allt är den formad
utifrån naturvetenskapliga/positivistiska premisser. Det innebär att human-
23 Det bör påpekas att Bernstein betraktade sin kunskapssociologiska artikel (1999)
som ett utkast till en förståelse av utbildningsmekanismens inre relationer (Bernstein 2001b). Avsaknaden av vidare utveckling förklaras av hans bortgång hösten 2000.
Vertikal diskurs
Hierarkisk
kunskapsstruktur Horisontellkunskapsstruktur
Grammatik
Stark Svag
istiska och konstnärliga kunskapspraktiker – såsom musikvetenskap och skolans musikämne – alltid kommer framstå som horisontellt strukturerade och med en svag grammatik. Därmed uppträder en obalans i teorin. Det finns emellertid forskare som lagt ned energi på att dels fylla denna lucka i Bernsteins teori och dels vidareutveckla teorin som sådan. Karl Maton (2006, 2007, 2010a, 2010b) har genom en rad arbeten påvisat att huma- niora och konstnärliga ämnen visserligen kan kännetecknas av en horison- tell kunskapsstruktur, men att sådana kunskapspraktiker tenderar att istäl- let vila på en hierarkisk kännarestruktur (knower structure). Maton (a.a.) menar att ett traditionellt vetenskapligt paradigm utgår från att lyfta teorin och i detsamma ge forskaren/subjektet en nästintill obetydlig roll. Förhål- landet är det omvända, menar Maton, när vi kommer till humanvetenskap- lig stil. Där vilar teoribygget paradoxalt nog inte på en integrering av ve- tenskapliga teorier, snarare på en integrering av teoretiker. Konsistens handlar i det senare om att intellektuella personer ska fungera ihop. Kän- narestrukturen kan därmed sägas stå i spegelvänt förhållande till kun- skapsstrukturen, så att exempelvis den hierarkiska kunskapsstruktur som ofta existerar inom naturvetenskapliga discipliner i detsamma karaktärise- ras av en horisontell kännarestruktur. Vad Maton (a.a.) egentligen gör är att jämställa ’gaze’ och ’grammar’ så att medan kunskapsstrukturen bygger sin vertikalitet utifrån dess kunskapsgrammatik, så formar kännarestruk- turen sin socialitet genom en ’kännaregrammatik’. Tankegången kan så långt sammanfattas enligt följande:
Fig 4.7 Illustration efter Maton (2010a, s. 167). Vertikal diskurs
Horisontell
kännarestruktur Hierarkiskkännarestruktur
Grammatik
Stark Svag
I ett analytiskt arbete måste denna dubbla dimension förstås så att diskur- ser och agenter inte enbart rör sig enligt två strukturer, utan också kon- struerar och agerar i olika typer av relationer mellan dem. Således är det möjligt att betrakta epistemiska relationer (ER) i förhållande till kunskaps- strukturer, samt sociala relationer (SR) i förhållande till kännarestrukturer. För att följa en Bernsteiniansk tradition kan dessa relationer analyseras utifrån klassifikation och inramning. Därmed uppträder också möjligheten att formulera en kodteori, vilken Maton benämner som ’legitimation codes’:
Humanist culture Scientific culture Epistemic relation -C, -F +C, +F
Social relation +C, +F -C, -F
Legitimation code knower code (ER-, SR+)
knowledge code (ER+, SR-) Fig 4.8 Maton (2007, s. 94)
Figur 4.8 ska förstås så att naturvetenskaper utgår från starka epistemiska relationer (ER+) i kombination med svaga sociala relationer (SR-), vilket ger en kunskapskod (knowledge code). I kontrast finner vi humanveten- skapernas sätt att förhålla sig till svaga epistemiska relationer men starka sociala relationer (ER-, SR+), vilket ger en kännarekod (knower code). Kontentan av detta resonemang blir att kunskapspraktiker med en horison- tell kunskapsstruktur likväl kan vara hierarkisk i kraft av en kännarestruk- tur. På så vis bär all vertikal diskurs på någon form av vertikalitet; episte- misk och/eller social (jfr Moore, 2007b).
Legitimeringskoder
Av min skildring av kunskaps-/kännarestrukturer och legitimerande koder uppstår helt naturligt frågor såsom hur kan denna kunskapssociologiska utgångspunkt generera ett användbart analytiskt ramverk, och i vilken mån är ett sådant förfaringssätt relevant för avhandlingens syfte. I det följande ska detta preciseras.
Särskiljande koder
I kapitlets inledande avsnitt redogjorde jag för grunddragen i Bernsteins kodteori. Genom kombinationer av starka/svaga klassificeringar och in- ramningar bildas olika kodmodaliteter. Bernsteins ständigt återkommande
typer är en samlande kod (+C, +F) och en integrerande kod (-C, -F). Som läroplanskoder eller koder för skolkunskapen (educational knowledge code) har de också haft givna interrelationer med olika pedagogiska ut- formningar. När klassificeringen och inramningen är stark framträder en synlig pedagogik, medan svag klassificering och svag inramning leder till en osynlig pedagogik (visible/invisible pedagogies) (Bernstein, 1975).
Maton (2007) menar att det Bernstein fångade med sam- lande/integrerande läroplanskoder var förhållandet till epistemiska relat- ioner. Men vad händer om läroplanskoderna studeras utifrån såväl ’skol- kunskapsstrukturer’ som ’skolkännarestrukturer’. Kan vi där finna en mo- dell för att strukturellt förklara olika typer på lika villkor. Med utgångs- punkt från ett kunskapsproducerande fält formulerar så Maton (a.a.) en samhörighet mellan en samlande kod och en kunskapskod, respektive mel- lan en integrerande kod och en kännarekod.
Bernstein Maton
Principer Kod Pedagogik Relationer Kod
+C, +F Samlande kod Synlig pedagogik ER+, SR- Kunskapskod -C, -F Integrerande kod Osynlig pedagogik ER-, SR+ Kännarekod Fig 4.9
Uppställningen ovan visar att den situation Bernstein beskriver som enbart svag (-C, -F), enligt Maton kan förstås som stark om förhållandet till epistemiska–sociala relationer begreppsliggörs på likvärdigt sätt.
Maton (a.a.) tillägger emellertid något mycket viktigt. Att påbörja ett empiriskt arbete utifrån två idealtyper leder gärna till ett alltför reduktion- istiskt resultat. Utgångspunkten måste alltid vara att studera relationerna, inte koderna. Därav behöver grundplåten återkommande utvecklas i mo- deller som låter analysen övergå från typologiskt ramverk till ett mer topo- logiskt betraktelsesätt (Maton 2010a, kommande/2013). Härifrån bör forskningen även undvika beskrivningar i termer av stark/svag och istället öppna för relativiteten hos relationerna, dvs. istället tala om star- kare/svagare, förstärkning/försvagning o. motsv.
Genom att kombinera relationer – i detta fall epistemiska–sociala relat- ioner – intill ett kartesiskt koordinatsystem kan olika fält bildas, vari relat- ionerna kan betraktas längs styrkekontinuum. I fig. 4.10 uppstår på så vis
fyra särskiljande kodmodaliteter (Specialization Codes) varifrån empiri kan studeras (men inte nödvändigtvis inplaceras) (Maton, 2007, s. 97):
Fig 4.10 Maton (2007, s. 97): Legitimation codes of specialization
Maton (2007, s. 97f; jfr Lamont & Maton 2008, s. 270, 2010, s. 66) me- nar att vi härav kan tala om fyra principella koder enligt följande:
• Kunskapskoden (ER+, SR-) sätter fokus på specifika och speciali- serade kunskaper samtidigt som det producerande/reproducerande subjektet ges en underordnad roll.
• Kännarekoden (ER-, SR+) är kontrasterande i sitt fokus på subjek- tets läggning/sinne (såsom talang eller klass) och tillägnelse (såsom smak eller bildning).
• Den relativistiska koden (ER-, SR-) legitimerar sig genom att på en och samma gång försöka ta avstånd från distinktioner gällande både objekt och subjekt.
• Slutligen bildas också en elitistisk kod (ER+, SR+), vars legitimitet ligger i ett åberopande av specialiserad fackkunskap i kombination med vikten av subjektets kvalifikationer inför, och tillägnelse av, denna specifika kunskap.
epistemic relations social relations ER+ ER- SR+ SR- elite relativist knowledge knower
Förutom denna definiering av fyra legitimerande positioner, kan det även vara givande – eller rent av mer givande – att precisera karaktärsdragen i de huvudsakliga koderna; kunskapskoder respektive kännarekoder:
Legitimering genom kunskapskoder
ER: Kunskapskoder har det gemensamma draget att de legitimeras med hänsyn till förmedling och tillägnelse av specifika kunskapsobjekt. Det får till följd att kunskapsobjekt måste differentieras så att legitima kunskaps- objekten särskiljs från illegitima. Detta leder till att klassificeringen av den epistemiska relationen blir relativt stark. I förlängningen måste denna rela- tivt starka klassificering kontrolleras så att förhållandena reproduceras och inte missförstås. Därför är inramningen relativt stark.
SR: Samtidigt legitimeras koden genom påståendet att alla står lika inför kunskapen. Elever ses här som jämställda oavsett klass eller begåvning. Klassificeringen och inramningen av den sociala relationen är således rela- tivt svag (Maton kommande/2013, kap. 2).
Legitimering genom kännarekoder
ER: Kännarekoder grundar sig inte på särskiljande av objekt. Därför kän- netecknas sådana koder av en relativt svaga epistemiska klassificeringar. Därmed finns det inte heller något större behov av att kontrollera valet av kunskapsobjekt eller på vilka sätt eleverna lär sig saker och ting. Den epistemiska inramningen är således relativt svag.
SR: Inom kännarekoder ligger de relativt starka klassificeringarna och inramningarna i de sociala relationerna. Differentieringen handlar således om den mänskliga karaktären; vilka medfödda egenskaper en elev bär på; hur denne lyckas uppnå smak och bildning etc. Legitimeringen utgår från att ge vissa elever ’röst’ – att förstå musik på ett bildat vis, att bemästra genremässiga koder, att ges nycklar till konstnärlighet etc. Det är utifrån sådana sociala relationer som relativt starka klassificeringar och inram- ningar blir aktuella (Maton kommande/2013, kap. 2).
Semantiska koder
I syfte att komplettera det analytiska ramverket kommer särskiljande koder att omsättas hand i hand med så kallade semantiska koder (Semantic Codes). Vinsten framkommer såklart bäst i relevansen för det empiriska arbetet, men i teoretisk mening innebär semantiska koder en slags upp- mjukning av Bernsteins dualism mellan vertikalt/hierarkiskt och horison- tellt.
Den semantik som här kommer i omlopp vilar på två huvudsakliga be- grepp; gravitation (gravity) respektive densitet (density).
Semantisk gravitation (SG) behandlar i vilken grad ”mening relaterar till sin kontext”. Denna kontext kan vara socialt, symboliskt eller materiellt relaterad. Gravitationen kan vara starkare (+) eller svagare (-), där mening i det första fallet (SG+) är starkare knuten till sin kontext, medan mening i det andra fallet (SG-) är ”mindre beroende av sin kontext” (Maton, 2011b, s. 65 [min översättning]).
Semantisk densitet (SD) refererar i sin tur till i vilken grad mening är ”kondenserad inom symboler” (Maton 2011b, s. 66 [min översättning]). Symboler kan här vara begrepp, specifika uttryckssätt och dylikt. Precis som beträffande semantisk gravitation kan också semantisk densitet vara starkare (+) eller svagare (-). En starkare densitet (SD+) kännetecknas av att symboler inbegriper ett större mått av mening, varpå en svagare densi- tet (SD-) följaktligen präglas av en lägre grad av kondenserad mening (s. 66). Den kondensering som här är på tal kan enligt Maton utgöras av em- piriska referenser, men likaväl grundas genom kondensering av normer, värderingar, smak, politiska ideologier, känslor etc. (Maton 2011b).
Fig. 4.11 Maton (2011b, s. 66)
Fig. 4.11 bygger på samma principer som särskiljande koder. Genom att korsa principerna och betrakta dem längs styrkekontinuum, kan en topo-
SG- SG+ SD+ SD- semantic gravity semantic density
logisk modell relateras till ett empiriskt material. Vidare belysning än så tänker jag inte ägna i detta kapitel, utan överlåter sådant till de empiriskt- analytiska avsnitten.