Dekontextualisering

Det finns en vilja att lyfta idéer från praxis för att kunna överföra dessa mellan organisationer, genom dekontextualisering (Røvik, 2008). Vidare är detta perspektiv lika viktigt att förstå som kontextualiseringen som de flesta översättningsstudier handlar om. Dessutom är dekontextualisering generellt sett sällan underlag för teoribildning eller empirisk forskning kring organisationsvetenskapliga översättningsstudier (Røvik, 2008). Men för att det ska ske behövs språkligt och idémässigt uttryck. En utmaning när praxis översätts till idé är översättbarheten (Røvik, 2008). Det vill säga huruvida det som är mest väsentligt lyckas dekontextualiseras. Dessutom menar författaren att det kan vara svårt att veta huruvida en konstaterad framgång verkligen är ett resultat av den identifierade praktiken i organisationen.

23 Vidare kan tre drag i en praxis inverka på översättbarheten gällande hur; inflätad, explicit och komplex praktiken är. Inflätning handlar om att en praxis är mindre översättbar ju mer inflätad denna är i sin organisatoriska kontext. Explicitet handlar om hur kommunicerbar och synlig en praxis är genom att den är språkligt uttryckt och kodifierad. Emellertid kan det handla om tyst kunskap som är svår att kommunicera och formulera i och med att det handlar om kognitiva element som inte finns dokumenterat. Svårigheten ligger i att synliggöra praxisen som översättare. Därmed bygger kunskapen på erfarenhet som kan kräva en djup interaktion med de som besitter kunskapen. Komplexitet är det tredje draget och handlar om huruvida det tydligt framgår vad som lett till framgången på grund av att flera faktorer med komplexa samband emellan bidrar till resultaten. Mer komplicerad teknologi och fler inblandade människor kan medföra att praxisen blir mer komplex att rekonstruera.

Figur 4. Dekontextualisering från praxis till idé (Egen baserad på Røvik, 2008).

Dekontextualisering beskrivs som en del i processen där idéer lyfts från sitt sammanhang genom två huvudfaser avskiljande och paketering (Røvik, 2008), se figur 4 ovan. Avskiljande, som är den första fasen i dekontextualiseringen handlar om att en konkret praxis i en organisation ges en språklig och idémässig representation. Vidare innehåller avskiljandefasen två strategier; uthämtning respektive utbärning. Uthämtning handlar om att aktörer som ska översätta en idé hämtar ut denna från en organisation för att sedan införa det i sin egen praxis. Utbäring handlar istället om att de aktörer som har kunskap och erfarenhet av idén inom organisationen hjälper till att förmedla ut det på arenor utanför sin egen organisation. Dessa utbärare är vanligtvis projektledare med en central roll vid införandet inom sin egen organisation, vilka kan översätta och redogöra för sin praktik genom kurser eller konferenser.

• Praxis överätts till idé Dekontextualisering • Uthämtning • Utbäring Avskiljande • idéer omformas Paketering

24 Paketering är den andra huvudfasen som handlar om hur en organisationsidé som utplockats ur

en viss kontext omformas för att bli mindre kontextberoende (Røvik, 2008). Detta genom att göra idéerna allmänna och generella för att få dessa att bli mer överförbara till andra kontexter, i en ny organisation. Paketeringen av idén har även betydelse för huruvida mottagaren upplever det som lockande eller inte. Emellertid kan idéns paketering ske över tid genom en ompaketering. Dessutom ska det vara tydligt för en organisation som vill införa idén att se nyttan av den. För att det i praktiken ska fungera som en problemlösning betonar Røvik (2000) att idén ska vara lätt att kommunicera, lättillgänglig och tydlig.

För att vidareutveckla utbärarnas prestationer av praktikerna innan jag kommer in på nästa avsnitt som handlar om kontextualisering att idéer förs in i en ny kontext, vill jag betona

utbäringsprocesserna som sker på olika översättningsarenor. Detta är viktigt i och med att det

påverkar översättningens innehåll. Denna utmanar en vanlig hierarkisk översättningskedja från ledningen som förs uppifrån och ned i varje nivå av organisationen för att ges ett materiellt innehåll. Dessa översättningsarenor kan således ske utanför den hierarkiska ramen på arrangerade möten, konferenser, kurser eller seminarier för att fungera som en upplärnings- och utvecklingsinsats mot olika grupper. De två typerna av arenor som Røvik (2008) beskriver är

intraorganisatoriska arenor där möten och konferenser eller dylikt sker inom ramen för en

organisation respektive interorganisatoriska arenor som innebär mötesplatser och nätverk mellan olika organisationer. I sin tur kan dessa två arenor delas in i nära arenor respektive

avlägsna arenor. Nära arenor handlar om att deltagarna kommer från samma eller liknande

sektor eller bransch som utbärarnas organisation, oftast med liknande problemuppfattningar. Avlägsna arenor är omvänt när deltagarna kommer från en annan typ av sektor eller bransch än utbärarna, som kan präglas av andra problemställningar än den dominerande inom utbärarnas organisation. En viktig punkt enligt författaren är emellertid att ju mer avlägsna arenor som utbäraren kommer ifrån, desto mer generell och abstrakt blir praktiken. De streckade linjerna i figur 5 nedan symboliserar organisationer som öppna system (Scott, 1995), vilket innebär att spridning och översättning kan göras av olika organisatoriska grupper samt externa arenor.

Ju mer avlägsna arenor som utbäraren presenterar sitt material på, desto mer tonas själva praktiken ner och desto mer betonas andra aspekter, exempelvis generell teori om organisering och ledarskap. (Røvik, 2008, s. 250)

25

Figur 5. Översättningsarenor vid utbäring för upplärnings- och utvecklingsinsatser mot olika grupper (Egen baserad på (Røvik, 2008).

I figur 5 ovan illustreras idéöversättningen utifrån uppdelningen av de fyra olika arenorna. Det är på dessa arenor som översättning sker, från vilka deltagarna kan hämta hem idéer till sina egna organisationer (Røvik, 2008). Detta leder in mig på kontextualiseringen gällande hur idéer översätts till praxis.