Kontextualisering

Figur 5. Översättningsarenor vid utbäring för upplärnings- och utvecklingsinsatser mot olika grupper (Egen baserad på (Røvik, 2008).

I figur 5 ovan illustreras idéöversättningen utifrån uppdelningen av de fyra olika arenorna. Det är på dessa arenor som översättning sker, från vilka deltagarna kan hämta hem idéer till sina egna organisationer (Røvik, 2008). Detta leder in mig på kontextualiseringen gällande hur idéer översätts till praxis.

3.4.2 Kontextualisering

Kontextualisering beskriver, istället för dekontextualisering, den delen i översättningsprocessen då idéer tar form i en ny organisationskontext. I den nya praktiken möter idén exempelvis fysiska strukturer (som socialförsäkringsmyndighet), kultur, formella strukturer, procedurer och rutiner (Røvik, 2008). Författaren menar att kontextualiseringen kan indelas i två perspektiv, aktörer och arenor i en hierarkisk översättningskedja samt kontextualiseringsregler. Dessa redogörs för nedan mer ingående.

De nya idéerna som införs i en ny organisationskontext beskriver Røvik (2008) som en hierarkisk översättningskedja av aktörer och arenor. Denna innefattar förväntningar gällande centrala aktörer och arenor vid införandet av idéer som kommer in i toppen av organisationen för att sedan föras nedåt och inåt i nya organisationskontexter. Fem grunder sammanfattar den hierarkiska översättningskedjan enligt följande (se även figur 6, på sida 28 nedan). För det första kommer nya organisationsidéer genom en top-down process från ledningen som en viktig del i idéöversättning inom organisationer. För det andra finns ett probleminriktat sökande där ledningen har klara uppfattningar om vad som för tillfället utgör utmaningar och problem inom

Intraorganisatoriska arenor med deltagare inom samma/liknande sektorer eller branscher Intraorganisatoriska arenor med deltagare från andra sektorer eller branscher Interorganisatoriska arenor med deltagare inom samma/liknande sektorer eller branscher Interorganisatoriska arenor med deltagare från andra sektorer eller branscher

26 organisationen. Detta för att fungera som tänkbara lösningar på lokala problem. För det tredje finns en begränsad frihet i översättningen gällande aktörer och enheters översättning till sina egna lokala versioner, med ledningens kontroll för de fastställda ramarna. Den fjärde punkten handlar om en stimulus-respons-baserad logik där ledningen sätter igång processer som sedan skickas nedåt till nästa underliggande nivå och fortgår nedåtgående samt enkelriktat i organisationen. Därmed med lokala anpassningar av konceptet vid varje hierarkisk nivå. Den sista punkten handlar om att idéer vid införandet är abstrakta och oklara i toppen och får ett mer konkret innehåll allteftersom dessa förs inåt och nedåt i organisationen, vilket blir föremål för lokal anpassning och översättning. Emellertid finns en del begränsningar i denna modell i och med att det inte ofta finns någon sådan tydlig ordningsföljd, dessutom att externa personer utanför den egna organisationen kan ha satt igång översättningsarbetet. Således kan det antas vara mer av ett spiralliknande mönster (Røvik, 2008). Författaren lyfter fram svampmodellen som kan komplettera stimuli-respons-baserade modellen då denna visar på att översättningsinitiativ kan pågå på fler nivåer inom en organisation samtidigt och behöver således inte vara enkelriktat från toppledningen.

Det andra perspektivet är kontextualiseringsregler som behandlar hur anpassning görs när idéer införs i nya kontexter. Røvik (2008) skiljer på inskrivningsregler och specifika

översättningsregler, se figur 6 (sida 28) nedan. Inskrivningsregler handlar om att en allmän idé

går igenom tolkning och meningsskapande i syfte att göra konceptet igenkännbart i en lokal kontext. I sin tur finns det två inskrivningsregler i syfte att anpassa generella idéer till det lokala sammanhanget; lokalisering av organisationsidéer samt tidsmarkering av idéer. Lokalisering

av organisationsidéer handlar om att idéer som kommer in i nya fält ofta är generella och

behöver sättas in i en lokal organisationskontext för att skapa en egen lokal anpassning som blir meningsfull och igenkännbar för medlemmarna. Detta kan ske både planerat genom att mål sätts av aktörer för att utveckla en sektor- eller organisationsspecifik version av samtida idéer. Emellertid kan inskrivning även ske oplanerat med spontana berättelser som skapar lokala referenser av en idé. Tidsmarkering av idéer är den andra inskrivningsregeln som handlar om att idén förs in i den lokala kontextens tid och rum. Syftet är att få idén att anpassas till det förflutna genom att skapa mening som en lokal samtid och framtid.Røvik (2008) menar att det kan ske genom att använda idén som en rationell lösning på ett reellt problem, snarare än att endast adoptera koncept på grund av att dess popularitet i samtiden. Att använda lokala namn är även ett sätt som kan medföra att spåren till det allmänna konceptet döljs, vilket tydliggörs med nedanstående citat:

27

Ett ganska effektivt sätt att maskera den lokala idéns släktskap med en tung global idéströmning är att ge idén en lokal språklig prägel, alltså ett lokalt namn. (Røvik, 2008, s. 261)

Översättningsregeln är den andra kontextualiseringsregeln och handlar om vad som händer med

idéinnehållet när det överförs organisationskontexter emellan. En skillnad är att översättningsregeln handlar om idéers inre kontext i jämförelse med inskrivningsreglerna som behandlar den yttre kontexten. Vidare innefattas översättningsregeln av en frihet för översättare att forma det som översätts. Røvik (2008; 2016) definierar fyra översättningsregler vilka fungerar som analytiska verktyg som omformar en idé till praktik; kopiering, addering,

subtrahering och omvandling. Dessa tydliggör hur innehållet förändras när idén översätts

mellan organisationskontexter, in i en specifik verksamhet. Detta kan resultera i en ungefärlig kopiering i och med att endast fysiska föremål kan kopieras fullständigt.

De fyra översättningsreglerna kan vidare inplaceras in under tre omformningsmodus för hur aktörer förhåller sig till verkligheten: reproducerande modus (kopiering), modifierande modus (addering respektive subtrahering) samt radikalt modus (omvandling). Vidare går det att se på vilket sätt idéerna omformas och till vilken utsträckning, genom att reglerna kan placeras på ett kontinuum ”från ingen eller svag omformning till betydande omformning” (Røvik, 2008, s. 263). Det reproducerade moduset handlar om att kopiering görs direkt från en praktik och införs i en ny kontext för att med ytterst få förändringar återskapa praktiken. Detta kan tillämpas i de fall en stor osäkerhet råder. För att öka chanserna att lyckas med den strategin förutsätts emellertid att båda kontexterna är lika i exempelvis arbetsuppgifter, typen av organisation eller sektor. För ju mindre omformbarhet av det som ska överföras, desto större är sannolikheten att översättningen sker genom kopiering (Røvik, 2008).

Modifierat modus handlar om att en idé anpassas till den egna organisationen (Røvik, 2008). Detta sker genom att översättningsreglerna subtrahering och addering tillämpas med liknande drag i att utelämna eller lägga till element, när idén implementeras. Syftet är att göra praktiken till sin egen kreativa prägel. Detta kan fungera som en genomtänkt och kalkylerad

rationell-strategisk strävan med en mindre förändring i syfte att inte införa alltför omfattande förändringar, med en önskan att ”utmana lokala traditioner” inom organisationen där idén ska implementeras (Røvik, 2008, s. 269). Alternativt kan det fungera som en oavsiktlig form där översättare utan avsikt drar ifrån eller lägger till delar av idéerna för att möjliggöra överföring.

28 Addering kan göras för att förstärka en redan fungerande praktik, medan subtrahering kan nedtona det som exempelvis kan skapa konflikter eller är otydligt.

Det tredje omformningsmoduset är det radikala, vilken handlar om en stor frihet att omforma en egen anpassning av konceptet (Røvik, 2008). Detta kan fungera som en inspirationskälla i syfte att utveckla en särpräglad lokal lösning. Dessutom kan det användas för att adoptera populära och rationella koncept från en synnerligen olik organisation än den ursprungliga, vilket medför omfattande omvandlingar för att passa den egna organisationskontexten. Därmed kan kopiering vara syftet med översättningen, men att det leder till resultat som är radikalt annorlunda. Anledningen kan vara att översättning av en praxis är svår att formulera till en idémässig detaljerad procedur, vilken kommer att utsättas för ”omfattande omtolkningar och omvandlingar när den överförs till andra kontexter” (Røvik, 2008, s. 272). Christensen et al. (2005) menar även att en mekanisk efterlikning av idéer från privat till offentlig verksamhet undantagsvis förekommer. Omfattande förändring och transformation sker istället på grund av olika tolkningar. Omvandlingsregeln där både innehåll och form ändras, kan även användas med primärt syfte att framstå som en ”lokal innovation” (Røvik, 2008, s. 270).

Figur 6. Kontextualisering från idé till praxis (Egen baserad på Røvik, 2008).

Resultaten som åstadkoms är översatta versioner av originalidén, skapade genom en process av anpassning som involverar olika grader av originalidén som; behållna, utelämnade och nya tillägg för att anpassa idén till verksamhetskontexten (Røvik, 2016). Sammantaget kan externa konsulter användas som utbärare av en idé vid dekontextualisering och interna konsulter kan användas för att införa en idé vid kontextualisering. Ovanstående genomgång visar således på

• Praxis överätts till idé Kontextualisering • Top-down • Problemsökning • Begränsad frihet • Stimulus-respons • Abstrakt till konkret

Hierarkisk översättningskedja • Yttre kontext • Inre kontext Inskrivnings- och översättningsregler

29 att tidigare studier i huvudsak fokuserat på arenor och översättare som sprider koncept inom eller mellan organisationer.