Diskrimineringslagen (2008:567) – bristande tillgänglighet grund för diskriminering tillgänglighet grund för diskriminering

Diskrimineringslagen (2008:567) trädde i kraft den 1 januari 2009.

Enligt 1 kap. 1 § har lagen till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Av 1 kap. 3 § följer att lagen är tvingande, vilket innebär att ett avtal som inskränker någons rättigheter eller skyldigheter är utan verkan i den delen. Av lagen följer vidare att förbud mot diskri-minering gäller för arbetslivet, utbildning, arbetsmarknadspolitisk verksamhet och arbetsförmedling utan offentligt uppdrag, start eller bedrivande av näringsverksamhet samt yrkesbehörighet, medlemskap i vissa organisationer, tillhandahållande av varor, tjänster och bostä-der m.m., hälso- och sjukvården samt socialtjänsten m.m., socialför-säkringssystemet, arbetslöshetsförsäkringen och studiestöd, värnplikt och civilplikt och offentlig anställning.

I 1 kap. 4 § diskrimineringslagen avses med diskriminering bl.a.

direkt diskriminering, indirekt diskriminering, och sedan den 1 januari

Tillgänglighetsanpassning av kollektivtrafiken SOU 2018:58

2015, bristande tillgänglighet. Bristande tillgänglighet innebär att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att sådana åtgärder för tillgänglighet som är skäliga utifrån krav på tillgäng-lighet i lag och annan författning inte har vidtagits. Personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan funktionsned-sättning. Vid en sådan bedömning ska hänsyn tas till

– de ekonomiska och praktiska förutsättningarna,

– varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde, samt

– andra omständigheter av betydelse.

Syftet med den nya bestämmelsen

Att skyddet mot bristande tillgänglighet infördes i diskriminerings-lagen motiverades bl.a. med att en ökad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är en förutsättning för att uppnå delak-tighet och jämlikhet i samhället. Arbetet med att undanröja hinder för tillgänglighet i samhället är en högt prioriterad fråga. Även om mycket har gjorts för att förbättra tillgängligheten för personer med funk-tionsnedsättning i allmänhet, saknas alltjämt en reell möjlighet för en enskild att på det individuella planet genomdriva sina rättigheter.¹¹

Vidare anförs att mot bakgrund av att diskrimineringsförbudet är avsett att tillämpas i många olika situationer, måste bedömningen av vilka åtgärder som i ett visst fall bör kunna krävas, med nödvändighet ta avstamp i vad som kan anses skäligt.

På de områden där det finns bestämmelser i lag, EU-reglering eller annan författning om tillgänglighet bör dessa bestämmelser tjäna som utgångspunkt för bedömningen. Det bör inte anses skäligt att kräva åt-gärder som går utöver sådana krav. Den som har uppfyllt sådana krav bör kunna utgå från att ytterligare krav inte följer av diskriminerings-lagen. På de områden där det saknas bestämmelser om tillgänglighet i annan författning, bör förbudet innebära att de tillgänglighetsåtgärder som kan krävas bör vara av enkel beskaffenhet. Annat än enkla tillgäng-lighetsåtgärder bör dock kunna komma i fråga i enlighet med vad som gäller enligt dagens bestämmelser i diskrimineringslagen om skäliga anpass-ningsåtgärder. På arbetslivets område och vad gäller tillgängliga lokaler på högskolans område bör, som nämnts ovan, diskrimineringsformen inte innebära några förändringar i förhållande till vad som gäller i dag.

11 Prop. 2013/14:98 Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering, s. 51.

SOU 2018:58 Tillgänglighetsanpassning av kollektivtrafiken

Det ska också framhållas att diskrimineringsformen är avsedd att till-lämpas i vitt skilda situationer på alla samhällsområden som diskrimi-neringslagen omfattar. Detta kan leda till att även en enkel åtgärd kan vara skälig att kräva i ett fall, men inte i ett annat, beroende på omstän-digheterna.¹²

Förutsättningar för diskriminering på grund av bristande tillgänglighet¹³

Diskriminering på grund av bristande tillgänglighet byggs upp kring begreppen missgynnande, underlåtenhet och jämförbar situation.

Med missgynnande avses att någon sätts i ett sämre läge eller går miste om en förbättring, en förmån, en serviceåtgärd eller liknande.

Ett missgynnande handlar typiskt sett om en faktisk förlust, obehag eller liknande. Det avgörande för bedömningen av om ett missgyn-nande föreligger bör vara om en negativ effekt inträder.

Underlåtenhet föreligger om ingen åtgärd har vidtagits alls, eller att en åtgärd har vidtagits som inte är tillräcklig för att försätta en person med funktionsnedsättning i en jämförbar situation som en person utan sådan funktionsnedsättning. Underlåtenhet kan alltså handla både om passivitet eller att åtgärder vidtas men där dessa inte bedöms vara tillräckliga.

Kriteriet jämförbar situation är centralt och innebär att en jäm-förelse görs mellan situationen för en person med funktionsnedsätt-ning och situationen för en person som saknar den aktuella funk-tionsnedsättningen. Den som har en funktionsnedsättning befinner sig många gånger inte i en jämförbar situation just på grund av funk-tionsnedsättningen. Att diskrimineringsförbudet tar sikte på situa-tioner som är jämförbara innebär att fokus bör ligga på att en person med funktionsnedsättning ska kunna få del av den aktuella verksam-heten i sig, inte att det måste ske på exakt det sätt som är möjligt för andra. Det innebär att det är acceptabelt att det sätt på vilken en per-son med funktionsnedsättning får tillgång till eller kan delta i en verksamhet avviker från vad som gäller för personer som saknar den aktuella funktionsnedsättningen. Att situationen ska vara jämförbar innebär således att skillnaderna inte bör få vara större än vad som är sakligt påkallat.

12 Prop. 2013/14:198 s. 61.

13 Prop. 2013/14:98 s. 63–68.

Tillgänglighetsanpassning av kollektivtrafiken SOU 2018:58

Förutom att ovanstående kriterier måste vara uppfyllda, är en annan central fråga för förbudet mot diskriminering i form av bris-tande tillgänglighet vilka åtgärder som kan komma att krävas för att eliminera eller reducera verkningarna av en funktionsnedsättning.

De åtgärder som avses bör i huvudsak handla om stöd eller personlig service, information och kommunikation samt vissa åtgärder i fråga om den fysiska miljön.¹⁴

Utöver vad som angetts ovan är det särskilt ekonomiska förutsätt-ningar som väger tungt vid en bedömning av vilken åtgärd som är skälig att kräva av den verksamhetsansvarige. När det gäller arbets-livet samt tillgänglighetsåtgärder i fråga om lokaler på högskolans område ska bedömningen ta sikte på arbetsgivarens och högskolans förmåga att bära kostnaden. I övrigt bör inte skälighetsbedömningen leda till att kostnadskrävande åtgärder behöver vidtas. Endast rimliga kostnader för anpassningsåtgärder som kan finansieras inom ramen för ordinarie och allmän verksamhet bör kunna komma i fråga. Om en verksamhetsutövare således saknar möjlighet att bära kostnaden för en viss åtgärd, kan den inte anses skälig att kräva. Inte heller kan sådana åtgärder krävas som skulle få stora konsekvenser på verksam-heten i övrigt.

5.3.4 Lagen (1979:558) om handikappanpassad