Utredningens bedömning avseende ändrat huvudmannaskap huvudmannaskap

Utredningens förslag: Utredningen föreslår ingen ändring i huvud-mannaskapen för särskilda persontransporter utan det ska fortsatt vara frivilligt att överlåta huvudmannaskap till den regionala kollektivtrafikmyndigheten.

I utredningens direktiv anges att en proportionalitetsprövning ska göras under lagstiftningsprocessen. Om något av förslagen påverkar det kommunala självstyret ska därför, utöver dess konsekvenser, också de särskilda avvägningar som lett fram till förslagen redovisas.

Riksdagen är slutgiltigt ansvarig i en lagstiftningsprocess för pröv-ningen av kommunernas och landstingens självstyrelseintresse när begränsningar i självstyrelsen övervägs. Skyldigheten att pröva detta ligger även i regeringens ansvar. För att regeringen, Lagrådet och riks-dagen ska ha möjlighet att genomföra en sådan prövning krävs att det föregås av ett grundligt och allsidigt belyst underlag.

Det har framförts till utredningen från bl.a. flera regionala kollek-tivtrafikmyndigheter att samordningen av särskilda persontrans-porter vore betjänt av att den regionala kollektivtrafikmyndigheten skulle ta över det samlade huvudmannaskapet i sin helhet, dvs. både

12 Statskontoret, Kommunalt självstyre och proportionalitet, rapport 2011:17, s. 71.

13 Ibid.

Vägen till en moderniserad lagstiftning för ökad samordning SOU 2018:58

för tillståndsgivningen och anordnandet av trafiken för samtliga fyra transportformer. Som redogjorts för ovan ska en proportionalitets-bedömning göras där en rimlig avvägning mellan konkurrerande in-tressen ska ske. Skyddsvärt i den kommunala självstyrelsen är främst demokrativärden och effektivitetsvärden. Utredningen gör bedöm-ningen att ett förslag som innebär att det blir obligatoriskt för de regionala trafikmyndigheterna att ta över huvudmannaskapet för särskilda persontransporter skulle påverka demokrativärden i en viss utsträckning då det sker en överflyttning från kommunnivå till en regional nivå. Utredningen gör bedömningen att det endast är en viss påverkan då bestämmanderätten och självstyrelsen skulle ligga kvar på en regional nivå och inte centraliseras till en nationell nivå. Där-emot, och mot bakgrund av att särskilda persontransporter räknas till sådana tjänster som utgör kärnan i välfärdsuppdraget, bedömer utredningen att en lagstiftning som innebär att huvudmannaskapet ska ligga hos den regionala kollektivtrafikmyndigheten i stället för att bevara dagens system med möjlighet för kommunerna att själva välja om de ska överlämna ansvaret eller inte, är en betydande inskränk-ning i den kommunala självstyrelsen.

Även utifrån effektivitetsvärden kan utredningen konstatera att det inte, såvitt utredningen kunnat hitta, finns tillräckliga uppfölj-ningar avseende fördelarna för en kommun att överlämna huvud-mannaskapet till en regional kollektivtrafikmyndighet för att någon väl underbyggd slutsats i dagsläget ska kunna dras. Utredningen ifrågasätter inte riktigheten i uppgifterna som framförts om att orga-nisationer blivit mer kostnadseffektiva sedan överlämning till den regionala kollektivtrafikmyndigheten skett. Ett sådant förslag skulle dock innebära en sådan inskränkning i kommunernas grundlagsskyd-dade självbestämmanderätt att det inte kan rättfärdigas i nuläget.

I dag finns redan möjligheten att lämna över såväl tillståndsgiv-ningen som anordnandet av trafik gällande färdtjänst och riksfärd-tjänst till den regionala kollektivtrafikmyndigheten och många, cirka 80 procent, av kommunerna har nyttjat möjligheten att låta den regionala nivån sköta anordnandet av trafiken, se avsnitt 3.7. Enkäter om organisering av färdtjänst och riksfärdtjänst samt uppgifter om sjukresor. Vissa har nyttjat möjligheten att överlämna myndighets-utövningen men efter en tid valt att gå tillbaka till att vara huvudman själv. Utredningens förslag ska främja effektivitet och samordning och anser att detta görs bäst genom att kommunerna får organisera

SOU 2018:58 Vägen till en moderniserad lagstiftning för ökad samordning

sig utifrån sina förutsättningar och önskemål, men med krav på sam-ordning, kostnadsuppföljning och en tydligt utarbetad strategi. Vidare anser utredningen att den nya möjligheten till generell avtalssam-verkan möjliggör ytterligare en samavtalssam-verkansform för kommunerna på frivillig väg.

Över tid har de faktorer som är styrande för samverkansbehoven skiftat i takt med samhällsutvecklingen. Sannolikt kommer de även att göra så framöver. Detta ställer krav på att samverkansformernas överensstämmelse med behoven analyseras. Utredningen anser att ytterligare möjligheter för kommunerna och landstingen att sam-verka innebär större möjligheter för att kunna ta tillvara just de för-utsättningar som råder i en region, oavsett om det är glesbygd eller storstad/tätort. Utredningen ser att avtalssamverkan kan bli särskilt lämpligt där den funktionella regionen inte nödvändigtvis följer länsindelningen.

Vid frivillig samverkan kan den geografiska avgränsningen av en kom-mun anpassas till vad som är praktiskt rationellt och med utgångspunkt i sakfrågans geografiska förankring. Kommungränsen får inte i sig hindra samverkan. Kommunerna kan åstadkomma stordriftsfördelar genom att samverka och upphandla gemensamt. Det är angeläget att ytterligare underlätta samverkan mellan kommuner och landsting. Det finns ett behov av enkla och smidiga samarbetsformer för olika typer av verksamhet.¹⁴ Utredningen har varit i kontakt med några kommuner som av olika anledningar valt att inte överlämna huvudmannaskapet av färdtjäns-ten, men som ställer sig positiva till möjligheten att samverka i en mindre skala med de kommuner som för dem blir naturliga sam-arbetspartners. Utredningen ser att det finns ett behov av flexibilitet i huvudmannaskapsfrågan och möjligheten för kommuner att dra nytta av varandras resurser, se vidare avsnitt 9.3.5 Kommunala sam-verkansformer för ett utförligare resonemang kring detta. Samman-fattningsvis väljer utredningen att låta huvudmannaskapen ligga kvar i den lokala organisationen men med fortsatt möjlighet att överlåta till den regionala nivån.

14 Prop. 1996/97:105 Kommunal samverkan, s. 32.

Vägen till en moderniserad lagstiftning för ökad samordning SOU 2018:58